Ett halvt dussin, kanske fler, kandidater slåss om att bli nominerade till det republikanska partiets presidentkandidat år 2008. I våras någon gång möttes de i en debatt i amerikansk TV. Det var inte en debatt i vanlig mening utan mer som en presentation av var och en. På frågan om huruvida USA borde attackera Iran skiljde sig svaren något mellan de här politikerna. Några tyckte att det var en god idé medan andra tyckte att det var en strålande ide. Flera stycken hade inget emot att använda kärnvapen.
I de högsta politiska kretsarna i USA finns det alltså folk, som anser att det går an att starta ett oprovocerat kärnvapenkrig mot en stat som saknar kärnvapen. Nu tror jag inte, att en person med sådana, explicit uttalade åsikter kommer att väljas till president 2008. Men episoden säger en del om det politiska tänkandet inom den amerikanska makteliten.
Kriget mot Irak har bland annat gett upphov till en av de värsta flyktingkatastroferna sedan det andra världskriget. Det talas om uppåt 4 miljoner flyktingar, varav hälften lyckats ta sig ut ur landet. Irakierna röstar numera med fötterna. Efter 4 års amerikansk ockupation är Irak en så kallad failed state, en kollapsad stat. Nu rankas Irak, tillsammans med länder som Afghanistan, Somalia, Kongo, Haiti, bland de tio värsta länderna i världen.
Vad säger då amerikanska kommentatorer om president Bushs utrikespolitiska fiasko? I juninumret av The New York Review of Books anmäler Jonathan Friedman tre böcker i ämnet.
1. Statecraft and how to Restore America´s Standing in the World av Dennis Ross.
2. Second Chance: Three Presidents and the Crisis of American Superpower av Zbignew Brzezinski och
3. Nemesis: The last days of the American Republic av Chalmers Johnson.
Rubriken på Friedmans anmälan är "Bush's Amazing Achievement", dvs "Bushs enastående prestation". Prestationen är, enligt Friedman, att Bush skapat nära nog enighet bland alla i USA, som studerar utrikespolitiken, Från Noam Chomsky till Brent Scowcroft, och från gatornas antikrigsdemonstranter till James Baker, som var utrikesminister under pappa Bush. Alla är eniga om att invasionen av Irak 2003 var en katastrof (calamity), och att USA:s ställning i världen under Bush har reducerats, och landets säkerhet minskat, inte ökat, dess fiender blivit uppmuntrade och dess vänner alienerade.
Av de tre författarna beklagar de två första , Ross och Brzezinski, att USA har förlorat makt och anseende under Bush, och de beskriver vad som bör göras för att återställa landets ställning. För en icke-amerikan är deras hårda kritik av Bush-administrationens invasion av Irak, misslyckade jakt på Al Qaida och cyniska partiskhet i Israel-Palestinakonflikten mindre anmärkningsvärd än vilka herrarna är.
Dennis Ross var USA:s förhandlare i Mellanöstern både under pappa Bush och Bill Clinton. Zbignew Brzezinski var president Carters nationella säkerhetsrådgivare, kallakrigshök och demokrat på högerkanten. Båda författarna skriver med beundran och nostalgi om pappa Bush som en kompetent statsman med kallt huvud i motsats till den neokonservativa fantasi , som sonen Bush har jagat utan framgång.
Deras recept för framtiden är en återgång till gammal beprövad statskonst: Medling och förhandlingar, större respekt för övriga Natoländer, alliansbyggande och inte bara hot mot omvärlden utan också löften. På så sätt skulle man kunna återvända till den gamla goda tiden, dvs de närmaste åren efter Sovjetunionens sammanbrott.--------------------------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. 2007-08-05 i Radio Tuff nr 1144
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar