Vem vet något om Karl Staaff? För länge sen, på universitetet, visste jag en hel del om honom, för jag skrev då några historie- och statskunskapsuppsatser om Sverige före första världskriget.
Staaff var statsminister 1905-06 och 1911-14. Och han var den liberale ledaren. När jag påpekat att han är en av mina politiska idoler har vänner vänsterut rynkat på näsan. Kanske har man i den borgerliga alliansens tid glömt, att liberalerna för 100 år sedan räknades till vänstern, stödda av den framväxande socialdemokratin.
Staaffs liberala regering hade skrinlagt planer på att finansiera kostsamma pansarbåtar för att i stället få pengar till sociala reformer, som skulle göra livet mindre odrägligt för dåtidens många fattiga svenskar. Därmed utmanade folkmakten en mäktig treenighet: herremakt, kungamakt och militärmakt. 1912 spreds Sven Hedins rysshatiska bok ”Ett varningsord” i en miljon exemplar. Bland andra var många av Sveriges präster bokens kolportörer, drottning Victoria dess beskyddarinna.
Vintern 1914 brände det till. Då hade det militär-industriella komplexet mobiliserat tiotusentals bönder i ett ”Bondetåg” till Stockholm. Där uppvaktade de på Borggården kungen och krävde militär upprustning. Kungen höll ett tal till dem, delvis skrivet av Sven Hedin. Han tog avstånd från sin egen regering, ett brott mot den nya svenska parlamentarismen.
”Borggårdskrisen” ledde till den liberala regeringens avgång. Sedan utsattes Karl Staaff för en otäck förtalskampanj, som till och med innehöll beskyllningar om spioneri –för Ryssland förstås. Professor Mittag-Leffler tillhörde de mest infama och i Östermalms fina salonger fimpade herrarna sina cigarrer i askkoppar, som hade den hatade statsministerns bild i botten. Karl Staaff levde bara ett år efter sin avgång och ibland undrar jag om han kanske rentav blev en martyr för demokrati, parlamentarism och antimilitarism.
Kung Gustav V har nyligen varit i fokus för en debatt i DN mellan två historieprofessorer. Den ene, Gunnar Richardson, är upprörd över att kungen hösten 1940 skrev brev till Hitler och den brittiske kungen George VI och erbjöd sig befrämja fred mellan Tyskland och England. Den andre professorn, Gunnar Åselius, tycker att detta är att göra världskriget till ett Hollywooddrama mellan onda och goda.
Det verkligt onda var ju att så där en 40 miljoner människor grymt dödades i kriget efter 1940, plus minst lika många indirekta dödsoffer för kriget. Hade dessa enorma massmord verkligen hänt, om Tyskland och England slutit fred redan 1940? Man kan aldrig veta, men tänk om det hade räddat livet på bland andra många miljoner ryssar, polacker, tyskar, jugoslaver, judar, japaner och på de tre miljoner bengaler som 1943 svalt ihjäl på grund av sina brittiska kolonialherrars krig. Får jag fortsätta att önsketänka kanske segermakterna inte hade, som de faktiskt gjorde efter kriget, farit fram som fascisters likar lite varstans i världen.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1147) 2007-08-26
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar