En av de fånigaste frågor jag vet är: "Kan du förlåta mig?" Det är en kvasireligiös begäran. Skall jag som en annan Gud Fader –om han eller hon nu finns ?— utfärda någon slags absolution? Det vore bättre om vederbörande i stället sa, att ett misstag eller fel hade begåtts och att det ångrades. Själv försöker jag följa denna princip och vid min ålder kan jag tyvärr se tillbaka på ganska många handlingar och uttalanden, som jag måste erkänna var fel.
Rasismens grundpelare är kollektivskulden: Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel, och alltså är alla eskimåer skitstövlar och skall behandlas därefter. Det är förstås en helt stollig generalisering. Om några moderater, socialdemokrater, folkpartister eller andra politiskt engagerade uppför sig illa någonstans i Sverige, skall då verkligen partiledarna, som inte är medskyldiga, gå ut med ursäkter. Då kommer det att bli en väldig massa ursäkter. Om den lokala partiföreningen har underblåst de klandervärda handlingarna, skall den självfallet göra självkritik och medge att den gjorde fel. Hur var det alltså med Vänsterpartiets lokalföreningar i Norrbotten? Deltog de i mobbningen av de från Sovjet hemvändande "kirunasvenskarna"? Jag är ganska bergis på att partiledningen i Stockholm inte gjorde det.
Inte skall väl dagens moderater behöva be om ursäkt för att deras föregångare länge fördröjde det demokratiska genombrottet genom att intensivt motarbeta den allmänna och lika rösträtten. Eller att de ibland har visat stor tolerans mot diverse högerdiktaturer. Skall palestinierna kräva en ursäkt av Lars Lejonborg för att en del folkpartister fungerar som ockupationsmaktens språkrör? Skall Maud Olofsson behöva be om ursäkt för att tidningen Nord-Sverige (Bondeförbundet) var rejält främlingsfientlig i min barndoms Ångermanland? Skall socialdemokrater be om ursäkt för att de samarbetar med det nu så kritiserade Vänsterpartiet, trots att det var socialdemokratin som en gång bland arbetarmassorna tog striden för demokratin mot stalinisterna?
Hur är det då med våra medier, som så beskäftigt vill tvinga av politikerna ursäkter? Minns du ännu 1980-talet, då Reagan stämplade Sovjetunionen som "Ondskans imperium"? Och minns du att detta onda imperium enligt svenska medier varje sommar skickade sina ubåtar att fara omkring överallt i svenska vatten, ja ända in på Stockholms ström fantastiskt nog? Senare visade sig ubåtsindikationerna bland annat bestå av pruttande sillar. Hur har medierna i efterhand behandlat sina hundratals falska ubåtslarm? Har de berättat att de var påverkade av mönsterlandet i väst och deras högerpresident? Har de erkänt att alla ubåtsskrönorna höjde tidningsupplagorna? Inte alls. Varför gör inte Uppdrag granskning ett program om detta med den tidens framgångsrika men ack så lögnaktiga stjärnreportrar?
Jag menar inte att medierna skall larva sig och be om ursäkt utan att de ordentligt skall skildra hur det kom sig att de skapade denna paranoida ubåtshysteri, som kostade svenska skattebetalare många miljarder i anslag till marinen.
Går man utrikes är medvetenheten om det egna landets oursäktliga förbrytelser mycket olika Tyskarna, som förvandlats från nationalsocialister till nationalmasochister, har i sex decennier rullat sig i stoftet och ständigt bett om ursäkt. Och inte nog med det, utan de har också fått betala hundratals eller tusentals miljarder kronor till efterlevande, till deras organisationer och till staten Israel. Det är alltså skattepengar från arbetande människor, vilkas överväldigande flertal inte ens var födda, när Hitler tog makten 1933. Snacka om kollektivskuld eller religionens inhumana bud om att förfädernas ogärningar skall drabba efterkommande intill tredje och fjärde led.
De verkliga supermakterna har däremot i sin självgodhet klarat sig. Nyligen kom på svenska historikern Mike Davis' bok "Svält och kolonialism" med den betecknande originaltiteln "Late Victorian Holocaust". Den handlar om hur kolonialmakterna var medskyldiga till att så där en 60 miljoner människor grymt svalt ihjäl under 1800-talet. England var den klart största kolonialmakten med ett imperium som omfattade en fjärdedel av världen. Aldrig har vi hört britterna be om ursäkt för att de uppnådde denna position med hjälp av ständiga anfallskrig. Inte heller för att de i 1900-talets början var pionjärer för seklets alltför många koncentrationsläger. I Sydafrika dog 22 000 boerbarn i brittiska dödsläger. Churchill utsågs till seklets mest populäre statsman. Att han i sin ungdom talade om "den brittiska rasens överlägsenhet" har inte legat honom till last, kanske för att rasismen på den tiden var ett typiskt inslag i de flesta länders nationalistiska retorik.
Det är häpnadsväckande att Vietnamkriget nu inför presidentvalet i USA betraktas som positivt och ärofullt. Det är inget fel att man minneshåller de 58 000 amerikanska killar som dödades. Det var synd om dem, för de lurades iväg över halva jordklotet för att döda och dödas. Men har man helt förträngt att ett par miljoner vietnameser dödades och att Agent Orange och andra gifter spreds över Indokinas fattiga byar?
Sedan andra världskriget har USA vid många tillfällen gått ut i anfallskrig lite varstans i världen. Anfallen både på Jugoslavien 1999 och Irak 2003 var till exempel folkrättsvidriga. Hitlers utrikesminister Joachim vin Ribbentrop hängdes i Nürnberg 1946 för "brott mot freden". Det ansågs då vara den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom man klokt menade att den ledde till alla andra förbrytelser. Men i vår svartvita värld återfinns nästan alltid de utpekade krigsförbrytarna bland angloamerikanernas motståndare.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 998) 2004-10-17
Nu ska vi höra Ulla Sjöblom sjunga Lars Forssells "Jag står här på ett torg".. Det är en gammal låt som i decennier har påverkat mitt hjärta. Den spelas för att hedra alla amerikanska, irakiska, tyska, serbiska, ryska, vietnamesiska, palestinska, israeliska och andra mödrar, som fått sina söner –och alltför ofta döttrar—dödade i onödiga krig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar