Det är faktiskt snart sex år sedan Nato anföll Jugoslavien och utsatte Kosovo och Serbien för 78 dygns intensiva flygbombningar. I New Statesman i onsdags (2004-12-08) påminns man om denna ”humanitära intervention” av John Pilger, ständig blåslampa i de bredaste av självgoda häckar:
”Upprättad på grunden av en massiv lögn är Kosovo i dag en våldsam, kriminaliserad, FN-administrerad ’fri marknad’ för knark och prostitution Över 200 000 serber, romer, bosnier, kroater, turkar och judar har etniskt rensats av kosovoalbanska UCK med Natotrupper vid sin sida. UCK:s ligor har enligt FN bränt, plundrat och förstört 85 ortodoxa kyrkor och kloster.”
Svenska kännare av Jugoslavien, såsom Karin Wegestål och Jan Hagberg, påstår att vandaliserade serbiska helgedomar är långt flera än de 85 Pilger uppger. Många var kulturskatter från medeltiden. Senast i mars i år förstördes i Kosovo över 30 serbiska helgedomar, serbiska civila trakasserades och många valde att fly för sina liv. Pilger erinrar också om den västliga krigspropagandans lögner:
“Våren 1999 innehöll medierna en serie av bedrägliga rättfärdiganden [av Natoanfallet]. Det började med att USA:s försvarsminister William Cohen, som hävdade att omkring 100 000 albanska män i soldatåldern saknades och att de kunde ha mördats. Och USA-ambassadören David Scheffer förklarade att så många som 225 000 albanska män i åldern 14 till 59 kunde ha blivit dödade”
Det var sådana uppgifter, som inspirerade Natomakterna att kalla president Milosevic för en veritabel krigsförbrytare, som måste straffas. Ironiskt nog meddelades detta några veckor efter det att Nato anfallit hans land och var i full färd med att bomba sönder dess infrastruktur, huvudsakligen civil, vilket krävde många civila serbiska offer. Den brottsdomstol som inrättades i Haag, där nu Milosevic sitter sedan länge, var efter kriget ivrig att hitta bevis för det påstådda massmördandet. Men efter ett års grävande i förmenta massgravar var domstolen tvungen att konstatera att 2 788 döda hade hittats. Denna siffra omfattar dödade på båda sidor, alltså också serber och romer som dödats av albaner eller bombningar. John Pilgers omdöme:
”Liksom Iraks påstådda massförstörelsevapen var de uppgifter som brittiska och amerikanska regeringar använde påhittade och snällt återgivna av journalisterna – precis som serbiska ”våldtäktsläger” och Clintons och Blairs försäkringar att Nato aldrig avsiktligt bombade civila.”
De här fantasisiffrorna på påstådda serbiska massmord försökte inte bara rättfärdiga att världens mest rustade militärallians oprovocerat och utan stöd i folkrätten angrep ett litet europeiskt land. De gav också fart åt det sedan ständiga talet om serbiska folkmord. Sådant väcker starka känslor, som sitter kvar i bakhuvena längre än dementierna. Detta bekräftas av de våldsamma reaktionerna förra hösten mot att Ordfront Magasin släppte fram Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg” (Hägglunds förlag 2004). Mittfåriga medier, typ Expressen och Dagens Nyheter, brännmärkte då tilltaget genom att bland annat beskylla Ordfront för ”att förneka folkmord”. Det blir en närmast fundamentalistisk upprördhet över att någon vågar gå motströms i den väldiga mediefloden. Inte heller västliga dissidenter har det lätt.
Diana Johnstones bok har som undertitel ”Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. Hon är medveten om att den är något av en partsinlaga men förklarar:
”Den oundvikliga selektiviteten kan klandras som en ’serbvänlig’ partiskhet. Eftersom den dominerande huvudströmmens partiskhet har varit högljutt antiserbisk, är detta oundvikligt i en ansträngning att återvinna en rimlig balans”
Hennes bok är så full av synpunkter, fakta och en omfattande notapparat, att den är svår att sammanfatta. Sympatisk är hennes medvetenhet om krigets fasor, att grymheter och brott begås från alla sidor och framförallt hennes resonerande stil trots alla avslöjanden om den västliga indoktrineringen. Ett par exempel:
När bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo dödades många civila muslimer. Den första och mest kända händelsen är den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992. Johnstone konstaterar att det inte är klart fastslaget vilka som var förövarna. Och hon ställer den rimliga men provokativa frågan: Vilka gynnades av grymheterna (romarnas cui bono)? Hon rapporterar om att brittiska och franska sprängämnesexperter slagit fast att explosionerna inte var av serbiskt ursprung. Och vid varje tillfälle var ett storpolitiskt avgörande på gång och varje gång påverkade de grymma händelserna i Sarajevo utfallet genom att gynna muslimerna och missgynna serberna. Men samtidigt –och det hedrar Johnstone—medger hon att serber av dumhet eller genom att sikta fel kan ha varit gärningsmännen.
Det andra exemplet gäller vad som hände i byn Racak i Kosovo den 15 januari 1999, drygt två månader före Natoanfallet. Det skulle bli ett viktigt argument för hökarna i Nato. Bevisligen dödades där av serbisk polis 45 kosovoalbaner. Det fick ett enormt genomslag i västliga medier, som talade om att barn, kvinnor och män på nära håll hade avrättats och deras kroppar omänskligt stympats. Rättsmedicinska experter från Serbien och Vitryssland bekräftade inte dessa påståenden och ignorerades därför av väst. Så kunde man inte göra med den finländska rättsläkarexpertis som också besökte Racak. Men deras utlåtande hemligstämplades under ett par år.
Johnstone påpekar, att i trakten av Racak hade flera serbiska poliser och andra serber blivit mördade av albanska UCK och alltså antog serberna på goda grunder att Racak var ett tillhåll för motståndsmän –eller ”terrorister” som det skulle ha hetat om offren hade varit amerikaner. På grundval av den finländska rättsexpertisens utlåtande slår Johnstone fast, att offren i byn Racak inte blivit skjutna på nära håll utan snarare som i strid. Bland offren var alla män med undantag av en pojke och en kvinna. Flera av dem var faktiskt ”omänskligt ” stympade. Men det berodde på att liken nattetid hade bitits av djur.
Även här kommer Diana Johnstone med en slags reservation:
”De fysiska bevisen stämmer med ett skoningslöst anfall av ilsken serbisk polis mot män som de ansåg –rätt eller fel-- som terrorister som hade mördat deras kollegor”
En gång i världen läste jag historia på universitetsnivå. Det var länge sen men jag minns att det talades med förakt om hovhistoriker, de som trängdes kring köttgrytorna och smickrade de trendriktiga och mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem. ”Dårarnas korståg” är en nödvändig bok i den bästa revisionistiska traditionen. Må mediernas hovlakejer förfasa sig !
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1006) 2004-12-12
PS: Diana Johnstone intervjuades i Radio Tuff 2004-09-26
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar