Det här är det sista programmet i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff för 2007. Faktiskt nr 1165. Dags att göra en tillbakablick.
För att vara en lokalförening som inte främst tillvaratar svenska gruppers intressen har Tuff ännu ovanligt många betalande medlemmar, uppåt 400. Men antalet minskar långsamt, bland annat genom ”naturlig avgång”. Nästan alla aktivister från många olika föreningar som jag flitigt intervjuar på radion klagar över att ”yngre människor” är svåra att engagera i det frivilliga föreningsarbetet, demokratins grundbult. Ibland berättar de hur förundrade tonåringar betraktar dem som idioter: ”Jobba utan att få betalt? Va’ knäppt!” Jo, de yngre blir lättare offer för ledande trender, till exempel kommersialism, marknadsekonomi och girighet.
Visst pratar vi mycket. I Radio Tuff förstås, där det är svårt att undvika. Och Tuff har fortsatt att anordna offentliga möten i en strid ström. Att få folk att lämna sina datorer och många TV-kanaler blir allt svårare. Ibland går jag hem från Tuff-möten och tänker: ”Vilket bra möte, så synd att så få kom!”
Det är lätt att prata och att lansera idéer, vilka alltför många vill att andra ska förverkliga. Men Tuff har en lång tradition av högst påtagliga insatser. Hundratals utmärkta projekt har finansierats i Indien och på andra håll i tredje världen. Under 2007 skickade vi 300 000 kr till indiska partners, som gör beundransvärda insatser inte minst på skolområdet för ”de fattigaste av de fattiga”. För krigsdrabbade afghaner har vi lämnat 11 150 kr. Och nyligen skickades 5000 kr till vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som ger julklappar till fattiga gamla, som många gånger under sin levnad drabbats av krig.
Varenda insamlad krona från Tuff går oavkortat till mottagarna. Med en viss häpnad kunde jag läsa att många insamlingsorganisationer behåller uppåt 50 procent av insamlade pengar till egna löner med mera. Då förstod jag att Tuff tillhörde bronsåldern. Ännu mer förvånad blev jag över att till ”seriösa insamlingsföreningar” räknades dem som behöll ”bara” 25 procent av pengarna. Då insåg jag att Tuff tillhör järnåldern. Och när uppgifter om miljonlöner till chefer för Röda korset och andra stora hjälporganisationer avslöjades framstod tuff-aktivisterna som kvarlevor från stenåldern.
Men också under 2008 får vi väl tro på en vers från en kinesisk fabel om ”mannen som kunde flytta berg”. För många år sedan skickades den till oss av indiska partners:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
----------------------------------------------------
Gott nytt år önskar Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1165) 30 dec-6 jan 2007-08
fredag, december 28
MARIANNE STIEGER: Livet bland prinsar,cement- och fotbollskungar
Kära lyssnare:
Det är årsskifte och det är dags att göra en summering av 2007. Frågan man alltid ställer sig mot slutet av ett år lyder: Har året varit gott? Hur det har varit för er, kan bara ni själva svara på, men jag hoppas ni är nöjda. Som fredsår betraktat kan vi bocka av det här året som ytterligare ett förlorat år.
För mig har året som gått varit en berg- och dalbana. Att slita upp rötterna och omplantera ett gammalt träd är alltid ett vågspel, och ännu gungar jag på vågorna, ännu har mina rötter inte fastnat riktigt. Fortfarande känns Tyresö mera som mitt hem än Limhamn, men jag arbetar på att bli bofast här. När rosenträdet på balkongen knoppas på nytt i sin nya hemmiljö kanske även jag har slagit rot.
I Limhamn finns mycket som påminner om Tyresö. Inte bara den långa kusten påminner om mina gamla hemtrakter, utan också de många villorna. Bristen på den skog som jag så gärna vandrade i på Tyresö är dock besvärande. En liten park får ersätta de milsvida vandringsvägarna.
Däruppe har ni er R. Bergh. Han ligger på Gamla kyrkogården vid Tyresö slott. Härnere har jag en egen R. Berg. Er Bergh heter Richard, min heter Rudolf, Rudolf Fredrik, om jag skall vara noga. Min Berg står som monument i parken strax nedanför mitt köksfönster och kallas för ”Limhamnskungen”. Er Bergh däremot var vän till målarprinsen i Tyresö, prins Eugen,
som finns som en av två figurer i en berömd tavla av Bergh. Er prins har fått en gata uppkallat efter sig i Tyresö, min kung har fått ett torg uppkallat efter sig i Limhamn. Både er Bergh och er prins har målat vackra tavlor som beundras i hela Sverige, men min kung har åstadkommit ett monument som beundras i hela världen.
Nu blir ni nyfikna, eller hur? Jo, så här är det: Rudolf Fredrik Berg, som i unga år tog befälet över den lilla cementfabriken här i Limhamn som överingenjör, lyckades på kort tid skapa en stor fabrik som gav liv och näring åt hela det lilla samhället. R. F. Berg var, förutom att han var en skicklig och driftig företagare, också mycket socialt engagerad. Han såg till att hans arbetare fick möjlighet att bygga de små villorna och parhusen som här går under beteckningen ”gathus” och som präglar stadsbilden i Limhamn. Då var det billiga , rätt så små, men för dåtiden bekväma bostäder åt cementarbetarna. Idag betingar dessa gathus skyhöga priser. Idag heter resterna av det industriimperium Berg skapade Skanska, men vem tänker på att företagets namn en gång i tiden var ”Skånska cementaktiebolaget”?
Varför tänker jag då på detta i dessa dagar? Jo, hela julhelgen har ju präglats av berättelserna om Jesusbarnet i dess krubba. Det är ju för att Jesusbarnet skulle bringa fred till oss människor på jorden som vi firar julhelgen. Men Jesusbarnet blev vuxen, offrade sitt liv för världen och fortfarande väntar vi på fred.
För att påminna om löftet till människorna står denne vuxne Jesus som monument på ett berg utanför Rio de Janeiro! Nog har ni alla sett den bilden? Och vad är den gjord av? Gissa tre gånger! Jo, av cement, levererad från cementfabriken i Limhamn. Tala om en kung som bygger monument över sig!
En annan kung har orsakat rabalder härnere, nämligen fotbollskungen Zlatan. Han ville dölja sin vackra, nyinköpta villa för omvärldens blickar och ville bygga en hög mur omkring den. Måhända en Törnrosamur? Men han har ju redan sin Törnrosa, modern till hans son. Därför fick han inte som han ville, utan fick nöja sig med ynka 36 centimeter. Men vad gör han då? Jo, han gräver bort jorden i sin trädgård och sänker marken så att han inte syns över muren, vilket inte är så lätt för en lång karl som han.
Jag kommer att fortsätta gräva härnere i Limhamn. Och med detta önskar jag alla mina lyssnare ett riktigt gott nytt år. Må allas vår innerliga önskan om fred på jorden infrias kommande år hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1165) 30 dec – 6 jan 2007-2008
Det är årsskifte och det är dags att göra en summering av 2007. Frågan man alltid ställer sig mot slutet av ett år lyder: Har året varit gott? Hur det har varit för er, kan bara ni själva svara på, men jag hoppas ni är nöjda. Som fredsår betraktat kan vi bocka av det här året som ytterligare ett förlorat år.
För mig har året som gått varit en berg- och dalbana. Att slita upp rötterna och omplantera ett gammalt träd är alltid ett vågspel, och ännu gungar jag på vågorna, ännu har mina rötter inte fastnat riktigt. Fortfarande känns Tyresö mera som mitt hem än Limhamn, men jag arbetar på att bli bofast här. När rosenträdet på balkongen knoppas på nytt i sin nya hemmiljö kanske även jag har slagit rot.
I Limhamn finns mycket som påminner om Tyresö. Inte bara den långa kusten påminner om mina gamla hemtrakter, utan också de många villorna. Bristen på den skog som jag så gärna vandrade i på Tyresö är dock besvärande. En liten park får ersätta de milsvida vandringsvägarna.
Däruppe har ni er R. Bergh. Han ligger på Gamla kyrkogården vid Tyresö slott. Härnere har jag en egen R. Berg. Er Bergh heter Richard, min heter Rudolf, Rudolf Fredrik, om jag skall vara noga. Min Berg står som monument i parken strax nedanför mitt köksfönster och kallas för ”Limhamnskungen”. Er Bergh däremot var vän till målarprinsen i Tyresö, prins Eugen,
som finns som en av två figurer i en berömd tavla av Bergh. Er prins har fått en gata uppkallat efter sig i Tyresö, min kung har fått ett torg uppkallat efter sig i Limhamn. Både er Bergh och er prins har målat vackra tavlor som beundras i hela Sverige, men min kung har åstadkommit ett monument som beundras i hela världen.
Nu blir ni nyfikna, eller hur? Jo, så här är det: Rudolf Fredrik Berg, som i unga år tog befälet över den lilla cementfabriken här i Limhamn som överingenjör, lyckades på kort tid skapa en stor fabrik som gav liv och näring åt hela det lilla samhället. R. F. Berg var, förutom att han var en skicklig och driftig företagare, också mycket socialt engagerad. Han såg till att hans arbetare fick möjlighet att bygga de små villorna och parhusen som här går under beteckningen ”gathus” och som präglar stadsbilden i Limhamn. Då var det billiga , rätt så små, men för dåtiden bekväma bostäder åt cementarbetarna. Idag betingar dessa gathus skyhöga priser. Idag heter resterna av det industriimperium Berg skapade Skanska, men vem tänker på att företagets namn en gång i tiden var ”Skånska cementaktiebolaget”?
Varför tänker jag då på detta i dessa dagar? Jo, hela julhelgen har ju präglats av berättelserna om Jesusbarnet i dess krubba. Det är ju för att Jesusbarnet skulle bringa fred till oss människor på jorden som vi firar julhelgen. Men Jesusbarnet blev vuxen, offrade sitt liv för världen och fortfarande väntar vi på fred.
För att påminna om löftet till människorna står denne vuxne Jesus som monument på ett berg utanför Rio de Janeiro! Nog har ni alla sett den bilden? Och vad är den gjord av? Gissa tre gånger! Jo, av cement, levererad från cementfabriken i Limhamn. Tala om en kung som bygger monument över sig!
En annan kung har orsakat rabalder härnere, nämligen fotbollskungen Zlatan. Han ville dölja sin vackra, nyinköpta villa för omvärldens blickar och ville bygga en hög mur omkring den. Måhända en Törnrosamur? Men han har ju redan sin Törnrosa, modern till hans son. Därför fick han inte som han ville, utan fick nöja sig med ynka 36 centimeter. Men vad gör han då? Jo, han gräver bort jorden i sin trädgård och sänker marken så att han inte syns över muren, vilket inte är så lätt för en lång karl som han.
Jag kommer att fortsätta gräva härnere i Limhamn. Och med detta önskar jag alla mina lyssnare ett riktigt gott nytt år. Må allas vår innerliga önskan om fred på jorden infrias kommande år hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1165) 30 dec – 6 jan 2007-2008
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1165) 07-12-30 till....
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som via Neven Milivojevic skickat oss några rader med anledning av vi före jul skickade 5000 kr till henne för julklappar till fattiga och ofta krigsdrabbade gamla. Lina skriver:
"Tack vare Tuffs stöd kommer våra äldre kunna fröjdas även denna jul. Med små resurser kan man skapa stor glädje och med lite omtanke kan man skapa mycket värme. Tack alla ni som valt att skänka lite livsljus i vinterns mörker."
....till en trio skribenter i Svenska Dagbladet (23/12) som varnar för att Sverige dras allt djupare in i Nato. Det är ambassadören Lars Bergquist, generallöjtnanten Carl Björeman och författaren Karl Erik Lagerlöf. De påpekar att vi redan står under Natobefäl i Afghanistan, där 330 svenska soldater verkar och att vi nu erbjuds att vara med på andra håll. Och de menar att det är en fara för vårt internationella anseende att vi förknippas med USA:s krigspolitik. De ställer frågorna:
”Är det en inrotad falsk föreställning att USA accepterat att Israel skaffat sig atomvapen tvärtemot spridningsavtalet? Eller att president Bush nonchalerade FN:s invändningar när frågan om ett anfall mot Saddam Husseins Irak var på tapeten? Eller att USA i Afghanistan bombat ihjäl många civila vid luftangreppen på föregivet talibanska byar? Eller att Washington i samarbetet med regeringen i Kabul stöder sig på krigsherrar som befolkningen i det svårt härjade landet ej sällan ser som en värre plåga än talibanerna? Eller att Bushadministrationen vid behandlingen av fängslade misstänkta terrorister visar tydlig brist på respekt för Genèvekonventionen?”
....till den amerikanska kongressen som den 19 december röstade igenom ett förbud mot klustervapen, som USA exporterat till 28 länder. I ett pressmeddelande dagen efter uttrycker Svenska Freds sin glädje över detta och uppmanar Sverige att följa USA:s exempel. Det skulle innebära ett stopp för det svenska klustervapnet Bombkapsel 90
....till TCO-tidningens Sverker Tirén, som på vers skriver att Radio Tuff gör att ”man blev optimist för en stund / tillplattad jord än mera värd”
....till Tuff-aktivisten Lena Sandin, som via Tuff skänker 3 352 kr till krigsdrabbade afghaner. Det är pengar som hennes arbetskamrater samlat in när hon efter 15 år slutade på Danaher Motion. Varför hon av fredspolitiska skäl slutade berättar hon själv om en stund.
....till En ledare i Aftonbladet (23/12) under rubriken ”Kalla kriget är slut men vapnen finns kvar”. Där varnas för att allt flera länder tycks vilja skaffa sig kärnvapen och att Sveriges, FN:s och världens röst i frågan har tystnat? Sverige uppmanas att på nytt höja sin röst som vi gjorde på Olof Palmes tid. Artikeln slutar med:
”Världens samlade kostnader för att underhålla, bevaka och modernisera de nukleära massförstörelsevapnen uppgår till minst en biljon kronor varje år. Vad skulle inte kunna göras mot världsfattigdomen eller klimatförstöringen för dessa enorma pengar? Kärnvapnen måste på sikt förbjudas och avvecklas. Inga segrar vinns i ett kärnvapenkrig. Bara ömsesidig förintelse.”
PS: Vi har blivit snällare med åren i Radio Tuff. Förr i världen delade vi också ut ”veckans snytingar”: ”Bondlurk, läbbiga skurk, skitstövel och bandit....” Den här veckan skulle vi gärna vilja dela ut en snyting till de antidemokratiska fanatiker som mördade den pakistanska oppositionspolitikern Benazir Butto. Religiösa fundamentalister verkar obegripliga. Några kristna och judiska extremister tycks läsa Bibeln, extrema muslimer Koranen och nationalistiska hinduer sina heliga skrifter som Fan läser de heliga skrifterna.
"Tack vare Tuffs stöd kommer våra äldre kunna fröjdas även denna jul. Med små resurser kan man skapa stor glädje och med lite omtanke kan man skapa mycket värme. Tack alla ni som valt att skänka lite livsljus i vinterns mörker."
....till en trio skribenter i Svenska Dagbladet (23/12) som varnar för att Sverige dras allt djupare in i Nato. Det är ambassadören Lars Bergquist, generallöjtnanten Carl Björeman och författaren Karl Erik Lagerlöf. De påpekar att vi redan står under Natobefäl i Afghanistan, där 330 svenska soldater verkar och att vi nu erbjuds att vara med på andra håll. Och de menar att det är en fara för vårt internationella anseende att vi förknippas med USA:s krigspolitik. De ställer frågorna:
”Är det en inrotad falsk föreställning att USA accepterat att Israel skaffat sig atomvapen tvärtemot spridningsavtalet? Eller att president Bush nonchalerade FN:s invändningar när frågan om ett anfall mot Saddam Husseins Irak var på tapeten? Eller att USA i Afghanistan bombat ihjäl många civila vid luftangreppen på föregivet talibanska byar? Eller att Washington i samarbetet med regeringen i Kabul stöder sig på krigsherrar som befolkningen i det svårt härjade landet ej sällan ser som en värre plåga än talibanerna? Eller att Bushadministrationen vid behandlingen av fängslade misstänkta terrorister visar tydlig brist på respekt för Genèvekonventionen?”
....till den amerikanska kongressen som den 19 december röstade igenom ett förbud mot klustervapen, som USA exporterat till 28 länder. I ett pressmeddelande dagen efter uttrycker Svenska Freds sin glädje över detta och uppmanar Sverige att följa USA:s exempel. Det skulle innebära ett stopp för det svenska klustervapnet Bombkapsel 90
....till TCO-tidningens Sverker Tirén, som på vers skriver att Radio Tuff gör att ”man blev optimist för en stund / tillplattad jord än mera värd”
....till Tuff-aktivisten Lena Sandin, som via Tuff skänker 3 352 kr till krigsdrabbade afghaner. Det är pengar som hennes arbetskamrater samlat in när hon efter 15 år slutade på Danaher Motion. Varför hon av fredspolitiska skäl slutade berättar hon själv om en stund.
....till En ledare i Aftonbladet (23/12) under rubriken ”Kalla kriget är slut men vapnen finns kvar”. Där varnas för att allt flera länder tycks vilja skaffa sig kärnvapen och att Sveriges, FN:s och världens röst i frågan har tystnat? Sverige uppmanas att på nytt höja sin röst som vi gjorde på Olof Palmes tid. Artikeln slutar med:
”Världens samlade kostnader för att underhålla, bevaka och modernisera de nukleära massförstörelsevapnen uppgår till minst en biljon kronor varje år. Vad skulle inte kunna göras mot världsfattigdomen eller klimatförstöringen för dessa enorma pengar? Kärnvapnen måste på sikt förbjudas och avvecklas. Inga segrar vinns i ett kärnvapenkrig. Bara ömsesidig förintelse.”
PS: Vi har blivit snällare med åren i Radio Tuff. Förr i världen delade vi också ut ”veckans snytingar”: ”Bondlurk, läbbiga skurk, skitstövel och bandit....” Den här veckan skulle vi gärna vilja dela ut en snyting till de antidemokratiska fanatiker som mördade den pakistanska oppositionspolitikern Benazir Butto. Religiösa fundamentalister verkar obegripliga. Några kristna och judiska extremister tycks läsa Bibeln, extrema muslimer Koranen och nationalistiska hinduer sina heliga skrifter som Fan läser de heliga skrifterna.
lördag, december 22
Två dissidenter: Bertrand Russell och Klaus Rainer Röhl
------------------------------------------------------------------------------------
Radio Tuff har sänts varenda vecka sedan 1985, sannolikt ett rekord för frivilligt producerad radio. Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan på olika tider 4 ggr per dygn under en vecka. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff på www.tuff.fred.se
------------------------------------------------------------------------------------
För 20 år sedan skrev jag i Pax en krönika som också kom med i min bok ”Förbannad pacifist”. Den handlade bland annat om Bertrand Russell, en av 1900-talets klokaste och märkligaste människor. Redan i början av seklet hade han skaffat sig ett världsrykte som matematiker och filosof. 1950 fick han nobelpriset, fast i litteratur.
Under första världskriget hamnade Russell i brittiskt fängelse på grund av sin pacifistiska agitation mot kriget. Efter det andra världskriget blev han den internationella förgrundsgestalten i kampanjerna mot kärnvapen. 1966 skrev han ”War Crimes in Vietnam” och året efter grundade han tillsammans Jean Paul Sartre Russelltribunalen som ägde rum i Stockholm 1967, i dag ett föga uppmärksammat 40-årsminne. Den granskade kritiskt USA:s grymma krig långt borta från Frihetsgudinnan.
Bertrand Russell var antifascist och antimilitarist, han vägleddes av förnuftet och fick därför ofta kämpa i motvind. Inte heller var han hälsofascist. Han ägnade sig regelbundet åt röken och kröken men dog först 1970 vid 98 års ålder. Hans sista uttalande lär ha varit:
”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”.
Det var adresserat till Israel men gäller säkert många fler länder
Han hade tur som levde så länge. Det var faktiskt rökningen som en gång räddade honom. I en flygkrasch strök nästan alla passagerare med. Russell, som satt i planets rökavdelning längst bak och bolmade, överlevde. Ännu har det inte inträffat att ett flygplan baklänges dammar in i en bergvägg.
Russell var slagfärdig och kvick till och med i filosofiska sammanhang. Hans filosofkollega Friedrich Nietzsche lär ha påstått att man borde ta med sig sin piska, när man umgicks med kvinnor. Nietzsche var hela sitt liv ungkarl men Russell, som också skrev om äktenskap och sex och var gift fyra gånger, kommenterade:
”Nio kvinnor av tio skulle ha lurat av Nietzsche hans piska. Han visste det och höll sig därför undan från dem”
Bertrand träffade som liten pojke sin farfar John Russell, född 1792. Denne var med redan under Napoleonskrigen och blev sedan en framstående brittisk politiker: utrikesminister, premiärminister med mera.
Medan Bertrand Russell var lord och tillhörde de mest blåblodiga brittiska familjerna föddes Klaus Rainer Röhl 1928 i en vanlig familj i Danzig, en tusenårig stad som ända fram till andra världskrigets slut nästan bara var bebodd av tyskar. De fördrevs i den största och grymmaste etniska rensningen i Europas historia och hans äldre kvinnliga släktingar våldtogs liksom så många andra. Sedan dess är staden polsk under namnet Gdansk, varifrån jag för ett år sen gjorde flera intervjuer för Tyresöradion.
Röhl startade sin politiska verksamhet som kommunist och hans tidning Studentenkurier fick finansiellt stöd från DDR. 1957 bytte tidningen namn till ”konkret” och stödet från öst upphörde, men det ledde bara till en stor ökning av upplagan. En av medarbetarna var Ulrike Meinhof, som Röhl 1961 gifte sig med. Redan 1968 blev det skilsmässa och Ulrike gick under jorden som en välkänd –eller snarare ökänd- aktivist i terrorgruppen Baader-Meinhof. Röhl tog starkt avstånd från sina forna vänners odemokratiska kampformer.
Sedan 1990-talet har Klaus Rainer Röhl skrivit kritiskt om sitt förflutna. En av hans böcker har titeln ”Verbotene Trauer” (Förbjuden sorg). Han påpekar att tyskarna varje vecka sedan krigsslutet med frenesi har framhållit sina egna krigsförbrytelser. Andra krigförande har bara betonat sina hjältedåd och tystat ned sina egna förbrytelser, vilket förstås lett till nya krig. För tyskarna däremot har varit tabu att nämna de förbrytelser som självgoda segermakter begick mot dem, menar Röhl. Han nämner massvåldtäkterna mot tyska kvinnor och flickor, terrorbombningarna mot civila tyska städer, där 70 000 tyska barn brändes ihjäl, sänkningen av tyska flyktingfartyg i Östersjön med 30 000 offer, den rasistiska propagandans tal om att tyskarna genetiskt var krigiska och otäcka.
När Röhl tar upp den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka två miljoner dog/dödades, citerar han just Bertrand Russell från The Times (1945-10-23):
”Är deportationer av människor en förbrytelse, när de under kriget av våra fiender begås och rättfärdiga åtgärder när de av våra allierade i fredstid genomförs?”
Russell undrade om det var mera humant att låta åldringar, kvinnor och barn förvisas och fjärran från sina hem dö än de krigsförbrytelser tyskarna begick.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1164) 2007-12-23
Radio Tuff har sänts varenda vecka sedan 1985, sannolikt ett rekord för frivilligt producerad radio. Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan på olika tider 4 ggr per dygn under en vecka. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff på www.tuff.fred.se
------------------------------------------------------------------------------------
För 20 år sedan skrev jag i Pax en krönika som också kom med i min bok ”Förbannad pacifist”. Den handlade bland annat om Bertrand Russell, en av 1900-talets klokaste och märkligaste människor. Redan i början av seklet hade han skaffat sig ett världsrykte som matematiker och filosof. 1950 fick han nobelpriset, fast i litteratur.
Under första världskriget hamnade Russell i brittiskt fängelse på grund av sin pacifistiska agitation mot kriget. Efter det andra världskriget blev han den internationella förgrundsgestalten i kampanjerna mot kärnvapen. 1966 skrev han ”War Crimes in Vietnam” och året efter grundade han tillsammans Jean Paul Sartre Russelltribunalen som ägde rum i Stockholm 1967, i dag ett föga uppmärksammat 40-årsminne. Den granskade kritiskt USA:s grymma krig långt borta från Frihetsgudinnan.
Bertrand Russell var antifascist och antimilitarist, han vägleddes av förnuftet och fick därför ofta kämpa i motvind. Inte heller var han hälsofascist. Han ägnade sig regelbundet åt röken och kröken men dog först 1970 vid 98 års ålder. Hans sista uttalande lär ha varit:
”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”.
Det var adresserat till Israel men gäller säkert många fler länder
Han hade tur som levde så länge. Det var faktiskt rökningen som en gång räddade honom. I en flygkrasch strök nästan alla passagerare med. Russell, som satt i planets rökavdelning längst bak och bolmade, överlevde. Ännu har det inte inträffat att ett flygplan baklänges dammar in i en bergvägg.
Russell var slagfärdig och kvick till och med i filosofiska sammanhang. Hans filosofkollega Friedrich Nietzsche lär ha påstått att man borde ta med sig sin piska, när man umgicks med kvinnor. Nietzsche var hela sitt liv ungkarl men Russell, som också skrev om äktenskap och sex och var gift fyra gånger, kommenterade:
”Nio kvinnor av tio skulle ha lurat av Nietzsche hans piska. Han visste det och höll sig därför undan från dem”
Bertrand träffade som liten pojke sin farfar John Russell, född 1792. Denne var med redan under Napoleonskrigen och blev sedan en framstående brittisk politiker: utrikesminister, premiärminister med mera.
Medan Bertrand Russell var lord och tillhörde de mest blåblodiga brittiska familjerna föddes Klaus Rainer Röhl 1928 i en vanlig familj i Danzig, en tusenårig stad som ända fram till andra världskrigets slut nästan bara var bebodd av tyskar. De fördrevs i den största och grymmaste etniska rensningen i Europas historia och hans äldre kvinnliga släktingar våldtogs liksom så många andra. Sedan dess är staden polsk under namnet Gdansk, varifrån jag för ett år sen gjorde flera intervjuer för Tyresöradion.
Röhl startade sin politiska verksamhet som kommunist och hans tidning Studentenkurier fick finansiellt stöd från DDR. 1957 bytte tidningen namn till ”konkret” och stödet från öst upphörde, men det ledde bara till en stor ökning av upplagan. En av medarbetarna var Ulrike Meinhof, som Röhl 1961 gifte sig med. Redan 1968 blev det skilsmässa och Ulrike gick under jorden som en välkänd –eller snarare ökänd- aktivist i terrorgruppen Baader-Meinhof. Röhl tog starkt avstånd från sina forna vänners odemokratiska kampformer.
Sedan 1990-talet har Klaus Rainer Röhl skrivit kritiskt om sitt förflutna. En av hans böcker har titeln ”Verbotene Trauer” (Förbjuden sorg). Han påpekar att tyskarna varje vecka sedan krigsslutet med frenesi har framhållit sina egna krigsförbrytelser. Andra krigförande har bara betonat sina hjältedåd och tystat ned sina egna förbrytelser, vilket förstås lett till nya krig. För tyskarna däremot har varit tabu att nämna de förbrytelser som självgoda segermakter begick mot dem, menar Röhl. Han nämner massvåldtäkterna mot tyska kvinnor och flickor, terrorbombningarna mot civila tyska städer, där 70 000 tyska barn brändes ihjäl, sänkningen av tyska flyktingfartyg i Östersjön med 30 000 offer, den rasistiska propagandans tal om att tyskarna genetiskt var krigiska och otäcka.
När Röhl tar upp den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka två miljoner dog/dödades, citerar han just Bertrand Russell från The Times (1945-10-23):
”Är deportationer av människor en förbrytelse, när de under kriget av våra fiender begås och rättfärdiga åtgärder när de av våra allierade i fredstid genomförs?”
Russell undrade om det var mera humant att låta åldringar, kvinnor och barn förvisas och fjärran från sina hem dö än de krigsförbrytelser tyskarna begick.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1164) 2007-12-23
fredag, december 21
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1164) 23-30/12 till ....
....till Agneta Liljeqvist, som i Aftonbladet (15/12) skriver om egyptiskan Nawal El Saadawi, som hon kallar de arabiska feministernas moder. Hon skriver bland annat:
”Som en av de första att prata öppet om könsstympning, sex, religiöst hyckleri och kvinnoförtryck har El Saadawi lyft på locket till det mest förbjudna och samtidigt förändrat livet för åtskilliga kvinnor och män världen över. För det har hon fått betala ett högt pris; dödshot, fängelse och exil.”
El Saadawi undrar varför vi i väst är så etnocentriska. När vi talar om Mellanöstern och Fjärran östern kunde man ju lika gärna säga att England ligger i Mellanvästern och USA i Fjärranvästern. Hon kritiserar lika mycket nakenhet och djupa urringningar och att arabiska kvinnor bär slöja. För henne är bägge företeelserna tecken på samma förtryck. Och hon menar, att kriget i Irak drabbar kvinnorna dubbelt. I Irak lever nu kvinnorna i ett fängelse som de aldrig upplevt tidigare, påpekar hon.
....till den av mittfåran så förkättrade amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg. Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. I CounterPunch (12/12) skriver hon att
”USA, följt av sina ansvarslösa europeiska allierade, har från början stött den extrema albanska nationalistiska ståndpunkten och behandlat Serbien som en ”skurkstat” som inte förtjänar folkrättens normala skydd. Washington har arrangerat två omgångar av fullständigt fejkade ”förhandlingar”, vilkas resultat de redan från början dikterade, på sina albanska skyddslingars vägnar”
Johnstone menar att Nato efter kommunismens fall var tvungen att skaffa sig ett existensberättigande och det var ”humanitär intervention” genom bombningar. Hon skriver:
”Från och med nu skulle Nato existera för att rädda förtryckta minoriteter i främmande länder – särskilt de med geostrategisk eller ekonomisk betydelse, naturligtvis. Den djupt rotade Kosovokonflikten mellan den serbiska staten och en albansk utbrytarrörelse, markerad genom utbrott av våld på båda sidor, utgjorde experimentområdet för denna nya politik. Kosovoproblemet förklarades vara en kris som krävde internationell intervention bara några veckor före Natos 50-årsmöte, då denna av USA utformade politik officiellt antogs.”
....till tidningen Expressen som i flera debattartiklar tagit upp frågan, om det verkligen förekom främmande ubåtar i svenska vatten för 15-25 år sedan. Måndag den 17 december skrev professor Klas Åmark och havsexperten Gustaf Wibom på en hel sida under rubriken ”Det förekom aldrig några kränkningar”. De påpekar bland annat, att inte en enda periskopobservation har foto- eller videodokumenterats under 15 års ubåtsjakt i skärgården. (Radio Tuffs krönika den 25 november i år ägnades åt de sp kallade ubåtsincidenterna och hade rubriken ”På 1600-talet skådade folk djävlar”.Finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/
....till tidningen Sydsvenskan som hade en artikel om Maj Britt Theorin, som fyllde 75 den 22 december och som välförtjänt hyllades på en helsida
....till de många tuff-medlemmar, som gav bostad åt unga amerikaner som hade deserterat från Vietnamkriget. Den här veckan är det precis 40 år sedan de fyra första anlände. De transporterades inte i något dollargrin utan klämdes in i en Renault 4L (”den vaggande celluloidankan”) från Arlanda till Bollmora. På Succékanalen 91,4 –Tyresöradion hörs från den här veckan TV-producenten Johan Romin berätta om sina möten med en av desertörerna, Terry Whitmore, och om den bok han håller på att skriva om Vietnamkriget och de unga amerikanerna.
....till Anita Liburn i ARK (Aktionsgruppen mot Radioaktiv Krigföring), som skrivit ett brev till utrikesminister Carl Bildt. Det handlar om användningen av utarmat uran i vapen, till exempel i Irak. Sådana vapen är giftiga och radioaktiva. I brevet frågas, varför Sverige i FN:s generalförsamling den 5 december inte var bland de 136 länder som kräver att vapen med utarmat uran skall föras upp generalförsamlingens agenda. Belgien har i lag förbjudit vapen med utarmat uran och EU-parlamentet har också röstat för förbud.
”Som en av de första att prata öppet om könsstympning, sex, religiöst hyckleri och kvinnoförtryck har El Saadawi lyft på locket till det mest förbjudna och samtidigt förändrat livet för åtskilliga kvinnor och män världen över. För det har hon fått betala ett högt pris; dödshot, fängelse och exil.”
El Saadawi undrar varför vi i väst är så etnocentriska. När vi talar om Mellanöstern och Fjärran östern kunde man ju lika gärna säga att England ligger i Mellanvästern och USA i Fjärranvästern. Hon kritiserar lika mycket nakenhet och djupa urringningar och att arabiska kvinnor bär slöja. För henne är bägge företeelserna tecken på samma förtryck. Och hon menar, att kriget i Irak drabbar kvinnorna dubbelt. I Irak lever nu kvinnorna i ett fängelse som de aldrig upplevt tidigare, påpekar hon.
....till den av mittfåran så förkättrade amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg. Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. I CounterPunch (12/12) skriver hon att
”USA, följt av sina ansvarslösa europeiska allierade, har från början stött den extrema albanska nationalistiska ståndpunkten och behandlat Serbien som en ”skurkstat” som inte förtjänar folkrättens normala skydd. Washington har arrangerat två omgångar av fullständigt fejkade ”förhandlingar”, vilkas resultat de redan från början dikterade, på sina albanska skyddslingars vägnar”
Johnstone menar att Nato efter kommunismens fall var tvungen att skaffa sig ett existensberättigande och det var ”humanitär intervention” genom bombningar. Hon skriver:
”Från och med nu skulle Nato existera för att rädda förtryckta minoriteter i främmande länder – särskilt de med geostrategisk eller ekonomisk betydelse, naturligtvis. Den djupt rotade Kosovokonflikten mellan den serbiska staten och en albansk utbrytarrörelse, markerad genom utbrott av våld på båda sidor, utgjorde experimentområdet för denna nya politik. Kosovoproblemet förklarades vara en kris som krävde internationell intervention bara några veckor före Natos 50-årsmöte, då denna av USA utformade politik officiellt antogs.”
....till tidningen Expressen som i flera debattartiklar tagit upp frågan, om det verkligen förekom främmande ubåtar i svenska vatten för 15-25 år sedan. Måndag den 17 december skrev professor Klas Åmark och havsexperten Gustaf Wibom på en hel sida under rubriken ”Det förekom aldrig några kränkningar”. De påpekar bland annat, att inte en enda periskopobservation har foto- eller videodokumenterats under 15 års ubåtsjakt i skärgården. (Radio Tuffs krönika den 25 november i år ägnades åt de sp kallade ubåtsincidenterna och hade rubriken ”På 1600-talet skådade folk djävlar”.Finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/
....till tidningen Sydsvenskan som hade en artikel om Maj Britt Theorin, som fyllde 75 den 22 december och som välförtjänt hyllades på en helsida
....till de många tuff-medlemmar, som gav bostad åt unga amerikaner som hade deserterat från Vietnamkriget. Den här veckan är det precis 40 år sedan de fyra första anlände. De transporterades inte i något dollargrin utan klämdes in i en Renault 4L (”den vaggande celluloidankan”) från Arlanda till Bollmora. På Succékanalen 91,4 –Tyresöradion hörs från den här veckan TV-producenten Johan Romin berätta om sina möten med en av desertörerna, Terry Whitmore, och om den bok han håller på att skriva om Vietnamkriget och de unga amerikanerna.
....till Anita Liburn i ARK (Aktionsgruppen mot Radioaktiv Krigföring), som skrivit ett brev till utrikesminister Carl Bildt. Det handlar om användningen av utarmat uran i vapen, till exempel i Irak. Sådana vapen är giftiga och radioaktiva. I brevet frågas, varför Sverige i FN:s generalförsamling den 5 december inte var bland de 136 länder som kräver att vapen med utarmat uran skall föras upp generalförsamlingens agenda. Belgien har i lag förbjudit vapen med utarmat uran och EU-parlamentet har också röstat för förbud.
Bengt Svensson i San Francisco:KRIG ÄR INTE BRA FÖR HÄLSAN.
Hej alla lyssnare på Radio Tuff!
Rubriken att krig är dåligt för hälsan kan te sig meningslös i sin självklarhet. Krig dödar och skadar ju miljoner människor varje år, nästan alla civila offer. Vad jag faktiskt syftar på är, att soldatyrket är synnerligen ohälsosamt.
Medan ca 17 amerikanska soldater dör varje vecka i Afghanistan och Irak, så tar lika många krigsveteraner livet av sig varje dag. Många av dem som tillsynes oskadda lyckas återvända till hemlandets trygghet klarar inte av att leva vidare med minnena av hemskheter de tvingats bevittna eller själva delta i. Ett exempel: En militärkolonn drar fram i hög fart genom ett samhälle. Några barn dyker upp på vägen. Den naturliga reaktionen är att bromsa in så barnen hinner undan, men då stoppar man upp militärkolonnen och ökar risken för attacker. Ordern blir att inte sakta in. 20-åringen som körde det första fordonet kan nog aldrig glömma en sådan händelse.
Över 1,5 miljoner amerikanska soldater och nationalgardister har nu tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Nästan 4000 har stupat och 60000 sårats. Siffran på sårade varierar beroende på hur man definierar "sårad". Förbättrad akutvård på slagfälten gör att alltfler överlever sina skador.
Vad som syns mindre och är mer oklart är de mentala skadorna. Det talas om TBI, Traumatic brain injury, och PTSD, Post traumatic stress disorder. Siffrorna är enorma om än osäkra och kommer mest från frivillig- och nyhetsorganisationer.
Men till och med Pentagon rapporterade tidigare i år att 38% av återvändande arméveteraner från Irak och Afghanistan har diagnosticerats med mental sjukdom. För nationalgardister var siffran än högre. Landets veteransjukhus räknar med att behandla 300000 Irak- och Afghanistanveteraner under 2008.
USA har ont om soldater. Det går inte att rekrytera proffssoldater till ändlösa krig. Man får sänka kraven. Bland annat rekryteras nu ungdomar, som straffats för brott eller som fått behandling för mentala problem. Det andra är att det blir allt svårare för dessa proffssoldater att säga upp sig. I stället skickas de tillbaks till krigszonerna igen och igen.
Ett speciellt problem för militären är att det är mycket svårt att få en mentalt frisk människa att döda eller skada en medmänniska. Undersökningar från 1900-talets storkrig visar att förvånansvärt många soldater aldrig avlossade ett skott, och ännu fler siktade aldrig på en så kallad fiende.
I den militära utbildningen ingår alltså att bryta ner soldatens naturliga aversion mot att skada och döda en medmänniska. Här har man lyckats bra i de senaste krigen. Dagens soldater är betydligt effektivare än vietnamkrigets värnpliktiga. De deltar i krigshandlingarna på ett mycket aktivare sätt. Men priset är högt och betalas med mental ohälsa, depression, hemlöshet, brottslighet, fängelsevistelse etc. Krigsveteraner mellan 20 och 24 år begår självmord upp till 4 gånger så ofta som åldersgruppen som helhet.En Penny Coleman, författare till "Flashback: Posttraumatic Stress Disorder, Suicide, and the Lessons of War", beskriver militärutbildningen som syftande till att avskärma rekryten från hans tidigare civila identitet. Detta sker bland annat genom att han eller hon utsätts för grymhet, förödmjukelse och kognitiv desorientering. Resultatet blir att rekryten omprogrammeras med en ny uppsättning inlärda responser. ---------------------------------------------
God jul och Gott nytt år önskar Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco
Rubriken att krig är dåligt för hälsan kan te sig meningslös i sin självklarhet. Krig dödar och skadar ju miljoner människor varje år, nästan alla civila offer. Vad jag faktiskt syftar på är, att soldatyrket är synnerligen ohälsosamt.
Medan ca 17 amerikanska soldater dör varje vecka i Afghanistan och Irak, så tar lika många krigsveteraner livet av sig varje dag. Många av dem som tillsynes oskadda lyckas återvända till hemlandets trygghet klarar inte av att leva vidare med minnena av hemskheter de tvingats bevittna eller själva delta i. Ett exempel: En militärkolonn drar fram i hög fart genom ett samhälle. Några barn dyker upp på vägen. Den naturliga reaktionen är att bromsa in så barnen hinner undan, men då stoppar man upp militärkolonnen och ökar risken för attacker. Ordern blir att inte sakta in. 20-åringen som körde det första fordonet kan nog aldrig glömma en sådan händelse.
Över 1,5 miljoner amerikanska soldater och nationalgardister har nu tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Nästan 4000 har stupat och 60000 sårats. Siffran på sårade varierar beroende på hur man definierar "sårad". Förbättrad akutvård på slagfälten gör att alltfler överlever sina skador.
Vad som syns mindre och är mer oklart är de mentala skadorna. Det talas om TBI, Traumatic brain injury, och PTSD, Post traumatic stress disorder. Siffrorna är enorma om än osäkra och kommer mest från frivillig- och nyhetsorganisationer.
Men till och med Pentagon rapporterade tidigare i år att 38% av återvändande arméveteraner från Irak och Afghanistan har diagnosticerats med mental sjukdom. För nationalgardister var siffran än högre. Landets veteransjukhus räknar med att behandla 300000 Irak- och Afghanistanveteraner under 2008.
USA har ont om soldater. Det går inte att rekrytera proffssoldater till ändlösa krig. Man får sänka kraven. Bland annat rekryteras nu ungdomar, som straffats för brott eller som fått behandling för mentala problem. Det andra är att det blir allt svårare för dessa proffssoldater att säga upp sig. I stället skickas de tillbaks till krigszonerna igen och igen.
Ett speciellt problem för militären är att det är mycket svårt att få en mentalt frisk människa att döda eller skada en medmänniska. Undersökningar från 1900-talets storkrig visar att förvånansvärt många soldater aldrig avlossade ett skott, och ännu fler siktade aldrig på en så kallad fiende.
I den militära utbildningen ingår alltså att bryta ner soldatens naturliga aversion mot att skada och döda en medmänniska. Här har man lyckats bra i de senaste krigen. Dagens soldater är betydligt effektivare än vietnamkrigets värnpliktiga. De deltar i krigshandlingarna på ett mycket aktivare sätt. Men priset är högt och betalas med mental ohälsa, depression, hemlöshet, brottslighet, fängelsevistelse etc. Krigsveteraner mellan 20 och 24 år begår självmord upp till 4 gånger så ofta som åldersgruppen som helhet.En Penny Coleman, författare till "Flashback: Posttraumatic Stress Disorder, Suicide, and the Lessons of War", beskriver militärutbildningen som syftande till att avskärma rekryten från hans tidigare civila identitet. Detta sker bland annat genom att han eller hon utsätts för grymhet, förödmjukelse och kognitiv desorientering. Resultatet blir att rekryten omprogrammeras med en ny uppsättning inlärda responser. ---------------------------------------------
God jul och Gott nytt år önskar Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco
fredag, december 14
STORT TACK TILL SOLIDARISKA SKOLOR
Här nedan kommer ett brev som på begäran skickats till Tyresö skola. Tacken och de positiva omdömena gäller i hög grad också andra skolor som genom dagsverken eller ”öppet hus” bidragit till att det på Tuffs insamlingskonto i år kommit in uppåt 300 000 kr. Dessa skolor är Strandskolan och Kumla skola i Tyresö, Södertörns friskola, Bergtorpsskolan i Täby och Alléskolan i Floda.
JÄTTEBRA JOBBAT, TYRESÖ SKOLA !
Vi är mycket imponerade av Tyresö skolas personal, elever och föräldrar. Och väldigt tacksamma. I våras hade skolan ett dagsverke, som inbringade 28 436 kr till Tyresö Ulands- och FredsFörenings (TUFF) projekt i Indien. Det var också mycket trevligt att i somras på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion-- höra läraren Irja Österholm och hennes elever Vendela, Pernilla, Amanda och Jonathan berätta om dagsverket.
MASSOR AV TYRESÖPROJEKT I INDIEN
Tuff har i 35 år finansierat flera hundra olika projekt i Indien: Många klassrum, elevhem, skollaboratorier, skolmatsalar, skolbibliotek, toalett- och tvättenheter, brunnar och till och med en medicinfabrik. Flera av skolbyggnaderna har fått namn efter svenska skolor som bidragit, till exempel Nyboda Wing, Kumla Wing och Stenhammar Higher Secondary School. Andra byggnader har fått namnen Tyresö Kommun Teachers’ House, Tuff Friendship House, Sweden Shanti Bhavan etc.
”DE FATTIGASTE AV DE FATTIGA”
Under de senaste åren har arbetet koncentrerats på Dharampur, ett bergigt område i delstaten Gujarat, cirka 25 mil norr om Bombay. Där finns ett par hundra små byar, bebodda av ca 200 000 människor, som indiska partners betecknar som ”de fattigaste av de fattiga”. Där har sedan flera år sex Tuff-skolor med ca 800 elever varit i gång, 150 brunnar har med lokalbefolkningens deltagande tillkommit och dessutom många dammar och vallar i sluttningarna för att förhindra att jorden spolas bort under de häftiga regnen.
75 000 MANGOTRÄD PLANTERADE
I Dharampur har också 75 000 mangoträd planterats. Delvis är det en följd av Tuffs mangogram, ofta kallade ”den perfekta presenten”. Mangogram finns i tre varianter: ”För att gratulera”, ”I stället för blommor” och till ”Till minne av....” De finns avbildade på http://www.tuff.fred.se/
EN BOKBUSS TACK VARE TYRESÖ SKOLA
En fördel med de här projekten är att de är begränsade och konkreta och att man får reda på hur pengarna används. Alltså har det för pengarna från Tyresö skola blivit en bokbuss. Den ska förse de andra skolorna i Dharampur med böcker, kartor och planscher.
VARJE KRONA OAVKORTAT TILL INDIEN
Ingen i Tuff eller Radio Tuff är avlönad och därför går varenda insamlad krona oavkortat till projekten. Där gör pengarna minst tio gånger så stor nytta som i Sverige. I augusti skickades från Tuff 300 000 kr till indiska partners.
”TACK AV HELA MITT HJÄRTA TILL TYRESÖ SKOLA”
Vår indiske partner, den gamle gandhianen Bhikhu Vyas, skriver: ”Det är fantastiskt, att svenska skolor gör insatser för elever så långt borta, för dem som har det väldigt mycket besvärligare än svenska ungdomar. Denna solidaritet ger mig hopp om en bättre framtid för vår värld, nu så uppdelad mellan rika och fattiga. Att Tyresö skola tillkommit som bidragsgivare är helt underbart och jag vill av hela mitt hjärta tacka elever och personal för deras fina insatser” Det är bara för oss att instämma och önska elever, föräldrar och personal
EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR
Sylvia Ljungdahl, tel 742 1442 Monica Schelin, tel 712 2581
(ordf. i Tuff) (vice ordf. i Tuff)
--------------------------------------------------------------------------------
Uppläst i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1163) 16-23 dec. 2007
JÄTTEBRA JOBBAT, TYRESÖ SKOLA !
Vi är mycket imponerade av Tyresö skolas personal, elever och föräldrar. Och väldigt tacksamma. I våras hade skolan ett dagsverke, som inbringade 28 436 kr till Tyresö Ulands- och FredsFörenings (TUFF) projekt i Indien. Det var också mycket trevligt att i somras på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion-- höra läraren Irja Österholm och hennes elever Vendela, Pernilla, Amanda och Jonathan berätta om dagsverket.
MASSOR AV TYRESÖPROJEKT I INDIEN
Tuff har i 35 år finansierat flera hundra olika projekt i Indien: Många klassrum, elevhem, skollaboratorier, skolmatsalar, skolbibliotek, toalett- och tvättenheter, brunnar och till och med en medicinfabrik. Flera av skolbyggnaderna har fått namn efter svenska skolor som bidragit, till exempel Nyboda Wing, Kumla Wing och Stenhammar Higher Secondary School. Andra byggnader har fått namnen Tyresö Kommun Teachers’ House, Tuff Friendship House, Sweden Shanti Bhavan etc.
”DE FATTIGASTE AV DE FATTIGA”
Under de senaste åren har arbetet koncentrerats på Dharampur, ett bergigt område i delstaten Gujarat, cirka 25 mil norr om Bombay. Där finns ett par hundra små byar, bebodda av ca 200 000 människor, som indiska partners betecknar som ”de fattigaste av de fattiga”. Där har sedan flera år sex Tuff-skolor med ca 800 elever varit i gång, 150 brunnar har med lokalbefolkningens deltagande tillkommit och dessutom många dammar och vallar i sluttningarna för att förhindra att jorden spolas bort under de häftiga regnen.
75 000 MANGOTRÄD PLANTERADE
I Dharampur har också 75 000 mangoträd planterats. Delvis är det en följd av Tuffs mangogram, ofta kallade ”den perfekta presenten”. Mangogram finns i tre varianter: ”För att gratulera”, ”I stället för blommor” och till ”Till minne av....” De finns avbildade på http://www.tuff.fred.se/
EN BOKBUSS TACK VARE TYRESÖ SKOLA
En fördel med de här projekten är att de är begränsade och konkreta och att man får reda på hur pengarna används. Alltså har det för pengarna från Tyresö skola blivit en bokbuss. Den ska förse de andra skolorna i Dharampur med böcker, kartor och planscher.
VARJE KRONA OAVKORTAT TILL INDIEN
Ingen i Tuff eller Radio Tuff är avlönad och därför går varenda insamlad krona oavkortat till projekten. Där gör pengarna minst tio gånger så stor nytta som i Sverige. I augusti skickades från Tuff 300 000 kr till indiska partners.
”TACK AV HELA MITT HJÄRTA TILL TYRESÖ SKOLA”
Vår indiske partner, den gamle gandhianen Bhikhu Vyas, skriver: ”Det är fantastiskt, att svenska skolor gör insatser för elever så långt borta, för dem som har det väldigt mycket besvärligare än svenska ungdomar. Denna solidaritet ger mig hopp om en bättre framtid för vår värld, nu så uppdelad mellan rika och fattiga. Att Tyresö skola tillkommit som bidragsgivare är helt underbart och jag vill av hela mitt hjärta tacka elever och personal för deras fina insatser” Det är bara för oss att instämma och önska elever, föräldrar och personal
EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR
Sylvia Ljungdahl, tel 742 1442 Monica Schelin, tel 712 2581
(ordf. i Tuff) (vice ordf. i Tuff)
--------------------------------------------------------------------------------
Uppläst i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1163) 16-23 dec. 2007
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1163) 07-12-16 till ...
....till Lars i Timrå som positivt kommenterar krönikan i Radio Tuff förra veckan, den med rubriken ”Den förbannade månaden december” och påminner oss om en krönika i DN (07-03 25) av Nina Björk. Där skrev hon bland annat:
”En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan......Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd. Mot inredningsprogrammen på tv, mot söndagsbilagorna, mot hemma hos-reportagen. Mot mister Överideologi, som med vän röst säger: Det du har duger inte. Jag säger: Det gör det visst. Det duger finfint.”
....till kulturskribenten Ola Larsmo som i DN (11/12) skriver under rubriken ”Salemstriderna. Antirasister ger nazismen gratispoäng”. Det handlar förstås om demonstrationerna i Salem på årsdagen av ett ovanligt brutalt mord på en 17-årig skinnskalle. Larsmo vill veta av motdemonstranterna hur mycket tankemöda, som läggs ner på att man inte gör nazisterna en jättetjänst och avslutar med:
”Är det adrenalin eller rättvisa man är ute efter? Jag menar att de som i likhet med undertecknad ser nynazismen som ett samhällshot ska ta avstånd från adrenalinmissbrukare i rånarluvor”
I Radio Tuff har vi tidigare påpekat att om människor som skryter med att de är antifascister gång på gång uppför sig odemokratiskt kan historielösa få för sig att fascisterna var prydliga demokrater.
....till den systematiske och teknikkunnige Sven A Svennberg, som nu lägger ned ett berömvärt –och oavlönat—arbete för att få studion att fungera för hugade radiomakare. Det har varit ett tragiskt faktum att Tyresöradion trots alla frikostiga investeringar i teknik under nästan två år inte haft en riktigt fungerande studio, ett bottenrekord i radions över 22 år långa historia. Sedan våren 2006 har alltså Radio Tuff och Succékanalen 91,4 gjorts hemma på Björkbacken.
....till TV 2:s program Go’kväll med Anja Kontor som programledare, som i tisdags (11/12) Intervjuade Jens Orback och hans mamma Katja. Jens har kommit ut med boken ”Medan segern firades”, som handlar om hans mamma Katjas otäcka öde som tonårig tyska i det sovjetockuperade Hinterpommern, ett av de tyska områden som tillföll Polen efter andra världskriget och varifrån miljoner tyskar under vidriga omstänndigheter och stort manfall etniskt rensades. Under de flera hundra intervjuer som gjorts med utomlandsfödda Tyresöbor på Tyresöradion har också flera tyskfödda kvinnor kunnat berätta om liknande gräsligheter som drabbade dem som tonåringar. Som det antyddes i TV-programmet förekommer i krig grymma övergrepp från alla sidor.
....till Aftonbladets Kristina Edblom som (11/12) skriver under rubriken ”Jag trodde aldrig jag skulle prata om övergreppen”. Det är ett citat från Jens Orbacks mamma Katja, i dag 80 år. I artikeln nämns att i krigsslutet våldtogs nästan två miljoner tyska kvinnor och flickor, många av dem upprepade gånger. Katja som då var 17 var med om att spikas in i slutna rum för att sedan utsättas för övergrepp. I en scen får Katja en pistol riktad mot sin hals för att inte göra motstånd”
....till Doktor Gormander som i Aftonbladet (9/12) skriver om två böcker, som skildrar krigets vidrighet, hur vanliga killar utsätts för grymheter och själva blir omänskliga. Den ena är skriven av den från armén avhoppade amerikanen Joshua Key och har titeln ”En desertörs bekännelse”. Han berättar bland annat om hur hans kompisar sparkade fotboll med avhuggna irakiska huvuden. Den andra boken heter ”Krigets färger” och är skriven av Arkadij Babtjenko. Han skildrar sin tid som rysk soldat i Tjetjenien och ger en ny beskrivning av den tidigare omvittnade pennalismen i ryska armén. I jämförelse blir tidigare böcker om krig, till exempel Erich Maria Remarques klassiker ”På västfronten inte nytt”, rena idyllen, menar Gormander och ironiserar över krigsfilmerna:
”I kriget ser vi orakade killar som räddar menige Ryan. Vi möter soldater med hjärtan av guld. Man blir liksom motiverad att gå ut till fronten och kanske måste man romantisera kriget om man vill att publiken ska stå ut.”
....till Indienkännaren Samuel Strandberg, som nu kommit hem från Indien, där han också besökte Sarvoday Ashram, den första indiska skola Tuff samarbetade med och där sedan 1970-talet bland annat skolbyggnaderna Kumla Wing och Nyboda Wing finns. Samuel kunde överlämna 10 000 kr från Tuff. De skall användas till att efter den svåra översvämningen i höstas sätta upp hyllor i elevhemmen på tillräcklig höjd för att en ny översvämning inte skall nå upp till elevernas böcker och andra ägodelar.
....till dem som använder Tuffs mangogram som julklappar, nu senast Bertil i Lund som med sina fem mangogram à 100 kr ser till att ytterligare 100 mangoträd planteras bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
”En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan......Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd. Mot inredningsprogrammen på tv, mot söndagsbilagorna, mot hemma hos-reportagen. Mot mister Överideologi, som med vän röst säger: Det du har duger inte. Jag säger: Det gör det visst. Det duger finfint.”
....till kulturskribenten Ola Larsmo som i DN (11/12) skriver under rubriken ”Salemstriderna. Antirasister ger nazismen gratispoäng”. Det handlar förstås om demonstrationerna i Salem på årsdagen av ett ovanligt brutalt mord på en 17-årig skinnskalle. Larsmo vill veta av motdemonstranterna hur mycket tankemöda, som läggs ner på att man inte gör nazisterna en jättetjänst och avslutar med:
”Är det adrenalin eller rättvisa man är ute efter? Jag menar att de som i likhet med undertecknad ser nynazismen som ett samhällshot ska ta avstånd från adrenalinmissbrukare i rånarluvor”
I Radio Tuff har vi tidigare påpekat att om människor som skryter med att de är antifascister gång på gång uppför sig odemokratiskt kan historielösa få för sig att fascisterna var prydliga demokrater.
....till den systematiske och teknikkunnige Sven A Svennberg, som nu lägger ned ett berömvärt –och oavlönat—arbete för att få studion att fungera för hugade radiomakare. Det har varit ett tragiskt faktum att Tyresöradion trots alla frikostiga investeringar i teknik under nästan två år inte haft en riktigt fungerande studio, ett bottenrekord i radions över 22 år långa historia. Sedan våren 2006 har alltså Radio Tuff och Succékanalen 91,4 gjorts hemma på Björkbacken.
....till TV 2:s program Go’kväll med Anja Kontor som programledare, som i tisdags (11/12) Intervjuade Jens Orback och hans mamma Katja. Jens har kommit ut med boken ”Medan segern firades”, som handlar om hans mamma Katjas otäcka öde som tonårig tyska i det sovjetockuperade Hinterpommern, ett av de tyska områden som tillföll Polen efter andra världskriget och varifrån miljoner tyskar under vidriga omstänndigheter och stort manfall etniskt rensades. Under de flera hundra intervjuer som gjorts med utomlandsfödda Tyresöbor på Tyresöradion har också flera tyskfödda kvinnor kunnat berätta om liknande gräsligheter som drabbade dem som tonåringar. Som det antyddes i TV-programmet förekommer i krig grymma övergrepp från alla sidor.
....till Aftonbladets Kristina Edblom som (11/12) skriver under rubriken ”Jag trodde aldrig jag skulle prata om övergreppen”. Det är ett citat från Jens Orbacks mamma Katja, i dag 80 år. I artikeln nämns att i krigsslutet våldtogs nästan två miljoner tyska kvinnor och flickor, många av dem upprepade gånger. Katja som då var 17 var med om att spikas in i slutna rum för att sedan utsättas för övergrepp. I en scen får Katja en pistol riktad mot sin hals för att inte göra motstånd”
....till Doktor Gormander som i Aftonbladet (9/12) skriver om två böcker, som skildrar krigets vidrighet, hur vanliga killar utsätts för grymheter och själva blir omänskliga. Den ena är skriven av den från armén avhoppade amerikanen Joshua Key och har titeln ”En desertörs bekännelse”. Han berättar bland annat om hur hans kompisar sparkade fotboll med avhuggna irakiska huvuden. Den andra boken heter ”Krigets färger” och är skriven av Arkadij Babtjenko. Han skildrar sin tid som rysk soldat i Tjetjenien och ger en ny beskrivning av den tidigare omvittnade pennalismen i ryska armén. I jämförelse blir tidigare böcker om krig, till exempel Erich Maria Remarques klassiker ”På västfronten inte nytt”, rena idyllen, menar Gormander och ironiserar över krigsfilmerna:
”I kriget ser vi orakade killar som räddar menige Ryan. Vi möter soldater med hjärtan av guld. Man blir liksom motiverad att gå ut till fronten och kanske måste man romantisera kriget om man vill att publiken ska stå ut.”
....till Indienkännaren Samuel Strandberg, som nu kommit hem från Indien, där han också besökte Sarvoday Ashram, den första indiska skola Tuff samarbetade med och där sedan 1970-talet bland annat skolbyggnaderna Kumla Wing och Nyboda Wing finns. Samuel kunde överlämna 10 000 kr från Tuff. De skall användas till att efter den svåra översvämningen i höstas sätta upp hyllor i elevhemmen på tillräcklig höjd för att en ny översvämning inte skall nå upp till elevernas böcker och andra ägodelar.
....till dem som använder Tuffs mangogram som julklappar, nu senast Bertil i Lund som med sina fem mangogram à 100 kr ser till att ytterligare 100 mangoträd planteras bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
MARIANNE STALBOHM-STIEGER, Malmö:
Ljuva småflickor luras bli magra
Kära lyssnare!
Det lackar mot jul. I det stora bostadshuset på baksidan tindrar ljusstakarna i varje fönster och lyser upp det eländiga decembermörkret. I villorna på andra sidan gatan lyser hiskeliga slingor på taken och kring alla knutar. Undrar just, hur stora de elräkningarna blir när de kommer?
Själv håller jag mig med handstöpta ljus i år. Den goda grannsämjan jag vid ett tidigare tillfälle talade om manifesterade sig i en grandios gemensam ljusstöpning. Det tioåriga barnbarnet fick vara med och invigdes i denna ålderdomliga sysselsättning som faktiskt inte bara utfördes av kvinnor. Nejdå, det fanns några män med också, men de rörde mest i stearingrytorna.
Och så kom luciadagen även i år. I vintermörkret infann sig en stolt mormor på förskolan för att se det lilla barnbarnet tåga i rad med lucior, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar och –gummor. Att se dessa små tre- till femåringar med iver framföra sina noggrant instuderade sånger framkallar varje år en eller annan tår. Ungarna var precis så runda om kinder och magar som ungar den åldern ska, ögonen glänste av iver och ben och armar spratt åt alla håll. Härligt! Härligt!
På luciadagens eftermiddag deltog jag i Tyska kyrkans julfest för seniorer. Jag njöt av alla de tyska julkakorna och min barndoms julsånger. Samtidigt påmindes jag dock om att Andra världskriget, som för många människor tycks ha ägt rum i ett annat liv, fast för många av dessa gamlingar fortfarande är levande nutid. Jag satt bredvid en gammal herre som omedelbart, när jag berättade för honom att jag just flyttat från Tyresö och en av Sveriges största fredsföreningar, började prata om sina hemska upplevelser efter kriget i de beryktade amerikanska krigsfångelägren på Rhenängarna, där fångarna dog som flugor. Värst av allt tyckte han det var att alla de unga männen som likt honom hade kämpat vid fronten ända från första krigsdagen, efteråt behandlades som förbrytare, trots att de ju inte hade bett om att få offra hela sin ungdom i ett meningslöst krig. Detta förakt hade fått honom att flytta till Sverige efter sina studier, men så mycket bättre blev det ju inte här heller. Nej, kriget är inte över för honom. Det tär på honom dagligen.
På luciadagens kväll hörde jag på tv talas om en konferens som samma dag hade ägt rum i Tyskland. Socialministern Schmidt och familjeministern von der Leyen hade sammankallat modeskapare och mannekänger för att tala om den tyska, nästan folksjukdomen bland unga flickor – nämligen det som där kallas ”Magersucht” , det vill säga anorexi. Ministrarna vill få modevärlden att ta sitt ansvar för att skapa en människovärdigare kvinnobild än dessa magra mannekänger förmedlar.
Lyxproblem? Nej och åter nej! Titta hur våra tonårsflickor påverkas av medieflodens magra kvinnofixering! Allt för många av våra runda, mjuka tre-, fyra och femåringar med glada och glänsande ögon blir efter hand magra, trötta och vid falska ideal fixerade tonårsflickor. Så nog gör ministrarna rätt som vill ta itu med en modebransch som anser att en kvinnas idealmått är 90-60-90. Det kanske är dags för en konferens även här i Sverige, så att modebranschen äntligen tillverkar kläder som alla vi glada, runda flickor och kvinnor kan bära med högburet huvud. Inget vansinnigt bantande, kära tonåringar, utan njut av den goda julmaten – men ta er en lång och skön julpromenad runt Öringesjön efteråt!
Undrar just om Zlatan äter lussebullar nere i Italien? Själv tänker jag sätta tänderna i en just nu, medan jag tänder mitt tredje adventsljus och tänker på er däruppe i Tyresö hälsar från Limhamn
-------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1163) 2007-12-16
Kära lyssnare!
Det lackar mot jul. I det stora bostadshuset på baksidan tindrar ljusstakarna i varje fönster och lyser upp det eländiga decembermörkret. I villorna på andra sidan gatan lyser hiskeliga slingor på taken och kring alla knutar. Undrar just, hur stora de elräkningarna blir när de kommer?
Själv håller jag mig med handstöpta ljus i år. Den goda grannsämjan jag vid ett tidigare tillfälle talade om manifesterade sig i en grandios gemensam ljusstöpning. Det tioåriga barnbarnet fick vara med och invigdes i denna ålderdomliga sysselsättning som faktiskt inte bara utfördes av kvinnor. Nejdå, det fanns några män med också, men de rörde mest i stearingrytorna.
Och så kom luciadagen även i år. I vintermörkret infann sig en stolt mormor på förskolan för att se det lilla barnbarnet tåga i rad med lucior, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar och –gummor. Att se dessa små tre- till femåringar med iver framföra sina noggrant instuderade sånger framkallar varje år en eller annan tår. Ungarna var precis så runda om kinder och magar som ungar den åldern ska, ögonen glänste av iver och ben och armar spratt åt alla håll. Härligt! Härligt!
På luciadagens eftermiddag deltog jag i Tyska kyrkans julfest för seniorer. Jag njöt av alla de tyska julkakorna och min barndoms julsånger. Samtidigt påmindes jag dock om att Andra världskriget, som för många människor tycks ha ägt rum i ett annat liv, fast för många av dessa gamlingar fortfarande är levande nutid. Jag satt bredvid en gammal herre som omedelbart, när jag berättade för honom att jag just flyttat från Tyresö och en av Sveriges största fredsföreningar, började prata om sina hemska upplevelser efter kriget i de beryktade amerikanska krigsfångelägren på Rhenängarna, där fångarna dog som flugor. Värst av allt tyckte han det var att alla de unga männen som likt honom hade kämpat vid fronten ända från första krigsdagen, efteråt behandlades som förbrytare, trots att de ju inte hade bett om att få offra hela sin ungdom i ett meningslöst krig. Detta förakt hade fått honom att flytta till Sverige efter sina studier, men så mycket bättre blev det ju inte här heller. Nej, kriget är inte över för honom. Det tär på honom dagligen.
På luciadagens kväll hörde jag på tv talas om en konferens som samma dag hade ägt rum i Tyskland. Socialministern Schmidt och familjeministern von der Leyen hade sammankallat modeskapare och mannekänger för att tala om den tyska, nästan folksjukdomen bland unga flickor – nämligen det som där kallas ”Magersucht” , det vill säga anorexi. Ministrarna vill få modevärlden att ta sitt ansvar för att skapa en människovärdigare kvinnobild än dessa magra mannekänger förmedlar.
Lyxproblem? Nej och åter nej! Titta hur våra tonårsflickor påverkas av medieflodens magra kvinnofixering! Allt för många av våra runda, mjuka tre-, fyra och femåringar med glada och glänsande ögon blir efter hand magra, trötta och vid falska ideal fixerade tonårsflickor. Så nog gör ministrarna rätt som vill ta itu med en modebransch som anser att en kvinnas idealmått är 90-60-90. Det kanske är dags för en konferens även här i Sverige, så att modebranschen äntligen tillverkar kläder som alla vi glada, runda flickor och kvinnor kan bära med högburet huvud. Inget vansinnigt bantande, kära tonåringar, utan njut av den goda julmaten – men ta er en lång och skön julpromenad runt Öringesjön efteråt!
Undrar just om Zlatan äter lussebullar nere i Italien? Själv tänker jag sätta tänderna i en just nu, medan jag tänder mitt tredje adventsljus och tänker på er däruppe i Tyresö hälsar från Limhamn
-------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1163) 2007-12-16
lördag, december 8
DEN FÖRBANNADE MÅNADEN DECEMBER
Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan var sjunde timme tills nästa Radio Tuff. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff på www.tuff.fred.se
-------------------------------------------------------------------------------
Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.
Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändernas fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
en dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa
I yngre dagar kände jag för vemodet i Bo Bergmans dikt ”Stadsbarn”. Och för all del, november går väl ännu an. Men fy fan för december!
Det är den mörkaste månaden. Också den stressigaste. Och det är nu vi drabbas av den vildaste köpgalenskap, fast konsumismen har ju länge varit en våra verkliga folksjukdomar. Är det så viktigt att tillskansa sig saker, att äga en massa prylar? Undersökningar visar att vi inte blir lyckligare, hur mycket vi än satsar på flådig inredning av våra hem eller ännu större bilar än grannarnas. En del korkade optimister lär tro på att de kan rädda sina äktenskap genom att skaffa en ny jättefin soffgrupp. Nog är det väl ändå viktigare vad vi är och vad vi gör, än vad vi äger.
Nu säger beteendevetarna, att vår grunkfrälsthet och hagalenskap bottnar i vår osäkerhet, det där att vi vill synas, bli bekräftade och kanske beundrade. Men i vår syn på andra människor är det ju inte skrytmånsarna vi gillar, de som vill glänsa utåt med alla sina dyrbara prylar. Dem vi högaktar är tvärtom människor vi tycker är schyssta, vänliga och trevliga, de som gör någonting bra, är solidariska och medmänskliga utan att få dollartecken i ögonen.
Men är jag rätte mannen att påpeka detta? Kanske gör jag bara en dygd av nödvändigheten med min pension på 9 400 kr i månaden och ett oavlönat jobb med 250 radioprogram per år. Hade jag haft högre inkomster hade jag kanske inte nöjt mig med att bo i lägenhet och köra en liten Opel Corsa, som jag för övrigt inte använder värst ofta.
Nja, det befarar jag ändå inte. Som pojke i Norrland fick jag nog av att bo i ett stort hus, vars jättetomt det gällde att sköta med gräsklippning, ogräsrensning och snöskottning till förbannelse. Samtidigt fick vi hålla till godo med utedass och kallvatten, som ofta frös under vintern. Inte ser mitt duschrum här i Bollmora mycket ut i trendnissarnas ögon men för mig är det en lyx, som jag njuter av. Vad spelar ramarna för roll jämfört med innehållet försöker jag förgäves hävda också i radiosammanhang. Eller för att citera poesi igen – den här gången av Fröding:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Över hela världen varnas nu för klimatförsämringen och dess måhända förfärliga konsekvenser i framtiden. Stora hus och bilar liksom produktionen av en massa onödiga prylar har förstås starkt bidragit till utsläppen av koldioxid. Två företeelser tycks dock ha glömts bort:
Den ena är produktionen av en massa vapen, vilkas kostnader belöper sig till tusentals miljarder kronor per år. Och hur mycket koldioxid släpps ut när massor av avancerade militärflygplan och stridsfordon dundrar fram? Till och med den svenska försvarsberedningen har just slagit fast att de militära hoten mot Sverige inte existerar, medan klimathotet är akut.
Det andra nedtystade hotet mot klimatet är folkökningen. Bara under min livstid har världens befolkning tredubblats och det är självklart att det tär på resurser och framkallar en enorm mängd koldioxid, särskilt som 2500 miljoner kineser och indier nu i snabb takt skaffar allt flera motorfordon. Nu är världens folkmängd uppå 7000 miljoner och innan mina barnbarn pensioneras beräknas de ha cirka 10 000 miljoner kamrater på vår planet.
En utställning som Tuff gjorde om Indien för över 25 år sedan tog bland annat upp frågan: ”Varför skaffar dom sig så många barn?” Svaret var att i brist på tryggad ålderdom behövdes barn på gamla dagar och dessutom ville man garantera sig mot den höga barnadödligheten. Ett trist faktum är att ungefär 20 000 barn ännu dör i vår värld varje dag, en enorm förintelse. Det paradoxala är att om vi kunde minska barnadödligheten skulle också folkökningen avstanna. Det har hänt till exempel i Europa inklusive Ryssland, där befolkningen, om vi bortser från invandringen, numera minskar. Om föräldrar vet att deras barn inte dör skaffar de inte så många.
Tuffs mångåriga, ihärdiga och frivilliga jobb för att finansiera massor av utmärkta projekt i Indiens fattiga byar är alltså indirekt ett arbete mot klimatförsämringen.
------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1162) 2007-12-09
Folkökningen har flera gånger diskuterats i Radio Tuff, bland annat i krönikan ”Ju fler vi är tillsammans, ju....” den 18 februari 2007
-------------------------------------------------------------------------------
Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.
Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändernas fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
en dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa
I yngre dagar kände jag för vemodet i Bo Bergmans dikt ”Stadsbarn”. Och för all del, november går väl ännu an. Men fy fan för december!
Det är den mörkaste månaden. Också den stressigaste. Och det är nu vi drabbas av den vildaste köpgalenskap, fast konsumismen har ju länge varit en våra verkliga folksjukdomar. Är det så viktigt att tillskansa sig saker, att äga en massa prylar? Undersökningar visar att vi inte blir lyckligare, hur mycket vi än satsar på flådig inredning av våra hem eller ännu större bilar än grannarnas. En del korkade optimister lär tro på att de kan rädda sina äktenskap genom att skaffa en ny jättefin soffgrupp. Nog är det väl ändå viktigare vad vi är och vad vi gör, än vad vi äger.
Nu säger beteendevetarna, att vår grunkfrälsthet och hagalenskap bottnar i vår osäkerhet, det där att vi vill synas, bli bekräftade och kanske beundrade. Men i vår syn på andra människor är det ju inte skrytmånsarna vi gillar, de som vill glänsa utåt med alla sina dyrbara prylar. Dem vi högaktar är tvärtom människor vi tycker är schyssta, vänliga och trevliga, de som gör någonting bra, är solidariska och medmänskliga utan att få dollartecken i ögonen.
Men är jag rätte mannen att påpeka detta? Kanske gör jag bara en dygd av nödvändigheten med min pension på 9 400 kr i månaden och ett oavlönat jobb med 250 radioprogram per år. Hade jag haft högre inkomster hade jag kanske inte nöjt mig med att bo i lägenhet och köra en liten Opel Corsa, som jag för övrigt inte använder värst ofta.
Nja, det befarar jag ändå inte. Som pojke i Norrland fick jag nog av att bo i ett stort hus, vars jättetomt det gällde att sköta med gräsklippning, ogräsrensning och snöskottning till förbannelse. Samtidigt fick vi hålla till godo med utedass och kallvatten, som ofta frös under vintern. Inte ser mitt duschrum här i Bollmora mycket ut i trendnissarnas ögon men för mig är det en lyx, som jag njuter av. Vad spelar ramarna för roll jämfört med innehållet försöker jag förgäves hävda också i radiosammanhang. Eller för att citera poesi igen – den här gången av Fröding:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Över hela världen varnas nu för klimatförsämringen och dess måhända förfärliga konsekvenser i framtiden. Stora hus och bilar liksom produktionen av en massa onödiga prylar har förstås starkt bidragit till utsläppen av koldioxid. Två företeelser tycks dock ha glömts bort:
Den ena är produktionen av en massa vapen, vilkas kostnader belöper sig till tusentals miljarder kronor per år. Och hur mycket koldioxid släpps ut när massor av avancerade militärflygplan och stridsfordon dundrar fram? Till och med den svenska försvarsberedningen har just slagit fast att de militära hoten mot Sverige inte existerar, medan klimathotet är akut.
Det andra nedtystade hotet mot klimatet är folkökningen. Bara under min livstid har världens befolkning tredubblats och det är självklart att det tär på resurser och framkallar en enorm mängd koldioxid, särskilt som 2500 miljoner kineser och indier nu i snabb takt skaffar allt flera motorfordon. Nu är världens folkmängd uppå 7000 miljoner och innan mina barnbarn pensioneras beräknas de ha cirka 10 000 miljoner kamrater på vår planet.
En utställning som Tuff gjorde om Indien för över 25 år sedan tog bland annat upp frågan: ”Varför skaffar dom sig så många barn?” Svaret var att i brist på tryggad ålderdom behövdes barn på gamla dagar och dessutom ville man garantera sig mot den höga barnadödligheten. Ett trist faktum är att ungefär 20 000 barn ännu dör i vår värld varje dag, en enorm förintelse. Det paradoxala är att om vi kunde minska barnadödligheten skulle också folkökningen avstanna. Det har hänt till exempel i Europa inklusive Ryssland, där befolkningen, om vi bortser från invandringen, numera minskar. Om föräldrar vet att deras barn inte dör skaffar de inte så många.
Tuffs mångåriga, ihärdiga och frivilliga jobb för att finansiera massor av utmärkta projekt i Indiens fattiga byar är alltså indirekt ett arbete mot klimatförsämringen.
------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1162) 2007-12-09
Folkökningen har flera gånger diskuterats i Radio Tuff, bland annat i krönikan ”Ju fler vi är tillsammans, ju....” den 18 februari 2007
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1162) 07-12-09 till....
....till Österrike, vars riksdag för några dagar sedan antog en lag som förbjuder klustervapen. Belgien har tidigare gjort detsamma. Nu väntar vi på Sverige
....till fredstidningen PAX som har en rubrik med texten ”Radio Tuff –Nordens enda fredsradio”. Det uppges bland annat att sändningen kan höras över hela världen på http://www.tyresoradion.se/ och att Radio Tuffs texter finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/
....till Svenska Freds som nu kräver att regeringen stoppar försäljning av Jas Gripen till Indien, som betecknas som en icke erkänd kärnvapenmakt
....till religionshistorikern Mattias Gardell, som (AB 3/12) recenserar en bok om Al-Qaida och inleder med en sammanfattning om vad som hänt efter den 11 september 2001:
”Sex år har gått sedan den samordnade attacken mot symbolerna för Förenta staternas globala ekonomiska och militära makt. Bushadministrationen har under samma tid bedrivit sitt krig mot terrorn, som enligt konservativa bedömare skördat uppemot två miljoner liv och brutit mot de flesta av krigets lagar. Kriget kostar amerikanska skattebetalare 720 miljoner dollar om dagen, eller 500 000 dollar i minuten, enligt en färsk uträkning av Joseph E Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi. Ändå har man inte lyckats med Bushs föresats att gripa ”världens mest efterlyste man”, Usama bin Ladin, ”död eller levande”.
....till försvarsminister Sten Tolgfors (m), som vill införa frivillig militärtjänst. Före 2010 skall pliktlagen ändras så att ingen sätts i fängelse för totalvägran. På 1970-talet dömdes ca 1000 svenska killar per år till fängelse för sin vägran att lära sig massdöda. Hälften av dem hade ansökt om vapenfri tjänst men fick ändå fängelse.
....till vänsterledaren Lars Ohly, som (AB ?/12) skriver om Sveriges tystnad om palestiniernas situation:
”Tänk dig att du lever i ett land som ockuperas av en stark militärmakt. Tänk dig att ockupationsmakten bygger nya bostäder och flyttar in 460 000 medborgare till ditt land. Tänk dig att dessa bosättare försvaras av militär och att du inte får beträda de vägar som leder till deras områden. Tänk dig att ockupationsmakten bygger en mur som skär av dig från den mark du alltid haft tillgång till samtidigt som muren skiljer dig från flera av dina vänner och släktingar. Tänk dig att ockupanterna öppnar vägspärrar som har öppet tre timmar per dag och i vilka du måste visa pass och tillstånd för att passera. Tänk dig att du bor i Palestina.”
Ohly avslutar sin artikel så här:
”Tystnaden från regeringen och EU är pinsam. Sverige måste återuppta arbetet för en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Vi måste tydligt ta avstånd från alla former av terrorism oavsett om det handlar om palestinska självmordsbombare eller terroraktiviteter från staten Israels sida. Vi måste ställa dem till svars som bryter mot internationell lag. Vi måste bry oss.”
....till Kanadafödda författaren Naomi Klein, vars far emigrerade från USA under Vietnamkriget. Hon skriver (AB 4/12) på tal om klimatdebatten och citerar ett företag som analyserar trender i riskkapitalbranschen. Klein fastslår ironiskt:
”Om ni letar efter en säker investering på en ny tillväxtmarknad, sälj era solenergiaktier och köp aktier i övervakningsföretag; glöm vindkraft, köp vapen.”
....till den brittiske miljödebattören George Monbiot, som skriver i tidningen The Guardian:
”När du varnar folk för farorna med klimatförsämringarna, kallar de dig för helgon. Men när du förklarar vad som måste göras för att stoppa försämringen, kallar de dig för kommunist”
....till Pax-redaktören Eva Kellström Froste, som träffat den amerikanska fredsaktivisten Kathy Kelly, som bland annat säger:
”Det här är en spännande tid, en avgörande tid. Vi står inför vapenspridning, krympande resurser och hot mot miljön.”
Rapporter om Kathy Kelly kommer regelbundet från Jan Viklund i Gandhitoday.
....till alla som bidrar till att det nu planterats 75 000 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar. Det gör man genom att skaffa Tuffs mangogram. En sort har rubriken ”I stället för blommor”, en alldeles utmärkt julklapp alltså, För 200 kr blir det 40 träd planterade.
....till fredstidningen PAX som har en rubrik med texten ”Radio Tuff –Nordens enda fredsradio”. Det uppges bland annat att sändningen kan höras över hela världen på http://www.tyresoradion.se/ och att Radio Tuffs texter finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/
....till Svenska Freds som nu kräver att regeringen stoppar försäljning av Jas Gripen till Indien, som betecknas som en icke erkänd kärnvapenmakt
....till religionshistorikern Mattias Gardell, som (AB 3/12) recenserar en bok om Al-Qaida och inleder med en sammanfattning om vad som hänt efter den 11 september 2001:
”Sex år har gått sedan den samordnade attacken mot symbolerna för Förenta staternas globala ekonomiska och militära makt. Bushadministrationen har under samma tid bedrivit sitt krig mot terrorn, som enligt konservativa bedömare skördat uppemot två miljoner liv och brutit mot de flesta av krigets lagar. Kriget kostar amerikanska skattebetalare 720 miljoner dollar om dagen, eller 500 000 dollar i minuten, enligt en färsk uträkning av Joseph E Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi. Ändå har man inte lyckats med Bushs föresats att gripa ”världens mest efterlyste man”, Usama bin Ladin, ”död eller levande”.
....till försvarsminister Sten Tolgfors (m), som vill införa frivillig militärtjänst. Före 2010 skall pliktlagen ändras så att ingen sätts i fängelse för totalvägran. På 1970-talet dömdes ca 1000 svenska killar per år till fängelse för sin vägran att lära sig massdöda. Hälften av dem hade ansökt om vapenfri tjänst men fick ändå fängelse.
....till vänsterledaren Lars Ohly, som (AB ?/12) skriver om Sveriges tystnad om palestiniernas situation:
”Tänk dig att du lever i ett land som ockuperas av en stark militärmakt. Tänk dig att ockupationsmakten bygger nya bostäder och flyttar in 460 000 medborgare till ditt land. Tänk dig att dessa bosättare försvaras av militär och att du inte får beträda de vägar som leder till deras områden. Tänk dig att ockupationsmakten bygger en mur som skär av dig från den mark du alltid haft tillgång till samtidigt som muren skiljer dig från flera av dina vänner och släktingar. Tänk dig att ockupanterna öppnar vägspärrar som har öppet tre timmar per dag och i vilka du måste visa pass och tillstånd för att passera. Tänk dig att du bor i Palestina.”
Ohly avslutar sin artikel så här:
”Tystnaden från regeringen och EU är pinsam. Sverige måste återuppta arbetet för en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Vi måste tydligt ta avstånd från alla former av terrorism oavsett om det handlar om palestinska självmordsbombare eller terroraktiviteter från staten Israels sida. Vi måste ställa dem till svars som bryter mot internationell lag. Vi måste bry oss.”
....till Kanadafödda författaren Naomi Klein, vars far emigrerade från USA under Vietnamkriget. Hon skriver (AB 4/12) på tal om klimatdebatten och citerar ett företag som analyserar trender i riskkapitalbranschen. Klein fastslår ironiskt:
”Om ni letar efter en säker investering på en ny tillväxtmarknad, sälj era solenergiaktier och köp aktier i övervakningsföretag; glöm vindkraft, köp vapen.”
....till den brittiske miljödebattören George Monbiot, som skriver i tidningen The Guardian:
”När du varnar folk för farorna med klimatförsämringarna, kallar de dig för helgon. Men när du förklarar vad som måste göras för att stoppa försämringen, kallar de dig för kommunist”
....till Pax-redaktören Eva Kellström Froste, som träffat den amerikanska fredsaktivisten Kathy Kelly, som bland annat säger:
”Det här är en spännande tid, en avgörande tid. Vi står inför vapenspridning, krympande resurser och hot mot miljön.”
Rapporter om Kathy Kelly kommer regelbundet från Jan Viklund i Gandhitoday.
....till alla som bidrar till att det nu planterats 75 000 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar. Det gör man genom att skaffa Tuffs mangogram. En sort har rubriken ”I stället för blommor”, en alldeles utmärkt julklapp alltså, För 200 kr blir det 40 träd planterade.
MARIANNE STIEGER: Livet bland zlatanister och sandinister
Kära lyssnare,
Nu har det gått några veckor sedan jag senast hördes i Radio TUFF. Men det beror inte på att jag har tröttnat på att berätta om livet härnere i Skåne, utan på att jag personligen har varit i Tyresö och så att säga kollat läget.
Bland annat var jag på TUFF:s 40-årsträff i Föreningsgården, dit AU (arbetsutskottet) hade bjudit in för att låta oss lyssna till Göran Flodman och Åke Sandin, när de berättade om Per Anders Fogelström, som en gång i världen var med när TUFF grundades. Tänk om det fanns flera av den sortens människor: aktiva, generösa och oerhört engagerade i fredsfrågor! Då skulle världen se så mycket bättre ut. Jag vill här passa på att tacka alla som hjälpte till att ordna denna kväll.
Här vill jag också ta tillfället i akt att gratulera paret Petersen i Krusboda, dessa båda ankare i TUFF:s vrksamhet, som i december månad båda fyller runda födelsedagar. Hur skulle TUFF ha klarat alla sina stora engagemang i Indien om inte dessa båda eldsjälar hade satsat så mycket kraft och tid, Margaretha genom sina besök i Indien på projekten, och Gunnar genom sina otaliga skolbesök, vid vilka han visade diabilder från projekten och talade sig varm för dem. Utan deras stora insats skulle inte alla dessa pengar från Operation Dagsverke ha kommit projekten till godo.
Grattis till er båda, Margaretha och Gunnar.
Väl tillbaka i Malmö och Limhamn förfärades jag över den storbrand som hade gjort 80 familjer bostadslösa i det relativt nybyggda kvarteret Potatisåkern mellan Limhamn och Malmö. Det såg ut som om en bomb hade slagit ner i huset. Men i stället var det en braskamin som hade överhettats och på nolltid stod huset i ljusan låga. En gasledning som av misstag inte kopplades ifrån gjorde inte saken bättre. Elden fick rejält fäste och flera våningsplan totalförstördes. Och detta endast kort tid efter att en villa i Limhamn hade exploderat av utströmmande gas. Nu går alla här och håller andan i väntan på nästa storbrand. Mina tankar går med sorg i hjärtat till alla de familjer som nu inför julen står hemlösa och utan alla sina ägodelar. Malmö stad har dock lovat alla familjer tak över huvudet senast kommande vecka.
Zlatan, han fotbollsspelaren, fick säkert stora skälvan, för hans nyinköpta mångmiljonvilla ligger endast ett stenkast från det eldhärjade huset på Potatisåkern. Men även om han nu får en både skrämmande och skämmande utsikt från sitt hus kan han glädja sig åt en fortsatt, närmast kultdyrkan här i vår stad. Häromdagen läste jag en insändare i mitt nya husorgan och där skrev signaturen ”Proud” som svar på en tidigare insändare: ”Jag blev så glad när jag läste ditt inlägg om Zlatan. Jag älskar honom också … Zlatan är ändå bäst. Han är liksom KUNGEN av alla.” Ordet kungen stod skrivet med stora bokstäver.
Detta var alltså svaret på en tidigare insändare. Vill ni veta hur den skribenten undertecknade sitt inlägg? Jo, han kallade sig med ett nyskapande ord för zlatanist. Ja, kära lyssnare, då återstår ingenting annat för mig än att kalla mig ”sandinist”. Nej, nej, tro inte att jag tillhör den sydamerikanska vänsterrörelsen. Jag kallar mig ”sandinist” i djup beundran för en känd programledare. Vem? Ja, det gissar ni säkert alldeles själva.
Nu tänder jag mitt andra ljus i adventstid och tänker på er däruppe i norr.
Tag väl hand om er och era brinnande ljus säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1162
Nu har det gått några veckor sedan jag senast hördes i Radio TUFF. Men det beror inte på att jag har tröttnat på att berätta om livet härnere i Skåne, utan på att jag personligen har varit i Tyresö och så att säga kollat läget.
Bland annat var jag på TUFF:s 40-årsträff i Föreningsgården, dit AU (arbetsutskottet) hade bjudit in för att låta oss lyssna till Göran Flodman och Åke Sandin, när de berättade om Per Anders Fogelström, som en gång i världen var med när TUFF grundades. Tänk om det fanns flera av den sortens människor: aktiva, generösa och oerhört engagerade i fredsfrågor! Då skulle världen se så mycket bättre ut. Jag vill här passa på att tacka alla som hjälpte till att ordna denna kväll.
Här vill jag också ta tillfället i akt att gratulera paret Petersen i Krusboda, dessa båda ankare i TUFF:s vrksamhet, som i december månad båda fyller runda födelsedagar. Hur skulle TUFF ha klarat alla sina stora engagemang i Indien om inte dessa båda eldsjälar hade satsat så mycket kraft och tid, Margaretha genom sina besök i Indien på projekten, och Gunnar genom sina otaliga skolbesök, vid vilka han visade diabilder från projekten och talade sig varm för dem. Utan deras stora insats skulle inte alla dessa pengar från Operation Dagsverke ha kommit projekten till godo.
Grattis till er båda, Margaretha och Gunnar.
Väl tillbaka i Malmö och Limhamn förfärades jag över den storbrand som hade gjort 80 familjer bostadslösa i det relativt nybyggda kvarteret Potatisåkern mellan Limhamn och Malmö. Det såg ut som om en bomb hade slagit ner i huset. Men i stället var det en braskamin som hade överhettats och på nolltid stod huset i ljusan låga. En gasledning som av misstag inte kopplades ifrån gjorde inte saken bättre. Elden fick rejält fäste och flera våningsplan totalförstördes. Och detta endast kort tid efter att en villa i Limhamn hade exploderat av utströmmande gas. Nu går alla här och håller andan i väntan på nästa storbrand. Mina tankar går med sorg i hjärtat till alla de familjer som nu inför julen står hemlösa och utan alla sina ägodelar. Malmö stad har dock lovat alla familjer tak över huvudet senast kommande vecka.
Zlatan, han fotbollsspelaren, fick säkert stora skälvan, för hans nyinköpta mångmiljonvilla ligger endast ett stenkast från det eldhärjade huset på Potatisåkern. Men även om han nu får en både skrämmande och skämmande utsikt från sitt hus kan han glädja sig åt en fortsatt, närmast kultdyrkan här i vår stad. Häromdagen läste jag en insändare i mitt nya husorgan och där skrev signaturen ”Proud” som svar på en tidigare insändare: ”Jag blev så glad när jag läste ditt inlägg om Zlatan. Jag älskar honom också … Zlatan är ändå bäst. Han är liksom KUNGEN av alla.” Ordet kungen stod skrivet med stora bokstäver.
Detta var alltså svaret på en tidigare insändare. Vill ni veta hur den skribenten undertecknade sitt inlägg? Jo, han kallade sig med ett nyskapande ord för zlatanist. Ja, kära lyssnare, då återstår ingenting annat för mig än att kalla mig ”sandinist”. Nej, nej, tro inte att jag tillhör den sydamerikanska vänsterrörelsen. Jag kallar mig ”sandinist” i djup beundran för en känd programledare. Vem? Ja, det gissar ni säkert alldeles själva.
Nu tänder jag mitt andra ljus i adventstid och tänker på er däruppe i norr.
Tag väl hand om er och era brinnande ljus säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1162
lördag, december 1
EN REPORTER MED CIVILKURAGE
Vem tror ni det var som skrev det här om sitt besök på barnbyn Skå-Edeby:
”Det är ingen svårighet att hitta dit för jag får sällskap på vägen av en som bor där. Han är åtta år, har hela huvudet fullt av vitkrulliga lockar och är som en liten ängel. Ängeln stannar på skogsstigen, kikar upp på mig med glittrande blå ögon och säger:
--Vad heter du, kärringjävel?”
Jo, det var förstås Barbro Alving, signaturen Bang eller ”Käringen mot strömmen”, som hon också kallade sig. ”En av de mest briljanta reportrar som detta land har skådat”, som Bertil Mollberger i onsdags kallade henne i Dagens Nyheter (28/11).
Bang skildrade bland annat det spanska inbördeskriget (1936-39), som var precis så grymt som inbördeskrig brukar vara. Hon väjde inte för att realistiskt beskriva bombterrorn mot Madrid: Barn och kvinnor dränkta i blod med bortsprängda lemmar och huvuden.
Också på andra krigsskådeplatser fanns hon och hennes erfarenheter från krig gjorde henne till radikalpacifist. Hon väckte uppmärksamhet när hon 1955 vägrade civilförsvar och sattes i fängelse, en vistelse som hon självfallet skildrade.
Hon var Dagens Nyheters mest omtyckta journalist. När tidningen på 1950-talet började agitera ivrigt för svenska kärnvapen, fann Bang sin ställning som dess stjärnreporter alltmer ohållbar. Hon hade besökt Hiroshima och visste bättre än ledarskribenterna hur ohyggliga dessa vapen var. På ledarsidan medgav man visserligen att kärnvapen var ohyggliga men tillade käckt: ”Ohygglighet är i det här fallet effektivitet”.
Dagens Nyheters färgstarke chefredaktör Herbert Tingsten var så heltänd på kärnvapen att han skrev att ett svenskt militärt försvar utan egna atombomber var som att försvara sig med pilbågar. Detta och liknande ledde till att Barbro Alving valde att lämna Dagens Nyheter.
I tisdags (27/11) hade Göran Flodman och jag förmånen att i Bollmoras Kulturcafé berätta om Per Anders Fogelström. Det var han och Bang som 1958 formulerade de två programpunkterna för AMSA, Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb. Den ena var ett nej till svenska kärnvapen, den andra mera resonerande och talade om ”fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser som nu går till militära ändamål för uppbyggande syften”.
1957 visade en opinionsundersökning att 40 procent av svenskarna önskade blågula atombomber, medan 36 procent var emot. Men redan 1959 sade hela 51 procent nej. Bara 29 procent var nu anhängare till svenska atombomber. Det var en märkligt kraftig och snabb svängning i opinionen. Vad hade då hänt under ett par år?
Säkert bidrog Per Anders Fogelström, Barbro Alving, Bertil Svahnström och andra AMSA-medlemmar till denna omsvängning. De genomförde en intensiv debattperiod, framträdde på olika platser i landet, oftast för fulla hus. På 1960-talet blev det sedan politiskt och opinionsmässigt omöjligt att förse det militära försvaret med kärnvapen. Militären fick hålla till godo med Tingstens ”pilbågar”, låt vara alltmer sofistikerade och för skattebetalarna allt kostsammare sådana.
Barbro Alving levde mellan 1909 och 1987, var kedjerökande och bisexuell katolik och tillhörde i hög grad dem som lyckades med fredsrörelsens kanske främsta bedrift under 1900-talet: Att förhindra anskaffandet av svenska kärnvapen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1161) 2007-12-02
”Det är ingen svårighet att hitta dit för jag får sällskap på vägen av en som bor där. Han är åtta år, har hela huvudet fullt av vitkrulliga lockar och är som en liten ängel. Ängeln stannar på skogsstigen, kikar upp på mig med glittrande blå ögon och säger:
--Vad heter du, kärringjävel?”
Jo, det var förstås Barbro Alving, signaturen Bang eller ”Käringen mot strömmen”, som hon också kallade sig. ”En av de mest briljanta reportrar som detta land har skådat”, som Bertil Mollberger i onsdags kallade henne i Dagens Nyheter (28/11).
Bang skildrade bland annat det spanska inbördeskriget (1936-39), som var precis så grymt som inbördeskrig brukar vara. Hon väjde inte för att realistiskt beskriva bombterrorn mot Madrid: Barn och kvinnor dränkta i blod med bortsprängda lemmar och huvuden.
Också på andra krigsskådeplatser fanns hon och hennes erfarenheter från krig gjorde henne till radikalpacifist. Hon väckte uppmärksamhet när hon 1955 vägrade civilförsvar och sattes i fängelse, en vistelse som hon självfallet skildrade.
Hon var Dagens Nyheters mest omtyckta journalist. När tidningen på 1950-talet började agitera ivrigt för svenska kärnvapen, fann Bang sin ställning som dess stjärnreporter alltmer ohållbar. Hon hade besökt Hiroshima och visste bättre än ledarskribenterna hur ohyggliga dessa vapen var. På ledarsidan medgav man visserligen att kärnvapen var ohyggliga men tillade käckt: ”Ohygglighet är i det här fallet effektivitet”.
Dagens Nyheters färgstarke chefredaktör Herbert Tingsten var så heltänd på kärnvapen att han skrev att ett svenskt militärt försvar utan egna atombomber var som att försvara sig med pilbågar. Detta och liknande ledde till att Barbro Alving valde att lämna Dagens Nyheter.
I tisdags (27/11) hade Göran Flodman och jag förmånen att i Bollmoras Kulturcafé berätta om Per Anders Fogelström. Det var han och Bang som 1958 formulerade de två programpunkterna för AMSA, Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb. Den ena var ett nej till svenska kärnvapen, den andra mera resonerande och talade om ”fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser som nu går till militära ändamål för uppbyggande syften”.
1957 visade en opinionsundersökning att 40 procent av svenskarna önskade blågula atombomber, medan 36 procent var emot. Men redan 1959 sade hela 51 procent nej. Bara 29 procent var nu anhängare till svenska atombomber. Det var en märkligt kraftig och snabb svängning i opinionen. Vad hade då hänt under ett par år?
Säkert bidrog Per Anders Fogelström, Barbro Alving, Bertil Svahnström och andra AMSA-medlemmar till denna omsvängning. De genomförde en intensiv debattperiod, framträdde på olika platser i landet, oftast för fulla hus. På 1960-talet blev det sedan politiskt och opinionsmässigt omöjligt att förse det militära försvaret med kärnvapen. Militären fick hålla till godo med Tingstens ”pilbågar”, låt vara alltmer sofistikerade och för skattebetalarna allt kostsammare sådana.
Barbro Alving levde mellan 1909 och 1987, var kedjerökande och bisexuell katolik och tillhörde i hög grad dem som lyckades med fredsrörelsens kanske främsta bedrift under 1900-talet: Att förhindra anskaffandet av svenska kärnvapen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1161) 2007-12-02
Rosor från Radio Tuff (nr 1161) 07-12-02 till....
....till Erik Gustafsson som i Sveriges Radios Studio Ett (29/11) berättade om den unge amerikanen Chris Capps, som tog värvning 2004, lockad av 5000 dollar i bonus och collegestipendium. Han tillbringade tio månader i Irak, reagerade mot våldsamheterna och skillnaden mellan amerikanerna i sitt skyddade område med alla bekvämligheter och irakiernas eländiga situation. När han placerades i Tyskland hoppade han av, hjälpt av tyska mennoniter, som förklarade:
”Jesus var fredsmäklare och det är vår skyldighet som kristna att vara det också”
Ganska bra adventsbudskap, eller hur? Antalet amerikanska desertörer uppgavs ha fördubblats under de senaste tre åren
....till Gustav Wibom i Hägersten, som i Sveriges Radios Ring P1 (27/11) tog upp samma ämne som Radio Tuffs krönika förra veckan handlade om, alltså överdrifterna och propagandalögnerna om de ryska ubåtarna, som påstods vimla i våra vatten, något som allt flera experter har slutat att sätta sin tilltro till.
....till många muslimska intellektuella, som tar skarpt avstånd från behandlingen av författarinnan och feministen Taslima Nasrin. Genom sin kritik av muslimsk fundamentalism blev hon 1993 i Bangladesh dödshotad och tvangs att fly. Hon bodde tidvis i Sverige. På sistone har hon haft en fristad i den indiska delstaten Västbengalen. Härom veckan utbröt i Calcutta oroligheter och muslimska demonstranter hotade att mörda henne. Hon fick på nytt fly och efter att ha utvisats från delstaten Rajasthan bor hon nu på hemlig adress i New Delhi. Hon avvisar beskyllningarna för att vara antimuslim utan hävdar att hon är ateist.
....till debattören Bernt Jonsson, bland annat före detta ordförande i Kristna Freds, som i Sveriges Radios Obs (26/11) diskuterar vad som kommer först, rätten eller freden? Han sade bland annat:
”Bland förespråkare för fredsbyggande och försoning är man rädd att den juridiska jakten på de tidigare förövarna, att en rättvisa i hämndens tecken ska leda till en kollaps i närmandet mellan politiska motståndare och till ett stopp för en nödvändig fredsprocess.”
....till TFF:s Jan Öberg, som på tal om Kosovos planer på att utropa sig självständigt, skriver (22/11) om landet:
"Fast självständighet väntas bli förklarad inom några veckor var det bara 45 procent som röstade och serberna bojkottade valet nyligen. Det bådar illa för demokrati och mänskliga rättigheter. Ännu värre är att valets segrare Hachim Thaci är en tidigare krigsherre i KLA (Kosovos befrielsearmé), som nu troligen ersätter den nuvarande krigspremiärministern och KLA-arkitekten Agim Ceku, som också var en ledande general i den kroatiska armén, när den 1995 etniskt rensade 250 000 kroatiska serber från Kroatien med stöd från USA och Europa. Kort sagt: Han är våran krigsherre och alltså okej.
Dessutom är Kosovo ett område med extremt liten produktion och desto mer av svart ekonomi och handel och en kriminell struktur som når från Afghanistan djupt in i Schweiz, Bryssel och USA:s storstäder. Arbetslösheten är omkring 70 procent och området är en rad segregerade samhällen, där den serbiska minoriteten liksom andra lever i getton”
....till Gunnar och Margaretha Petersen som båda i december fyller jämt. Mer än någon annan har de under många år arbetat för de omfattande Tuff-projekten i Indien. Nu planerar våra partners att i en av Tuff-skolorna inrätta ett ”Petersens’ Reading Room”. Många av Gunnars och Margarethas vänner har redan satt in bidrag till detta projekt på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Välkommen du också att på det viset hylla två beundransvärda människor.
”Jesus var fredsmäklare och det är vår skyldighet som kristna att vara det också”
Ganska bra adventsbudskap, eller hur? Antalet amerikanska desertörer uppgavs ha fördubblats under de senaste tre åren
....till Gustav Wibom i Hägersten, som i Sveriges Radios Ring P1 (27/11) tog upp samma ämne som Radio Tuffs krönika förra veckan handlade om, alltså överdrifterna och propagandalögnerna om de ryska ubåtarna, som påstods vimla i våra vatten, något som allt flera experter har slutat att sätta sin tilltro till.
....till många muslimska intellektuella, som tar skarpt avstånd från behandlingen av författarinnan och feministen Taslima Nasrin. Genom sin kritik av muslimsk fundamentalism blev hon 1993 i Bangladesh dödshotad och tvangs att fly. Hon bodde tidvis i Sverige. På sistone har hon haft en fristad i den indiska delstaten Västbengalen. Härom veckan utbröt i Calcutta oroligheter och muslimska demonstranter hotade att mörda henne. Hon fick på nytt fly och efter att ha utvisats från delstaten Rajasthan bor hon nu på hemlig adress i New Delhi. Hon avvisar beskyllningarna för att vara antimuslim utan hävdar att hon är ateist.
....till debattören Bernt Jonsson, bland annat före detta ordförande i Kristna Freds, som i Sveriges Radios Obs (26/11) diskuterar vad som kommer först, rätten eller freden? Han sade bland annat:
”Bland förespråkare för fredsbyggande och försoning är man rädd att den juridiska jakten på de tidigare förövarna, att en rättvisa i hämndens tecken ska leda till en kollaps i närmandet mellan politiska motståndare och till ett stopp för en nödvändig fredsprocess.”
....till TFF:s Jan Öberg, som på tal om Kosovos planer på att utropa sig självständigt, skriver (22/11) om landet:
"Fast självständighet väntas bli förklarad inom några veckor var det bara 45 procent som röstade och serberna bojkottade valet nyligen. Det bådar illa för demokrati och mänskliga rättigheter. Ännu värre är att valets segrare Hachim Thaci är en tidigare krigsherre i KLA (Kosovos befrielsearmé), som nu troligen ersätter den nuvarande krigspremiärministern och KLA-arkitekten Agim Ceku, som också var en ledande general i den kroatiska armén, när den 1995 etniskt rensade 250 000 kroatiska serber från Kroatien med stöd från USA och Europa. Kort sagt: Han är våran krigsherre och alltså okej.
Dessutom är Kosovo ett område med extremt liten produktion och desto mer av svart ekonomi och handel och en kriminell struktur som når från Afghanistan djupt in i Schweiz, Bryssel och USA:s storstäder. Arbetslösheten är omkring 70 procent och området är en rad segregerade samhällen, där den serbiska minoriteten liksom andra lever i getton”
....till Gunnar och Margaretha Petersen som båda i december fyller jämt. Mer än någon annan har de under många år arbetat för de omfattande Tuff-projekten i Indien. Nu planerar våra partners att i en av Tuff-skolorna inrätta ett ”Petersens’ Reading Room”. Många av Gunnars och Margarethas vänner har redan satt in bidrag till detta projekt på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Välkommen du också att på det viset hylla två beundransvärda människor.
Bengt Svensson: MED KALKONER OCH POTTSTOL I DRÖMSTADEN
Bengt Svensson från San Francisco:
MED KALKONER OCH POTTSTOL I DRÖMSTADEN.
Hej alla lyssnare!Vi har firat Thanksgiving här i USA. Hemma hos oss var vi elva personer, kvinnor, barn och andra, som krängde i oss större delen av en 15-punds kalkon. Thanksgiving är en rätt mysig torsdagskväll, som påminner lite grand om julafton hemma i Harvaremåla. För många är det en långhelg.
För kalkonerna är det förstås inte lika mysigt, men eftersom Gud har satt oss att härska över naturen, så är det väl bara att svinga yxan med gott samvete.Det senaste kalkonätarrekordet innehas annars av en man som lyckades sätta i sig en tio punds kalkon på 15 minuter. På fredagen och lördagen åt vi kalkonsmörgås, och på söndagen slutade festen med kalkonsoppa. Katten deltog också efter förmåga.Senare gick jag till svärmors garage för att ta hand om den där pottstolen, som ingen vet varifrån den kom. Jag promenerar med den och ett gammalt jätteaskfat till andrahandsbutiken, som drivs av en välgörenhetsorganisation, som drivs av en välavlönad direktör åtta kvarter ner längs Clement Street. Det är gott om helglediga människor ute på denna restaurang- och butiksgata, och en och annan uteliggare som somnat på trottoaren.
Det är snart midnatt, jag lämnar pottstolen och går in på The Donut Cafe tvärsöver gatan och sätter mig med en kaffe och en chokladdoppad jättedoughnut att läsa sexrådgivningsspalten i ett av stans annonsblad. Den handlar om "three-somes" (1), vad det nu heter på svenska. Enligt Mr Savage är en "threesome" den mest populära fantasin i USA. Sedan tillägger han, att utanför USA, of course, så är den mest populära fantasin "at least one engine falling off Air Force One", vilket alltså är namnet på presidentens tjänsteplan.
Sedan får en man med problem som knappast lämpar sig för publicering innanför Tyresös kommungräns rådet att slänga sig i väggen. Vad damen som blir heltänd på tomtekostymer ska ta sig till får jag aldrig veta, eftersom två äldre kinesiska herrar, förmodligen bröder, just då kommer in och sätter sig i var sin ände av lokalen och börjar gräla högljutt med varandra. Jag drar hemåt. Pottstolen står fortfarande kvar utanför butiken, men askfatet är borta. Jag lägger märke till en stor frottéhandduk dekorerad med en stor bild av Musse Piggs hund, Pluto. Under handduken sover en ovanligt småvuxen person. På sjätte avenyn står en polisbil med blåljus på och spärrar av gatan. I andra änden av kvarteret står en annan polisbil och spärrar samt ett antal likaledes blinkande utryckningsfordon.
Jag fortsätter hemåt, eftersom jag är alltför kissnödig för att stanna och fråga vad som står på.
Ännu en dag är till ända i San Francisco.
-----------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff, nr 1161
(1) ”Three-somes” lär vara ett slags gruppsex, tre stycken i samma säng
MED KALKONER OCH POTTSTOL I DRÖMSTADEN.
Hej alla lyssnare!Vi har firat Thanksgiving här i USA. Hemma hos oss var vi elva personer, kvinnor, barn och andra, som krängde i oss större delen av en 15-punds kalkon. Thanksgiving är en rätt mysig torsdagskväll, som påminner lite grand om julafton hemma i Harvaremåla. För många är det en långhelg.
För kalkonerna är det förstås inte lika mysigt, men eftersom Gud har satt oss att härska över naturen, så är det väl bara att svinga yxan med gott samvete.Det senaste kalkonätarrekordet innehas annars av en man som lyckades sätta i sig en tio punds kalkon på 15 minuter. På fredagen och lördagen åt vi kalkonsmörgås, och på söndagen slutade festen med kalkonsoppa. Katten deltog också efter förmåga.Senare gick jag till svärmors garage för att ta hand om den där pottstolen, som ingen vet varifrån den kom. Jag promenerar med den och ett gammalt jätteaskfat till andrahandsbutiken, som drivs av en välgörenhetsorganisation, som drivs av en välavlönad direktör åtta kvarter ner längs Clement Street. Det är gott om helglediga människor ute på denna restaurang- och butiksgata, och en och annan uteliggare som somnat på trottoaren.
Det är snart midnatt, jag lämnar pottstolen och går in på The Donut Cafe tvärsöver gatan och sätter mig med en kaffe och en chokladdoppad jättedoughnut att läsa sexrådgivningsspalten i ett av stans annonsblad. Den handlar om "three-somes" (1), vad det nu heter på svenska. Enligt Mr Savage är en "threesome" den mest populära fantasin i USA. Sedan tillägger han, att utanför USA, of course, så är den mest populära fantasin "at least one engine falling off Air Force One", vilket alltså är namnet på presidentens tjänsteplan.
Sedan får en man med problem som knappast lämpar sig för publicering innanför Tyresös kommungräns rådet att slänga sig i väggen. Vad damen som blir heltänd på tomtekostymer ska ta sig till får jag aldrig veta, eftersom två äldre kinesiska herrar, förmodligen bröder, just då kommer in och sätter sig i var sin ände av lokalen och börjar gräla högljutt med varandra. Jag drar hemåt. Pottstolen står fortfarande kvar utanför butiken, men askfatet är borta. Jag lägger märke till en stor frottéhandduk dekorerad med en stor bild av Musse Piggs hund, Pluto. Under handduken sover en ovanligt småvuxen person. På sjätte avenyn står en polisbil med blåljus på och spärrar av gatan. I andra änden av kvarteret står en annan polisbil och spärrar samt ett antal likaledes blinkande utryckningsfordon.
Jag fortsätter hemåt, eftersom jag är alltför kissnödig för att stanna och fråga vad som står på.
Ännu en dag är till ända i San Francisco.
-----------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff, nr 1161
(1) ”Three-somes” lär vara ett slags gruppsex, tre stycken i samma säng
Eivor Sydberg: "DET ALLRA VIKTIGASTE FÖR VARJE MÄNNISKA..."
Vapenindustrins komplex är ett stort problem för hela vårt jordklot, för alla levande varelser, djur som människor. De tjänar miljarder. Ingenting kommer folket till del utan allt hamnar i miljardärernas fickor.
Det finns dock ett lika stort hot mot enskilda individer. Det är pengar. Vi måste tyvärr ha pengar för vår överlevnad: mat för dagen, hus att bo i och kläder med mera. Man har på ett skickligt sätt strypt friheten genom att bankerna lånar pengar utan säkerhet, så skulderna växer över huvudet.
Du måste ha ett arbete, kanske flera jobb. Du har hus och barn och skulderna skall betalas. Bördan blir stor. Orken räcker inte till annat.
Det kommersiella samhällssystemet pådyvlar människorna prylar, som vi inte behöver alla gånger. I medierna talas det dagligen och stundligen till dig och mig: KONSUMERA MERA, då börjar hjulen att rulla. Vem tjänar på det? Inte du.
Pengar får människan att göra ohyggliga saker. Jag tänker på människohandel, prostitution, rån och det värsta av allt: mord.
Det är bara du lilla människa, som kan stoppa allt elände med ditt förnuft och din kärlek till livet och din nästa.
Det allra viktigaste för varje människa i dag är att arbeta för fred och nedrustning i världen. Ingenting, absolut ingenting, är viktigare i ditt liv, om du vill fortsätta att leva och verka i vår underbara värld.
-----------------------------------------------------
Eivor Sydberg i Härjedalen för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1161)
Det finns dock ett lika stort hot mot enskilda individer. Det är pengar. Vi måste tyvärr ha pengar för vår överlevnad: mat för dagen, hus att bo i och kläder med mera. Man har på ett skickligt sätt strypt friheten genom att bankerna lånar pengar utan säkerhet, så skulderna växer över huvudet.
Du måste ha ett arbete, kanske flera jobb. Du har hus och barn och skulderna skall betalas. Bördan blir stor. Orken räcker inte till annat.
Det kommersiella samhällssystemet pådyvlar människorna prylar, som vi inte behöver alla gånger. I medierna talas det dagligen och stundligen till dig och mig: KONSUMERA MERA, då börjar hjulen att rulla. Vem tjänar på det? Inte du.
Pengar får människan att göra ohyggliga saker. Jag tänker på människohandel, prostitution, rån och det värsta av allt: mord.
Det är bara du lilla människa, som kan stoppa allt elände med ditt förnuft och din kärlek till livet och din nästa.
Det allra viktigaste för varje människa i dag är att arbeta för fred och nedrustning i världen. Ingenting, absolut ingenting, är viktigare i ditt liv, om du vill fortsätta att leva och verka i vår underbara värld.
-----------------------------------------------------
Eivor Sydberg i Härjedalen för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1161)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)