VON SPONECK OM IRAKS LIDANDEN

För några veckor sedan var Irak i blickpunkten igen. Det extrema sunnimuslimsksa ISIS hade ockuperat stora delar av mellersta Irak och för tre veckor sedan undrade jag I RADIO TUFF (www.tyresoradion.se ) om en tredelning av Irak hotade. Från norr till söder: Kurdistan, ”Sunnistan” och ”Shiastan.

Fredsforskaren Jan Öberg i Lund publicerar nu en artikel av Hans von Sponeck. Dennes bakgrund är intressant. Hans pappa med namnet Hans Graf von Sponeck var tysk general under andra världskriget men avrättades av nazistregimen 1944 för att inte ha åtlydd en order från Hitler.

AVGICK I PROTEST MOT SANKTIONERNA.

Sonen von Sponeck har varit nära medarbetare till FN:s generalsekreterare Kofi Annan. 1998 efterträdde han irländaren Dennis Halliday som FN:s humanitära koordinator för det så kallade olja-mot-mat-programmet. Halliday avgick i protest mot de västliga sanktionerna mot Irak, vilka han rentav kallade för folkmord.

Hans efterträdare von Sponeck stod själv ut som FN:s utsände i Irak bara i två år. Också han avgick i protest mot de hårda sanktionerna som inte minst drastiskt ökade på barnadödligheten bland irakierna.

Nu sammanfattar von Sponeck sanktionerna mot Irak genom att bland annat påminna om att barnadödligheten i landet var på en nivå där 132 av 1000 barn dog före 5 års ålder. Han betecknar den angloamerikanska aggressionen 2003 och den påföljande åttaåriga ockupationen som illegal. Påpekar att de västliga ockupationsmakterna begick brott mot både Haag- och Genèvekonventionerna.

DE INHUMANA RESULTATEN AV KRIGET

Von Sponecks resultatvärdering av krig och ockupation, det som har lett fram till det nuvarande prekära tillståndet i Irak är en sorglig läsning:

Nu 2014 lever 23 procent av Iraks befolkning på 33 miljoner i djup fattigdom, detta i ett land som han betecknar som enormt rikt på olja. 600 000 barn lever på gatan. 14 procent av barnen är föräldralösa. Bara tre länder i världen har värre korruption än Irak. Missbruk av narkotika som före 2003 inte var något problem, är nu ett tilltagande hot.

Dessutom finns svåra hälsoproblem på grund av ockupationsmakternas krigföring med utarmat uran och fosforbomber.

Von Sponecks en smula desperata slutfråga verkar befogad:

”Hur mycket kan ett folk egentligen stå ut med?”