Lidande och minnen är individuella, och var och en måste umgås med sina förskräckliga upplevelser alldeles på egen hand. Vad vi människor kan göra, är att bekräfta dessa skeenden, att efter bästa förmåga delta i sorgen och att sätta in alla krafter för att hjälpa.
Den 27 januari högtidlighölls minnet av koncentrationslägret Auschwitz´ befrielse över hela den västliga världen. Presidenter har talat, människor har samlats i kyrkor och synagogor, och i den tyska Förbundsdagen har hela det israeliska parlamentet samlats tillsammans med det tyska för att be för offren. Alla offer?
Samma kväll visades i den tyska tv-kanalen ZDF i programmet ”Abenteuer Wissen”, ungefär Äventyr kunskap, ett program om eldstormen över Hamburg i juli 1943, det vill säga det mest förfärliga av de många bombangrepp av det allierade flyget som satte Hamburg i brand och under några timmar förstörde en tredjedel av staden. Hälften av alla hus i innerstaden brändes ut. Mer än 30 000 människor, framförallt kvinnor och barn omkom under dessa förfärliga timmar. De flesta männen var ju ute vid fronten. Mer än 160 000 bomber fälldes över staden på några timmar, ungefär en miljon bomber under hela kriget. Fasor som vi har svårt att föreställa oss.
Varför visades då detta program? Jo, det ingår i ett större vetenskapligt projekt som ska påminna människor om krigets förfärlighet och avskräcka inför kommande krig.
Är detta då nödvändigt, kan man fråga sig. Jo, tydligen är det så. Människor förtränger, och just dessa fasansfulla upplevelser har i stor utsträckning förträngts av de drabbade, så som så många andra förfärliga upplevelser förträngs. Nu vill man ta tag i krigets vanvett och upplysa den unga generationen för att förhoppningsvis undvika krig i framtiden.
I programmet gjordes också en jämförelse med bombangreppen över Dresden i februari 1945, varvid även där omkom minst 30 000 människor. Vissa forskare hävdar att siffran omkomna ligger mångdubbelt högre. På grund av de stora flyktingmassorna som befann sig på järnvägstationen och utmed floden Elbes strand, kunde man dock aldrig räkna antalet offer. Detta våld från luften drabbade tyvärr även här mestadels oskyldiga.
Jag kom att tänka på dessa siffror och människors fruktansvärda vanmakt, när jag samma kväll hörde siffran över de omkomna vid jordbävningen i Haiti – 115 000 döda och mer än en miljon skadade! Denna fasa kan jag inte ens föreställa mig. Även här gäller att lidande och minnen är individuella, men hjälpen till alla de drabbade måste vara ett kollektivt ansvar. Hur mycket vi enskilda individer än samlar till jordbävningens offer, måste västmakterna samla sig till ett stort gemensamt ansvar för att hjälpa de drabbade till ett nytt och – förhoppningsvis – bättre liv, efter katastrofen, men även efter de mer än tvåhundra år som haitierna har blivit förtryckta och utsugna av giriga och maktgalna potentater. Det är dags att västmakterna kan enas och utan tjafs och kiv hjälpa det fattigaste av västvärldens länder.
Minnet av dessa förfärliga timmar, när hela deras tillvaro slogs i spillror, lär haitierna bära med sig resten av sina liv, men vi kan hjälpa dem att gestalta en framtid som förhoppningsvis är lyckligare än den varit hittills. Låt oss alla hjälpas åt, hälsar från Limhamn
---------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1256 (2010-01-31)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar