När jag var mindre gammal och mindre lat åkte jag oftare än nu in till de stora medierna för att fråga ut flera av våra mest kända mediefigurer. I Radio Tuff hördes Dagens Nyheters chefredaktör Arne Ruth, samma tidnings veteranjournalist Olle Alsén, som var en av ubåtsdissidenterna, Yrsa Stenius, nybliven pressombudsman och tidigare chefredaktör på Aftonbladet, samma tidnings Gunnar Fredriksson och många fler. I år har jag lyft på bakdelen bara en gång för att intervjua en känd journalist. Det var Lars Borgnäs på SvT, som kan mycket om både Palmemordet och förmenta ryska ubåtar i svenska vatten.
1997 försökte jag få intervjua Expressens Ingvar Hedlund, men han var för feg att ställa upp efter att på flera punkter grovt beljugit Tuff och mig. När jag sedan intervjuade förre utrikesministern Sten Andersson berättade han dråpligt om Hedlunds räddhågsenhet och mytskapande opportunism.
En som däremot inte kan anklagas för feghet är Staffan Heimerson. När han 1988 fanns med i Radio Tuff fick han frågan om vad som var det jävligaste han upplevt som krigskorrespondent. I stället för att svara blev han lyrisk:
”Mitt livs lyckligaste reporterögonblick är när jag varit som mest i hetluften, nämligen rakt smack i krig. Den eufori jag känner av att med egna ögon bevittna det mest primitiva men samtidigt centrala i mänskligheten, nämligen krig, fyller reporterhjärtat. Pulsen går upp. Ögonen blir skarpare. Öronen blir mer lyhörda. Livet blir centralare, det bryts ner till väldigt enkla faktorer och ingenting är lättare att göra god stilistik av än krig”
Ja, Heimerson hävdade rentav att det största på 1900-talet var första och andra världskriget. Han menade att krigsskildringar motsvarade Formel 1 inom bilsporten och tungviktsmatcher inom boxningen. Särskilt förtjust var han över sin insats när sandinisterna 1979 tog över Nicaraguas huvudstad Managua. Han befann sig redan i staden, innan de sista av diktatorn Somozas anhängare schappade, så han kunde stolt välkomna sandinisterna. Och han kände sig som Ernest Hemingway:
”Bak i huvudet på mig fanns en minnesbild av Hemingway, hur Hemingway hade kört förbi den amerikanska befrielsearmén när Paris skulle intas. Så Hemingway fanns på plats i vad som skulle bli det amerikanska högkvarteret. Han kunde öppna porten och ta emot befrielsearmén. Jag hade glädjen att kunna upprepa denna bravad.”
När jag frågade Heimerson om rapporteringen från Falklandskriget 1982, då mediernas krigstrummor fick dåvarande premiärministern Margaret Thatchers opinionssiffror att fördubblas, ansåg han att britterna genomförde kriget ”kliniskt rent”. Och han fastslog:
”I Falklandskriget fanns från den engelska sidan enbart ädelmod”
Nej, för Heimerson var krig något fascinerande. Han var med också under kriget i Bosnien och gav häftiga skildringar av hur kulorna visslade runt öronen. När jag intervjuade Tyresökillen Tomas Carlstedt, en av mina före detta elever, om hans tid som FN-soldat i Bosnien smålog han bara åt dessa reportage och antydde att mycket av det hade tillverkats på barerna i Sarajevo. Det som etsat sig fast i Tomas minne var däremot krigsdrabbade civila, förtvivlade flyktingar med bleka ansikten, unga flyktingflickor med tovigt hår, smutsiga ansikten och ångestfyllda ögon.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1144) 2007-08-05
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar