Segrarnas hora Clio

(Clio var i det antika Grekland historieskrivningens musa men också hjältediktens. Vid avbildningar finns ofta i hennes hår en lagerkrans, segersymbolen. På den tiden fanns förstås ingen historieforskning i egentlig mening, så i dag är hon väl också mediernas speciella gudom. Här kommer ett brev till Ola Larsmo, som ofta skriver på Dagens Nyheters kultursida)

Tack Ola Larsmo
för din artikel ”Det nedtystade klasskriget” om Finland 1918 (DN 5/1 2010)! Den var bra.

I motsats till dig är jag privilegierad, eftersom jag sedan många år gör oavlönad radio. Behöver inte ta hänsyn till det opportuna och vågar därför berätta om det som alla trendnissarna nogsamt förtiger. Alltså har jag om Finland bland annat kunnat berätta:

”Finländarna utgör den största gruppen utomlandsfödda i den här förortskommunen sydöst om Stockholm. Faktum är att jag känner mig säreget hemma när jag intervjuar dem. En speciell grupp av dem är karelarna. Deras hembygd Karelen mellan den stora sjön Ladoga och den nuvarande finsk-ryska gränsen var det största av de finska områden, som 1944 avträddes till Sovjetunionen. Ungefär 300 000 karelare blev flyktingar i Finland, som då hade blott tre miljoner invånare. Det var då ett krigsdrabbat land, som dessutom tvingades betala stora krigsskadestånd till de sovjetiska segrarna. Några finländska politiker som Risto Ryti, president 1940-44, och den socialdemokratiske ledaren Väinö Tanner dömdes som krigsförbrytare till fängelse. De var ju förlorare och undkom inte liksom segrarna ansvaret för krigiskt massdödande.

Många karelare hamnade i Sverige. Antti Parkkali intervjuade jag på radion 2003. Han berättade att han några år tidigare av sin läkare fått beskedet att han plötsligt drabbats av diabetes. Doktorn frågade om han upplevt något traumatiskt på sistone. Antti berättade då att han hade besökt sin ungdoms Karelen för att än en gång vid Ladogas strand se familjens gård, som de tvingades överge 1944. Men det fanns inget kvar utom den rostiga ugnen till gårdens bastu. Läkaren gissade, att hans besvikelse hade kunnat bidra till sjukdomen.

Vid en reportageresa till Borgå träffade jag den gamle karelaren Pentti Sipiläinen. Han hade också en gång på gamla dar varit tillbaka till sin karelska barndomsbygd. Men inte heller han hade funnit något som han mindes, till och med gravarna var borta. Han inledde intervjun med att spela fiol, och när han spelade rann tårar utför hans fårade kinder. Låten var den i Finland så välkända Karjalan Kunnailla, som poetiskt skildrar Karelens vackra natur.

Näsbydalsskolan i Täby var några år en av de många solidariska skolor som genom dagsverken bidrog till Tuffs många projekt i Indien. Där jobbade Norma Dahlqvist som NO-lärare. Vid intervjun med henne berättade hon om sin mamma, som vid 16 års ålder tillhörde de ”röda” under det finska inbördeskriget 1918. När de vita till sist intog Tammerfors tillfångatog de en kvinnobataljon och dödade många av fångarna, bland andra Normas moster. Hennes tonåriga mamma hamnade i fängelse, där någon nästan varje dag avled av hunger eller sjukdomar. Enligt Normas mamma, som var en överlevare, fick fångarna då och då vara utan mat flera dagar för att sedan utspisas med salt sill utan att få tillgång till vatten för att släcka den hemska törsten. Det var ren tortyr, menar Norma.

Vid de vitas stormning av det röda fästet Tammerfors i april1918 deltog den svenska brigaden, ca 1100 frivilliga, av vilka flera hundra var officerare. Få i dagens Sverige vet, att ett par av dem var nära släktingar till kända svenska politiker. Överste Harald Hjalmarsson var far till Jarl Hjalmarsson, Högerpartiets ordförande 1950-61. Och Olof Palme stupade i striderna kring Tammerfors. Han var farbror till den socialdemokratiske statsministern med samma namn”.

Har också givit en halvtimme på Tyresöradion åt Rainer Andersson. Han utkom 1999 med boken ”Vad gjorde du i Finland, far?”. Den innehåller många exempel på att också svenska frivilliga under det grymma inbördeskriget 1918 precis som röda och andra vita begick många grymheter och brott mot krigets alltför sällan följda regler.

Ett standardverk om finska inbördeskriget är som du nämner historieprofessorn Heikki Ylikangas bok Tie Tampereelle. Den utkom 1993 och sedan på svenska med titeln Vägen till Tammerfors. Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:

”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."

Tyvärr gäller samma sak andra världskriget, där nedtystanden och myter varit legio inte bara i medierna utan också i skolor och bland historiker, som borde ha vågat ge en mera sammansatt bild.

Till de ständigt i decennier upprepade myterna hör bland annat: Att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Att det fanns gaskamrar för avrättningar i Buchenwald, Dachau och andra otäcka läger i egentliga Tyskland. Att 4 miljoner gasades ihjäl i Auschwitz. Att tyskarna mördade många tusen polacker i Katyn. Att tyskarna gasade ihjäl 6 miljoner judar. Att Göring lät bränna ner riksdagshuset i Berlin 1933 osv osv...Visst vore det intressant att i medierna få en analys av hur alla dessa historieförfalskningar har uppkommit och fått ett sådant genomslag. Själv kan jag inte sätta mig på höga hästar för som historielärare har jag –liksom andra lärare—i berömvärt antinazistiskt nit lärt ut detta till många årgångar av inte ont anande tonåringar.

Nedtystat ännu mer än finska inbördeskriget är förlorarnas lidanden under det där skitkriget 1939-45. Hade flera än Sven Lindkvist i boken ”Nu dog du. Bombernas århundrade” berättat om bombterrorn mot japanska och tyska civila, hade kanske våra självgoda västliga vänner inte bombdödat så många miljoner civila i Vietnam, Kambodja och på andra håll. Anne Frank, som dog av umbäranden i Belsen, har ensam fått mera uppmärksamhet än de 70 000 tyska barn och ännu flera japanska, som brändes till döds av de hyllade västliga flyghjältarna.

Till alla politiskt korrekta nedtystanden hör inte bara bombterrorn utan också den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och andra områden där deras förfäder hade bott i sekler. Ca två miljoner av dessa civila dog eller dödades på kuppen. Nyligen protesterade några mot att 79-åriga serbiskan Biljana Plavsic släpptes efter sju år i fängelse. Hon var ju minsann ansvarig för etnisk rensning. Men den etniska rensning som Churchill, Truman tillsammans med sin dåvarande kompis Stalin fixade till är det tyst om, trots att den var mångfalt mera omfattande och grymmare än den serbiska. Och dessutom är det ju serberna som i slutändan rensats bort värst: både från Krajina och Kosovo. Och den etniska rensningen av palestinier, som den israeliska historieprofessorn Ilan Pappe skrivit en bok om är det inte kosher alls att bry sig om.

Förutom att sedan 1985 varje vecka på frivilligbasis göra Radio Tuff, ett program som förhoppningsvis gör skäl för sitt namn, har jag lika oavlönat sedan 1995 gjort ett program med det kaxiga namnet Succékanalen 91,4. På den förra kanalen har det blivit intervjuer med flera tusen människor, på den senare 3000 halvtimmesintervjuer med alla slags människor. Det intressanta med Tyresö utanför Stockholm är att kommunen de senaste 50 åren varit ett inflyttningsområde. Här har folk från alla svenska landskap slagit sig ner och människor från massor av olika länder. Det gör att jag lärt mig mycket om andra landsdelar och länder. Flera hundra av de intervjuade har varit utomlandsfödda från ett 70-tal länder i alla världsdelar.

På 1970-talet var parollen ”Gräv där du står” i ropet. Sven Lindqvist hade skrivit en bok med samma namn. Att gräva där jag bor har lärt mig mycket, inte minst om samtidshistoria, som jag trodde att jag redan kunde en hel del om. Radiointervjuerna har avslöjat stora luckor i mitt kunnande. Det gäller inte minst vad tyskfödda Tyresöbor har berättat på radion:

EVA

Varje sommar tar jag, endast iförd shorts, med mig en stol och några böcker och sätter mig där i solen utanför porten vid flerfamiljshuset i Bollmora. Det är lite ovanligt, så somliga tittar egendomligt på mig.

För några år sen kom en dam med hund gående förbi mig. Hunden var en liten krullig krabat. Den såg ut som ett fromt lamm, men ändå började den skälla högljutt och aggressivt vid åsynen av mig. Det ledde till att dess matte och jag kom i samspråk. Hon heter Eva Onegård och visade sig bo i kvarteret. Kunde inte riktigt härleda hennes dialekt, så jag frågade:

-- Var kommer du ifrån egentligen?
-- Hinterpommern, blev svaret.

Hinterpommern är ett gammalt tyskt område vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det Polen, efter det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats. Eva växte upp i byn Streckenthin någon mil utanför Köslin, nu det polska Kosalin.

Jag intervjuade Eva, född Pomplun. Inget av de tusentals program jag gjort för 91,4 MHz har tagit så lång tid. Hon berättade och grät, berättade och grät, medan jag försökte ställa frågor så varsamt som möjligt. Första dagen pratade vi i timmar, men ingenting spelades in. Två dagar senare träffades vi igen. I slutet av ett nytt långt samtal bandade jag en halvtimme, som sedan sändes och som nu bland 1400 andra finns arkiverad i Tyresö Kulturcentrum.

När Röda armén 1945 närmade sig försökte också Evas familj fly. Men Eva, lillasyster och mamma blev upphunna av de sovjetiska pansarkolonnerna.

-- Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt ryssar, som ropade "Uhri, uhri" och som började slita i våra armar för att ta våra klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma, lillasyster och jag såg hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive hästar och gamla människor. Också Röda korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna.

Sen följde för 15-åriga Eva ett års helvete:

--Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är på ett år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag såg min mamma våldtas och hon såg hur jag drabbades av samma öde. Med egna ögon såg jag hur man hade satt upp delar av människokroppar på en laduvägg. Vi blev hämtade för att titta Man tvingade oss att titta på dessa grymheter. Jag minns, att det var ett staket och en stickig häck bakom oss.Framförallt minns jag med skräck, hur man hade ristat in hammaren och skäran i de uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en hundvalp och försökte prata med min pappa, fast han inte var där.Varje gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade jag efter om jag hade märken inristade eller om jag hade klarat mig.

Det var ett år med ständiga övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla förödmjukelser.

-- Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi sög på stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en järnvägsvagn tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde korstecken, När jag efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka hem, kände mamma inte igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en kråka. Och jämt och ständigt plågades vi av löss.

På min fråga om religion svarade Eva:

-- Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut genom fönstret ut på åkern. De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på långt håll och varnade oss. Men en gång stannade jag och bad till Gud om räddning. Det skulle jag inte ha gjort, sade Eva och grät en skvätt till.

Eva sammanfattar:”Man hade inget värde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss”.

ANNELIESE

Anneliese Stawström bor också sedan många år i Tyresö. Hon är filosofie doktor och har undervisat på Fredrika Bremer-gymnasiet i Haninge. Som femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst till Ostpreussen, som faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. Hon berättade vid en intervju på Tyresöradion:

--Jag såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.

Anneliese berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång kolonn. Det var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.

--Min moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.

Redan före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:

--När vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade släktingar hamnade.

Efter veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:

--Det var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju en dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga, så ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.

Det finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:

--Nej men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev ett näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen, kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.

Häpet frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.

--Ja, jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?

Men unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948 fick de här tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.

--Det var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte: vilket förtroende! Och där stannade jag i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.

Jag frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:

--Ja, köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat att ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.

--Hur kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.

--Även om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.

EDELTRAUT

Edeltraut Lindqvist bor i Vendelsö, alltså bara ett par kilometer från Tyresögränsen. Hon har jobbat på Försäkringskassan i Tyresö.

Hon växte också upp i tyska Ostpreussen, i dag delat mellan Polen och Ryssland. Dess gamla huvudstad Königsberg var i sju sekler tysk och bland annat hemstad för filosofen Immanuel Kant. Sedan andra världskriget heter den Kaliningrad, uppkallad efter en av Stalins närmaste kompisar.

Hennes hemby Gross Friedrichsdorf låg inte långt från staden Tilsit, känd för sin ost och fredsfördraget 1807 mellan Napoleon och Alexander den I, en uppgörelse som drabbade Sverige genom att vi två år senare förlorade Finland till Ryssland.

Edeltraut har en intensitet i sitt berättande:

--Vintern 1945 fyllde jag nio år. Den enda gåvan på födelsedagen var en burk rödbetor. Men det smakade bra. Kanonbullret närmade sig österifrån. I slutet av januari snöade det våldsamt. Vi bad till Gud att det skulle fortsätta att snöa, så att ryssarna inte skulle lägga märke till vår lilla by. Men det gjorde dom. De trängde in i vårt hus och ropade "Uhri, uhri". De ville ha våra klockor. Min mamma fick med en pistol mot bröstet lämna sina ringar. I grannbyn fick en gumma med uppsvullna fingrar fingret avhugget när hon inte tillräckligt fort fick av sig sin guldring. Man samlade ett tjugotal människor i ett vindsrum. Det var kvinnor och barn och några åldringar, bland andra min 86-åriga farfar.

--Vad var det hemskaste som du upplevde, eller var du så liten att du inte fattade vad som pågick?

--Allt var hemskt. Vi hade ryska vakter i rummet. Andra soldater kom varje natt och hämtade kvinnor, först de unga kvinnorna, sedan också de äldre. Några kom aldrig tillbaka. De våldtog till och med småflickor. En flicka kom tillbaka alldeles sönderslagen. En vitryss plåstrade om henne men hon gick ut i snön och dog. Hon var stucken i underlivet. En morgon när jag vaknade upptäckte jag att min mamma över en natt hade blivit alldeles vithårig. Många kvinnor fördes bort till tvångsarbete. En dag kom två soldater och förde iväg också min mamma. Jag sprang efter och skrek. Då siktade de på mig med sina gevär. Men jag var förtvivlad och skrek att om min mamma inte fanns ville jag inte heller finnas. "Du har en modig dotter", sa då soldaterna till min mamma och släppte henne.