-------------------------------------------------------------------------------------
(I den här bloggen är de flesta texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka sedan 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se . Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds söndagar jämna veckor kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin. Medarbetare: Hampus Eckerman, Marianne Stieger, Bengt Svensson)
---------------------------------------------------------------------
I Tuffs uppskattade samtalscafé Filosofika den 2 februari är ämnet befolkningsökningen. Kring 1830 var antalet människor i världen ca 1000 miljoner. En fördubbling ägde sedan rum på 100 år, så när jag föddes var vi ca 2000 miljoner på den här planeten. Sedan har det gått undan , för nu är vi nästan 7000 miljoner. Folkmängden har trefaldigats under min livstid.
1960 fanns det 3000 miljoner människor, så bara sedan dess har folkmängden mer än fördubblats. Skulle en ny fördubbling ske under nästa halvsekel blir det nog inte helt lätt för våra barnbarn.
Under den mycket uppmärksammade klimatkonferensen i Köpenhamn talades det inte mycket om befolkningsfrågan. Ändå skulle ytterligare miljarder människor i världen innebära svåra problem för klimatet. Hur kommer en fortsatt snabb ökning att påverka de fina mål FN satt upp för att göra världen bättre? Kan vi ens minska det stora antalet medmänniskor som tvingas leva under tio kronor per dag? Kan vi ge alla barn primär undervisning, om antalet barn fördubblas på 20 år och ytterligare miljoner lärare då behövs? Hur ska vi med en så snabbt stigande befolkning klara målet att göra kvinnorna likställda, om de ska fortsätta att föda och sköta alltför många barn? Hur ska vi kunna reducera den pågående ”Förintelsen”, den att ca 20 000 barn dör varje dag i vår värld. Hur få rent vatten att räcka till alla? Blir inte miljövänliga samhällen ännu svårare att förverkliga med ännu flera människor?
Den våldsamma befolkningsökningen börjar nu ändå att plana ut. I många av Europas länder är det rentav ett födelseunderskott. Inte minst katolska södra Europa har en sensationellt låg nativitet trots traditionella fördömanden av preventivmedel. Spanien med sitt annars starka hyllande av familjen har bottenrekordet med en nativitet på 1,07, medan det behövs ungefär det dubbla för att födelsetalen skall överstiga dödstalen. Och likadant är det i öster. Rysslands befolkning sägs sjunka med cirka 700 000 per år. Under de senaste decennierna har dock nativiteten ökat i flera av Europas länder. Sverige har gått från 1,6 barn per kvinna till 1,77 och Frankrike från 1,79 till 1,82, ännu dock en bit kvar till födelseöverskott. Att Sveriges befolkning ändå ökar beror på invandringen.
Men den europeiska folkmängdsminskningen är en ringa motvikt mot tillväxten i andra världsdelar. Den snabbaste folkökningen sker i fattiga länder. Tidigare varnades det för att vi i västvärlden inte förmyndaraktigt skulle uppmana andra länder att skärpa sig. Men inget av de 50 fattigaste länderna tycker att befolkningen är för liten, medan 80 procent anser att den är för stor. I några länder finns det dock härskare, som känner sig mäktigare om de får allt flera undersåtar.
På många håll finns det också religiösa fördomar mot barnbegränsning och inte bara i tredje världen. Det neokonservativa och högerkristna motståndet mot familjeplanering i USA gör att frivilliga organisationer riskerar att förlora finansiellt stöd om de för att befrämja kvinnors hälsa och rättigheter agiterar för preventivmedel, som ju också kan förhindra den tragiska utbredningen av hiv/aids.
En gång sjöng vi ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir”. Kommer våra barn och barnbarn kunna sjunga ”Ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi blir”?
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1256) 2010-01-31
söndag, januari 31
lördag, januari 30
MARIANNE STIEGER: Att minnas det mest förfärliga
Lidande och minnen är individuella, och var och en måste umgås med sina förskräckliga upplevelser alldeles på egen hand. Vad vi människor kan göra, är att bekräfta dessa skeenden, att efter bästa förmåga delta i sorgen och att sätta in alla krafter för att hjälpa.
Den 27 januari högtidlighölls minnet av koncentrationslägret Auschwitz´ befrielse över hela den västliga världen. Presidenter har talat, människor har samlats i kyrkor och synagogor, och i den tyska Förbundsdagen har hela det israeliska parlamentet samlats tillsammans med det tyska för att be för offren. Alla offer?
Samma kväll visades i den tyska tv-kanalen ZDF i programmet ”Abenteuer Wissen”, ungefär Äventyr kunskap, ett program om eldstormen över Hamburg i juli 1943, det vill säga det mest förfärliga av de många bombangrepp av det allierade flyget som satte Hamburg i brand och under några timmar förstörde en tredjedel av staden. Hälften av alla hus i innerstaden brändes ut. Mer än 30 000 människor, framförallt kvinnor och barn omkom under dessa förfärliga timmar. De flesta männen var ju ute vid fronten. Mer än 160 000 bomber fälldes över staden på några timmar, ungefär en miljon bomber under hela kriget. Fasor som vi har svårt att föreställa oss.
Varför visades då detta program? Jo, det ingår i ett större vetenskapligt projekt som ska påminna människor om krigets förfärlighet och avskräcka inför kommande krig.
Är detta då nödvändigt, kan man fråga sig. Jo, tydligen är det så. Människor förtränger, och just dessa fasansfulla upplevelser har i stor utsträckning förträngts av de drabbade, så som så många andra förfärliga upplevelser förträngs. Nu vill man ta tag i krigets vanvett och upplysa den unga generationen för att förhoppningsvis undvika krig i framtiden.
I programmet gjordes också en jämförelse med bombangreppen över Dresden i februari 1945, varvid även där omkom minst 30 000 människor. Vissa forskare hävdar att siffran omkomna ligger mångdubbelt högre. På grund av de stora flyktingmassorna som befann sig på järnvägstationen och utmed floden Elbes strand, kunde man dock aldrig räkna antalet offer. Detta våld från luften drabbade tyvärr även här mestadels oskyldiga.
Jag kom att tänka på dessa siffror och människors fruktansvärda vanmakt, när jag samma kväll hörde siffran över de omkomna vid jordbävningen i Haiti – 115 000 döda och mer än en miljon skadade! Denna fasa kan jag inte ens föreställa mig. Även här gäller att lidande och minnen är individuella, men hjälpen till alla de drabbade måste vara ett kollektivt ansvar. Hur mycket vi enskilda individer än samlar till jordbävningens offer, måste västmakterna samla sig till ett stort gemensamt ansvar för att hjälpa de drabbade till ett nytt och – förhoppningsvis – bättre liv, efter katastrofen, men även efter de mer än tvåhundra år som haitierna har blivit förtryckta och utsugna av giriga och maktgalna potentater. Det är dags att västmakterna kan enas och utan tjafs och kiv hjälpa det fattigaste av västvärldens länder.
Minnet av dessa förfärliga timmar, när hela deras tillvaro slogs i spillror, lär haitierna bära med sig resten av sina liv, men vi kan hjälpa dem att gestalta en framtid som förhoppningsvis är lyckligare än den varit hittills. Låt oss alla hjälpas åt, hälsar från Limhamn
---------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1256 (2010-01-31)
Den 27 januari högtidlighölls minnet av koncentrationslägret Auschwitz´ befrielse över hela den västliga världen. Presidenter har talat, människor har samlats i kyrkor och synagogor, och i den tyska Förbundsdagen har hela det israeliska parlamentet samlats tillsammans med det tyska för att be för offren. Alla offer?
Samma kväll visades i den tyska tv-kanalen ZDF i programmet ”Abenteuer Wissen”, ungefär Äventyr kunskap, ett program om eldstormen över Hamburg i juli 1943, det vill säga det mest förfärliga av de många bombangrepp av det allierade flyget som satte Hamburg i brand och under några timmar förstörde en tredjedel av staden. Hälften av alla hus i innerstaden brändes ut. Mer än 30 000 människor, framförallt kvinnor och barn omkom under dessa förfärliga timmar. De flesta männen var ju ute vid fronten. Mer än 160 000 bomber fälldes över staden på några timmar, ungefär en miljon bomber under hela kriget. Fasor som vi har svårt att föreställa oss.
Varför visades då detta program? Jo, det ingår i ett större vetenskapligt projekt som ska påminna människor om krigets förfärlighet och avskräcka inför kommande krig.
Är detta då nödvändigt, kan man fråga sig. Jo, tydligen är det så. Människor förtränger, och just dessa fasansfulla upplevelser har i stor utsträckning förträngts av de drabbade, så som så många andra förfärliga upplevelser förträngs. Nu vill man ta tag i krigets vanvett och upplysa den unga generationen för att förhoppningsvis undvika krig i framtiden.
I programmet gjordes också en jämförelse med bombangreppen över Dresden i februari 1945, varvid även där omkom minst 30 000 människor. Vissa forskare hävdar att siffran omkomna ligger mångdubbelt högre. På grund av de stora flyktingmassorna som befann sig på järnvägstationen och utmed floden Elbes strand, kunde man dock aldrig räkna antalet offer. Detta våld från luften drabbade tyvärr även här mestadels oskyldiga.
Jag kom att tänka på dessa siffror och människors fruktansvärda vanmakt, när jag samma kväll hörde siffran över de omkomna vid jordbävningen i Haiti – 115 000 döda och mer än en miljon skadade! Denna fasa kan jag inte ens föreställa mig. Även här gäller att lidande och minnen är individuella, men hjälpen till alla de drabbade måste vara ett kollektivt ansvar. Hur mycket vi enskilda individer än samlar till jordbävningens offer, måste västmakterna samla sig till ett stort gemensamt ansvar för att hjälpa de drabbade till ett nytt och – förhoppningsvis – bättre liv, efter katastrofen, men även efter de mer än tvåhundra år som haitierna har blivit förtryckta och utsugna av giriga och maktgalna potentater. Det är dags att västmakterna kan enas och utan tjafs och kiv hjälpa det fattigaste av västvärldens länder.
Minnet av dessa förfärliga timmar, när hela deras tillvaro slogs i spillror, lär haitierna bära med sig resten av sina liv, men vi kan hjälpa dem att gestalta en framtid som förhoppningsvis är lyckligare än den varit hittills. Låt oss alla hjälpas åt, hälsar från Limhamn
---------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1256 (2010-01-31)
fredag, januari 29
Bengt Svensson: PLACERA FÅNGARNA SMARTARE!
Hej alla lyssnare på Radio Tuff!
För några år sedan beordrade federala myndigheter Kalifornien att frige över 40000 fångar. Kaliforniens fängelser är nämligen överfulla, och varje vecka dör någon fånge på grund av undermålig sjukvård och sanitära förhållanden.
I Kalifornien sitter 171 000 personer i fängelse. Dessutom sitter något 10000-tal i häkte i väntan på rättegång. Nu har guvernör Schwarzenegger lagt fram en kreativ idé, som skulle kunna lösa en stor del av problemet: Bygg fängelser i Mexico och fyll dem med fångar från Kalifornien. Eftersom allting är billigare i Mexiko, kunde man spara en miljard dollar enligt guvernören. De fångar han vill exportera, är 19 000 illegala invandrare, som sitter inspärrade i Kalifornien. Jag måste säga, att idén verkar logisk. Lika gärna som att vara illegala invandrare i USA, skulle de kunna vara det i Mexiko för halva priset.
En sur kommentator föreslog dock att man kunde spara ännu mer pengar genom att skicka Schwarzenegger tillbaks till Österrike.Men är det inte en idé, som den svenska regeringen borde följa upp? Man kunde skicka fångarna på Kumla till Kaliningrad. Ryssarna är ju duktiga på att vakta fångar och skulle göra det till en bråkdel av vad det kostar i Sverige.
Sedan kunde man flytta hela Försvarsstaben från Östermalm till Kumlabunkern. Vakttornen kan bemannas med ubåtsspanare. Med lite fantasi är det ingen större skillnad på Östersjön och Närkeslätten. De tomma kontorshusen på Östermalm görs om till lyxlägenheter och säljs ut till högstbjudande. För alla inkomster och minskade utgifter kan regeringen sänka skatten och bli omvald av tacksamma svenskar. Det är vad jag kallar en win-win-situation, och jag begriper inte vad Reinfeldt och kompani sitter och väntar på.
-----------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1256) 31 jan-14 feb 2010
För några år sedan beordrade federala myndigheter Kalifornien att frige över 40000 fångar. Kaliforniens fängelser är nämligen överfulla, och varje vecka dör någon fånge på grund av undermålig sjukvård och sanitära förhållanden.
I Kalifornien sitter 171 000 personer i fängelse. Dessutom sitter något 10000-tal i häkte i väntan på rättegång. Nu har guvernör Schwarzenegger lagt fram en kreativ idé, som skulle kunna lösa en stor del av problemet: Bygg fängelser i Mexico och fyll dem med fångar från Kalifornien. Eftersom allting är billigare i Mexiko, kunde man spara en miljard dollar enligt guvernören. De fångar han vill exportera, är 19 000 illegala invandrare, som sitter inspärrade i Kalifornien. Jag måste säga, att idén verkar logisk. Lika gärna som att vara illegala invandrare i USA, skulle de kunna vara det i Mexiko för halva priset.
En sur kommentator föreslog dock att man kunde spara ännu mer pengar genom att skicka Schwarzenegger tillbaks till Österrike.Men är det inte en idé, som den svenska regeringen borde följa upp? Man kunde skicka fångarna på Kumla till Kaliningrad. Ryssarna är ju duktiga på att vakta fångar och skulle göra det till en bråkdel av vad det kostar i Sverige.
Sedan kunde man flytta hela Försvarsstaben från Östermalm till Kumlabunkern. Vakttornen kan bemannas med ubåtsspanare. Med lite fantasi är det ingen större skillnad på Östersjön och Närkeslätten. De tomma kontorshusen på Östermalm görs om till lyxlägenheter och säljs ut till högstbjudande. För alla inkomster och minskade utgifter kan regeringen sänka skatten och bli omvald av tacksamma svenskar. Det är vad jag kallar en win-win-situation, och jag begriper inte vad Reinfeldt och kompani sitter och väntar på.
-----------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1256) 31 jan-14 feb 2010
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1256) 31/1 2010 till ....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1256) 31/1 2010 till ....
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
(De flesta texterna iI den här bloggen från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka sedan 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se . Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds söndagar jämna veckor kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin. Medarbetare: Hampus Eckerman, Marianne Stieger och Bengt Svensson)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
....till Dagens Nyheters Sverker Lenas, som (21/1) skriver under rubriken: KOLONIAL KATASTROF. EFFEKTERNA AV JORDBÄVNINGEN ÄR INTE NATURLIGA. Det handlar om Haiti och Lenas skriver bland annat: ”2003 krävde landets förste valda president Jean-Bertrand Aristide att Frankrike skulle ersätta Haiti för slavägarlånet. Han försökte också omfördela resurser från landets ekonomiska elit. Året därefter, 200 år eftersjälvständigheten, avsattes Aristide i en kupp, där både Frankrike och USA anklagas för inblandning. Haitierna hade, liksom palestinierna, röstat fel.”
....till Radio Tuffs Hampus Eckerman, som på sin blogg www.motbilder.se bland annat skriver: ”Det är när det ur journalistiskt perspektiv spektakulära räddningsarbetet är slut som majoriteten av liven kommer räddas - eller lämnas att dö. När bristen på rent vatten kommer att leda till diarré. När bristen på hygien kommer att leda till sjukdomar. När bristen på mat kommer att minska motståndskraften. Då kommer våra svenska medier inte längre rapportera om folket på Haiti och de mer PR-inriktade hjälporganisationerna kommer att ha gett sig av, då strålkastarljusen släckts.”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (26/1) har en liten notis under rubriken ”Lyckad insamling till biståndsverksamhet”. Den handlar om att Tuff under 2009 kunde skicka 345 000 kr till olika u-länder, främst till indiska Dharampurs utfattiga byar.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu bland annat skriver om de sex Tuff-skolorna i Dharampurs fattiga byar och det utvecklingsarbete i form av brunnar dammar, konstbevattning och massor av mangoträd som skolorna varit centra för: ”Vi kan aldrig glömma att Tuff var föregångare för dessa utvecklingsprojekt. Tuff var vår enda bidragsgivare under det första decenniet”. Bhikhus många meddelanden kan läsas på www.tuff.fred.se De nästan 100 000 mangoträden har inte minst tillkommit tack vare att Tuff sålt en massa mangogram, ”den perfekta presenten”.
....till Aftonbladets Åsa Linderborg, som (19/1) skriver under rubriken ”Nu får ni ge er!”. Hon skriver om den våldsamma kritiken av Donald Boströms artikel i höstas om organstölder från dödade palestinier och hur märkvärdigt tyst det blev bland kritikerna när Israel i december erkände att det förekom. Men den 17 januari publicerade Svenskan en tresidig artikel av Jesus Alcalá –av alla!--, där han enligt Linderborg ”utan att komma med en enda ny sakuppgift eller självständig infallsvinkel gör ett da capo på höstens lögnkampanj. Jesus Alcalá lyckas lika lite som någon annan påvisa några faktafel i Donald Boströms artikel, men han ifrågasätter ändå allt som står där, och han gör det genom att glida och skarva om textens innehåll.” Men självfallet ger sig inte heller de krafter som har en gräddfil in i Mariebergspressen. I DN (20/1) anklagar Willy Silberstein och Charlotte Wiberg Aftonbladet för att nu ha ”givit nytt bränsle till den antisemitiska eld man redan tänt”. Och de upprepar fräckt den gamla osakliga beskyllningen att Boström i Aftonbladet hävdade ”att staten Israel systematiskt mördade palestinier i syfte att plundra dem på organ”. Nej ockupationsmakten Israel mördar alltför ofta palestinier men av helt andra skäl än att komma över deras organ
....till ordföranden i European Jews for Just Peace, Dror Feiler, som i DN (27/1) bland annat skriver att Silberstein, Wiberg och Alcala ”agerar nyttiga idioter åt den israeliska avgrundshögerns självdestruktiva politik, som i dag utgör det allvarligaste hotet mot Israels befolkning och världens judar. De som trots allt ser igenom dimridåerna och inte låter sig skrämmas till tystnad kan trösta sig med ett talesätt från Don Quijote – Låt hundarna skälla, Sancho, det betyder att vi är på rätt väg”
....till Tuffs kommande mötesarrangemang, nu närmast samtalscaféet Filosofika som diskuterar om vi blir för många på jorden. Tisdag den 2 februari kl 19 Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Sedan ett spännande möte med de tre lärarna från Kumla skola (Tyresö) som nyligen besökte Tuff-projekten i Indien. De berättar och visar bilder onsdag den 17 februari kl 19 i hus C; Föreningsgården.
....till TUFF-bladet, som finns på www.tuff.fred.se och som i slutet av januari skickades ut till alla medlemmar. Där finns i slutet ett citat av författaren Per Anders Fogelström, jätteduktig ordförande i Svenska Freds 1963-1977: ”Fredsrörelsen är radikal, den talar för att bryta med den äldsta konvention och tradition vi har: våld och vapen” Välkommen som medlem genom att sätta in 200 kr (familjemedlem bara 80 kr) på Tuffs pg 16 01 37 -6
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
(De flesta texterna iI den här bloggen från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka sedan 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se . Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds söndagar jämna veckor kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin. Medarbetare: Hampus Eckerman, Marianne Stieger och Bengt Svensson)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
....till Dagens Nyheters Sverker Lenas, som (21/1) skriver under rubriken: KOLONIAL KATASTROF. EFFEKTERNA AV JORDBÄVNINGEN ÄR INTE NATURLIGA. Det handlar om Haiti och Lenas skriver bland annat: ”2003 krävde landets förste valda president Jean-Bertrand Aristide att Frankrike skulle ersätta Haiti för slavägarlånet. Han försökte också omfördela resurser från landets ekonomiska elit. Året därefter, 200 år eftersjälvständigheten, avsattes Aristide i en kupp, där både Frankrike och USA anklagas för inblandning. Haitierna hade, liksom palestinierna, röstat fel.”
....till Radio Tuffs Hampus Eckerman, som på sin blogg www.motbilder.se bland annat skriver: ”Det är när det ur journalistiskt perspektiv spektakulära räddningsarbetet är slut som majoriteten av liven kommer räddas - eller lämnas att dö. När bristen på rent vatten kommer att leda till diarré. När bristen på hygien kommer att leda till sjukdomar. När bristen på mat kommer att minska motståndskraften. Då kommer våra svenska medier inte längre rapportera om folket på Haiti och de mer PR-inriktade hjälporganisationerna kommer att ha gett sig av, då strålkastarljusen släckts.”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (26/1) har en liten notis under rubriken ”Lyckad insamling till biståndsverksamhet”. Den handlar om att Tuff under 2009 kunde skicka 345 000 kr till olika u-länder, främst till indiska Dharampurs utfattiga byar.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu bland annat skriver om de sex Tuff-skolorna i Dharampurs fattiga byar och det utvecklingsarbete i form av brunnar dammar, konstbevattning och massor av mangoträd som skolorna varit centra för: ”Vi kan aldrig glömma att Tuff var föregångare för dessa utvecklingsprojekt. Tuff var vår enda bidragsgivare under det första decenniet”. Bhikhus många meddelanden kan läsas på www.tuff.fred.se De nästan 100 000 mangoträden har inte minst tillkommit tack vare att Tuff sålt en massa mangogram, ”den perfekta presenten”.
....till Aftonbladets Åsa Linderborg, som (19/1) skriver under rubriken ”Nu får ni ge er!”. Hon skriver om den våldsamma kritiken av Donald Boströms artikel i höstas om organstölder från dödade palestinier och hur märkvärdigt tyst det blev bland kritikerna när Israel i december erkände att det förekom. Men den 17 januari publicerade Svenskan en tresidig artikel av Jesus Alcalá –av alla!--, där han enligt Linderborg ”utan att komma med en enda ny sakuppgift eller självständig infallsvinkel gör ett da capo på höstens lögnkampanj. Jesus Alcalá lyckas lika lite som någon annan påvisa några faktafel i Donald Boströms artikel, men han ifrågasätter ändå allt som står där, och han gör det genom att glida och skarva om textens innehåll.” Men självfallet ger sig inte heller de krafter som har en gräddfil in i Mariebergspressen. I DN (20/1) anklagar Willy Silberstein och Charlotte Wiberg Aftonbladet för att nu ha ”givit nytt bränsle till den antisemitiska eld man redan tänt”. Och de upprepar fräckt den gamla osakliga beskyllningen att Boström i Aftonbladet hävdade ”att staten Israel systematiskt mördade palestinier i syfte att plundra dem på organ”. Nej ockupationsmakten Israel mördar alltför ofta palestinier men av helt andra skäl än att komma över deras organ
....till ordföranden i European Jews for Just Peace, Dror Feiler, som i DN (27/1) bland annat skriver att Silberstein, Wiberg och Alcala ”agerar nyttiga idioter åt den israeliska avgrundshögerns självdestruktiva politik, som i dag utgör det allvarligaste hotet mot Israels befolkning och världens judar. De som trots allt ser igenom dimridåerna och inte låter sig skrämmas till tystnad kan trösta sig med ett talesätt från Don Quijote – Låt hundarna skälla, Sancho, det betyder att vi är på rätt väg”
....till Tuffs kommande mötesarrangemang, nu närmast samtalscaféet Filosofika som diskuterar om vi blir för många på jorden. Tisdag den 2 februari kl 19 Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Sedan ett spännande möte med de tre lärarna från Kumla skola (Tyresö) som nyligen besökte Tuff-projekten i Indien. De berättar och visar bilder onsdag den 17 februari kl 19 i hus C; Föreningsgården.
....till TUFF-bladet, som finns på www.tuff.fred.se och som i slutet av januari skickades ut till alla medlemmar. Där finns i slutet ett citat av författaren Per Anders Fogelström, jätteduktig ordförande i Svenska Freds 1963-1977: ”Fredsrörelsen är radikal, den talar för att bryta med den äldsta konvention och tradition vi har: våld och vapen” Välkommen som medlem genom att sätta in 200 kr (familjemedlem bara 80 kr) på Tuffs pg 16 01 37 -6
onsdag, januari 27
TUFF-kalendarium feb-mars 2010
- ---------------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörening, Myggdalsv 80, 135 43 Tyresö. Tel 742 1442 (ordf), 712 2581. Plusgiro: 16 01 37-6. Insamlingskonto: plusgiro 79 36 36 - 2. E-post: tuffmail@spray.se Hemsida: www.tuff.fred.se
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Blir vi för många människor här på jorden?
Samtalscaféet Filosofika diskuterar det faktum att världens folkmängd ökat från 2 miljarder till
ca 7 miljarder bara sedan 1930. Kan vi föda ännu flera miljarder? Hur blir det med miljön och
klimatet om ytterligare någon miljard blir bilburen osv osv? Korta inledningar av GÖRAN
FLODMAN och ÅKE SANDIN. Sedan en fri och mysig diskussion under högt åsiktstak med
fika och trevlig samvaro.
TID: Tisdag den 2 feb. kl19
PLATS: Tufflokalen, Myggdalsv. 80 nb
----------------------------------------------------------------------------------------------
Öppet styrelsemöte
Tuffs styrelsemöten är öppna för alla medlemmar, som är hjärtligt välkomna. Hårt arbetande
aktivister behöver nya synpunkter och hjälp i det frivilliga arbetet. Fika med dopp får vi
också.
TID: Lördag den 9 feb. kl 18.30
PLATS: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 nb
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Bilder & rapporter från Tuff-projekten i Indien
Ända sedan 1971 har Tuff varje år finansierat massor av jättebra projekt i Indien, främst för
tiotusentals fattiga barn. Nyligen besöktes projekten av tre lärare från Kumla skolas
högstadium, som blev mycket imponerade. De är Lena Mansfield, Lisa Norgren
Benedictsson och Katarina Persson, som nu berättar och visar bilder från sitt
besök. Fika och gemyt.
TID: Onsdag 17 feb. kl 19
PLATS: ”Navet” i Föreningsgården, Pluggv. 53, hus. C (vid Nyboda skola)
----------------------------------------------------------------------------------------------
Bokbord i Tyresö centrum
Passa på att köpa Indienkort, mangogram, T-shirts m m och ta hem Tuff-broschyrer till
vänner och bekanta och prata med Tuff-aktivister!
TID: Lördag den 27 feb kl 11-14
----------------------------------------------------------------------------------------------
Möt två ledande inom svensk fredsrörelse !
Vi har förmånen att presentera två av de ledande inom fredsrörelsen. Det är Svenska Freds’
ordförande Anna Ek och Kristna Freds’ tf generalsekreterare Håkan Mårtensson.
(Han är Tyresökille och fd Tuff-aktivist). De tar upp fredsrörelsens uppgifter 2010 och tid
finns för frågor och diskussion
TID: Torsdag 4 mars kl 19
PLATS: Kulturcaféet, Föreningsgården (vid Nyboda skola)
-------------------------------------------------------------------------------
Tuffs årsmöte
Alla hjärtligt välkomna! PLATS: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 nb
TID: Lördag den 13 mars kl 9.30
------------------------------------------------------------------------------
Tipsa vänner och bekanta om Tuffs omfattande hemsida
www.tuff.fred.se
och RADIO TUFF varannan söndag kl 17 på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
där vi i fliken ”Arkiv” kan höra tidigare Radio Tuff och i ”Sagt om 91,4” se många lyssnaromdömen
Tyresö Ulands- och FredsFörening, Myggdalsv 80, 135 43 Tyresö. Tel 742 1442 (ordf), 712 2581. Plusgiro: 16 01 37-6. Insamlingskonto: plusgiro 79 36 36 - 2. E-post: tuffmail@spray.se Hemsida: www.tuff.fred.se
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Blir vi för många människor här på jorden?
Samtalscaféet Filosofika diskuterar det faktum att världens folkmängd ökat från 2 miljarder till
ca 7 miljarder bara sedan 1930. Kan vi föda ännu flera miljarder? Hur blir det med miljön och
klimatet om ytterligare någon miljard blir bilburen osv osv? Korta inledningar av GÖRAN
FLODMAN och ÅKE SANDIN. Sedan en fri och mysig diskussion under högt åsiktstak med
fika och trevlig samvaro.
TID: Tisdag den 2 feb. kl19
PLATS: Tufflokalen, Myggdalsv. 80 nb
----------------------------------------------------------------------------------------------
Öppet styrelsemöte
Tuffs styrelsemöten är öppna för alla medlemmar, som är hjärtligt välkomna. Hårt arbetande
aktivister behöver nya synpunkter och hjälp i det frivilliga arbetet. Fika med dopp får vi
också.
TID: Lördag den 9 feb. kl 18.30
PLATS: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 nb
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Bilder & rapporter från Tuff-projekten i Indien
Ända sedan 1971 har Tuff varje år finansierat massor av jättebra projekt i Indien, främst för
tiotusentals fattiga barn. Nyligen besöktes projekten av tre lärare från Kumla skolas
högstadium, som blev mycket imponerade. De är Lena Mansfield, Lisa Norgren
Benedictsson och Katarina Persson, som nu berättar och visar bilder från sitt
besök. Fika och gemyt.
TID: Onsdag 17 feb. kl 19
PLATS: ”Navet” i Föreningsgården, Pluggv. 53, hus. C (vid Nyboda skola)
----------------------------------------------------------------------------------------------
Bokbord i Tyresö centrum
Passa på att köpa Indienkort, mangogram, T-shirts m m och ta hem Tuff-broschyrer till
vänner och bekanta och prata med Tuff-aktivister!
TID: Lördag den 27 feb kl 11-14
----------------------------------------------------------------------------------------------
Möt två ledande inom svensk fredsrörelse !
Vi har förmånen att presentera två av de ledande inom fredsrörelsen. Det är Svenska Freds’
ordförande Anna Ek och Kristna Freds’ tf generalsekreterare Håkan Mårtensson.
(Han är Tyresökille och fd Tuff-aktivist). De tar upp fredsrörelsens uppgifter 2010 och tid
finns för frågor och diskussion
TID: Torsdag 4 mars kl 19
PLATS: Kulturcaféet, Föreningsgården (vid Nyboda skola)
-------------------------------------------------------------------------------
Tuffs årsmöte
Alla hjärtligt välkomna! PLATS: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 nb
TID: Lördag den 13 mars kl 9.30
------------------------------------------------------------------------------
Tipsa vänner och bekanta om Tuffs omfattande hemsida
www.tuff.fred.se
och RADIO TUFF varannan söndag kl 17 på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
där vi i fliken ”Arkiv” kan höra tidigare Radio Tuff och i ”Sagt om 91,4” se många lyssnaromdömen
måndag, januari 25
TUFF-bladet feb-mars 2010
Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) har i varje utskick till sina uppåt 400 betalande medlemmar med TUFF-bladet. Här nedan kommer detta blad för feb-mars 2010
Imponerande Tuff-bistånd
2009 skickade Tuff 300 000 kr till indiska partners, som förvaltar pengarna effektivt till de sex Tuff-skolorna bland Dharampurs fattiga byar. Där har hundratals brunnar, många små dammar för konstbevattning anlagts och ca 100 000 mangoträd planterats. För utbildning av ”barfota” barnmorskor i Guatemala har Tuff skickat 14 000 kr, till fattiga gamla i Belgrad 7000 kr och till krigsdrabbade afghaner 5000 kr. Redan i år har dessutom 5000 kr överförts till Afghanistan. Inte dåligt av en förening, som inte har några offentliga bidrag och jobbar helt oavlönat, så att varenda insamlad krona går oavkortat till ändamålet.
Jättenöjda besökare
I januari besöktes Indien av tre lärare från Kumla skolas högstadium: Lena Mansfield, Lisa Norgren Benedictsson, Katarina Persson.
De fick utomordentligt positiva intryck av både projekt och indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas. Liknande tongångar kommer från två andra besökare Jelena Spasenic och Neven Milivojevic. Vid ett Tuff-möte den 17 februari berättar besökarna med bilder om sina intryck. I mars hörs de också på Tyresöradion, 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
Rekord i mangogram
”Den perfekta gåvan” har Tuffs mangogram för plantering av mangoträd i Indien kallats. 2009 slog försäljningen nya rekord med 25 715 kr, bara under december nästan 10 000 kr. Kan beställas på tuffmail@spray.se eller på telefon 08-712 2581 (Monica Schelin). Målet för 2010 är att över 100 000 mangoträd skall finnas i indiska Dharampurs hundratals fattiga byar.
Du behövs i Tuff !
I Tuff kämpar vi på för internationell solidaritet och ickevåld, vilket vi nu gör på det 44:e året. Vi har inget offentligt stöd utan är beroende av våra medlemmar, helt i den stolta folkrörelse-traditionen. Tack vare många medlemmar kan vi sedan många år bekosta en egen lokal på Myggdalsvägen i Tyresö.
Stöd pg 16 01 37 – 6 !
Hjärtligt tack till alla som sätter in bidrag på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Det är viktigt för Tuffs överlevnad och en stor uppmuntran för aktivisterna.
Tipsa vänner och bekanta
om www.tuff.fred.se ! Där finns massor av information om den aktiva Tyresö Ulands- och FredsFörening. I Radio Tuff på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se kan man få fortlöpande information och synpunkter. Ett nytt Radio Tuff hörs varannan söndag kl 17, alltså den 14 feb., den 28 feb. osv och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.
Bli aktiv i Tuff!
Liksom många andra föreningar lider Tuff av ett problem: att aktivisterna är ganska gamla. Tuff måste fortleva och en förutsättning är att vi får nya i styrelsen. Årsmötet är den 13 mars och då ska en ny styrelse väljas. Du är mycket välkommen i det trevliga styrelsegänget. Ring gärna Erika Husberg tel 7126286 och meddela ditt intresse. Då blir hon och andra jätteglada.
Flera medlemmar behövs
För att vara en lokalförening, som inte arbetar för våra egenintressen utan för internationell solidaritet och mot krigiskt massdödande, har Tuff många medlemmar, uppåt 400. Men flera behövs för att aktivisterna ska orka jobba på. Berätta för vänner och bekanta om Tuff och att det kostar 200 kr i medlemsavgift och bara 80 kr för annan på samma adress. Det sätter man in på Tuffs pg 16 01 37 -6.
”Hellre tända ett ljus....
.....än att bara förbanna mörkret” är mottot för Radio Tuff, som alltid börjar med rosor, låt vara verbala och ibland som riktiga rosor försedda med taggar. Tuff förbannar inte bara mörkret i form av krigiskt massdödande utan ger också hjälp till sämre lottade medmänniskor på olika håll i världen, ofta drabbade av krig, nöd och orättvisor.
Per Anders Fogelström:
”Fredsrörelsen är radikal, den talar för att bryta med den äldsta konvention och tradition vi har: våld och vapen”
Fogelström (1917-1998) var ordförande för Svenska Freds 1963-1977. Han efterträddes av Tuffs Åke Sandin, som betecknar honom som ”den klokaste och mest arbetsdugliga människa jag haft förmånen att samarbeta med"
Imponerande Tuff-bistånd
2009 skickade Tuff 300 000 kr till indiska partners, som förvaltar pengarna effektivt till de sex Tuff-skolorna bland Dharampurs fattiga byar. Där har hundratals brunnar, många små dammar för konstbevattning anlagts och ca 100 000 mangoträd planterats. För utbildning av ”barfota” barnmorskor i Guatemala har Tuff skickat 14 000 kr, till fattiga gamla i Belgrad 7000 kr och till krigsdrabbade afghaner 5000 kr. Redan i år har dessutom 5000 kr överförts till Afghanistan. Inte dåligt av en förening, som inte har några offentliga bidrag och jobbar helt oavlönat, så att varenda insamlad krona går oavkortat till ändamålet.
Jättenöjda besökare
I januari besöktes Indien av tre lärare från Kumla skolas högstadium: Lena Mansfield, Lisa Norgren Benedictsson, Katarina Persson.
De fick utomordentligt positiva intryck av både projekt och indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas. Liknande tongångar kommer från två andra besökare Jelena Spasenic och Neven Milivojevic. Vid ett Tuff-möte den 17 februari berättar besökarna med bilder om sina intryck. I mars hörs de också på Tyresöradion, 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
Rekord i mangogram
”Den perfekta gåvan” har Tuffs mangogram för plantering av mangoträd i Indien kallats. 2009 slog försäljningen nya rekord med 25 715 kr, bara under december nästan 10 000 kr. Kan beställas på tuffmail@spray.se eller på telefon 08-712 2581 (Monica Schelin). Målet för 2010 är att över 100 000 mangoträd skall finnas i indiska Dharampurs hundratals fattiga byar.
Du behövs i Tuff !
I Tuff kämpar vi på för internationell solidaritet och ickevåld, vilket vi nu gör på det 44:e året. Vi har inget offentligt stöd utan är beroende av våra medlemmar, helt i den stolta folkrörelse-traditionen. Tack vare många medlemmar kan vi sedan många år bekosta en egen lokal på Myggdalsvägen i Tyresö.
Stöd pg 16 01 37 – 6 !
Hjärtligt tack till alla som sätter in bidrag på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Det är viktigt för Tuffs överlevnad och en stor uppmuntran för aktivisterna.
Tipsa vänner och bekanta
om www.tuff.fred.se ! Där finns massor av information om den aktiva Tyresö Ulands- och FredsFörening. I Radio Tuff på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se kan man få fortlöpande information och synpunkter. Ett nytt Radio Tuff hörs varannan söndag kl 17, alltså den 14 feb., den 28 feb. osv och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.
Bli aktiv i Tuff!
Liksom många andra föreningar lider Tuff av ett problem: att aktivisterna är ganska gamla. Tuff måste fortleva och en förutsättning är att vi får nya i styrelsen. Årsmötet är den 13 mars och då ska en ny styrelse väljas. Du är mycket välkommen i det trevliga styrelsegänget. Ring gärna Erika Husberg tel 7126286 och meddela ditt intresse. Då blir hon och andra jätteglada.
Flera medlemmar behövs
För att vara en lokalförening, som inte arbetar för våra egenintressen utan för internationell solidaritet och mot krigiskt massdödande, har Tuff många medlemmar, uppåt 400. Men flera behövs för att aktivisterna ska orka jobba på. Berätta för vänner och bekanta om Tuff och att det kostar 200 kr i medlemsavgift och bara 80 kr för annan på samma adress. Det sätter man in på Tuffs pg 16 01 37 -6.
”Hellre tända ett ljus....
.....än att bara förbanna mörkret” är mottot för Radio Tuff, som alltid börjar med rosor, låt vara verbala och ibland som riktiga rosor försedda med taggar. Tuff förbannar inte bara mörkret i form av krigiskt massdödande utan ger också hjälp till sämre lottade medmänniskor på olika håll i världen, ofta drabbade av krig, nöd och orättvisor.
Per Anders Fogelström:
”Fredsrörelsen är radikal, den talar för att bryta med den äldsta konvention och tradition vi har: våld och vapen”
Fogelström (1917-1998) var ordförande för Svenska Freds 1963-1977. Han efterträddes av Tuffs Åke Sandin, som betecknar honom som ”den klokaste och mest arbetsdugliga människa jag haft förmånen att samarbeta med"
fredag, januari 22
UPPSTÖTNINGAR FRÅN ANONYM FEGIS
Jag får märkliga ”kommentarer” på min blogg. Men de flesta är av samma sort, ingalunda kommenterande det jag har skrivit utan försedda med länkar till diverse texter. Många av dessa är konspiratoriska, några få har ett tänkvärt innehåll. Jag vägrar att publicera dem av två skäl:
Det ena är att min blogg inte är ett fågelbo, där någon gök skall kunna lägga in sina ensidiga åsiktsägg. Det andra är att avsändaren är en anonym fegis som inte vågar sätta ut sitt namn. Han (hon?) vill att jag ska klä skott för vederbörandes käpphästar.
Han (hon?) har en självinsikt som är tragiskt låg. När jag alltså skälls för att jag ”fegar, är en stackare” och betecknas med liknande snorkigheter (se nedan) undrar jag om denna typ, som inte ens vågar sätta ut sitt namn, liksom jag har suttit i fängelse för sina åsikter.
Jag blir vecka efter vecka av denna anonyme anklagad för att inte vilja diskutera. Men jag har flera gånger bett den här envetna anonyma typen om att sätta ut sitt namn, till och med erbjudit honom (henne?) plats på Tyresöradion, där vi verkligen skulle kunna diskutera. Men vill man fegt vistas under sin sten och då och då kräla fram med sina åsikter, vågar man förstås inte att i dagsljuset ta en debatt.
Här nedan kommer de två senaste (19/1) typiska uppstötningarna från den här anonyma fegisen:
”När ska du förstå??? Folk bryr sig inte om dig! Du berättar ju inte. Går som katten kring het gröt. Stackare!!! Varför fegar du ut? Varför tiger du? Varför berättar du inte?Vilka får dig att tiga? Varför tiger du? Varför berättar du inte? Vilka får dig att tiga?Varför gör du dig okunnig om vår historia? Varför sviker du? Varför berättar du inte?Låter andra avgöra: Sviker du dig själv? Sviker du oss? Du vill bara vara okunnig? - vill inte veta? vara lurad? skrattad åt? föraktad? Varför bryr du dig inte om vår historia? Varför tiger du? Varför berättar du inte? Vilka får dig att tiga?
----------------------------------
Varför censurerar du? Varför vågar du inte diskutera? Du vill bara vara okunnig? - vill inte veta? vara lurad? skrattad åt? föraktad? Varför bryr du dig inte om vår historia?Varför tiger du? Varför berättar du inte? Vilka får dig att tiga? Varför censurerar du?Varför vågar du inte diskutera?”
--------------------------------------------------
ÅKE SANDIN. E-post: ake.sandin@tyresoradion.se
Det ena är att min blogg inte är ett fågelbo, där någon gök skall kunna lägga in sina ensidiga åsiktsägg. Det andra är att avsändaren är en anonym fegis som inte vågar sätta ut sitt namn. Han (hon?) vill att jag ska klä skott för vederbörandes käpphästar.
Han (hon?) har en självinsikt som är tragiskt låg. När jag alltså skälls för att jag ”fegar, är en stackare” och betecknas med liknande snorkigheter (se nedan) undrar jag om denna typ, som inte ens vågar sätta ut sitt namn, liksom jag har suttit i fängelse för sina åsikter.
Jag blir vecka efter vecka av denna anonyme anklagad för att inte vilja diskutera. Men jag har flera gånger bett den här envetna anonyma typen om att sätta ut sitt namn, till och med erbjudit honom (henne?) plats på Tyresöradion, där vi verkligen skulle kunna diskutera. Men vill man fegt vistas under sin sten och då och då kräla fram med sina åsikter, vågar man förstås inte att i dagsljuset ta en debatt.
Här nedan kommer de två senaste (19/1) typiska uppstötningarna från den här anonyma fegisen:
”När ska du förstå??? Folk bryr sig inte om dig! Du berättar ju inte. Går som katten kring het gröt. Stackare!!! Varför fegar du ut? Varför tiger du? Varför berättar du inte?Vilka får dig att tiga? Varför tiger du? Varför berättar du inte? Vilka får dig att tiga?Varför gör du dig okunnig om vår historia? Varför sviker du? Varför berättar du inte?Låter andra avgöra: Sviker du dig själv? Sviker du oss? Du vill bara vara okunnig? - vill inte veta? vara lurad? skrattad åt? föraktad? Varför bryr du dig inte om vår historia? Varför tiger du? Varför berättar du inte? Vilka får dig att tiga?
----------------------------------
Varför censurerar du? Varför vågar du inte diskutera? Du vill bara vara okunnig? - vill inte veta? vara lurad? skrattad åt? föraktad? Varför bryr du dig inte om vår historia?Varför tiger du? Varför berättar du inte? Vilka får dig att tiga? Varför censurerar du?Varför vågar du inte diskutera?”
--------------------------------------------------
ÅKE SANDIN. E-post: ake.sandin@tyresoradion.se
söndag, januari 17
Värdiga och ovärdiga krigsoffer
Visst har vår förståelse för ”dom andra” ännu sina brister i fråga om religion, sexuell
läggning, etnisk tillhörighet med mera, men nog har den ökat enormt det senaste halvseklet. På en punkt har den stått stilla för där har våra medier med en märklig tjatighet delat in krigens offer i värdiga och ovärdiga för att citera den amerikanske dissidenten och orädde sanningssägaren Noam Chomsky, son till en rabbin. Alltså har vi i en aldrig sinande ström fått böcker, filmer, TV-program och artiklar om en enda etnisk grupps i sanning grymma öden under andra världskriget.
En av de senaste bidragen i denna populära genre fanns på en helsida i Dagens Nyheter den 12 januari. Den är skriven av Salomon Schulman, knappast någon av de mera balanserade bedömarna. Det var han som på tal om förintelsen av Dresden i andra världskriget beklagade att de allierades bomber inte hann döda ännu flera tyskar. För den svenske barnläkaren Schulman räckte det tydligen inte med att terrorbombningar av civila mål brände eller sprängde 70 000 tyska barn till döds. För de troende har hans förklaring kanske en gammaltestamentlig lockelse när han förklarade: ”Ondskan fanns djupt rotad i de breda folklagren”. För oss andra förefaller det att vara politiskt korrekt rasism.
Den nya rättegången, den här gången iscensatt av beskäftiga tyskar, mot den 89-årige ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk nämns också av Schulman, som dock bland annat förtiger att Demjanjuk tidigare i sju år suttit bakom galler i Israel, falskeligen anklagad för att ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Senare i Radio Tuff tar Hampus Eckerman upp samma ämne, som han också skrivit om på sin blogg www.motbilder.se
Opinionsbildare kan tala i sömnen om alla människors lika värde. Det är bra. Men nog är det väl då dags att upphöra med diskrimineringen av de ”ovärdiga” krigsoffren. Eller att våra historiker, som vet bättre, vågar påpeka att det skett många förfärliga förintelser under krig, inte minst i andra världskriget, som orsakade 30-40 miljoner människors grymma död och fysiska och mentala skador för ännu flera.
Tänk om våra medier kunde frångå sina vanor och någon gång belysa lidandet också för de folk som i fråga om dödande drabbades värst av andra världskriget: Kineser, japaner, ryssar, tyskar med flera. Kanske låta någon överlevande berätta om fasorna bland dem eller låta yngre anhöriga komma till tals. Hade indiska bengaler haft något inflytande i Hollywood, skulle åtminstone våra historielärare känna till svälten i Bengalen 1943 under de brittiska kolonialherrarnas krig. Där dog flera människor än i alla läskiga europeiska läger det året.
Clio var i det antika Grekland historieskrivningens musa men också hjältediktens. Vid avbildningar finns ofta i hennes hår en lagerkrans, segersymbolen. På den tiden fanns förstås ingen historieforskning i egentlig mening, så i dag är hon väl också mediernas speciella gudom. Häromveckan skrev jag en lång text med rubriken ”Segrarnas hora Clio”, som finns på min blogg www.tuffsandin.blogspot.com Där pekar jag på förlorarnas nedtystade lidanden. Om de också uppmärksammades, skulle det bli svårt att starta krig genom att hycklande kalla dem för rättfärdiga.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1255) 17-31 jan 2010
läggning, etnisk tillhörighet med mera, men nog har den ökat enormt det senaste halvseklet. På en punkt har den stått stilla för där har våra medier med en märklig tjatighet delat in krigens offer i värdiga och ovärdiga för att citera den amerikanske dissidenten och orädde sanningssägaren Noam Chomsky, son till en rabbin. Alltså har vi i en aldrig sinande ström fått böcker, filmer, TV-program och artiklar om en enda etnisk grupps i sanning grymma öden under andra världskriget.
En av de senaste bidragen i denna populära genre fanns på en helsida i Dagens Nyheter den 12 januari. Den är skriven av Salomon Schulman, knappast någon av de mera balanserade bedömarna. Det var han som på tal om förintelsen av Dresden i andra världskriget beklagade att de allierades bomber inte hann döda ännu flera tyskar. För den svenske barnläkaren Schulman räckte det tydligen inte med att terrorbombningar av civila mål brände eller sprängde 70 000 tyska barn till döds. För de troende har hans förklaring kanske en gammaltestamentlig lockelse när han förklarade: ”Ondskan fanns djupt rotad i de breda folklagren”. För oss andra förefaller det att vara politiskt korrekt rasism.
Den nya rättegången, den här gången iscensatt av beskäftiga tyskar, mot den 89-årige ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk nämns också av Schulman, som dock bland annat förtiger att Demjanjuk tidigare i sju år suttit bakom galler i Israel, falskeligen anklagad för att ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Senare i Radio Tuff tar Hampus Eckerman upp samma ämne, som han också skrivit om på sin blogg www.motbilder.se
Opinionsbildare kan tala i sömnen om alla människors lika värde. Det är bra. Men nog är det väl då dags att upphöra med diskrimineringen av de ”ovärdiga” krigsoffren. Eller att våra historiker, som vet bättre, vågar påpeka att det skett många förfärliga förintelser under krig, inte minst i andra världskriget, som orsakade 30-40 miljoner människors grymma död och fysiska och mentala skador för ännu flera.
Tänk om våra medier kunde frångå sina vanor och någon gång belysa lidandet också för de folk som i fråga om dödande drabbades värst av andra världskriget: Kineser, japaner, ryssar, tyskar med flera. Kanske låta någon överlevande berätta om fasorna bland dem eller låta yngre anhöriga komma till tals. Hade indiska bengaler haft något inflytande i Hollywood, skulle åtminstone våra historielärare känna till svälten i Bengalen 1943 under de brittiska kolonialherrarnas krig. Där dog flera människor än i alla läskiga europeiska läger det året.
Clio var i det antika Grekland historieskrivningens musa men också hjältediktens. Vid avbildningar finns ofta i hennes hår en lagerkrans, segersymbolen. På den tiden fanns förstås ingen historieforskning i egentlig mening, så i dag är hon väl också mediernas speciella gudom. Häromveckan skrev jag en lång text med rubriken ”Segrarnas hora Clio”, som finns på min blogg www.tuffsandin.blogspot.com Där pekar jag på förlorarnas nedtystade lidanden. Om de också uppmärksammades, skulle det bli svårt att starta krig genom att hycklande kalla dem för rättfärdiga.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1255) 17-31 jan 2010
lördag, januari 16
Radio Tuff nr 1255
Här kommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1255) söndag 17 januari kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 31 januari på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff. Över 735 texter från Radio Tuff finns på www.tuffsandin.blogspot.com , de senaste sändningarna också på www.tuff.fred.se där det finns massor av annan Tuff-information.
Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, får många synpunkter från lyssnare/läsare. Många hundra av dem finns i fliken ”Sagt om 91,4” på www.tyresoradion.se Du är också välkommen att höra av dig med omdömen. Skicka dem till mig, är du snäll!
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till ett par fredsrörelser, en ickevåldskämpe, en författare, ett projekt för Gaza, en israelisk fredsaktivist och till solidariska människor som blir Tuff-medlemmar.
På telefon från Indien berättar lärarna vid Kumla skola (Tyresö) Lena Mansfield, Lisa Norgren Benedictsson och Katarina Persson om sina intryck av Tuff-projekten.
Åsne Liedén redogör för projektet ”Ship to Gaza”, ett fartyg som i april avseglar till Gaza med mediciner och andra förnödenheter.
Marianne Stieger frågar: ”Änglar—finns dom?”. Hon efterlyser änglar som kan förhindra vådorna av kärnvapen och atomsopor.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Värdiga och ovärdiga krigsoffer”. Han påtalar ensidigheten i mediernas skildring av andra världskriget.
Hampus Eckerman berättar om irakier som inte får bilda partier men som skickas till Jemen som terroristbekämpare, om lille Michael, som sedan 2-årsåldern varit misstänkt för terrorism och om de lögnaktiga turerna kring den 89-årige John Demjanjuk, i Tyskland anklagad för krigsförbrytelser.
Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, får många synpunkter från lyssnare/läsare. Många hundra av dem finns i fliken ”Sagt om 91,4” på www.tyresoradion.se Du är också välkommen att höra av dig med omdömen. Skicka dem till mig, är du snäll!
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till ett par fredsrörelser, en ickevåldskämpe, en författare, ett projekt för Gaza, en israelisk fredsaktivist och till solidariska människor som blir Tuff-medlemmar.
På telefon från Indien berättar lärarna vid Kumla skola (Tyresö) Lena Mansfield, Lisa Norgren Benedictsson och Katarina Persson om sina intryck av Tuff-projekten.
Åsne Liedén redogör för projektet ”Ship to Gaza”, ett fartyg som i april avseglar till Gaza med mediciner och andra förnödenheter.
Marianne Stieger frågar: ”Änglar—finns dom?”. Hon efterlyser änglar som kan förhindra vådorna av kärnvapen och atomsopor.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Värdiga och ovärdiga krigsoffer”. Han påtalar ensidigheten i mediernas skildring av andra världskriget.
Hampus Eckerman berättar om irakier som inte får bilda partier men som skickas till Jemen som terroristbekämpare, om lille Michael, som sedan 2-årsåldern varit misstänkt för terrorism och om de lögnaktiga turerna kring den 89-årige John Demjanjuk, i Tyskland anklagad för krigsförbrytelser.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1255) 17-31 jan -10 till...
....till Kristna Freds och Svenska Freds som fortsätter att driva kampanjer mot den svenska vapenexporten. Så här skriver Kristna Freds: ”2008 exporterade Sverige vapen för 12,7 miljarder kronor. Svenska vapen bidrar till att göda krig och fördjupa fattigdomen....2010 är ett valår och det finns goda chanser att få upp frågan på den politiska agendan!”
....till de som berättar om icke-våldets alltför bortglömda möjligheter genom att under januari i kyrkor och andra ställen uppmärksamma Martin Luther King. (Se www.martinlutherking.se )
....till författaren Henning Mankell, som efter att har ha upplevt palestiniernas situation och israeliska trakasserier säger: ”Det är som att uppleva ett spöke resa sig ur sin grav. Det är som att se det sydafrikanska apartheidsystemet återuppstå från den historiska skräphög dit det äntligen förpassades för ungefär 15 år sen. På något annat sätt kan man inte beskriva det som nu sker runt oss”. Mankell och hans grupp upplevde själva övergrepp och han säger: ”Att vi hela tiden blev trakasserade vid olika gränsövergångar är nu en sak. Men att se hur palestinierna blev behandlade, att se hur israeliska barn sparkade efter palestinska kvinnor, eller kastade sten efter dom, bekräftade bara bilden av ett Israel som behandlar palestinierna som andra klassens medborgare; egentligen nånting som katten släpat in på mattan”.
....till projektet ”Ship to Gaza”, som Åsne Liedén sedan berättar om i detta Radio Tuff. Det är fråga om ett fartyg som i april avseglar från Skandinavien och via andra europeiska hamnar försöker angöra Gazas kust för att lämna mediciner och andra livsviktiga förnödenheter till de instängda människorna i det för ett år sedan svårt krigsdrabbade området. En tusenlapp kan bekosta en sjömil av resan plus förnödenheter i lasten. I Tuff diskuteras nu hur många sjömil vi kan bidra med.
....till Svenska Dagbladets Bitte Hammargren som (11/1) skriver om den 12 mil långa barriär som Israel nu beslutat bygga mot Egypten för 10 miljarder kronor i syfte att utestänga afrikanska flyktingar, detta för att ”säkra Israels judiska och demokratiska karaktär” enligt premiärminister Netanyahu. Den israeliska fredsaktivisten Alla Shainskaya tycker att detta är ”förfärligt” och säger: ”Istället för att bygga fler murar borde Israel skapa fred med sina arabiska grannar och ta Arabförbundets fredsinitiativ från 2002 på allvar. Nu görs allt tänkbart för att bevara Israels judiska karaktär, men det sker till priset av att humanitära värden offras.”
