POLITISKA FÅNGAR I DET DEMOKRATISKA SVERIGE

Har känt mig onyttig några dagar, en nedslående känsla för en gammal norrlänning, som alltid har Luther och och minnet av arbetsamma förfäder på axlarna. Inget nytt Radio Tuff väntar i dag utan Tyresöradion har semester med ett tjogtal program som sänds ända till 3 augusti.                                                                                 

Det är ett trendbrott för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har hörts i hela 29 år, de första 20 åren med ett nytt program varje vecka. Sedan har jag med stigande ålder och lättja gjort ett nytt Radio Tuff varannan vecka. Nu inge tuff oberoende radio på hela sex veckor, då det förutom Radio Tuff (nr 1367) hörs 20 halvtimmesprogram på 91,4 Mhz och www.tyresoradion.se .

JOHAN CRONEMAN I FÄNGELSE SOM VAPENVÄGRARE.

Minns vi den gamla frågan ”Vad gör vi med sommaren, kamrater?” Den frågan är i alla fall aktuell för oss gamlingar. Det var 50 år sedan jag var delägare av en motoriserad Blekingeeka i Fjällbacka. Det var tider det!

Nu sitter jag hemma i Bollmora och når yttervärlden genom radio och ibland TV. Är nyhetsnarkoman, så jag försummar sällan dagens Eko eller Rapport och Aktuellt. På radions P 1 lyssnar jag gärna på Studio Ett, Gomorron Världen och ofta också på ”Människor och tro”, även om jag tycker att jag tyvärr är religiöst obegåvad – eller kanske just därför.

Sommar i P 1 är ibland alltför egotrippat. Lars Palmgren, radions Latinamerika-korre, lyssnade jag i dag på med visst intresse. Ännu mera fladdrade mina öron för några dagar sedan, när Dagens Nyheters idoga skribent Johan Croneman var sommarpratare. Han reviderade den ofta framförda och kanske nostalgiska uppfattningen, att 70-talet hade varit så revolutionärt. Berättade att han nästan fick dölja sitt FNL-märke för att inte bli utskälld.

Croneman avslöjade att han hade vapenvägrat i unga dagar och suttit i fängelse i två omgångar. Inte många vet i dag att uppåt 1000 svenska killar årligen på 60- och 70-talen dömdes till fängelse för ”grovt militärt lydnadsbrott”, dvs vapenvägran. ”Ickevåldsverkare” som Tage Danielsson kallades dem.

JAG ETT JÄVLA MELLANTING....

Croneman hade tidigare gjort lumpen och avancerat till underbefäl. Det påminner om min egen militära karriär. Som 13-åring var jag landstormspojke. Snacka om barnsoldater! Sedan vid 20-årsåldern befälselev vid I 21 i Sollefteå. Där gick jag ut som etta i pansarvärnsgruppen och blev värnpliktig underofficer. Som sådan kommenderade jag som 22-årig valp 40 ”repgubbar” under en vintrig manöver i Norrland.

1958 inkallades jag på nytt, men då vägrade jag att leka krig. Det var när det svenska etablissemanget agiterade för blågula atombomber och jag vid mina universitetsstudier i historia hade upptäckt att vi ”soldathjältar” i moderna krig inte minst dödade kvinnor, barn och andra civila.

Minns hur min fanjunkare förvånat bemötte mig, när jag meddelade att jag vägrade militärtjänst. Han ringde upp regementschefen och sa:

”Överste, jag har en konstig typ här, ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad!”

Utöver att jag tillbringat 17 månader i det militära fick jag nu en månad i fängelse, fyra månader som dikesgrävare och sågverksarbetare och någon vecka på Rosersberg för att lära mig civilförsvar. Det senare var nyttigt, men jag upptäckte då hur mycket lättare det var att lära sig döda än att rädda krigsdrabbade.

Efteråt har jag förstått att jag nästan var ett slags pionjär för de tusentals andra som sedan vapenvägrade, alltså politiska fångar i det demokratiska Sverige. Fanjunkarens förvåning var begriplig, ty 1958 var vi inte många som tagit detta steg. Han var en hygglig prick men hade alltså ett mustigt språk.

Vid en kompaniafton på hotell Appelberg i Sollefteå debuterade jag som låtskrivare på Luciadagen 1952. Vi bassar framförde en sång om våra befäl på luciamelodin. Den sista versen löd:

Språkvård vi inte minns

innanför staketet.

Silar vi snacket finns

tjack i paketet.

Ingen dock svär så grant,

ingen mer elegant

än fan fanjunkarn

fan fan fanjunkarn

BRA ATT TIDIGT BLI HÄRDAD!

Min vapenvägran och dess följder var viktiga erfarenheter i mitt unga liv. Det var ju många som föraktade en fängelsedömd och då under det kallaste krigets frostigaste decennium kallade mig för landsförrädare och rentav Moskvalakej.

Ändå fanns inte på den tiden facebook och andra medier som kallas sociala, även om de ofta är klart asociala. Tittade härom veckan i TV på Uppdrag granskning. Där berättades om en flicka som vågat skriva något ganska oskyldigt om klädkedjan HM och därför mottagit en massa otäcka mejl med de vidrigaste hot. Det verkar som om det finns många argumentslösa stackare som triggas av skymford och därför vill hänga med i den negativa trenden.

Här ska jag inte berätta om alla spottloskor som riktats mot mina fredsaktiviteter under decennierna. Jo, en av de senaste vill jag ändå nämna. Det var för ett år sedan när den moderate sekreteraren här på orten, som barnatrodde på en 17 år gammal och även för Expressen ovanligt lögnaktig artikel, sade sig hoppas att jag var ”en gammal sjuk man” och påstod att jag snarast var nazistanstucken.

Andra kollade inte fakta utan hängde på invektiven. När jag kallades för en ”äcklig senil judehatare” på de asociala medierna slutade jag läsa dem. Saknade extra mycket min käre vän Roland Schütt (1913-2005) som på min uppmaning skrev sin succébok Kådisbellan, där han så ömsint skildrade sin judiska mamma Zipa.

Går man emot innetrenderna och sticker ut huvudet är det alltför många som inte kollar invektivens hållbarhet. Anklagelsernas läskighet får alltför många att tro att inga fakta och hållbara bevis behövs.