"MORAL, KULTUR OCH HELIG PLIKT"

I går den 28 juni var det precis hundra är sedan den unge Gavrilo Princip sköt de ödestigra skotten i Sarajevo Han dödade två människor och det skulle inleda dödandet av miljoner andra under första världsktiget. I tidningen PAX skrev jag gratis över hundra krökikor. En från 1992 skulle handla om Sarajevo 1914. Den kommer här:

---------------------------------------------------

I Jaroslv Haseks roman om den tappre soldaten Svejk finns följande replikskifte:

--Nu har de alltså slagit ihjäl Ferdinand för oss, sade städerskan till herr Svejk-

--Vilken Ferdinand, fru Müller?

Nu var det inte vilken Ferdinand som helst utan Österrikes tronföljare, ärkehertig Franz Ferdinand. Samtidigt mördades också hans fru. Hon hette Sophie och föraktades av det skitfina hovet i Wien. Hon var nämligen inte av kunglig eller kejserlig börd utan bara en vanlig grevinna – nästan en österrikisk Fergie.

Mördaren, den 19-årige Gavrilo Princip tillhörde en serbisk terroristgrupp. Den hette faktiskt Svarta Handen, trots att namnet verkar hämtat från en gammal operett eller en nutida såpopera på TV.

Mördaren var nöjd med sitt dåd. Vid rättegången förklarade, han att han bara röjt en skadlig människa ur vägen, ”en german och fiende till sydslaverna”. Uttalandet ter sig kanske förvirrande för oss nutida, som i decennier lärt oss att just germanerna är rasisterna. En av Princips medåtalade spädde på:

--Det var en helig plikt för en moralisk kulturmänniska att döda Franz Ferdinand.

Moral, kultur och helig plikt. Hur många skändligheter har inte begåtts under högtidliga trohetsförklaringar till dessa upphöjda värden!

                                                                  X XX

Brottsplatsen var ett gathörn i Sarajevo, en stad på nytt (1992) så tragisk aktuell. Morden begicks 1914, på Serbiens nationaldag den 28 juni. Den firas till minne av ett blodigt slag mot turkarna för 600 år sedan. Massmördandet har sen gammalt den högsta officiella status.

Också den unge mördaren hedrades, både med minnesplattor och i museer . Till och med hans fotavtryck finns avgjutna i trottoaren på den plats han avlossad de dödande skotten. Det har funnits en viss logik i detta, för hans ogärning ledde några år senare fram tioll Jugoslavien skapades, en nationalistisk dröm för många på den tiden.

Han har säkert haft många beundrare också hos sydslaverna i Bosnien, Kroatien, Slovenien och Kosovo. Men nu (1992) har rimligen andra nationalistiska passioner med inbördeskrig och terrorism kanske givit anledning till en omvärdering.

Lämnar man det jugoslaviska slakthuset för ett större europeiskt perspektiv – som det numera heter på trendsvenska – blir unge Princip i all sin förmenta moral, kultur och nationalistiska helighet århundradets värsta värsting. Han avlossade startskotten till första världskriget med dess 10-15 miljoner dödade. Utan detta krig skulle inte Hitler eller Stalin haft en chans att nå maktens tinnar.

                                                                X X X

I Sloveniens huvudstad Ljubljana träffar jag Marko Hren, som förestår ett institut för fred och ickevåld. Han är en imponerande kille, skärpt och modig. När många i hans omgivning rycktes med av den nationalistiska och militära yran i fjol (1991), vägrade han att göra avbön för sina försök att finna realistiska lösningar.

--Nu vimlar det av de stridande parterna av machogubbar, rambotype och lejda mördare, säger han.

Inbördeskrig kallas ibland förskönande för frihetskrig. Men de brukar drabba civila med ännu större brutalitet än andra krig. Med hot om repressalier tvingas alla välja sida. Därmed blir man i den andra sidans ögon inte bara fiende utan också förrädare. I krig brukar det innebära det nesligaste av dödar.

Andra världskriget drabbade miljoner människor i Jugoslavien oerhört grymt. Det var inte bara tyskarna som massmördade utan i lika hög grad tycks olika jugoslaviska grupperingar ha gått löst på varann.

Titos kommunistiska partisaner segrade och hjälteförklarades därför. Liksom övriga segrare i andra världskriget har de undgått att undersökas för sina krigsförbrytelser.

På bykrogarna i Slovenien skakar man sorgset på huvudet, när det nuvarande kriget kommer på tal. Alla hade de någon anhörig som dödades i andra världskriget. I byn Harije berättar de om den unga mamman som partisanerna slog ihjäl med en spade. Hon hade begått det oförlåtliga brottet att gifta sig med en italienare..

Hemkommen intervjuar jag Carl Jacobowsky, uppskattad skolprofil här i kommunen. Han berättar, hur han vid tre års ålder räddades från ett daghem i Belgrad 1944. Dagen efter brändes daghemmet ner, barnen och fröknarna mördades av partisanerna. Offren tillhörde den tysktalande befolkningen, som bott där i sekler.

Det är lätt att förstå, att krigshjältarnas fega skam då som nu måste döljas i en fana av moral, kultur och helig plikt.

------------------------------------------------

(Det här var en av mina Pax-krönikor. Den skrevs 1992 och återges i min bok ”Förbannad pacifist”.)