SREBRENICA, ETT OTÄCKT DÅD, MEN.....

20 årsdagen av massakern/folkmordet/tragedin i Srebrenica har fått mycket stor uppmärksamhet i våra medier. Helsidor i våra tidningar, reportage om de anhörigas sorg liksom om de prominenta gästerna, bland andra Bill Clinton och vår egen utrikesminister Margot Wallström. Serbiens premiärminister fanns också där, men han jagades bort av ilskna bosniaker.

Vid 10-årsminnet 2005 skrev jag:

I måndags (11/7 2005) var medierna fulla av rapporter om vad som hände under kriget i den bosniska staden Srebrenica för tio år sen. Skakande bilder av gråtande kvinnor och sorgsna barn fyllde oss med medlidande.

I torsdags (14/7) stod västvärlden stilla under två tysta minuter för de många offren för terrordådet i London.

Offren och deras anhöriga är värda all respekt och medkänsla. Ändå är det alltför lätt att under de senaste årens krig hitta ännu värre massakrer, som inte minneshålls med en enda tyst sekund.

Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky har påpekat att vi delar in offren i värdiga och ovärdiga. De människor som råkar bli offer för västliga anfall och bomber tillhör de ovärdiga. Deras grymma öden kan förbises.

En av Chomskys amerikanska meningsfränder är Edward S. Herman, professor vid Wharton School på universitetet i Pennsylvania. Nu har han skrivit en lång uppsats om händelserna i Srebrenica och vad som hände före och efter tragedin. Han sätter ”massakern i Srebrenica” inom citationstecken och kallar den för den största propagandatriumfen under krigen på Balkan.

Herman påpekar, att Srebrenica visserligen kallades för ”skyddat område” (safe area) och hade en liten holländsk FN-styrka som skydd. Men holländarna hade inte lyckats att demilitarisera staden. Där fanns en stor bosnisk-muslimsk militärenhet under ledning av den ökände Nasir Oric, sedermera åtalad i Haag. De muslimska soldaterna hade gjort ständiga utfall mot kringliggande serbiska byar, bränt, plundrat och dödat cirka 1300 serbiska bybor. Så sent som två veckor före serbernas anfall hade den serbiska byn Visjnica bränts ner och ett 40-tal serber dödats av muslimska soldater från Srebrenica.

Sen hände något märkligt. Regeringen i Sarajevo kallade hem den muslimske befälhavaren Nasir Oric. När så den serbiska attacken mot Srebrenica kom var de annars överlägsna muslimska styrkorna i förvirring. De försökte fly och många lyckades trots stora förluster att ta sig till säkert muslimskt område. Andra gav sig till fånga och bland dem mördades många av de hämndlystna serberna.

Professor Herman antyder, att den muslimska reträtten från det prisgivna Srebrenica hade syftet att låta serberna kompromettera sig och därigenom underlätta att Nato satte in flyg mot serberna. Det lyckades och Srebrenica kom dessutom att överskugga det som hände strax därefter. Det var när kroatiska styrkor med USA:s goda minne anföll Krajina, drev bort hundratusentals serber därifrån och dödade flera kvinnor och barn än serberna hade gjort i Srebrenica.

Muslimerna i Srebrenica anses av oss i väst vara ”värdiga” offer, som skall ihågkommas. Serberna i Krajina var däremot ”ovärdiga” offer, som vi kan glömma - och det har vi ju gjort. Inte heller har vi brytt oss om slutresultatet av blodigheterna och de etniska rensningarna på Balkan: Det är uppenbart att det är serberna som är de stora förlorarna, de i slutändan mest beklagansvärda offren. Hur många hundratusen etniskt rensade serber från Slavonien, Krajina och Kosovo är det nu som trängs i fattighuset Serbien?

Diana Johnstone har i sin bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) mera detaljerat nyanserat den ensidiga bilden av Balkankrigen. Det är märkligt hur orättvist hennes bok har brännmärkts av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda aktörer? Johnstone verkar förstå mera av krig än mittfårans firade debattörer, för så här skriver hon:

”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”