onsdag, juli 22

Horace Engdahl om Sveriges dåliga samvete"

I programmet ”Allvarligt talat” på radions P 1 den 17/7 fick Horace Engdahl frågan om vi svenskar hade dåligt samvete för vad vi gjorde eller inte gjorde under andra världskriget. Är det därför vi nu vill vara ”bäst i klassen” i fråga om flyktingmottagandet och annat humanitärt, undrade frågaren

Horace Engdahl svarade så här:

Man kan tänka som du gör att det skulle vara på grund av en känsla av kollektiv skuld för det som hände under andra världskriget som svenskarna blivit så samvetsömma och gärna vill att bi skall vara extra moraliska i utrikespolitik och ömma för världens fattiga och förföljda med större iver än andra länder. Men om man synar denna förklaring i sömmarna är den inte sä som nåt skuldtyngt land och även vårt bidrag till upprättandet av en nationell rättsordning genom FN. Jag minns då rakt inte mirskild hållbar:

För det första förutsätter den en högre grad av historisk medvetenhet hos gemene man än vad jag faktiskt tror existerar. Om man är väl informerad om 1900-talets historia måste man dessutom sätta frågetecken vid den svenska skulden, som inte förefaller större eller märkligare än många andra nationers historiska skuld.

Under det kalla kriget var vi svenskar stolta över vår neutralitet och vårt starka försvar och även vårt bidrag till upprättandet av en nationell rättsordning genom FN. Jag minns då rakt inte min barndoms Sverige som nåt skuldtyngt land, snarare som en aning självförgudande. Jag tror därför att man ska söka efter grunden till vårt nutida dåliga samvete på annat håll.

Man måste komma ihåg att Sverige intill ganska nyligen var en nation där den kristna religionen av lutheranskt märke spelade en betydande roll för den folkliga mentaliteten. Det innebar en hög värdering av sparsamhet och flit och en misstänksamhet mot lyx och utsvävningar.

Den hastiga ökningen av vårt materiella välstånd samtidigt som genom mediernas rapportering försågs med bjärta bilder om nöd, fattigdom och våld ute i världen ingöt en känsla av vi helt enkelt levde omoraliskt väl. Det blev nödvändigt för folksjälen att lindra det dåliga samvetet med hjälp ab bistånd och idealistiska projekt av olika slag. Men även detta är kanske en skenförklaring.

Om du tittar på de nationer som deltog i den stora kraftmätningen för 70 år sedan kan man göra iakttagelsen, att det dåliga samvetet finns hos förlorarna, inte hos segrarna, som fortsätter att utmåla sin krigföring som moraliskt riktig även i de fall, där den hade klart betänkliga inslag.

Förlorarna påtvingades av segrarna en botgöring, som sannolikt inte skulle ha varit aktuell om förlorarna i stället hade varit vinnare. Då skulle det ha varit den andra sidan som klädde sig i säck och aska. Det dåliga samvetet är kanske på djupet nånting annat, nämligen skam. Om då inte skammen över förbrytelser utan skammen över nederlag, skammen över hjälplöshet i sammanbrottet. Skammen att ha varit tvungen att ta emot diktat från arroganta segrare. Dåligt samvete är en svaghetskris.

Hur ser ut med vårt eget dåliga samvete? Vi tillhörde ju inte formellt krigets förlorare men inte heller dess vinnare. Ekonomiskt sett och även historiskt och kulturellt var vi närmare lierade med förloraren Tyskland än med segrarmakterna. Vi svek balterna, därför att vi inte hade något att sätta emot Sovjetunionens militära och politiska styrka.
Efter 1960-talet har vår militära kapacitet urholkats och så småningom nästan helt försvunnit.

Industriellt, vetenskapligt, idrottsligt och konstnärligt tillhör vi inte världens tätnationer i dag. Det enda vi utmärka oss genom är att vara mera upplysta än andra, modernare, mera fördomsfria och rationella eller rättare sagt genom att upprätthålla inbillningen  om att vi är det.

Så snart vår förmåga prövas mot reella hot och utmaningar, såna som i sista hand kommer att avgöras genom militära kraftmätningar förnimmer vi vår svaghet och betydelselöshet. Det är kanske där roten till vårt dåliga samvete ligger. Det är en förädlad form av maktlöshet.


(Så långt Horace Engdahl, före detta sekreterare i Svenska Akademien)

1 kommentar:

  1. Hmmm, historisk skuld ja . . . . Historisk medvetenhet eller ej, alla historiska skeenden bör ju utvärderas. Sverige höll sig utanför kriget. Det var tvivelsutan ojämförligt positivt jämföt med alternativet. Hur mycket som berodde på tur resp. politisk skicklighet kan jag inte bedöma. Sveriges militära förmåga var nära nog obefintlig vid krigets inledning, vilket var resultatet av politiska beslut under hela 30-talet (och kanske 20-talet) Utan att göra någon som helst moralisk värdering av dessa beslut så var de i alla fall medvetna, dvs. ryms inte under kategoin tillälligheter, tur, otur etc. Något som också skedde efter medvetna beslut vad handelsförbindelserna med tyskland beträffande både råvaror och industriprodukter. Jag kan vara fel ute här, men neutraliteten tvingar väl ingen att göra affärer med alla parter i en konflikt? Neutraliteten berör väl bara politiskt eller militärt agerande? Så . . . i den slutliga balansräkningen har svenska företag med regeringens goda minne bedrivit omfattande handel med aktörer som stödde en av de värsta underångsregimerna i det moderna europa. Vilken betydelse dessa handelsförbindelser hade för att hålla Sverige utanför kriget kan jag inte avgöra. Den goda moralen att undvika krig måste hursom helst jämföras md den dåliga i att stödja en undergångsregim. Storleken på dessa komponenter blir i slutändan upp till vars och ens moraliska kompass. Olika människor värderar olika men ingen slipper ta hänsyn till att bägge komponenterna finns.

    Engdahl är inne på historisk medvetenhet. Jag tror inte att sådan är nödvändig för att bli långsiktigt påverkad av 6 års ängslig eftergiftspolitik under stark press/hot om krig? Vi kan konstatera att neutralitetspolitiken under kalla kriget (som iofs. nog var säakerhetspolitiskt mer funktionell än medlemskap i någon allians under den tiden) innehöll mycket starka inslag av dubbelspel och bristande transparens. Frågan är så delikat att så sent som under tidigt 2000-tal - då DC-3:an bärgades på initiativ av en privatperson - var ledande politiker och diplomater (t.ex. Sverker Åström) mycket besvärade av bärgningen och blottläggandet. Det ihållande smusslandet tycks ha ett högt pris som Sverige av allt att döma fortfarande betalar i form av jämförelsevis engagerat deltagande i NATO-operationer i Afghanistan m.fl. platser.

    Engdahl berör slutligen den moraliska skulden hos WW2:s olika aktörer. Här gör han sig skyldig till ett märkligt "kålsupar-resonemang" av ett slag som jag har svårt att fördra:
    " . . . . . det dåliga samvetet finns hos förlorarna, inte hos segrarna, som fortsätter att utmåla sin krigföring som moraliskt riktig även i de fall, där den hade klart betänkliga inslag."

    Jag håller inte med. Såväl terrorbombingarna i europa som atombomena över japan är ganska intesivt ifragasatta i modern tid, ex.vis. i Lars Ericsson Wolkes "Bomba och bränn dom". Att "förlorarna" (på lång sikt var tyskland sannolikt vinnare jämfört med alternativet nazistisk seger) fått bära ett tyngre ok hänger helt klart samman med en tyngre faktisk skuld.

    Tyskland, Sovjetunionen och Japan utmärker sig i konflikten genom att stå för inledande krigshandlingar mot Polen, Finland och USA. Västmakternas agerande kan i högre grad sägas bestå i att respondera på aggressioner. I Frankrike/Storbritaniens fall efter flera års eftergifter gentemot Nazitysklands avtalsvidriga expansion (Anschluss). Nazitysklands folkmord saknar moraliskt motstycke i modern tid och på europeisk mark. De kolonialt aktiva västmakternas oacceptabelt vidriga handlingar i kolonierna ändar inte detta faktum.

    MVH
    //Ingemar Gråsjö

    SvaraRadera