....till de härliga människor som i år beslutar sig för att bli medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) och därmed bidrar till den livsnödvändiga kampen för fred i kärnvapenåldern och till bättre villkor för många mycket sämre lottade medmänniskor. I medlemskapet ingår regelbundna utskick av Tuff-kalendariet och Tuff-bladet samt fredstidningen Pax. Årsavgift 200 kr för enskild och bara 80 kr för familjemedlem som sätts in på Tuffs pg 16 01 37 -6. Tuff har inga offentliga bidrag utan är i den gamla folkrörelsetraditionen beroende av många medlemmar och deras stöd i form av gåvor.
....till de som berättar om icke-våldets alltför bortglömda möjligheter genom att under januari i kyrkor och andra ställen uppmärksamma Martin Luther King. (Se www.martinlutherking.se )
....till författaren Henning Mankell, som efter att har ha upplevt palestiniernas situation och israeliska trakasserier säger: ”Det är som att uppleva ett spöke resa sig ur sin grav. Det är som att se det sydafrikanska apartheidsystemet återuppstå från den historiska skräphög dit det äntligen förpassades för ungefär 15 år sen. På något annat sätt kan man inte beskriva det som nu sker runt oss”. Mankell och hans grupp upplevde själva övergrepp och han säger: ”Att vi hela tiden blev trakasserade vid olika gränsövergångar är nu en sak. Men att se hur palestinierna blev behandlade, att se hur israeliska barn sparkade efter palestinska kvinnor, eller kastade sten efter dom, bekräftade bara bilden av ett Israel som behandlar palestinierna som andra klassens medborgare; egentligen nånting som katten släpat in på mattan”.
....till projektet ”Ship to Gaza”, som Åsne Liedén sedan berättar om i detta Radio Tuff. Det är fråga om ett fartyg som i april avseglar från Skandinavien och via andra europeiska hamnar försöker angöra Gazas kust för att lämna mediciner och andra livsviktiga förnödenheter till de instängda människorna i det för ett år sedan svårt krigsdrabbade området. En tusenlapp kan bekosta en sjömil av resan plus förnödenheter i lasten. I Tuff diskuteras nu hur många sjömil vi kan bidra med.
....till Svenska Dagbladets Bitte Hammargren som (11/1) skriver om den 12 mil långa barriär som Israel nu beslutat bygga mot Egypten för 10 miljarder kronor i syfte att utestänga afrikanska flyktingar, detta för att ”säkra Israels judiska och demokratiska karaktär” enligt premiärminister Netanyahu. Den israeliska fredsaktivisten Alla Shainskaya tycker att detta är ”förfärligt” och säger: ”Istället för att bygga fler murar borde Israel skapa fred med sina arabiska grannar och ta Arabförbundets fredsinitiativ från 2002 på allvar. Nu görs allt tänkbart för att bevara Israels judiska karaktär, men det sker till priset av att humanitära värden offras.”
....till de härliga människor som i år beslutar sig för att bli medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) och därmed bidrar till den livsnödvändiga kampen för fred i kärnvapenåldern och till bättre villkor för många mycket sämre lottade medmänniskor. I medlemskapet ingår regelbundna utskick av Tuff-kalendariet och Tuff-bladet samt fredstidningen Pax. Årsavgift 200 kr för enskild och bara 80 kr för familjemedlem som sätts in på Tuffs pg 16 01 37 -6. Tuff har inga offentliga bidrag utan är i den gamla folkrörelsetraditionen beroende av många medlemmar och deras stöd i form av gåvor.
MARIANNE STIEGER: Fredsänglar – finns dom?
Kära lyssnare
I veckan som gått var jag på en föreläsning om änglar. Änglar – finns dom? Ja, om man vill tro på det grekiska ordets betydelse: bud eller budbärare.
Vem var då den kristna trons första ängel? Jo, den som kom och förutsade att jungfru Maria skulle föda en son – guds son, en fridsfurste. Den ängeln var alldeles säkert ett slags jordemoder eller en klok gubbe som inget hellre önskade sig än en människa som kunde skapa fred. För inte ens på den tiden härskade fred på jorden. Jag vet inte om Marias angelo, eller budbärare, ansåg tiden vara fem minuter i noll, det vill säga fem minuter före jordens undergång?
Sedan 1947 finns det ett slags domedagsklocka, skapad av en rad vetenskapsmän som alla hade stora kunskaper om atombomber. En del hade till och med medverkat i tillverkningen av de två som fälldes över Japan 1945. När de atombomberna föll, stod klockan på noll, åtminstone för japanerna. Vetenskapsmännen ställde den på sju minuter i noll 1947, men under 50-talet sjönk tiden till två minuter i -- och mänskligheten höll andan.
Det blev bättre. Vetenskapsmännen ställde till och med om klockan till sjutton minuter i noll. Men under hela det senaste decenniet har den åter fallit tillbaka och hamnat på fem minuter i. I torsdags kunde vi dock alla dra en lättnadens suck, för då ställdes klockan om till sex minuter i noll. En minut till för mänskligheten att andas ut på.
I Tyskland andas man dock inte ut. 126 000 fat atomsopor vilar i en törnrosagrav i ett gammalt saltberg i närheten av Braunschweig. Under alla år, när man har trott att soporna låg säkert förvarade, har nya transportvägar in i berget urholkat bergets stabilitet. Saltets densitet, som tidigare varit så kompakt och ogenomsläppligt, har mjukats upp av luftfuktigheten som bildats genom de många transportvägarna in i berget, och nu släpper saltet igenom vatten. Detta innebär risk för att de 126 000 faten med atomsopor rostar - och vi har släppt ut djävulen, det vill säga motpolen till änglarna.
Nu gäller det att så snabbt som möjligt hitta nya förvaringsmöjligheter. Vetenskapsmännen säger att det brådskar. Kommer vi snart att vara definitivt på nollpunkten?
Kära lyssnare, låt oss hoppas att det kommer en ängel omedelbart, en budbärare som hittar slutförvaringsplatsen för all världens atomsopor och atomvapen, en ängel som pekar med sitt finger och förbjuder hela världen att tillverka nya atomvapen och som helst förbjuder alla sorts vapen. Kommer det en sådan ängel, lovar jag att bli religiös, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1255
I veckan som gått var jag på en föreläsning om änglar. Änglar – finns dom? Ja, om man vill tro på det grekiska ordets betydelse: bud eller budbärare.
Vem var då den kristna trons första ängel? Jo, den som kom och förutsade att jungfru Maria skulle föda en son – guds son, en fridsfurste. Den ängeln var alldeles säkert ett slags jordemoder eller en klok gubbe som inget hellre önskade sig än en människa som kunde skapa fred. För inte ens på den tiden härskade fred på jorden. Jag vet inte om Marias angelo, eller budbärare, ansåg tiden vara fem minuter i noll, det vill säga fem minuter före jordens undergång?
Sedan 1947 finns det ett slags domedagsklocka, skapad av en rad vetenskapsmän som alla hade stora kunskaper om atombomber. En del hade till och med medverkat i tillverkningen av de två som fälldes över Japan 1945. När de atombomberna föll, stod klockan på noll, åtminstone för japanerna. Vetenskapsmännen ställde den på sju minuter i noll 1947, men under 50-talet sjönk tiden till två minuter i -- och mänskligheten höll andan.
Det blev bättre. Vetenskapsmännen ställde till och med om klockan till sjutton minuter i noll. Men under hela det senaste decenniet har den åter fallit tillbaka och hamnat på fem minuter i. I torsdags kunde vi dock alla dra en lättnadens suck, för då ställdes klockan om till sex minuter i noll. En minut till för mänskligheten att andas ut på.
I Tyskland andas man dock inte ut. 126 000 fat atomsopor vilar i en törnrosagrav i ett gammalt saltberg i närheten av Braunschweig. Under alla år, när man har trott att soporna låg säkert förvarade, har nya transportvägar in i berget urholkat bergets stabilitet. Saltets densitet, som tidigare varit så kompakt och ogenomsläppligt, har mjukats upp av luftfuktigheten som bildats genom de många transportvägarna in i berget, och nu släpper saltet igenom vatten. Detta innebär risk för att de 126 000 faten med atomsopor rostar - och vi har släppt ut djävulen, det vill säga motpolen till änglarna.
Nu gäller det att så snabbt som möjligt hitta nya förvaringsmöjligheter. Vetenskapsmännen säger att det brådskar. Kommer vi snart att vara definitivt på nollpunkten?
Kära lyssnare, låt oss hoppas att det kommer en ängel omedelbart, en budbärare som hittar slutförvaringsplatsen för all världens atomsopor och atomvapen, en ängel som pekar med sitt finger och förbjuder hela världen att tillverka nya atomvapen och som helst förbjuder alla sorts vapen. Kommer det en sådan ängel, lovar jag att bli religiös, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1255
tisdag, januari 12
SÅ KALLADE ”KOMMENTARER”
Med en enormt tjatig envetenhet kommer det sedan flera år så kallade kommentarer till mina krönikor. Men de är alls inte kommentarer till vad jag skrivit, t ex om vad som är bra, dåligt, överdrivet, vinklat eller välgörande avslöjande etc i mina texter utan bara snorkigheter om att jag "inte vill se" plus samma gamla länkar till skriverier, inte minst om 11/9. Det är inte kommentarer utan gökägg, som jag alltså skall vidarebefordra till mina läsare. Alltså publicerar jag dem inte.
Om dessa "kommentatorer" någon enda gång ville besvära sig med att skriva något själv och inte bara gömma sig som någon religiös fundamentalist bakom sina "heliga" texter vore jag intresserad, i varje fall om han/hon uppger sitt namn och inte som andra fegisar på nätet uppträder anonymt.
Tyvärr har Internet blivit de stenar under vilka en massa slemmiga kryp gömmer sig utan tala om vilka de är, när de krälar fram med sina uppstötningar, tycker
Åke Sandin, programledare för Succékanalen 91,4 och Radio Tuff.
Om dessa "kommentatorer" någon enda gång ville besvära sig med att skriva något själv och inte bara gömma sig som någon religiös fundamentalist bakom sina "heliga" texter vore jag intresserad, i varje fall om han/hon uppger sitt namn och inte som andra fegisar på nätet uppträder anonymt.
Tyvärr har Internet blivit de stenar under vilka en massa slemmiga kryp gömmer sig utan tala om vilka de är, när de krälar fram med sina uppstötningar, tycker
Åke Sandin, programledare för Succékanalen 91,4 och Radio Tuff.
lördag, januari 9
Segrarnas hora Clio
(Clio var i det antika Grekland historieskrivningens musa men också hjältediktens. Vid avbildningar finns ofta i hennes hår en lagerkrans, segersymbolen. På den tiden fanns förstås ingen historieforskning i egentlig mening, så i dag är hon väl också mediernas speciella gudom. Här kommer ett brev till Ola Larsmo, som ofta skriver på Dagens Nyheters kultursida)
Tack Ola Larsmo
för din artikel ”Det nedtystade klasskriget” om Finland 1918 (DN 5/1 2010)! Den var bra.
I motsats till dig är jag privilegierad, eftersom jag sedan många år gör oavlönad radio. Behöver inte ta hänsyn till det opportuna och vågar därför berätta om det som alla trendnissarna nogsamt förtiger. Alltså har jag om Finland bland annat kunnat berätta:
”Finländarna utgör den största gruppen utomlandsfödda i den här förortskommunen sydöst om Stockholm. Faktum är att jag känner mig säreget hemma när jag intervjuar dem. En speciell grupp av dem är karelarna. Deras hembygd Karelen mellan den stora sjön Ladoga och den nuvarande finsk-ryska gränsen var det största av de finska områden, som 1944 avträddes till Sovjetunionen. Ungefär 300 000 karelare blev flyktingar i Finland, som då hade blott tre miljoner invånare. Det var då ett krigsdrabbat land, som dessutom tvingades betala stora krigsskadestånd till de sovjetiska segrarna. Några finländska politiker som Risto Ryti, president 1940-44, och den socialdemokratiske ledaren Väinö Tanner dömdes som krigsförbrytare till fängelse. De var ju förlorare och undkom inte liksom segrarna ansvaret för krigiskt massdödande.
Många karelare hamnade i Sverige. Antti Parkkali intervjuade jag på radion 2003. Han berättade att han några år tidigare av sin läkare fått beskedet att han plötsligt drabbats av diabetes. Doktorn frågade om han upplevt något traumatiskt på sistone. Antti berättade då att han hade besökt sin ungdoms Karelen för att än en gång vid Ladogas strand se familjens gård, som de tvingades överge 1944. Men det fanns inget kvar utom den rostiga ugnen till gårdens bastu. Läkaren gissade, att hans besvikelse hade kunnat bidra till sjukdomen.
Vid en reportageresa till Borgå träffade jag den gamle karelaren Pentti Sipiläinen. Han hade också en gång på gamla dar varit tillbaka till sin karelska barndomsbygd. Men inte heller han hade funnit något som han mindes, till och med gravarna var borta. Han inledde intervjun med att spela fiol, och när han spelade rann tårar utför hans fårade kinder. Låten var den i Finland så välkända Karjalan Kunnailla, som poetiskt skildrar Karelens vackra natur.
Näsbydalsskolan i Täby var några år en av de många solidariska skolor som genom dagsverken bidrog till Tuffs många projekt i Indien. Där jobbade Norma Dahlqvist som NO-lärare. Vid intervjun med henne berättade hon om sin mamma, som vid 16 års ålder tillhörde de ”röda” under det finska inbördeskriget 1918. När de vita till sist intog Tammerfors tillfångatog de en kvinnobataljon och dödade många av fångarna, bland andra Normas moster. Hennes tonåriga mamma hamnade i fängelse, där någon nästan varje dag avled av hunger eller sjukdomar. Enligt Normas mamma, som var en överlevare, fick fångarna då och då vara utan mat flera dagar för att sedan utspisas med salt sill utan att få tillgång till vatten för att släcka den hemska törsten. Det var ren tortyr, menar Norma.
Vid de vitas stormning av det röda fästet Tammerfors i april1918 deltog den svenska brigaden, ca 1100 frivilliga, av vilka flera hundra var officerare. Få i dagens Sverige vet, att ett par av dem var nära släktingar till kända svenska politiker. Överste Harald Hjalmarsson var far till Jarl Hjalmarsson, Högerpartiets ordförande 1950-61. Och Olof Palme stupade i striderna kring Tammerfors. Han var farbror till den socialdemokratiske statsministern med samma namn”.
Har också givit en halvtimme på Tyresöradion åt Rainer Andersson. Han utkom 1999 med boken ”Vad gjorde du i Finland, far?”. Den innehåller många exempel på att också svenska frivilliga under det grymma inbördeskriget 1918 precis som röda och andra vita begick många grymheter och brott mot krigets alltför sällan följda regler.
Ett standardverk om finska inbördeskriget är som du nämner historieprofessorn Heikki Ylikangas bok Tie Tampereelle. Den utkom 1993 och sedan på svenska med titeln Vägen till Tammerfors. Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
Tyvärr gäller samma sak andra världskriget, där nedtystanden och myter varit legio inte bara i medierna utan också i skolor och bland historiker, som borde ha vågat ge en mera sammansatt bild.
Till de ständigt i decennier upprepade myterna hör bland annat: Att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Att det fanns gaskamrar för avrättningar i Buchenwald, Dachau och andra otäcka läger i egentliga Tyskland. Att 4 miljoner gasades ihjäl i Auschwitz. Att tyskarna mördade många tusen polacker i Katyn. Att tyskarna gasade ihjäl 6 miljoner judar. Att Göring lät bränna ner riksdagshuset i Berlin 1933 osv osv...Visst vore det intressant att i medierna få en analys av hur alla dessa historieförfalskningar har uppkommit och fått ett sådant genomslag. Själv kan jag inte sätta mig på höga hästar för som historielärare har jag –liksom andra lärare—i berömvärt antinazistiskt nit lärt ut detta till många årgångar av inte ont anande tonåringar.
Nedtystat ännu mer än finska inbördeskriget är förlorarnas lidanden under det där skitkriget 1939-45. Hade flera än Sven Lindkvist i boken ”Nu dog du. Bombernas århundrade” berättat om bombterrorn mot japanska och tyska civila, hade kanske våra självgoda västliga vänner inte bombdödat så många miljoner civila i Vietnam, Kambodja och på andra håll. Anne Frank, som dog av umbäranden i Belsen, har ensam fått mera uppmärksamhet än de 70 000 tyska barn och ännu flera japanska, som brändes till döds av de hyllade västliga flyghjältarna.
Till alla politiskt korrekta nedtystanden hör inte bara bombterrorn utan också den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och andra områden där deras förfäder hade bott i sekler. Ca två miljoner av dessa civila dog eller dödades på kuppen. Nyligen protesterade några mot att 79-åriga serbiskan Biljana Plavsic släpptes efter sju år i fängelse. Hon var ju minsann ansvarig för etnisk rensning. Men den etniska rensning som Churchill, Truman tillsammans med sin dåvarande kompis Stalin fixade till är det tyst om, trots att den var mångfalt mera omfattande och grymmare än den serbiska. Och dessutom är det ju serberna som i slutändan rensats bort värst: både från Krajina och Kosovo. Och den etniska rensningen av palestinier, som den israeliska historieprofessorn Ilan Pappe skrivit en bok om är det inte kosher alls att bry sig om.
Förutom att sedan 1985 varje vecka på frivilligbasis göra Radio Tuff, ett program som förhoppningsvis gör skäl för sitt namn, har jag lika oavlönat sedan 1995 gjort ett program med det kaxiga namnet Succékanalen 91,4. På den förra kanalen har det blivit intervjuer med flera tusen människor, på den senare 3000 halvtimmesintervjuer med alla slags människor. Det intressanta med Tyresö utanför Stockholm är att kommunen de senaste 50 åren varit ett inflyttningsområde. Här har folk från alla svenska landskap slagit sig ner och människor från massor av olika länder. Det gör att jag lärt mig mycket om andra landsdelar och länder. Flera hundra av de intervjuade har varit utomlandsfödda från ett 70-tal länder i alla världsdelar.
På 1970-talet var parollen ”Gräv där du står” i ropet. Sven Lindqvist hade skrivit en bok med samma namn. Att gräva där jag bor har lärt mig mycket, inte minst om samtidshistoria, som jag trodde att jag redan kunde en hel del om. Radiointervjuerna har avslöjat stora luckor i mitt kunnande. Det gäller inte minst vad tyskfödda Tyresöbor har berättat på radion:
EVA
Varje sommar tar jag, endast iförd shorts, med mig en stol och några böcker och sätter mig där i solen utanför porten vid flerfamiljshuset i Bollmora. Det är lite ovanligt, så somliga tittar egendomligt på mig.
För några år sen kom en dam med hund gående förbi mig. Hunden var en liten krullig krabat. Den såg ut som ett fromt lamm, men ändå började den skälla högljutt och aggressivt vid åsynen av mig. Det ledde till att dess matte och jag kom i samspråk. Hon heter Eva Onegård och visade sig bo i kvarteret. Kunde inte riktigt härleda hennes dialekt, så jag frågade:
-- Var kommer du ifrån egentligen?
-- Hinterpommern, blev svaret.
Hinterpommern är ett gammalt tyskt område vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det Polen, efter det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats. Eva växte upp i byn Streckenthin någon mil utanför Köslin, nu det polska Kosalin.
Jag intervjuade Eva, född Pomplun. Inget av de tusentals program jag gjort för 91,4 MHz har tagit så lång tid. Hon berättade och grät, berättade och grät, medan jag försökte ställa frågor så varsamt som möjligt. Första dagen pratade vi i timmar, men ingenting spelades in. Två dagar senare träffades vi igen. I slutet av ett nytt långt samtal bandade jag en halvtimme, som sedan sändes och som nu bland 1400 andra finns arkiverad i Tyresö Kulturcentrum.
När Röda armén 1945 närmade sig försökte också Evas familj fly. Men Eva, lillasyster och mamma blev upphunna av de sovjetiska pansarkolonnerna.
-- Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt ryssar, som ropade "Uhri, uhri" och som började slita i våra armar för att ta våra klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma, lillasyster och jag såg hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive hästar och gamla människor. Också Röda korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna.
Sen följde för 15-åriga Eva ett års helvete:
--Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är på ett år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag såg min mamma våldtas och hon såg hur jag drabbades av samma öde. Med egna ögon såg jag hur man hade satt upp delar av människokroppar på en laduvägg. Vi blev hämtade för att titta Man tvingade oss att titta på dessa grymheter. Jag minns, att det var ett staket och en stickig häck bakom oss.Framförallt minns jag med skräck, hur man hade ristat in hammaren och skäran i de uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en hundvalp och försökte prata med min pappa, fast han inte var där.Varje gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade jag efter om jag hade märken inristade eller om jag hade klarat mig.
Det var ett år med ständiga övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla förödmjukelser.
-- Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi sög på stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en järnvägsvagn tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde korstecken, När jag efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka hem, kände mamma inte igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en kråka. Och jämt och ständigt plågades vi av löss.
På min fråga om religion svarade Eva:
-- Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut genom fönstret ut på åkern. De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på långt håll och varnade oss. Men en gång stannade jag och bad till Gud om räddning. Det skulle jag inte ha gjort, sade Eva och grät en skvätt till.
Eva sammanfattar:”Man hade inget värde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss”.
ANNELIESE
Anneliese Stawström bor också sedan många år i Tyresö. Hon är filosofie doktor och har undervisat på Fredrika Bremer-gymnasiet i Haninge. Som femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst till Ostpreussen, som faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. Hon berättade vid en intervju på Tyresöradion:
--Jag såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.
Anneliese berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång kolonn. Det var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.
--Min moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.
Redan före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:
--När vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade släktingar hamnade.
Efter veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:
--Det var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju en dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga, så ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.
Det finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:
--Nej men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev ett näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen, kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.
Häpet frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.
--Ja, jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?
Men unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948 fick de här tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.
--Det var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte: vilket förtroende! Och där stannade jag i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.
Jag frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:
--Ja, köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat att ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.
--Hur kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.
--Även om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.
EDELTRAUT
Edeltraut Lindqvist bor i Vendelsö, alltså bara ett par kilometer från Tyresögränsen. Hon har jobbat på Försäkringskassan i Tyresö.
Hon växte också upp i tyska Ostpreussen, i dag delat mellan Polen och Ryssland. Dess gamla huvudstad Königsberg var i sju sekler tysk och bland annat hemstad för filosofen Immanuel Kant. Sedan andra världskriget heter den Kaliningrad, uppkallad efter en av Stalins närmaste kompisar.
Hennes hemby Gross Friedrichsdorf låg inte långt från staden Tilsit, känd för sin ost och fredsfördraget 1807 mellan Napoleon och Alexander den I, en uppgörelse som drabbade Sverige genom att vi två år senare förlorade Finland till Ryssland.
Edeltraut har en intensitet i sitt berättande:
--Vintern 1945 fyllde jag nio år. Den enda gåvan på födelsedagen var en burk rödbetor. Men det smakade bra. Kanonbullret närmade sig österifrån. I slutet av januari snöade det våldsamt. Vi bad till Gud att det skulle fortsätta att snöa, så att ryssarna inte skulle lägga märke till vår lilla by. Men det gjorde dom. De trängde in i vårt hus och ropade "Uhri, uhri". De ville ha våra klockor. Min mamma fick med en pistol mot bröstet lämna sina ringar. I grannbyn fick en gumma med uppsvullna fingrar fingret avhugget när hon inte tillräckligt fort fick av sig sin guldring. Man samlade ett tjugotal människor i ett vindsrum. Det var kvinnor och barn och några åldringar, bland andra min 86-åriga farfar.
--Vad var det hemskaste som du upplevde, eller var du så liten att du inte fattade vad som pågick?
--Allt var hemskt. Vi hade ryska vakter i rummet. Andra soldater kom varje natt och hämtade kvinnor, först de unga kvinnorna, sedan också de äldre. Några kom aldrig tillbaka. De våldtog till och med småflickor. En flicka kom tillbaka alldeles sönderslagen. En vitryss plåstrade om henne men hon gick ut i snön och dog. Hon var stucken i underlivet. En morgon när jag vaknade upptäckte jag att min mamma över en natt hade blivit alldeles vithårig. Många kvinnor fördes bort till tvångsarbete. En dag kom två soldater och förde iväg också min mamma. Jag sprang efter och skrek. Då siktade de på mig med sina gevär. Men jag var förtvivlad och skrek att om min mamma inte fanns ville jag inte heller finnas. "Du har en modig dotter", sa då soldaterna till min mamma och släppte henne.
Tack Ola Larsmo
för din artikel ”Det nedtystade klasskriget” om Finland 1918 (DN 5/1 2010)! Den var bra.
I motsats till dig är jag privilegierad, eftersom jag sedan många år gör oavlönad radio. Behöver inte ta hänsyn till det opportuna och vågar därför berätta om det som alla trendnissarna nogsamt förtiger. Alltså har jag om Finland bland annat kunnat berätta:
”Finländarna utgör den största gruppen utomlandsfödda i den här förortskommunen sydöst om Stockholm. Faktum är att jag känner mig säreget hemma när jag intervjuar dem. En speciell grupp av dem är karelarna. Deras hembygd Karelen mellan den stora sjön Ladoga och den nuvarande finsk-ryska gränsen var det största av de finska områden, som 1944 avträddes till Sovjetunionen. Ungefär 300 000 karelare blev flyktingar i Finland, som då hade blott tre miljoner invånare. Det var då ett krigsdrabbat land, som dessutom tvingades betala stora krigsskadestånd till de sovjetiska segrarna. Några finländska politiker som Risto Ryti, president 1940-44, och den socialdemokratiske ledaren Väinö Tanner dömdes som krigsförbrytare till fängelse. De var ju förlorare och undkom inte liksom segrarna ansvaret för krigiskt massdödande.
Många karelare hamnade i Sverige. Antti Parkkali intervjuade jag på radion 2003. Han berättade att han några år tidigare av sin läkare fått beskedet att han plötsligt drabbats av diabetes. Doktorn frågade om han upplevt något traumatiskt på sistone. Antti berättade då att han hade besökt sin ungdoms Karelen för att än en gång vid Ladogas strand se familjens gård, som de tvingades överge 1944. Men det fanns inget kvar utom den rostiga ugnen till gårdens bastu. Läkaren gissade, att hans besvikelse hade kunnat bidra till sjukdomen.
Vid en reportageresa till Borgå träffade jag den gamle karelaren Pentti Sipiläinen. Han hade också en gång på gamla dar varit tillbaka till sin karelska barndomsbygd. Men inte heller han hade funnit något som han mindes, till och med gravarna var borta. Han inledde intervjun med att spela fiol, och när han spelade rann tårar utför hans fårade kinder. Låten var den i Finland så välkända Karjalan Kunnailla, som poetiskt skildrar Karelens vackra natur.
Näsbydalsskolan i Täby var några år en av de många solidariska skolor som genom dagsverken bidrog till Tuffs många projekt i Indien. Där jobbade Norma Dahlqvist som NO-lärare. Vid intervjun med henne berättade hon om sin mamma, som vid 16 års ålder tillhörde de ”röda” under det finska inbördeskriget 1918. När de vita till sist intog Tammerfors tillfångatog de en kvinnobataljon och dödade många av fångarna, bland andra Normas moster. Hennes tonåriga mamma hamnade i fängelse, där någon nästan varje dag avled av hunger eller sjukdomar. Enligt Normas mamma, som var en överlevare, fick fångarna då och då vara utan mat flera dagar för att sedan utspisas med salt sill utan att få tillgång till vatten för att släcka den hemska törsten. Det var ren tortyr, menar Norma.
Vid de vitas stormning av det röda fästet Tammerfors i april1918 deltog den svenska brigaden, ca 1100 frivilliga, av vilka flera hundra var officerare. Få i dagens Sverige vet, att ett par av dem var nära släktingar till kända svenska politiker. Överste Harald Hjalmarsson var far till Jarl Hjalmarsson, Högerpartiets ordförande 1950-61. Och Olof Palme stupade i striderna kring Tammerfors. Han var farbror till den socialdemokratiske statsministern med samma namn”.
Har också givit en halvtimme på Tyresöradion åt Rainer Andersson. Han utkom 1999 med boken ”Vad gjorde du i Finland, far?”. Den innehåller många exempel på att också svenska frivilliga under det grymma inbördeskriget 1918 precis som röda och andra vita begick många grymheter och brott mot krigets alltför sällan följda regler.
Ett standardverk om finska inbördeskriget är som du nämner historieprofessorn Heikki Ylikangas bok Tie Tampereelle. Den utkom 1993 och sedan på svenska med titeln Vägen till Tammerfors. Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
Tyvärr gäller samma sak andra världskriget, där nedtystanden och myter varit legio inte bara i medierna utan också i skolor och bland historiker, som borde ha vågat ge en mera sammansatt bild.
Till de ständigt i decennier upprepade myterna hör bland annat: Att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Att det fanns gaskamrar för avrättningar i Buchenwald, Dachau och andra otäcka läger i egentliga Tyskland. Att 4 miljoner gasades ihjäl i Auschwitz. Att tyskarna mördade många tusen polacker i Katyn. Att tyskarna gasade ihjäl 6 miljoner judar. Att Göring lät bränna ner riksdagshuset i Berlin 1933 osv osv...Visst vore det intressant att i medierna få en analys av hur alla dessa historieförfalskningar har uppkommit och fått ett sådant genomslag. Själv kan jag inte sätta mig på höga hästar för som historielärare har jag –liksom andra lärare—i berömvärt antinazistiskt nit lärt ut detta till många årgångar av inte ont anande tonåringar.
Nedtystat ännu mer än finska inbördeskriget är förlorarnas lidanden under det där skitkriget 1939-45. Hade flera än Sven Lindkvist i boken ”Nu dog du. Bombernas århundrade” berättat om bombterrorn mot japanska och tyska civila, hade kanske våra självgoda västliga vänner inte bombdödat så många miljoner civila i Vietnam, Kambodja och på andra håll. Anne Frank, som dog av umbäranden i Belsen, har ensam fått mera uppmärksamhet än de 70 000 tyska barn och ännu flera japanska, som brändes till döds av de hyllade västliga flyghjältarna.
Till alla politiskt korrekta nedtystanden hör inte bara bombterrorn utan också den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och andra områden där deras förfäder hade bott i sekler. Ca två miljoner av dessa civila dog eller dödades på kuppen. Nyligen protesterade några mot att 79-åriga serbiskan Biljana Plavsic släpptes efter sju år i fängelse. Hon var ju minsann ansvarig för etnisk rensning. Men den etniska rensning som Churchill, Truman tillsammans med sin dåvarande kompis Stalin fixade till är det tyst om, trots att den var mångfalt mera omfattande och grymmare än den serbiska. Och dessutom är det ju serberna som i slutändan rensats bort värst: både från Krajina och Kosovo. Och den etniska rensningen av palestinier, som den israeliska historieprofessorn Ilan Pappe skrivit en bok om är det inte kosher alls att bry sig om.
Förutom att sedan 1985 varje vecka på frivilligbasis göra Radio Tuff, ett program som förhoppningsvis gör skäl för sitt namn, har jag lika oavlönat sedan 1995 gjort ett program med det kaxiga namnet Succékanalen 91,4. På den förra kanalen har det blivit intervjuer med flera tusen människor, på den senare 3000 halvtimmesintervjuer med alla slags människor. Det intressanta med Tyresö utanför Stockholm är att kommunen de senaste 50 åren varit ett inflyttningsområde. Här har folk från alla svenska landskap slagit sig ner och människor från massor av olika länder. Det gör att jag lärt mig mycket om andra landsdelar och länder. Flera hundra av de intervjuade har varit utomlandsfödda från ett 70-tal länder i alla världsdelar.
På 1970-talet var parollen ”Gräv där du står” i ropet. Sven Lindqvist hade skrivit en bok med samma namn. Att gräva där jag bor har lärt mig mycket, inte minst om samtidshistoria, som jag trodde att jag redan kunde en hel del om. Radiointervjuerna har avslöjat stora luckor i mitt kunnande. Det gäller inte minst vad tyskfödda Tyresöbor har berättat på radion:
EVA
Varje sommar tar jag, endast iförd shorts, med mig en stol och några böcker och sätter mig där i solen utanför porten vid flerfamiljshuset i Bollmora. Det är lite ovanligt, så somliga tittar egendomligt på mig.
För några år sen kom en dam med hund gående förbi mig. Hunden var en liten krullig krabat. Den såg ut som ett fromt lamm, men ändå började den skälla högljutt och aggressivt vid åsynen av mig. Det ledde till att dess matte och jag kom i samspråk. Hon heter Eva Onegård och visade sig bo i kvarteret. Kunde inte riktigt härleda hennes dialekt, så jag frågade:
-- Var kommer du ifrån egentligen?
-- Hinterpommern, blev svaret.
Hinterpommern är ett gammalt tyskt område vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det Polen, efter det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats. Eva växte upp i byn Streckenthin någon mil utanför Köslin, nu det polska Kosalin.
Jag intervjuade Eva, född Pomplun. Inget av de tusentals program jag gjort för 91,4 MHz har tagit så lång tid. Hon berättade och grät, berättade och grät, medan jag försökte ställa frågor så varsamt som möjligt. Första dagen pratade vi i timmar, men ingenting spelades in. Två dagar senare träffades vi igen. I slutet av ett nytt långt samtal bandade jag en halvtimme, som sedan sändes och som nu bland 1400 andra finns arkiverad i Tyresö Kulturcentrum.
När Röda armén 1945 närmade sig försökte också Evas familj fly. Men Eva, lillasyster och mamma blev upphunna av de sovjetiska pansarkolonnerna.
-- Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt ryssar, som ropade "Uhri, uhri" och som började slita i våra armar för att ta våra klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma, lillasyster och jag såg hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive hästar och gamla människor. Också Röda korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna.
Sen följde för 15-åriga Eva ett års helvete:
--Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är på ett år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag såg min mamma våldtas och hon såg hur jag drabbades av samma öde. Med egna ögon såg jag hur man hade satt upp delar av människokroppar på en laduvägg. Vi blev hämtade för att titta Man tvingade oss att titta på dessa grymheter. Jag minns, att det var ett staket och en stickig häck bakom oss.Framförallt minns jag med skräck, hur man hade ristat in hammaren och skäran i de uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en hundvalp och försökte prata med min pappa, fast han inte var där.Varje gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade jag efter om jag hade märken inristade eller om jag hade klarat mig.
Det var ett år med ständiga övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla förödmjukelser.
-- Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi sög på stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en järnvägsvagn tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde korstecken, När jag efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka hem, kände mamma inte igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en kråka. Och jämt och ständigt plågades vi av löss.
På min fråga om religion svarade Eva:
-- Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut genom fönstret ut på åkern. De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på långt håll och varnade oss. Men en gång stannade jag och bad till Gud om räddning. Det skulle jag inte ha gjort, sade Eva och grät en skvätt till.
Eva sammanfattar:”Man hade inget värde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss”.
ANNELIESE
Anneliese Stawström bor också sedan många år i Tyresö. Hon är filosofie doktor och har undervisat på Fredrika Bremer-gymnasiet i Haninge. Som femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst till Ostpreussen, som faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. Hon berättade vid en intervju på Tyresöradion:
--Jag såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.
Anneliese berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång kolonn. Det var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.
--Min moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.
Redan före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:
--När vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade släktingar hamnade.
Efter veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:
--Det var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju en dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga, så ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.
Det finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:
--Nej men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev ett näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen, kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.
Häpet frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.
--Ja, jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?
Men unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948 fick de här tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.
--Det var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte: vilket förtroende! Och där stannade jag i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.
Jag frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:
--Ja, köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat att ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.
--Hur kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.
--Även om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.
EDELTRAUT
Edeltraut Lindqvist bor i Vendelsö, alltså bara ett par kilometer från Tyresögränsen. Hon har jobbat på Försäkringskassan i Tyresö.
Hon växte också upp i tyska Ostpreussen, i dag delat mellan Polen och Ryssland. Dess gamla huvudstad Königsberg var i sju sekler tysk och bland annat hemstad för filosofen Immanuel Kant. Sedan andra världskriget heter den Kaliningrad, uppkallad efter en av Stalins närmaste kompisar.
Hennes hemby Gross Friedrichsdorf låg inte långt från staden Tilsit, känd för sin ost och fredsfördraget 1807 mellan Napoleon och Alexander den I, en uppgörelse som drabbade Sverige genom att vi två år senare förlorade Finland till Ryssland.
Edeltraut har en intensitet i sitt berättande:
--Vintern 1945 fyllde jag nio år. Den enda gåvan på födelsedagen var en burk rödbetor. Men det smakade bra. Kanonbullret närmade sig österifrån. I slutet av januari snöade det våldsamt. Vi bad till Gud att det skulle fortsätta att snöa, så att ryssarna inte skulle lägga märke till vår lilla by. Men det gjorde dom. De trängde in i vårt hus och ropade "Uhri, uhri". De ville ha våra klockor. Min mamma fick med en pistol mot bröstet lämna sina ringar. I grannbyn fick en gumma med uppsvullna fingrar fingret avhugget när hon inte tillräckligt fort fick av sig sin guldring. Man samlade ett tjugotal människor i ett vindsrum. Det var kvinnor och barn och några åldringar, bland andra min 86-åriga farfar.
--Vad var det hemskaste som du upplevde, eller var du så liten att du inte fattade vad som pågick?
--Allt var hemskt. Vi hade ryska vakter i rummet. Andra soldater kom varje natt och hämtade kvinnor, först de unga kvinnorna, sedan också de äldre. Några kom aldrig tillbaka. De våldtog till och med småflickor. En flicka kom tillbaka alldeles sönderslagen. En vitryss plåstrade om henne men hon gick ut i snön och dog. Hon var stucken i underlivet. En morgon när jag vaknade upptäckte jag att min mamma över en natt hade blivit alldeles vithårig. Många kvinnor fördes bort till tvångsarbete. En dag kom två soldater och förde iväg också min mamma. Jag sprang efter och skrek. Då siktade de på mig med sina gevär. Men jag var förtvivlad och skrek att om min mamma inte fanns ville jag inte heller finnas. "Du har en modig dotter", sa då soldaterna till min mamma och släppte henne.
söndag, januari 3
GAMLA TANKAR PÅ DET NYA ÅRET
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se . Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds första gången söndagar jämna veckor kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor. Tidigare Radio Tuff finns att lyssna på i ”Arkiv” på www.tyresoradion.se )
Det här är några tankar vid nyåret 2010 från en som tyckts sig leva på övertid i många år. Tänker ibland på Birger Norman (1914-1995), som gav ut en diktbok också på ångermanländska, inte alltid lätt att förstå för sydsvenskar. Minns som pojke hur gubbarna vid Höga kusten uttryckte sin vidsynthet –eller främlingsfientlighet—genom att påstå:
--Norrmän är inte värre än andra jävla utlänningar, typ skåningar och nollåttor!
Innan jag citerar en av Normans tänkvärda diktsnuttar behövs en kort ordlista: ”Sparkar” betyder spark eller sparkstötting och ”rabbe” att bromsa genom att sätta ner hälen. Alltså:
Tin ä en sparkar
i utförsbacke
på blåhalka
löne int å rabbe.
Ja, vi kan inte bromsa tiden. Om vi har tur blir vi gamla. Min gamle vän, tuff-aktivisten Roland ”Kådisbellan” Schütt (1913-2005) blev 92 år. Han skrev bland annat:
Man blir gammal och skrynklig i skinnet
kan ändå vara ung i sinnet.
Men det händer nåt konstigt med kroppen:
Näsan blir längre –och mindre blir snoppen.
På tal om varför han inte ville vara med i de berömvärt aktiva pensionsföreningarna förklarade Roland:
-- Där finns ju bara en massa andra gubbjävlar och käringar och det enda dom talar om är sina förbannade krämpor och jag har tamefan nog med mina egna.
För oss gummor och gubbar kan krämpor trots allt vara ett mindre ont än det faktum att så många av våra vänner är sjuka eller redan har ”emigrerat vertikalt” för att citera en annan bortgången vän, den lysande litteraturkåsören Ebbe Björkman (1922-2003).
I Peder Sjögrens bok och 50-talsfilm ”Kärlekens bröd” sjunger svenska frivilliga i finska vinterkriget en vemodig sång med bland annat följande ord:
”Det gör detsamma om du lever eller dör,
ty vänner har du många på båda sidorna....”
Problemet med stigande ålder är att alltför många av ens vänner redan finns på andra sidan. Men vi som ännu har förmånen att finnas på den här sidan bör följa Bertrand Russells ord:
”Så länge vi är vid liv skall vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap”.
Russell rökte och krökte men blev 98 år. Två dagar före sin död 1970 dikterade han sitt sista uttalande:
”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”
Det var adresserat till Israel men gäller tyvärr också andra länder. Men ett gott nytt solidariskt år önskar
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1254) 3-17 jan 2010
Det här är några tankar vid nyåret 2010 från en som tyckts sig leva på övertid i många år. Tänker ibland på Birger Norman (1914-1995), som gav ut en diktbok också på ångermanländska, inte alltid lätt att förstå för sydsvenskar. Minns som pojke hur gubbarna vid Höga kusten uttryckte sin vidsynthet –eller främlingsfientlighet—genom att påstå:
--Norrmän är inte värre än andra jävla utlänningar, typ skåningar och nollåttor!
Innan jag citerar en av Normans tänkvärda diktsnuttar behövs en kort ordlista: ”Sparkar” betyder spark eller sparkstötting och ”rabbe” att bromsa genom att sätta ner hälen. Alltså:
Tin ä en sparkar
i utförsbacke
på blåhalka
löne int å rabbe.
