Anni-Frid och Desmond Tutu

SKAVLANS GÄSTER: APARTHEIDMOTSTÅNDARE. SÅNGARKÄNDIS

Har kallat mig själv för gammal radiot. Inte bara för att jag under 29 år gjort så många radioprogram på www.tyresoradion.se utan för att jag har Sveriges Radios P1 som min vanligaste nyhetskälla.

Ibland tittar jag dock på TV, bland annat på Skavlans program. I fredags (26/9) hade han bland andra med den sydafrikanske ärkebiskopen och nobelpristagaren Desmond Tutu och Anni-Frid Lyngstad, världskänd från sånggruppen ABBA.

”BLACK NAZI PIG”

Desmond Tutu har som gammal apartheidmotståndare engagerat sig också för palestiniernas svåra situation. När han var på besök i Israel hade någon klottrat ”Black Nazi Pig” på väggen.

Det där kan förstås utnyttjas av anti-israeliska propagandister. Men jag är säker på ett en klar majoritet av israeler tar skarpt avstånd från klotter av det slaget, även om invånarna där tycks glida alltmer åt det nationalistiska hållet. Det påminner om det vidriga näthat som ju finns i alla länder i de medier som kallas ”sociala” men alltför ofta är klart asociala.

ANNI-FRIDS PÅBRÅ

Anni-Frid kom som liten flicka från Norge till Sverige. Det berodde på att hennes mamma var en så kallad tysketös, det vill säga var en av de många norskor som hade fått barn med en tysk ockupationssoldat. Efter kriget blev dessa kvinnor trakasserade och till och med deras barn blev illa behandlade. Den förbannade kollektivskulden fungerade också där.

Den kända EU-parlamentarikern Marit Paulsen (fp) har berättat om hur illa hennes norska mamma blev behandlad av de ”goda”, det vill säga av den norska motståndsrörelsen. Mammans synder var att hennes pappa var tysk och själv hade hon haft ett förhållande med en tysk officer.

BRUTAL BEHANDLING AV NORSKA "TYSKEUNGAR"

De som hade ett helvete efter andra världskriget var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana fanns det minst 12 000.

Paul Hansen föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygpilot. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.

Nu säger Paul Hansen:

”Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom”

Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:

”Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.”

Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ristade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.

UTNYTTJADE AV PEDOFILER

Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk". Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.

”Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna blundade och såg genom fingrarna med allt.”

KRITISK ADVOKAT

Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:

”Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett sätt ett slags gottgörelse.”

Och hon tillägger:

”Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.”

LSD-EXPERIMENT?

Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.

Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel av den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:

”Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar”

"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"

Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:

”Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga historia. Vi har svikit.”

KRIG FÖRRÅAR DE BÄSTA

Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.

I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren och medicinhistorikern Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn.

GOLLANCZ OM KOLLEKTIVSKULDEN

Den förbannade kollektivskulden, som till och med drabbar barn, är verkligen all rasisms hörnpelare”. Den radikale brittisk-judiske författaren och bokförläggaren Victor Gollancz gick motvinds efter andra världskriget genom att ömka också förlorarna. Han kallade kollektivskulden, "en vanvettig, oliberal, antikristen och beklagansvärt nazistisk tanke".

Påminns om en text som skrevs redan 1983 och som finns i min bok ”Goda krigare -- och andra militaristiska myter”. Den kommer här:

-----------------------------------------------------

Segrarnas hora Clio

På mitt skrivbord ligger en fasansfull bild.

Mot fönsterrutan skvalar ett snålt novemberregn, som förebådar kall och mörk vinter. Sedan tonåren har jag så här års tyckt om att läsa Bo Bergmans dikt Stadsbarn: ”Jag älskar novemberdagens grå förtvivlan...”

Det gör jag inte längre. Kanske har ålder och omständigheter tömt vemodet på all tjuskraft, sorgen på varje gnutta vällust. Förtvivlan har blivit enbart grå – utan ens estetiska färgklickar.

EN FRANSK GUMMA PÅ SPINDELBEN

Bilden på mitt skivbord föreställer Esther Alboy, en fransk gumma på spindelben. Hon leds iväg av poliser med gasmasker på sig.

Gasmaskerna behövde poliserna, när de trängde in i det outhärdligt stinkande hus, där Esther och hennes anhöriga hade isolerat sig i 38 år. Det var fyllt av mångårig skam och förödmjukelse plus sopor, exkrementer och liket av en bror, som dött för flera år sedan.

Som ung flicka var Esther tillsammans med tyska soldater. Kanske var hon kär, en underbar känsla men skamligt farlig i krig, om den riktas till fel medmänniska. Alltså blev hon som 23-åring, när de goda och rättfärdiga sades ha segrat, skändad och misshandlad, rakad och bespottad.

Just av de självgoda, självrättfärdiga och – ”segrande”.

HISTORIENS MUSA CLIO

Vilken engelsman var det som skrev: ”Vi slogs för något dåligt mot något ännu sämre, och med samma omänskliga metoder”?

Om historieskrivningens musa Clio, som jag yrkesmässigt tillber, skulle jag vilja skriva. Men då skulle jag behöva väldigt mycket utrymme. Ty Clio är en flitig, liten hora, som i det längsta säljer sig till de militaristiska segrarna.

Först som gumma vacklar hon iväg på utslitna spindelben och berättar resten av sanningen. Förlorarnas.

Om det nu nästa gång blir ens några ”segrare”?

------------------------------------------------------------

PS: I SvT:s program ”Dokument utifrån” nyligen skildrades Frankrike. Det uppgavs att efter befrielsen från tyskarna 1944 hade ca 2000 franska kvinnor dödats, misstänkta för att ha beblandad sig med tyskar.