”JÄVLA MELLANTING AV JEHOVAS VITTNE OCH FAN VET VAD”

För många år sen satt jag i fängelse. Faktum var att jag var någon slags politisk fånge i det annars så demokratiska Sverige. Jag hade som värnpliktig sergeant vägrat min andra repmånad.

Fanjunkaren uppe på I 21 i Sollefteå stirrade förvånat på mig, när jag meddelade att jag inte ville ställa upp längre:

”Här är en kille som är nåt slags jävla mellanting av Jehovas vittne och fan vet vad”, rapporterade han till sin överordnade.

Ja, det var främst Jehovas vittnen som vägrade på den tiden och jag lär ha varit den enda som av icke-religiösa skäl hamnade i fängelse det året. Det skulle ganska snart ändra sig. Något decennium senare, på 1970-talet, skulle antalet politiska eller etiska fängelsedömda värnpliktsvägrare uppgå till cirka tusen om året. Ungefär hälften av dem dömdes, trots att de begärt den vapenfria tjänst som var betydligt längre än den för meniga värnpliktiga. Det gick så långt att västtyska Amnestygrupper adopterade svenska vägrare som sina samvetsfångar.

VARFÖR VÄGRA

Efteråt har jag förklarat min vägran med de då aktuella planerna på svensk kärn-vapenupprustning. Jag ville inte tillhöra ett system som så hett önskade dessa terrorvapen. Snacka om ”Förintelsen” –men ingen arrangör av tjusiga förintelse-konferenser har funnit det opportunt att ta upp detta hot. Det är ju trots allt bara ”goda” stater, andra världskrigets segrare och några till, som har kärnvapen.

Bidragande för mitt beslut var också mina historiska studier. När jag var trettonårig landsstormspojke och som ”Törnelljugend” (general Törnell var svensk ÖB) krälade omkring i snön vid Höga kusten med karbin, modell 1884, var jag en liten rättrogen militarist. Trodde att jag med mitt unga hjältemod kunde försvara mor och lillasyster från ondsinta inkräktare. Men så småningom lärde jag mig att i moderna krig var det främst kvinnor, barn och andra civila som dödades av de förmenta hjältarna.

Själva militärtjänsten påverkade mig också. Visserligen var jag duktig stridis i ett elitkompani, men att lära sig att på order döda andra människor så effektivt fick mig att tänka till. Jag började ana att de killar jag förbereddes att döda också var utkommenderade och lika hyggliga som mina lumparkompisar.

EN MÅNADS FÄNGELSE INGET MARTYRSKAP

Så här på gamla dar känns det enbart trevligt att ha varit fängelsekund. Inte heller kände jag mig som martyr under den soliga sommarmånad jag tillbringade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Om jag ska vara riktigt ärlig var det betydligt bekvämare än när jag som 22-årig plutonchef hade ansvaret för ett 40-tal repgubbar på kall och slitsam vintermanöver i Norrland. Vi arbetade visserligen som timmerbärande kulis i skogarna kring Bogesund, men tempot var inte stressigt och jag var ung och idrottstränad.

Plitarna trodde i början, att jag var Jehovas vittne trots att jag svor och rökte de cigaretter som min 16-åriga syster smugglade in i sina vida kjolar, då högsta mode bland unga damer. Det var först när vi fångjävlar mötte Täbypolisen i fotboll som de började förstå att jag inte var så from. Jag härjade över hela planen, oerhört laddad och motiverad. Året innan hade jag blivit utsedd till ”Rågsveds bästa fotbollsspelare”, men fråga mig inte i vilken division Rågsved spelade på den tiden, för då försvinner det mesta av glansen. Men vad var det inte Caesar som sa: ”Hellre den förste i denna håla än den andre i Hammarby” eller nåt i den stilen.

Nej, månaden på Bogesund var en ganska mysig tid, låt vara i ofrihet. De flesta fångarna var rattfyllon och jag lärde mig mycket om olaga bilkörning. En av mina rums- eller cellkompisar var norrman och journalist på Stockholms-Tidningen. Han hade haft uppåt tre promille i blodet, när han lekte Formel Ett på S:t Eriksgatan och dundrade förbi en polisbil. En annan hade haft väldig otur. Han körde vägvält och då är det ju svårt att vingla eller köra för fort. Men när han efter jobbet försökte ta sig ner från den höga sittbrunnen uppförde han sig så märkligt att en polis lade märke till honom och kunde konstatera att han var aspackad.

