Visst har vår förståelse för ”dom andra” ännu sina brister i fråga om religion, sexuell
läggning, etnisk tillhörighet med mera, men nog har den ökat enormt det senaste halvseklet. På en punkt har den stått stilla för där har våra medier med en märklig tjatighet delat in krigens offer i värdiga och ovärdiga för att citera den amerikanske dissidenten och orädde sanningssägaren Noam Chomsky, son till en rabbin. Alltså har vi i en aldrig sinande ström fått böcker, filmer, TV-program och artiklar om en enda etnisk grupps i sanning grymma öden under andra världskriget.
En av de senaste bidragen i denna populära genre fanns på en helsida i Dagens Nyheter den 12 januari. Den är skriven av Salomon Schulman, knappast någon av de mera balanserade bedömarna. Det var han som på tal om förintelsen av Dresden i andra världskriget beklagade att de allierades bomber inte hann döda ännu flera tyskar. För den svenske barnläkaren Schulman räckte det tydligen inte med att terrorbombningar av civila mål brände eller sprängde 70 000 tyska barn till döds. För de troende har hans förklaring kanske en gammaltestamentlig lockelse när han förklarade: ”Ondskan fanns djupt rotad i de breda folklagren”. För oss andra förefaller det att vara politiskt korrekt rasism.
Den nya rättegången, den här gången iscensatt av beskäftiga tyskar, mot den 89-årige ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk nämns också av Schulman, som dock bland annat förtiger att Demjanjuk tidigare i sju år suttit bakom galler i Israel, falskeligen anklagad för att ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Senare i Radio Tuff tar Hampus Eckerman upp samma ämne, som han också skrivit om på sin blogg www.motbilder.se
Opinionsbildare kan tala i sömnen om alla människors lika värde. Det är bra. Men nog är det väl då dags att upphöra med diskrimineringen av de ”ovärdiga” krigsoffren. Eller att våra historiker, som vet bättre, vågar påpeka att det skett många förfärliga förintelser under krig, inte minst i andra världskriget, som orsakade 30-40 miljoner människors grymma död och fysiska och mentala skador för ännu flera.
Tänk om våra medier kunde frångå sina vanor och någon gång belysa lidandet också för de folk som i fråga om dödande drabbades värst av andra världskriget: Kineser, japaner, ryssar, tyskar med flera. Kanske låta någon överlevande berätta om fasorna bland dem eller låta yngre anhöriga komma till tals. Hade indiska bengaler haft något inflytande i Hollywood, skulle åtminstone våra historielärare känna till svälten i Bengalen 1943 under de brittiska kolonialherrarnas krig. Där dog flera människor än i alla läskiga europeiska läger det året.
Clio var i det antika Grekland historieskrivningens musa men också hjältediktens. Vid avbildningar finns ofta i hennes hår en lagerkrans, segersymbolen. På den tiden fanns förstås ingen historieforskning i egentlig mening, så i dag är hon väl också mediernas speciella gudom. Häromveckan skrev jag en lång text med rubriken ”Segrarnas hora Clio”, som finns på min blogg www.tuffsandin.blogspot.com Där pekar jag på förlorarnas nedtystade lidanden. Om de också uppmärksammades, skulle det bli svårt att starta krig genom att hycklande kalla dem för rättfärdiga.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1255) 17-31 jan 2010
Årsdagen är passerad och Schulman har gått ut med en ny krönika i samma sluggeraktiga och föraktfulla stil i Sydsvenskan: http://tinyurl.com/yd8cj79. Naturligtvis väljer han den lägsta siffran på dödsoffer - 25.000 döda, det kan lika gärna ha varit 60 eller 100.000, det fanns inga möjligheter att räkna och staden vimlade vid denna tid av flyktingar österifrån, både tyskar, tjecker och polacker - och naturligtvis slår han de sörjande och efterlevande i huvudet med att de inte är någonting mot hans döda, de döda från Auschwitz och Treblinka. Dessutom får vi veta att de polska fångar och slavarbetare som fanns i trakten jublade när man blev bombade. Excuse me? Noterar dessutom att Schulman smyger in "tusentals och åter tusentals slavarbetare, de få judar som då ännu levde och sovjetiska krigsfångar, räknas inte in i den tyska dödsstatistiken" över anfallet. Jo, de har ofta rä'knats in, men då blir siffran naturligtvis klart högre än 25.000. Tanken att Dresden var en *delad* katastrof, ett ont som drabbade både tyskar, judar och polacker och som symboliserade krigets smutsiga slut och efterspel, tycks vara otillåten för Salomon Schulman. det hade varit hederligare om han sagt: jag vill inte höra om just dessa döda.
SvaraRaderaSålänge det kalla kriget pågick och så länge det inte fanns ett enat Tyskland var Dresden, i likhet med t ex övergreppen på civila från Röda armén i Berlin (mord, plundring, gruppvåldtäkter), sänkningen av överfulla ångare med flyktingar på Östersjön vintervn och våren 1945 eller det grekiska inbördeskriget strax efter 1945 nertystade och svåra att tala om, eftersom de hotade den rätlinjiga bilden. Även 20-juliattentatet mot Hitler väckte starkt kluvna reaktioner under tiden före 1990: det var inte opportunt att minnas att en grupp tyska militärer på egen hand - de allierade nekade stöd - hade försökt, och nästan lyckats, störta Hitler. Inte i en tid när både tyskar och icke-tyskar hade grävt ner sig hårt i en onyanserad bild av den tyska kollektivskulden. Schulmans artikel är sorglig och opportunistisk.
Den utomordentliga tyska långfilm om Dresden som gjordes för några år sedan (först som tv-miniserie och sedan hopklippt, finns på dvd) ger en balanserad bild: den undviker inte att visa att den tyska terrormaskinen ännu var i full gång men lyfter fram hur de civila blev offer.för ett fasansfullt luftangrepp utan några tydliga miltära syften. Men den visar också hur känslig ämnet är: jag har duiskuterat den online med amerikaner och somliga, som stödjer sig på den amerikanska arméns ära, går upp i limningen på samma sätt som Schulman gör det när någon hävdar att Dresden var en krigsförbrytelse. "Om dödandet av en miljon tyskar hade sparat en amerikansk soldats liv, så vra det rätt att döda dem" utbrast en av dessa diehards, "i krig finns inga regler".