KRIGENS MÅL - OCH ELÄNDIGA RESULTAT

Den 28 juni är det 100 år sedan det som har kallats den tändande gnistan till första världskriget inträffade. Då mördade i Sarajevo den 19-årige Gavrilo Princip tronföljarparet från Österrike, som då var stormakten Österrike-Ungern.

Sedan med dominoeffekt spred sig kriget och varade i över fyra år. Nio miljoner dödades, mestadels unga soldater. 

”ATT TRYGGA VÄLDEN FÖR DEMOKRATI”

Segrarnas krigsmål var storslagna. Man krigade för att ”make the world safe for democracy” och då var massdödandet åtminstone en förmildrande ursäkt.

Den 28 juni blev också datumet när freden i Versailles 1919 undertecknades. Där hade förhandlingarna börjat med goda föresatser inte minst från USA:s sida. Människorna själva skulle få bestämma i vilket land de skulle vilja tillhöra. Denna princip följdes bara delvis, ty många av de besegrade tysktalande hamnade i Polen, Tjeckoslovakien och norra Italien, något som skulle skapa problem i framtiden.

Hur gick det då med det tjusiga krigsmålet att utbreda demokratin? Det blev tyvärr ett jättefiasko. Likt en epidemi drabbades Europa av diktaturer: Kommunism i Ryssland, fascism i Italien och Spanien, nazism i Tyskland och föga demokratiska styrelsesätt i flera andra länder.

KRIGET SOM SKULLE GÖRA SLUT PÅ ALLA KRIG

Det andra målet för första världskriget var också berömvärt. Enligt segrarna motiverades miljonerna dödade med att det här var ”the war to end all wars”.

Vi vet hur det gick. Det krig som skulle göra slut på alla krig ledde fram till det ännu blodigare andra världskriget, då ca 50 miljoner människor dödades, de ännu flera indirekta offren oräknade.

1914-18 hade nio miljoner dödats, de allra flesta relativt unga män som tvingades ut som soldater. 1939-45 hade flygbombningar en ledande roll, så att uppåt hälften av dödsoffren var civila.

EUROPA EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET

I dagarna är det också mycket i medierna om att det är 70 år sedan de västallierade landsteg i Normandie. Blodbadet där har skildrats utförligt, mindre med att komma ihåg allt dödande än att fira ”hjältarna”. Till offren hörde tiotusentals franska civila som dödades av flygbomber och artillerield.

I väst betraktas invasionen som nådastöten mot det nazistiska Tyskland. Men bland militärhistorikerna finns en annan tolkning. De menar att Sovjetunionen i juni 1944 redan i stort sett hade besegrat Tyskland, låt vara till priset av tiotals miljoner döda ryska soldater. Amerikanska soldater på det europeiska slagfältet påstås ha förhindrat att ryssarna inte intog hela Tyskland och kanske också Frankrike, där kommunistpartiet på den tiden var mycket starkt.

Den tyska nazismen krossades och Europa fick tack och lov en en otäck diktatur mindre. Men hur såg världsdelen då ut för övrigt? Jo, stalinismen bredde ut sig i många länder i hela östra hälften av Europa. Det var inte därför som England och Frankrike hade gått med i kriget 1939. Det var för att hjälpa Polen. 

Demokratin hade alltså knappast gynnats genom blodbadet. Freden blev ett kallt krig mellan segermakterna, som alla skaffade sig kärnvapen. En skenande militär kapprustning inleddes, som kostade enorma resurser, som hade kunnat användas till människors bästa.

SENASTE FIASKOT: LIBYEN

Det var bara tre år sedan Nato ingrep i Libyen. Det gjorde man under förevändning att ”skydda civila” genom att skapa en flygförbudszon. I verkligheten bombade man friskt. 

Sverige fick vara med på ett hörn. Några Jas-plan utförde spaningsuppdrag. Mera initierade menar att det var ett sätt att göra reklam för det flygplan vi är så angelägna att sälja till utlandet.

Gadaffi lynchades och optimisterna trodde att nu gick det krigshärjade landet mot en ljusnande framtid. Tyvärr rapporterar inte våra svenska medier om det helt bedrövliga tillståndet nu i landet. Det görs mera av brittiska tidningar, typ The Guardian och The Independent.

Där kan man läsa om ett land i kaos,  där illegala miliser tycks ha större makt än regeringen i Tripoli. De slåss inbördes och har lagt beslag på hamnar för oljeexporten, som har minskat betänkligt. Bara för några veckor sedan blev 80 människor dödade i Benghazi, där revolten mot Gadaffi startade 2011. Två dagar senare angreps självaste parlamentet av en general Hiftar, som tidigare hade nära band till amerikanska CIA. Listan på mord och oroligheter kan göras mycket längre.

Nu varnar de insatta för att ett fullskaligt inbördeskrig kan utbryta i Libyen

Att resultatvärdera krigen genom att kolla deras följder är verkligen ingen uppmuntrande sysselsättning. Därför mörkas det av det mäktiga militär-industriella komplexet och dess kompisar i medierna. Därför dags att igen minnas den finländske författaren och krigsveteranen Henrik Tikkanens ord:

KRIG LÖSER INGA PROBLEM - OCH ALLTSÅ FORTSÄTTER DE

————————————————

Åke Sandin i Radio Tuff nr 1366. Juni 2014

—————————————————-

PS: Bland Henrik Tikkanens korta aforismer finns också några andra, väl värda att nämnas:

”Ingen människas åsikt är värd andra människors liv”

”Vapen finns till för att döda ,för ingenting annat”

”Krigslycka är tusentals döda och lemlästade”

Henrik Tikkanen var själv med i kriget. Han visste vad det innebar och skrev bland annat:

”Jag har sett mina kamrater med förvånad min försöka samla ihop sina krälande tarmar innan de dog. Jag har hört dem skrika i dygn bakom taggtrådshindret i väntan på döden som inte råttorna hade tålamod att vänta på. De tog för sig köttiga bitar ur ansiktet, näsan och läpparna, men skriket finns kvar i våra öron långt efter det de dött. Det finns ännu där. För fosterlandet...”

”I krig kan det hända att det enda som blir kvar av en människa är en grop i marken. Egentligen gör man gropar för att placera det som finns kvar av människan i dem. Sen börjar man behandla gropen som om den skulle vara människan och man lägger blommor på den mycket oftare än man hämtade till människan när hon var vid liv. Det är en obegriplig men vacker sed.”