Några av medfångarna var ungdomsbrottslingar som inför frigivningen skulle få vara tillsammans med oss vanliga Svenssons för att sedan bättre platsa i samhället där utanför. Två av dem kallades Svinis 1 och Svinis 2. De hade hand om grisarna, fick sju kronor om dagen mot ynka tre kronor för oss andra. De hade också privilegiet att ha egna rum/celler. De luktade ju så förbannat, att ingen annan skulle uthärda att vistas hos dem. Och så fanns där den snälle, gamle ”köksbögen”. Han hade tafsat på pojkar och på Bogesund satt han nu i bastun och tittade trånsjukt på oss andra.

DEN TIDENS FÖRDOMAR

Det fanns medfångar som tyckte att jag var en konstig typ som vägrat militärtjänsten. De befarade att jag var Moskvalakej och inte ville slåss mot Sovjetunionen, som då utmålades som det stora hotet mot Sverige. Något år senare hade jag i vapenfri tjänst som rumskompisar två unga pingstvänner. De tyckte också att jag var en kuf. De hade vapenvägrat –utan att dock hamna i fängelse -- och ansåg att jag som ickefrälst borde vara beredd att ta livet av min nästa i försvaret av det kristna Sverige.

I Dagens Nyheter med Herbert Tingsten i spetsen hade ledarsidan ena dagen rubriken ”Moskva och pacifisterna” nästa dag ”Pacifisterna och Moskva”. Den unge Tingstenlärjungen Per Ahlmark höll på att grundlägga sin politiska karriär, inte minst genom att agitera för svenska atombomber.

Att säga att man var vapenvägrare innebar att man genast utsattes för misstanken om att vara kommunistanstucken. Det var en otäck stämpel för en partipolitiskt obunden ung man som jag. Bara några år tidigare hade ungrarnas strävan till större frihet från Moskva kvävts i blod av sovjetiska stridsvagnar. Jag minns att jag för att inte provocera mina kollegor på jobbet hade det minsta av alla fredsmärken på kavajslaget. Och när jag jobbade åt Reso vid en världsfredskonferens i Stockholm hade jag det brutna geväret på mig. De flesta delegater var från olika kommunistpartier och flera av dem fnyste, när de fick syn på mitt lilla märke. För dessa revolutionärer var pacifism en borgerlig åkomma.


SLÄKTINGARNAS REAKTION

Det kändes alltså lite ensamt. Men jag stöddes fint av min dåvarande fru, Sofie Wenander. Andra anhöriga accepeterade mitt handlande, även om de tyckte att det var lika ovanligt som otrevligt att en släkting dömts till fängelse. Visserligen höll min mamma alltid starkt på mig, men hon hade estetiska synpunkter på mitt adjö till militärlivet:

”Oh Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform”!

Och en morbror tyckte nog att jag vansläktats en smula:

”Men Åke tillhör ju en gammal skyttesläkt.”

Ändå hade just denna morbror hört en del skjutande, till exempel när han som demonstrant i Ådalen 1931 upplevde, hur svensk militär från mitt blivande regemente sköt ihjäl fem människor. Om denna tragedi skrev Erik Blomberg:

”Här vilar en svensk arbetare,
vapenlös, värnlös,
arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig!”

Staten höll efter vapenvägrare på min tid. Sommaren efter min fängelsevistelse fick jag som vapenfri gräva diken i 40 dagar på Stora Skuggan och sommaren därpå blev det 40 dagar på sågverk utanför Uppsala. I 50-årsåldern blev jag sedan två gånger inkallad till några veckor i civilförsvaret på Rosersberg. Det var då jag smärtsamt insåg att det hade varit oändligt mycket lättare att en gång lära sig döda människor än att rädda livet på dem.

VAPENVÄGRAN BETYDER INTE ENGAGEMANG

När jag genom min vapenvägran ändå avvikit från det konventionella började jag aktivt i fredsrörelsen. Det har jag inte ångrat, för jag tycker fortfarande att den i de många krigens och kärnvapnens tid ägnar sig åt mänsklighetens viktigaste fråga.

Långt ifrån alla vapenvägrare har varit aktiva eller ens betalat medlemsavgift i en fredsorganisation. Några gånger har jag skrivit kritiskt om dem som av alltför egotrippade skäl vägrat och sen struntat blankt i att på minsta sätt engagera sig. Jag har fått svar på tal av kränkta unga vägrare. På min toalettvägg hänger två pressklipp, båda illustrerade med kor. Det ena har rubriken: ”Åke, du är ett nöt!”, det andra ”Åke Sandin, en kossa?”. Det är egentligen smickrande att till och med i skälleinlagor bli liknad vid en så nyttig och sympatisk varelse.

ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 966) 2004-03-07