Ja, vi kan inte bromsa tiden. Om vi har tur blir vi gamla. Min gamle vän, tuff-aktivisten Roland ”Kådisbellan” Schütt (1913-2005) blev 92 år. Han skrev bland annat:
Man blir gammal och skrynklig i skinnet
kan ändå vara ung i sinnet.
Men det händer nåt konstigt med kroppen:
Näsan blir längre –och mindre blir snoppen.
På tal om varför han inte ville vara med i de berömvärt aktiva pensionsföreningarna förklarade Roland:
-- Där finns ju bara en massa andra gubbjävlar och käringar och det enda dom talar om är sina förbannade krämpor och jag har tamefan nog med mina egna.
För oss gummor och gubbar kan krämpor trots allt vara ett mindre ont än det faktum att så många av våra vänner är sjuka eller redan har ”emigrerat vertikalt” för att citera en annan bortgången vän, den lysande litteraturkåsören Ebbe Björkman (1922-2003).
I Peder Sjögrens bok och 50-talsfilm ”Kärlekens bröd” sjunger svenska frivilliga i finska vinterkriget en vemodig sång med bland annat följande ord:
”Det gör detsamma om du lever eller dör,
ty vänner har du många på båda sidorna....”
Problemet med stigande ålder är att alltför många av ens vänner redan finns på andra sidan. Men vi som ännu har förmånen att finnas på den här sidan bör följa Bertrand Russells ord:
”Så länge vi är vid liv skall vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap”.
Russell rökte och krökte men blev 98 år. Två dagar före sin död 1970 dikterade han sitt sista uttalande:
”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”
Det var adresserat till Israel men gäller tyvärr också andra länder. Men ett gott nytt solidariskt år önskar
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1254) 3-17 jan 2010
lördag, januari 2
RADIO TUFF nr 1254
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff görs på frivilligbasis men har ändå hörts varenda vecka sedan 1985, säkert ett rekord för oavlönad radio. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin. Regelbundna medarbetare Hampus Eckerman (Husby), Marianne Stieger (Malmö) och Bengt Svensson (San Francisco). Tidigare kom ett nytt Radio Tuff varje vecka, sedan ett halvår varannan vecka. Varje program hörs på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se fyra gånger per dygn i två veckor. Ett nytt program kommer varannan söndag (jämna veckor) kl 17, alltså 3, 17 och 31 januari osv.
Här nedan kommer en kort sammanfattning (påannons) av Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1254) söndag 3 januari kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 17 januari på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste halvårets Radio Tuff. Över 730 texter från Radio Tuff finns på www.tuffsandin.blogspot.com , de senaste sändningarna också på www.tuff.fred.se där det finns massor av annan Tuff-information.
Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, får många synpunkter från lyssnare/läsare. Många hundra av dem finns i fliken ”Sagt om 91,4” på www.tyresoradion.se Du är också välkommen att höra av dig med omdömen. Skicka dem till mig, ake.sandin@tyresoradion.se , är du snäll!
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till Tuffs bistånd 2009, alla mangoträden i Indien, en indisk partner, alla offentliga möten, närradioföreningen, ett citat, två skribenter, en fredsrörelse, en brittisk tidning och nya medlemmar 2010.
Uppsalaantropologen Jelena Spasenic berättar om alla positiva intryck hon i Indien fick av Tuffs projekt och partners.
Radio Tuffs kvinna i Malmö, Marianne Stieger, förutsäger hur år 2010 kommer att bli genom att sia om händelser månad för månad.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Gamla tankar på det nya året” med citat från Birger Norman, Roland Schütt och Bertrand Russell.
Hampus Eckerman påtalar felaktigheter om frisläppt brittisk gisslan i Irak, Tysklands utrikesministers tvivel på demokrati i Afghanistan, Israels förfalskade ”bevis” för iransk kärnvapenframställning och sverigedemokraternas israelvänliga åsikter om östra Jerusalem.
Här nedan kommer en kort sammanfattning (påannons) av Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1254) söndag 3 januari kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 17 januari på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste halvårets Radio Tuff. Över 730 texter från Radio Tuff finns på www.tuffsandin.blogspot.com , de senaste sändningarna också på www.tuff.fred.se där det finns massor av annan Tuff-information.
Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, får många synpunkter från lyssnare/läsare. Många hundra av dem finns i fliken ”Sagt om 91,4” på www.tyresoradion.se Du är också välkommen att höra av dig med omdömen. Skicka dem till mig, ake.sandin@tyresoradion.se , är du snäll!
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till Tuffs bistånd 2009, alla mangoträden i Indien, en indisk partner, alla offentliga möten, närradioföreningen, ett citat, två skribenter, en fredsrörelse, en brittisk tidning och nya medlemmar 2010.
Uppsalaantropologen Jelena Spasenic berättar om alla positiva intryck hon i Indien fick av Tuffs projekt och partners.
Radio Tuffs kvinna i Malmö, Marianne Stieger, förutsäger hur år 2010 kommer att bli genom att sia om händelser månad för månad.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Gamla tankar på det nya året” med citat från Birger Norman, Roland Schütt och Bertrand Russell.
Hampus Eckerman påtalar felaktigheter om frisläppt brittisk gisslan i Irak, Tysklands utrikesministers tvivel på demokrati i Afghanistan, Israels förfalskade ”bevis” för iransk kärnvapenframställning och sverigedemokraternas israelvänliga åsikter om östra Jerusalem.
fredag, januari 1
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1254) 3-17 jan 2010 till....
....till Tuffs bistånd under 2009. I en kort sammanfattning bestod det av 300 000 kr till skolor, dammar och annan utveckling bland Dharampurs små fattiga byar i Indien, 14 000 kr till utbildning av ”barfota” barnmorskor i Guatemala och 5000 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. Inte illa-- eller hur?-- av en lokalförening utan ett öre i offentliga bidrag.
....till de nästan 100 000 mangoträd, som i indiska Dharampur har givit massor av vitaminrika frukter och motverkat den nattblindhet som tidigare drabbat den fattiga tribalbefolkningen. Tuffs försäljning av mangogram, ”den perfekta presenten”, slog nya rekord under 2009: Sammanlagt såldes för 24 715 kr. Bara under december erlade solidariska människor 8 695 kr för mangogram.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som vi står i ständig e-postkontakt med. Nu skriver han bland annat: ”Är glad att höra vilken underbar framgång mangogrammen har blivit tack vare tuff-aktivisternas engagemang. Var snäll och gratulera dem på våra vägnar! Snart finns mangoträdet nr 100 000 bland Dharampurs hundratals fattiga byar. Där konstrueras nu med de sex tuff-skolorna som centra ytterligare 40 små dammar (check dams) som genom konstbevattning ska öka på möjligheterna för småbrukarna att få två skördar per år.” Bhikhu berättar också om att välbeställda människor i Bombay blivit så imponerade av Tuff-projekten att de bidrar med ansenliga summor.
....till Tuffs offentliga möten under 2009, sammanlagt ett tjugotal. Det är i den gamla fina folkrörelsetraditionen, att människor ska träffas och diskutera viktiga ämnen. Bland dessa märks under 2009 bland andra Vietnamkriget, Palestina, ”hedersvåld”, Irak, vår mentala hälsa, Afghanistan, kolonialismen, Tuff-projekten i Indien, undergångsmyterna och barnbiblioteken i Bagdad.
....till Tyresö närradioförening, som har 25-årsjubileum senare i år. Eftersom Radio Tuff har hörts varenda vecka sedan starten 1985 har styrelsen nu beslutat att efterskänka Tuffs sändningsavgifter under ett år. Ingen annan förening har ju betalat så mycket till närradioföreningen som Tuff. Och det är ingen hemlighet att Tyresöradion inte bara överlevt utan rentav blomstrat de senaste femton åren tack vare att Radio Tuffs programledare också gjort uppåt 3000 program på Succékanalen 91,4, under 2009 som vanligt 200 stycken.
....till ett tänkvärt citat: ”Krig är terrorism – men med mycket större budget”
....till Hans Linde och Marianne Berg, som i Sydsvenskan på årsdagen (27/12) av anfallet på Gaza skriver under rubriken KRIGSBROTT BELÖNAS. De påtalar det omfattande svenska politiska och ekonomiska samarbetet med Israel och påpekar: ”Frånvaron av israeliska bomber idag är inte detsamma som fred. Fortfarande är Gaza isolerat, gränserna blockeras effektivt av Israel och invånarna lever under extremt svåra omständigheter (....) I Gaza lever befolkningen fortfarande med följderna av att Israel bombade sönder vatteninfrastrukturen. Idag är därför 90–95 procent av det tillgängliga vattnet på Gazaremsan otjänligt och Israel tillåter inte att utrustning förs in för att förbättra situationen.”
....till Kristna fredsrörelsen, som berättar om en före detta soldat från den israeliska organisationen Breaking the Silence, som ”berättade om en kväll då han bröt sig in i ett palestinskt hem för att genomföra en arrestering. Trots att det var stadsmiljö hade han målats med grön kamouflagefärg i ansiktet, men när barnen i den palestinska familjen fick syn på honom ropade de 'Shrek!' och skrattade. Insikten om hur rolig han såg ut, och den gemensamma förståelsen för hur absurd situationen var, gjorde att även han skrattade och i några minuter bröts rollspelet 'israelisk soldat - civil palestinier”.
....till David Randall som i den brittiska tidningen The Independent (6/12) skriver under den hoppfulla rubriken ”The world is winning the landmine war”. Han påpekar att den globala kampen för att avlägsna miljontals oexploderade landminor får liten uppmärksamhet men positivt förbättrar miljoner människors liv. Han uppger att ”under de senaste tio åren har mer än tio miljoner landminor blivit röjda och 44 miljoner lagrade minor blivit förstörda.” Dessutom har antalet länder som använder landminor minskat från femton till två, Ryssland och Burma.
....till det nya året, som förhoppningsvis innebär att ännu flera schyssta människor blir medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF, så vi kan bli ännu bättre i vår strävan att befrämja fred och broderskap. 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem, som man sätter in på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6
....till de nästan 100 000 mangoträd, som i indiska Dharampur har givit massor av vitaminrika frukter och motverkat den nattblindhet som tidigare drabbat den fattiga tribalbefolkningen. Tuffs försäljning av mangogram, ”den perfekta presenten”, slog nya rekord under 2009: Sammanlagt såldes för 24 715 kr. Bara under december erlade solidariska människor 8 695 kr för mangogram.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som vi står i ständig e-postkontakt med. Nu skriver han bland annat: ”Är glad att höra vilken underbar framgång mangogrammen har blivit tack vare tuff-aktivisternas engagemang. Var snäll och gratulera dem på våra vägnar! Snart finns mangoträdet nr 100 000 bland Dharampurs hundratals fattiga byar. Där konstrueras nu med de sex tuff-skolorna som centra ytterligare 40 små dammar (check dams) som genom konstbevattning ska öka på möjligheterna för småbrukarna att få två skördar per år.” Bhikhu berättar också om att välbeställda människor i Bombay blivit så imponerade av Tuff-projekten att de bidrar med ansenliga summor.
....till Tuffs offentliga möten under 2009, sammanlagt ett tjugotal. Det är i den gamla fina folkrörelsetraditionen, att människor ska träffas och diskutera viktiga ämnen. Bland dessa märks under 2009 bland andra Vietnamkriget, Palestina, ”hedersvåld”, Irak, vår mentala hälsa, Afghanistan, kolonialismen, Tuff-projekten i Indien, undergångsmyterna och barnbiblioteken i Bagdad.
....till Tyresö närradioförening, som har 25-årsjubileum senare i år. Eftersom Radio Tuff har hörts varenda vecka sedan starten 1985 har styrelsen nu beslutat att efterskänka Tuffs sändningsavgifter under ett år. Ingen annan förening har ju betalat så mycket till närradioföreningen som Tuff. Och det är ingen hemlighet att Tyresöradion inte bara överlevt utan rentav blomstrat de senaste femton åren tack vare att Radio Tuffs programledare också gjort uppåt 3000 program på Succékanalen 91,4, under 2009 som vanligt 200 stycken.
....till ett tänkvärt citat: ”Krig är terrorism – men med mycket större budget”
....till Hans Linde och Marianne Berg, som i Sydsvenskan på årsdagen (27/12) av anfallet på Gaza skriver under rubriken KRIGSBROTT BELÖNAS. De påtalar det omfattande svenska politiska och ekonomiska samarbetet med Israel och påpekar: ”Frånvaron av israeliska bomber idag är inte detsamma som fred. Fortfarande är Gaza isolerat, gränserna blockeras effektivt av Israel och invånarna lever under extremt svåra omständigheter (....) I Gaza lever befolkningen fortfarande med följderna av att Israel bombade sönder vatteninfrastrukturen. Idag är därför 90–95 procent av det tillgängliga vattnet på Gazaremsan otjänligt och Israel tillåter inte att utrustning förs in för att förbättra situationen.”
....till Kristna fredsrörelsen, som berättar om en före detta soldat från den israeliska organisationen Breaking the Silence, som ”berättade om en kväll då han bröt sig in i ett palestinskt hem för att genomföra en arrestering. Trots att det var stadsmiljö hade han målats med grön kamouflagefärg i ansiktet, men när barnen i den palestinska familjen fick syn på honom ropade de 'Shrek!' och skrattade. Insikten om hur rolig han såg ut, och den gemensamma förståelsen för hur absurd situationen var, gjorde att även han skrattade och i några minuter bröts rollspelet 'israelisk soldat - civil palestinier”.
....till David Randall som i den brittiska tidningen The Independent (6/12) skriver under den hoppfulla rubriken ”The world is winning the landmine war”. Han påpekar att den globala kampen för att avlägsna miljontals oexploderade landminor får liten uppmärksamhet men positivt förbättrar miljoner människors liv. Han uppger att ”under de senaste tio åren har mer än tio miljoner landminor blivit röjda och 44 miljoner lagrade minor blivit förstörda.” Dessutom har antalet länder som använder landminor minskat från femton till två, Ryssland och Burma.
....till det nya året, som förhoppningsvis innebär att ännu flera schyssta människor blir medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF, så vi kan bli ännu bättre i vår strävan att befrämja fred och broderskap. 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem, som man sätter in på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)