I Kambodja råder nu en epidemi av den dödliga denghue-febern eller "benkrossarfebern" som den också är känd som. Denghue-myggan är av en sällsynt lömsk typ som är aktiv även dagtid vilket gör myggmedel till shortsen ett måste. 25 000 människor har hittills insjuknat vilket gjort att sjukhusen blivit överfyllda. Majoriteten av de insjuknade är barn och ibland kan man se föräldrar som håller i det dropp som går in i barnets arm - samtidigt som de åker moped.
300 barn har hittills dött i år som resultat av denghue-smittan. Symptomatiskt för Kambodja är att 90% av dessa inte dött direkt av sjukdomen utom som resultat av medicinsk felbehandling. Sjuka kambodjaner vänder sig i första hand till lokala vise män som lurar på dem naturläkemedel som med tur är harmlösa, med otur direkt giftiga. När dessa inte hjälper går de till den lokale apotekaren som ger dem felförvarade mediciner tillverkade för andra ändamål. Har de ännu inte dött går de till ett sjukhus där de, om inte läkaren mutat till sig sitt diplom, kan få rätt behandling. För rika kambodjaner och västerlänningar finns givetvis alternativ - rädda om sina liv åker de till Thailand.
* * *
Från Siem Reap, vid Angkors tempelstäder, kan man åka till staden Battambang med hjälp av vad kambodjanerna optimistiskt kallar för "speedboat" - snabb-båt. Färden skulle ta endast tre timmar, fick vi förklarat, och skulle ta oss genom Kambodjas mest idylliska områden, sjöar och kanaler, byar byggda på pelare eller direkt på båtar. Vad man inte talade om för oss var att man använde sig av kambodjanska jättetimmar, av vilka det går två på en vanlig standardtimme.
"Speedbåten" var av den typ som amerikansk militär skulle kallat för IFD - Improvised Floating Device - Improviserat Flytetyg på svenska. Som tidigare nämnt var namnet "speedboat" lätt optimistiskt, men det gjorde inte så mycket eftersom vi då endast behövde stanna en gång då båten höll på att välta och under resten av resan kunde vi njuta av de olika perspektiv man fick då båten lutade kraftigt åt höger eller vänster.
* * *
För inte länge sen rådde en debatt i svenska tidningar om Jan Myrdal och tre andra svenskar som åkte till Kambodja 1978 under de värsta Pol Pot-utrensningarna. Myrdal och sällskap anklagades för att vara blinda, naiva och aningslösa i sina beskrivningar av Kampuchea, som landet då hette. Jan Myrdal fick dock sista ordet när han sa att "hatet och upproret ständigt jäser i den tilltagande massfattigdomen".
Vad många har glömt idag är att den regim som Pol Pot ersatte också var skyldig till enorma grymheter - där Pol Pot drev en miljon stadsbor på flykten till landet hade den USA-styrda Lon Nol-regimen drivit en miljon bönder på flykt till städerna. Outbildade bönder har dock aldrig värderats lika högt som välutbildad överklass i städerna, i alla fall inte i svenska morgontidningar.
När jag blev skjutsad runt Battambang, Kambodjas jordbrukshuvudstad, berättade min motoförare om sin familjs liv, som hämtat ur svenskt 1800-tal. Vid fyra-tiden på morgonen gick man upp för att mata djur och börja risskörden. En tunn rissoppa var enda frukost. Med undantag för lunch arbetade man fram till tvåtiden då värmen blev olidlig. Arbetet tog dock fart igen efter två timmar och fortsatte till sex eller sju på kvällen.
Barnen gick halvtid i skolan - om man hade råd - annars arbetade också de på fälten. Pengar fanns inte att spara och en sjukdom blev katastrof för familjen. Då pappan blev sjuk tvingades de sälja stora delar av sin mark för att sedan hyra tillbaks den - vilket gjorde familjen ännu fattigare. "Det är inte underligt att Pol Pot kunde komma till makten”, avslutade motoföraren med. I nordöstra Kambodjas jordbruksbygder finns det fortfarande de som stödjer honom.
----------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff nr 1148 2007-09-02
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar