Också "häxor" fanns enligt de godtrogna

Sveriges radios sommarpratare har sedan länge varit tradition. Ofta berättar de pratande om hur duktiga de är och spelar sina låtar, som fjäskande nog nästan alltid är på supermaktsspråket.

Den napalmbrända lilla vietnamesiskan

Ibland hörs också något intressant, Jesper Wikström är fotograf men också bokförläggare. På radion nämnde han boken ” FRED! 100 röster om våld och krig”, som han utgav tillsammans med Saam Kapadia.

Bland de 100 som uttalar sig i denna fredsbok finns Kim Pugh. Få vet vem hon är men nästan alla minns bilden av den gråtande nioåriga vietnamesiskan som 1972 springer gråtande, svårt bränd av napalm i rygg och på ena armen.

Hon räddades till sjukhus av den för fotot sedan Pulitzerbelönade fotografen Nick Ut. Först trodde man inte att det gick att rädda hennes liv men efter 14 månader på sjukhus och hela 17 operationer lyckades läkarna. I dag bor hon i Kanada.

Inte alla de barn i Gaza som i dagarna drabbas av bomber har haft samma tur.

Då vi trodde på djävlar och ”häxor”

Ett annat sommarpratarprogram jag lyssnade på med intresse var Therése Söderlinds. Hon växte upp vid Ångermanlands Höga kust, var biståndsarbetare i bland annat Vietnam, innan hon 2010 debuterade som författare med romanen ”Norrlands svårmod”.

Hon berättade om sin mor, som var ett så kallat ”krigsbarn”, ett av de många finländska barn som fick en fristad hos svenska familjer under kriget. Själv hade jag under ett par år på 1940-talet en ”lillebror”, Helge från Kemi. Flera av dessa barn stannade sedan i Sverige och Therése Söderlind undrar hur denna skilsmässa kändes för de finska mödrarna.

Hennes andra bok kom 2013 och hade titeln ”Vägen mot Bålberget”. Den handlar alltså den gamla onda tid då vi anklagade kvinnor att vara i Djävulens våld. Det påminner mig om en krönika jag skrev för tidskriften PAX påsken 1985. Den hade rubriken ”Alla brända, korsfästa, våldtagna....” och börjar så här:

PAX nr 5 / 1985:

”På skärtorsdagen ringer de på, dessa underbara småflickor – om man nu kan skriva så i den nymoralistiska snaskighetens tid. De är häftigt målade och utklädda till häxor. Jag ger dem slantar och känner mig fryntlig.

Olof Fahlén har skrivit en bok om hur 'häxor' behandlades i den 'gamla goda tidens' Ångermanland. Bara i en enda socken, Torsåker, avrättades 1675 sextiofem 'häxor', såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten.

De dömdes i den korsfästes namn, men det var inte kors utan stupstockar och bål som blev deras öde. 'Offer för tidens tro', står det på ett monument, som restes under en mindre trosviss epok.

Kampen mellan det onda och det göda fördes av de självgoda så nitiskt, att en särskild juridisk enhet fick tillskapas för att stadfästa alla dödsdomar. Den hette Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen och hade genom masspsykosen mängder av vittnesmål att tillgå.

Många barn fick för en gångs skull de vuxna att andlöst lyssna. Det var när de berättade, att de förts till Blåkulla och sett utslitna bondkvinnor knulla med självaste Satan. Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen bestod av professorer, biskopar och andra höga ämbetsmän. Den var alltså om möjligt ännu mera oförvitlig än senare ubåtskommissioner”.

Då folktro, nu annan trosvisshet.

Ubåtskommissionerna ja, åtminstone de första fastslog att de ständigt otäcka ryska ubåtarna regelbundet hade kränkt svenska vatten. En ung Carl Bildt grundlade sin karriär på denna rysskräck.

På 1600-talet var prästerna de som undervisade folket om vad som hände. I dag har vi medierna som ibland alltför ensidigt skildrar vår samtid och förleder oss att tro på myter. Under många somrar var varje vecka mediernas främsta nyhet att vi hade sovjetiska intrång i svenska vatten.

Nästan allt i Östersjön kunde då med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar, pruttande fiskar eller gamla svenska båtar.

Vi som källkritiskt granskade alla dessa larm fick veta att vi var skumma moskvalakejer. Vi hade dock hjälp av utländska ubåtsexperter. Mest ironisk av alla var kanske den norske amiralen Ola Thomesen, som ansåg att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv och påpekade:

”Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”

Vi ubåtsdissidenter fick sent omsider rätt men genom hysterin i medierna tror ännu en massa hjärntvättade människor på Sovjets ständiga intrång. En pionjär bland oss var Ingemar Myhrberg med sin bok ”Ubåtsvalsen” redan 1985. Som exempel på tro utan vetande erinrade han om forna tider och skrev bland annat:

”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på medierna och militären och deras om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen.”

Farligt att ibland avslöja myter

Det finns andra ännu mera omfattande myter, som våra medier slår vakt om. Gamla krig skildras nästan alltid som en kamp mellan onda och goda. Om man med hjälp av etablerade historiker råkar nämna att de ”onda” ibland anklagas felaktigt för ruskiga grymheter rycker våra nutida inkvisitorer ut.

De som avslöjar myter blir då äckliga kättare, som smutskastas för att försvara djävulens anhang.

Krönikan från 1985 (se ovan) avslutade jag så här:

”Det är offren och förlorarna vi måste dra fram i ljuset, alla korsfästa, brända, våldtagna, svältande, torterade, slaktade... Men se upp för de självgoda: Segrarna, befriarna och djävulsutdrivarna!”