Några gånger har jag föreslagit att varje land skulle ägna lika mycket uppmärksamhet åt de egna krigsförbrytelserna som de förmenta hjältedåden. Tanken är att detta skulle göra länder mindre benägna att gå ut i krig.
Vi svenskar, som haft turen att leva i fred i 190 år måste gå ganska långt bakåt i tiden. Då förhärjade våra arméer regelbundet Centraleuropa. Exempelvis dog/dödades under trettioåriga kriget (1618-48) över hälften av Pommerns invånare och överallt syntes i provinsen övergivna ödebyar.
Hans J C von Grimmelhausen upplevde trettioåriga kriget. I sin bok ”Den äventyrlige Simplicissimus” skriver han bland annat:
”Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet, hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken.... Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan i bakugnen och tände eld efter honom”
Ronny Ambjörnsson är professor i idéhistoria och har i höst kommit ut med boken ”Fantasin till makten” (Ordfront). Ett av kapitlen har underrubriken ”Om en svensk pacifist under de stora krigens tid”. Det inleds med scener från Lothringen 1632, då svensk-tyska trupper från ena hållet och franska från det andra trängde in i hertigdömet. Det är gravören Jacques Callots etsningar ”Les misères de la guerre” (Krigets elände) som återges i början:
”Över elden hänger husfadern upp och ned, i den stora sängen våldtas hustrun och i bildens högra hörn makas några fångars ben in i elden”
Men vem var då Ambjörnssons svenske pacifist i denna brutalt krigiska tid? Hans namn var åtminstone för mig obekant men han hette Anders Kempe (1622-1689). Han började som artillerist vid Frösö skans i Jämtland och avancerade till löjtnant. Under Karl X Gustafs krig 1657 blev han skadad men undgick tursamt att bli dödad, något som han tolkade som ett ingripande från ovan.
Vid 38 års ålder tog Kempe enligt egen uppgift avsked från det militära. Eller möjligen blev han avskedad, för han hade inlåtit sig i diskussioner med ”de andelöst andlige”, som han vanvördigt kallade prästerskapet. Han anklagades därför för kätteri och blev förhörd inte bara av prosten i Brunflo utan också av domkapitlet i Härnösand. Till sist flyr han landet, uppehåller sig i Norge men också i Hamburg och Amsterdam. Han livnär sig som ”läkare” eller vad vi i dag skulle kalla kvacksalveri, inte minst för att han hade en stark tro på grankottars(!) hälsobringande verkan. Han ägnar sig också åt tidens modevetenskap, alkemi.
Nu kastar han i flera skrifter masken och uttrycker sig så kritiskt mot prästernas girighet, att han bara tillfälligt vågar återvända till Sverige. Han översätter också den böhmiske Paul Felgenhauers skrifter, vars annorlunda tankar starkt påverkat honom.
Så farliga ansågs Kempes irrläror vara att de 1671 bidrog till dödsdomen mot nittonårige djäknen Johannes Olai Rahm i Gävle. Hans hädelser ansågs ”horrilble”, bland annat för att han läst Anders Kempes i Holland utgivna ”Perscibillum bellicum” (Krigsperspektiv), en översättning till svenska av Paul Felgenhauers pacifistiska skrift. Den unge Johannes Rahm dömdes inte bara till halshuggning ”uthan och i båhle brännas”. Det bestämdes också att Kempes böcker och översättningar skulle eftersökas och offentligt brännas.
”Kempe är en soldat som lämnat krigaryrket, en artillerist som laddat sina kanoner med traktater, pamfletter och broschyrer”,
skriver Ambjörnsson.
Kempes lärofader Felgenhauer upplevde hur arméer i olika kristna riktningars namn massmördade, torterade, våldtog och brände. Det blev därför naturligt för de båda att från en kristet radikalpacifistisk ståndpunkt ta avstånd från allt krigiskt våld utan undantag. Det var en ovanlig, ja kättersk tanke. Andra lutheraner fördömde visserligen krig, till exempel i syfte att utbreda sin religion, men de godtog det för att försvara sin religion, sina ägodelar och sitt land. Ambjörnsson menar att de flesta kristna hade en uppgiven inställning till kriget, grundad i deras tro på arvsynden. Kriget betraktades som ett straff för människornas medfödda ”ondska”.
Den inställningen är bara alltför vanlig också i dag. Termen ”ondska” har de senaste åren blivit alltmer använt i utrikespolitiska sammanhang. Det är ingalunda bara kristna politiker som missbrukar ordet ”ondska”. Muslimer gör det också, ja till och med hinduer, som inte vill döda djur, accepterar till och med kärnvapen i ”världens största demokrati”, Indien.
Så här i adventstid funderar jag på religioner och kan inte undgå att tycka att de är konstiga. I varje fall motsägelsefulla. Eller är det bara religionernas anhängare som är konstiga?
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1005) 2004-12-05
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar