....till Tuffs Indiengrupp, som förra veckan skickade 300 000 kr för driften av två Tuff-skolor och ett elevhem i Indien och som liksom alla andra i Tuff och Radio Tuff arbetar oavlönat och utan offentliga bidrag. Varenda krona går oavkortat till Indien.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som uttrycker sin glädje över det diskussionscafé om Indien som startar tisdag den 11 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Han välkomnar så hjärtligt aktiva i Tuff att besöka de indiska Tuff-projekten.
....till Kristna Fredsrörelsen, som i sitt nyhetsbrev (27/8) med rubriken ”Vart tar biståndets möjlighet att förebygga väpnat våld vägen?” bland annat skriver:
”Att biståndet kan ge viktiga bidrag till att stödja fredsprocesser i länder i konflikt och efterkrigssituationer är något som lyfts fram av bistånds-ministern och det finns en särskild kategori av sådana länder. Men det finns en enorm outnyttjad potential inom internationellt utvecklingssamarbete för att agera i tidigare skeden, så att konflikter inte behöver bryta ut i våld i första taget. Om detta sägs det mycket lite.”
....till historikern och författaren Åsa Linderborg, som (AB 29/8) vänder sig emot att två bibliotekarier på Brännkyrka gymnasium fränt kritiserats i pressen för att de vägrat att ta emot en bok om kommunismens brott. Det är regeringen som påbjudit att skolorna skall förses med boken. Linderborg menar, att bibliotekarierna ”i själva verket tar avstånd från indoktrineringsmaterial förklätt till läromedel.” Hon skriver:
”Ansvariga för kampanjen är Forum för levande historia, en myndighet som till sitt uppdrag liknar de propagandacentraler som finns i just de samhällen man varnar för.....Samtidigt som den svenska lärarkåren påtvingas den här typen av oseriös kampanjundervisning gömmer sig de flesta historikerna i sina elfenbenstorn, samvetsömma men för fega att ge sig ut i debatten. Det är svårt att finna någon enda historiker som inte ogillar Forum för levande historia och deras regeringsstyrda historieförmedling – oavsett om regeringen leds av Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt. Man drar sig dock för obehaget att riskera minskade anslag för att man profilerat sig i samhällsdebatten på ett olämpligt sätt. Och man är rädd att anklagas för sympatier med Pol Pot. Hellre låta seriösa bibliotekarier och lärare stå där ensamma. ”
....till Svenska Afghanistankommitténs Lena Hjelm-Wallén och Bengt Kristiansson, som nu kräver att avvisningen av afghanska flyktingar skall stoppas. De påpekar att hundratusentals afghanska flyktingar i grannländerna nu tvingas hem och att FN slagit larm om att det leder till en humanitär kris i form av ökad bostadsbrist, arbetslöshet och hemlöshet samt till bristande tillgång på mat, vatten, hälsovård och skola.
....till alla som fyndar vid Tuffs höstloppis på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Coop nu på lördag den 8 september kl 11-15
....till alla som hjälper till vid denna loppis
fredag, augusti 31
HAMPUS ECKERMAN: Kambodja, feber, båtar, jordbruk.
I Kambodja råder nu en epidemi av den dödliga denghue-febern eller "benkrossarfebern" som den också är känd som. Denghue-myggan är av en sällsynt lömsk typ som är aktiv även dagtid vilket gör myggmedel till shortsen ett måste. 25 000 människor har hittills insjuknat vilket gjort att sjukhusen blivit överfyllda. Majoriteten av de insjuknade är barn och ibland kan man se föräldrar som håller i det dropp som går in i barnets arm - samtidigt som de åker moped.
300 barn har hittills dött i år som resultat av denghue-smittan. Symptomatiskt för Kambodja är att 90% av dessa inte dött direkt av sjukdomen utom som resultat av medicinsk felbehandling. Sjuka kambodjaner vänder sig i första hand till lokala vise män som lurar på dem naturläkemedel som med tur är harmlösa, med otur direkt giftiga. När dessa inte hjälper går de till den lokale apotekaren som ger dem felförvarade mediciner tillverkade för andra ändamål. Har de ännu inte dött går de till ett sjukhus där de, om inte läkaren mutat till sig sitt diplom, kan få rätt behandling. För rika kambodjaner och västerlänningar finns givetvis alternativ - rädda om sina liv åker de till Thailand.
* * *
Från Siem Reap, vid Angkors tempelstäder, kan man åka till staden Battambang med hjälp av vad kambodjanerna optimistiskt kallar för "speedboat" - snabb-båt. Färden skulle ta endast tre timmar, fick vi förklarat, och skulle ta oss genom Kambodjas mest idylliska områden, sjöar och kanaler, byar byggda på pelare eller direkt på båtar. Vad man inte talade om för oss var att man använde sig av kambodjanska jättetimmar, av vilka det går två på en vanlig standardtimme.
"Speedbåten" var av den typ som amerikansk militär skulle kallat för IFD - Improvised Floating Device - Improviserat Flytetyg på svenska. Som tidigare nämnt var namnet "speedboat" lätt optimistiskt, men det gjorde inte så mycket eftersom vi då endast behövde stanna en gång då båten höll på att välta och under resten av resan kunde vi njuta av de olika perspektiv man fick då båten lutade kraftigt åt höger eller vänster.
* * *
För inte länge sen rådde en debatt i svenska tidningar om Jan Myrdal och tre andra svenskar som åkte till Kambodja 1978 under de värsta Pol Pot-utrensningarna. Myrdal och sällskap anklagades för att vara blinda, naiva och aningslösa i sina beskrivningar av Kampuchea, som landet då hette. Jan Myrdal fick dock sista ordet när han sa att "hatet och upproret ständigt jäser i den tilltagande massfattigdomen".
Vad många har glömt idag är att den regim som Pol Pot ersatte också var skyldig till enorma grymheter - där Pol Pot drev en miljon stadsbor på flykten till landet hade den USA-styrda Lon Nol-regimen drivit en miljon bönder på flykt till städerna. Outbildade bönder har dock aldrig värderats lika högt som välutbildad överklass i städerna, i alla fall inte i svenska morgontidningar.
När jag blev skjutsad runt Battambang, Kambodjas jordbrukshuvudstad, berättade min motoförare om sin familjs liv, som hämtat ur svenskt 1800-tal. Vid fyra-tiden på morgonen gick man upp för att mata djur och börja risskörden. En tunn rissoppa var enda frukost. Med undantag för lunch arbetade man fram till tvåtiden då värmen blev olidlig. Arbetet tog dock fart igen efter två timmar och fortsatte till sex eller sju på kvällen.
Barnen gick halvtid i skolan - om man hade råd - annars arbetade också de på fälten. Pengar fanns inte att spara och en sjukdom blev katastrof för familjen. Då pappan blev sjuk tvingades de sälja stora delar av sin mark för att sedan hyra tillbaks den - vilket gjorde familjen ännu fattigare. "Det är inte underligt att Pol Pot kunde komma till makten”, avslutade motoföraren med. I nordöstra Kambodjas jordbruksbygder finns det fortfarande de som stödjer honom.
----------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff nr 1148 2007-09-02
300 barn har hittills dött i år som resultat av denghue-smittan. Symptomatiskt för Kambodja är att 90% av dessa inte dött direkt av sjukdomen utom som resultat av medicinsk felbehandling. Sjuka kambodjaner vänder sig i första hand till lokala vise män som lurar på dem naturläkemedel som med tur är harmlösa, med otur direkt giftiga. När dessa inte hjälper går de till den lokale apotekaren som ger dem felförvarade mediciner tillverkade för andra ändamål. Har de ännu inte dött går de till ett sjukhus där de, om inte läkaren mutat till sig sitt diplom, kan få rätt behandling. För rika kambodjaner och västerlänningar finns givetvis alternativ - rädda om sina liv åker de till Thailand.
* * *
Från Siem Reap, vid Angkors tempelstäder, kan man åka till staden Battambang med hjälp av vad kambodjanerna optimistiskt kallar för "speedboat" - snabb-båt. Färden skulle ta endast tre timmar, fick vi förklarat, och skulle ta oss genom Kambodjas mest idylliska områden, sjöar och kanaler, byar byggda på pelare eller direkt på båtar. Vad man inte talade om för oss var att man använde sig av kambodjanska jättetimmar, av vilka det går två på en vanlig standardtimme.
"Speedbåten" var av den typ som amerikansk militär skulle kallat för IFD - Improvised Floating Device - Improviserat Flytetyg på svenska. Som tidigare nämnt var namnet "speedboat" lätt optimistiskt, men det gjorde inte så mycket eftersom vi då endast behövde stanna en gång då båten höll på att välta och under resten av resan kunde vi njuta av de olika perspektiv man fick då båten lutade kraftigt åt höger eller vänster.
* * *
För inte länge sen rådde en debatt i svenska tidningar om Jan Myrdal och tre andra svenskar som åkte till Kambodja 1978 under de värsta Pol Pot-utrensningarna. Myrdal och sällskap anklagades för att vara blinda, naiva och aningslösa i sina beskrivningar av Kampuchea, som landet då hette. Jan Myrdal fick dock sista ordet när han sa att "hatet och upproret ständigt jäser i den tilltagande massfattigdomen".
Vad många har glömt idag är att den regim som Pol Pot ersatte också var skyldig till enorma grymheter - där Pol Pot drev en miljon stadsbor på flykten till landet hade den USA-styrda Lon Nol-regimen drivit en miljon bönder på flykt till städerna. Outbildade bönder har dock aldrig värderats lika högt som välutbildad överklass i städerna, i alla fall inte i svenska morgontidningar.
När jag blev skjutsad runt Battambang, Kambodjas jordbrukshuvudstad, berättade min motoförare om sin familjs liv, som hämtat ur svenskt 1800-tal. Vid fyra-tiden på morgonen gick man upp för att mata djur och börja risskörden. En tunn rissoppa var enda frukost. Med undantag för lunch arbetade man fram till tvåtiden då värmen blev olidlig. Arbetet tog dock fart igen efter två timmar och fortsatte till sex eller sju på kvällen.
Barnen gick halvtid i skolan - om man hade råd - annars arbetade också de på fälten. Pengar fanns inte att spara och en sjukdom blev katastrof för familjen. Då pappan blev sjuk tvingades de sälja stora delar av sin mark för att sedan hyra tillbaks den - vilket gjorde familjen ännu fattigare. "Det är inte underligt att Pol Pot kunde komma till makten”, avslutade motoföraren med. I nordöstra Kambodjas jordbruksbygder finns det fortfarande de som stödjer honom.
----------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff nr 1148 2007-09-02
fredag, augusti 24
KARL STAAFF OCH KUNGENS VÄDJAN OM FRED
Vem vet något om Karl Staaff? För länge sen, på universitetet, visste jag en hel del om honom, för jag skrev då några historie- och statskunskapsuppsatser om Sverige före första världskriget.
Staaff var statsminister 1905-06 och 1911-14. Och han var den liberale ledaren. När jag påpekat att han är en av mina politiska idoler har vänner vänsterut rynkat på näsan. Kanske har man i den borgerliga alliansens tid glömt, att liberalerna för 100 år sedan räknades till vänstern, stödda av den framväxande socialdemokratin.
Staaffs liberala regering hade skrinlagt planer på att finansiera kostsamma pansarbåtar för att i stället få pengar till sociala reformer, som skulle göra livet mindre odrägligt för dåtidens många fattiga svenskar. Därmed utmanade folkmakten en mäktig treenighet: herremakt, kungamakt och militärmakt. 1912 spreds Sven Hedins rysshatiska bok ”Ett varningsord” i en miljon exemplar. Bland andra var många av Sveriges präster bokens kolportörer, drottning Victoria dess beskyddarinna.
Vintern 1914 brände det till. Då hade det militär-industriella komplexet mobiliserat tiotusentals bönder i ett ”Bondetåg” till Stockholm. Där uppvaktade de på Borggården kungen och krävde militär upprustning. Kungen höll ett tal till dem, delvis skrivet av Sven Hedin. Han tog avstånd från sin egen regering, ett brott mot den nya svenska parlamentarismen.
”Borggårdskrisen” ledde till den liberala regeringens avgång. Sedan utsattes Karl Staaff för en otäck förtalskampanj, som till och med innehöll beskyllningar om spioneri –för Ryssland förstås. Professor Mittag-Leffler tillhörde de mest infama och i Östermalms fina salonger fimpade herrarna sina cigarrer i askkoppar, som hade den hatade statsministerns bild i botten. Karl Staaff levde bara ett år efter sin avgång och ibland undrar jag om han kanske rentav blev en martyr för demokrati, parlamentarism och antimilitarism.
Kung Gustav V har nyligen varit i fokus för en debatt i DN mellan två historieprofessorer. Den ene, Gunnar Richardson, är upprörd över att kungen hösten 1940 skrev brev till Hitler och den brittiske kungen George VI och erbjöd sig befrämja fred mellan Tyskland och England. Den andre professorn, Gunnar Åselius, tycker att detta är att göra världskriget till ett Hollywooddrama mellan onda och goda.
Det verkligt onda var ju att så där en 40 miljoner människor grymt dödades i kriget efter 1940, plus minst lika många indirekta dödsoffer för kriget. Hade dessa enorma massmord verkligen hänt, om Tyskland och England slutit fred redan 1940? Man kan aldrig veta, men tänk om det hade räddat livet på bland andra många miljoner ryssar, polacker, tyskar, jugoslaver, judar, japaner och på de tre miljoner bengaler som 1943 svalt ihjäl på grund av sina brittiska kolonialherrars krig. Får jag fortsätta att önsketänka kanske segermakterna inte hade, som de faktiskt gjorde efter kriget, farit fram som fascisters likar lite varstans i världen.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1147) 2007-08-26
Staaff var statsminister 1905-06 och 1911-14. Och han var den liberale ledaren. När jag påpekat att han är en av mina politiska idoler har vänner vänsterut rynkat på näsan. Kanske har man i den borgerliga alliansens tid glömt, att liberalerna för 100 år sedan räknades till vänstern, stödda av den framväxande socialdemokratin.
Staaffs liberala regering hade skrinlagt planer på att finansiera kostsamma pansarbåtar för att i stället få pengar till sociala reformer, som skulle göra livet mindre odrägligt för dåtidens många fattiga svenskar. Därmed utmanade folkmakten en mäktig treenighet: herremakt, kungamakt och militärmakt. 1912 spreds Sven Hedins rysshatiska bok ”Ett varningsord” i en miljon exemplar. Bland andra var många av Sveriges präster bokens kolportörer, drottning Victoria dess beskyddarinna.
Vintern 1914 brände det till. Då hade det militär-industriella komplexet mobiliserat tiotusentals bönder i ett ”Bondetåg” till Stockholm. Där uppvaktade de på Borggården kungen och krävde militär upprustning. Kungen höll ett tal till dem, delvis skrivet av Sven Hedin. Han tog avstånd från sin egen regering, ett brott mot den nya svenska parlamentarismen.
”Borggårdskrisen” ledde till den liberala regeringens avgång. Sedan utsattes Karl Staaff för en otäck förtalskampanj, som till och med innehöll beskyllningar om spioneri –för Ryssland förstås. Professor Mittag-Leffler tillhörde de mest infama och i Östermalms fina salonger fimpade herrarna sina cigarrer i askkoppar, som hade den hatade statsministerns bild i botten. Karl Staaff levde bara ett år efter sin avgång och ibland undrar jag om han kanske rentav blev en martyr för demokrati, parlamentarism och antimilitarism.
Kung Gustav V har nyligen varit i fokus för en debatt i DN mellan två historieprofessorer. Den ene, Gunnar Richardson, är upprörd över att kungen hösten 1940 skrev brev till Hitler och den brittiske kungen George VI och erbjöd sig befrämja fred mellan Tyskland och England. Den andre professorn, Gunnar Åselius, tycker att detta är att göra världskriget till ett Hollywooddrama mellan onda och goda.
Det verkligt onda var ju att så där en 40 miljoner människor grymt dödades i kriget efter 1940, plus minst lika många indirekta dödsoffer för kriget. Hade dessa enorma massmord verkligen hänt, om Tyskland och England slutit fred redan 1940? Man kan aldrig veta, men tänk om det hade räddat livet på bland andra många miljoner ryssar, polacker, tyskar, jugoslaver, judar, japaner och på de tre miljoner bengaler som 1943 svalt ihjäl på grund av sina brittiska kolonialherrars krig. Får jag fortsätta att önsketänka kanske segermakterna inte hade, som de faktiskt gjorde efter kriget, farit fram som fascisters likar lite varstans i världen.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1147) 2007-08-26
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1147) 07-08-26 till....
....till Dagens Nyheters politiske krönikör Henrik Brors som (20/8) skriver nder rubriken ”Mäktig lobbygrupp sommarens vinnare”. Han tycker att
det är märkligt att det ”bara var Miljöpartiet som stod upp till försvar för den moderate finansministern Anders Borg och för den politik som alla partier varit överens om”. Det handlar om protesterna mot Borgs förslag att
militärkostnaderna bör minskas med 3-4 miljarder kr. På tal om politikers tidigare tal om behovet av att nedrusta påminner Henrik Brors om ett märkligt faktum:
”Men i statsbudgeten har det ändå år efter år stått att försvaret kostar 40 miljarder kronor. I den parlamentariska försvarsberedningen, där samtliga riksdagspartier var med, har man därför kritiserat Försvarshögkvarteret i hårda ordalag om hur försvarsomläggningen hanterats. De exceptionellt höga kostnaderna för försvarsmateriel, med Jas-plan och svenskutvecklade vapen, har särskilt pekats ut. Medan till exempel 15 procent av Italiens försvarsbudget och 33 procent av USA:s går till försvarsmateriel, är motsvarande siffra för Sverige hela 44 procent”
Brors citerar president Dwight D Eisenhowers varning för det militär-industriella komplexet
....till Aftonbladets Monica Gunne som (23/8), som förklarar det drygt fyraåriga eländet i Irak med att president Bush inte hade någon plan B efter att i mars 2003 ha angripit Irak. Det är alltför lätt att starta krig men alla som försökt resultatvärdera krig vet hur svårt det är att avsluta dem och att uppnå krigsmålen. Gunne ger många exempel på olika former av våld, som tvingat miljoner irakier att fly. Och hon skriver:
”Människorättsorganisationer rapporterar att kvinnor har svårare att få jobb Att änkor tvingas att prostituera sig och att unga kvinnor försvinner spårlöst, kanske till människohandel. Att föräldrar säljer sina döttrar till bordeller. Att ”hedersmorden” ökar. Doktor Quaiss Hassan på det centrala bårhuset i Bagdad berättar i ”Kvinnornas svarta bok”, att de flesta flickorna på bårhuset har hamnat där för att de blivit mördade av en släkting. Och de flickorna är lätta att känna igen. De är ofta nakna, knivskurna över bröst och mage.”
Monica Gunne uppger att dessa ”hedersmördade” (vilket fånigt ord för det finns ingen minsta heder i att mörda någon, allra minst sina unga släktingar) ofta kidnappats, blivit våldtagna och därför sedan mördats av sina närmaste. Den ena handen brukar vara avhuggen på dessa arma flickor. Och hon sammanfattar med att citera en irakisk läkare:
”Familjens vanära är större än flickans plågor.”
....till miljö- och idéhistorikern professor Sverker Sörlin, som (DN 20/8) påminner om den amerikanske biologiprofessorn och miljöaktivisten Barry Commoner, som redan på 1950-talet varnade för spridningen av radioaktivitet vid de ständiga kärnvapenproven. Sörlin sammanfattar Commoners åsikter:
”Skall man klara miljöns utmaningar måste man få ekonomi och teknik att fungera tillsammans, och man måste se till att lösningarna intemissgynnar de fattigaste. Tvärtom, det handlar om att förvandla överlevnadsfrågor till rättvisefrågor”
....till historikern och författaren Åsa Linderborg som (AB 21/8) skriver om Venezuelas märklige vänsterpresident Hugo Cháves, som nu bland annat säljer billig bensin till London för att stadens fattiga inte ska behöva betala så mycket för kollektivtrafiken. Han brukar av västliga medier brännmärkas som ”diktator”, men ingen kan förneka att han fått en överväldigande majoritet av rösterna i flera till synes schyssta val. Linderborg tar upp ett exempel som brukar anföras för att avfärda honom som diktator, det att han vägrat en privat TV-kanal förnyat sändningstillstånd. Men hon påpekar att denna kanal 2002 var inblandad i en misslyckad statskupp. Och hon skriver:
”Retoriken brukar göra gällande att det inte finns några fria edier i Venezuela. I själva verket är samtliga tv-kanaler där privata - och de hatar presidenten - utom en försvinnande liten statlig kanal, där Chávez showar i ett dödligt tråkigt program med tittarsiffror som inte motsvarar den uppskattning han annars åtnjuter.”
....till den indiska tidningen The Hindus Vladimir Radjuchin, som (30/7) tycker att väst återvänder till sina gamla kallakrigsmetoder gentemot Ryssland. Han menar att det är USA som militärt är mest aggressivt men att Ryssland ändå är en större fara för väst än Sovjetunionen var. Det är annat som nu oroar väst påpekar Radjuchin:
”Ryssland har avsagt sig den kommunistiska ideologin, bygger en marknadsekonomi, har öppnat sig för utländska aktieägare och strävar efter att integreras med resten av världen. Men det är detta som gör landet
så farligt i de västliga hökarnas ögon.”
(Källa: Stefan Lindgrens Ryska Posten)
det är märkligt att det ”bara var Miljöpartiet som stod upp till försvar för den moderate finansministern Anders Borg och för den politik som alla partier varit överens om”. Det handlar om protesterna mot Borgs förslag att
militärkostnaderna bör minskas med 3-4 miljarder kr. På tal om politikers tidigare tal om behovet av att nedrusta påminner Henrik Brors om ett märkligt faktum:
”Men i statsbudgeten har det ändå år efter år stått att försvaret kostar 40 miljarder kronor. I den parlamentariska försvarsberedningen, där samtliga riksdagspartier var med, har man därför kritiserat Försvarshögkvarteret i hårda ordalag om hur försvarsomläggningen hanterats. De exceptionellt höga kostnaderna för försvarsmateriel, med Jas-plan och svenskutvecklade vapen, har särskilt pekats ut. Medan till exempel 15 procent av Italiens försvarsbudget och 33 procent av USA:s går till försvarsmateriel, är motsvarande siffra för Sverige hela 44 procent”
Brors citerar president Dwight D Eisenhowers varning för det militär-industriella komplexet
....till Aftonbladets Monica Gunne som (23/8), som förklarar det drygt fyraåriga eländet i Irak med att president Bush inte hade någon plan B efter att i mars 2003 ha angripit Irak. Det är alltför lätt att starta krig men alla som försökt resultatvärdera krig vet hur svårt det är att avsluta dem och att uppnå krigsmålen. Gunne ger många exempel på olika former av våld, som tvingat miljoner irakier att fly. Och hon skriver:
”Människorättsorganisationer rapporterar att kvinnor har svårare att få jobb Att änkor tvingas att prostituera sig och att unga kvinnor försvinner spårlöst, kanske till människohandel. Att föräldrar säljer sina döttrar till bordeller. Att ”hedersmorden” ökar. Doktor Quaiss Hassan på det centrala bårhuset i Bagdad berättar i ”Kvinnornas svarta bok”, att de flesta flickorna på bårhuset har hamnat där för att de blivit mördade av en släkting. Och de flickorna är lätta att känna igen. De är ofta nakna, knivskurna över bröst och mage.”
Monica Gunne uppger att dessa ”hedersmördade” (vilket fånigt ord för det finns ingen minsta heder i att mörda någon, allra minst sina unga släktingar) ofta kidnappats, blivit våldtagna och därför sedan mördats av sina närmaste. Den ena handen brukar vara avhuggen på dessa arma flickor. Och hon sammanfattar med att citera en irakisk läkare:
”Familjens vanära är större än flickans plågor.”
....till miljö- och idéhistorikern professor Sverker Sörlin, som (DN 20/8) påminner om den amerikanske biologiprofessorn och miljöaktivisten Barry Commoner, som redan på 1950-talet varnade för spridningen av radioaktivitet vid de ständiga kärnvapenproven. Sörlin sammanfattar Commoners åsikter:
”Skall man klara miljöns utmaningar måste man få ekonomi och teknik att fungera tillsammans, och man måste se till att lösningarna intemissgynnar de fattigaste. Tvärtom, det handlar om att förvandla överlevnadsfrågor till rättvisefrågor”
....till historikern och författaren Åsa Linderborg som (AB 21/8) skriver om Venezuelas märklige vänsterpresident Hugo Cháves, som nu bland annat säljer billig bensin till London för att stadens fattiga inte ska behöva betala så mycket för kollektivtrafiken. Han brukar av västliga medier brännmärkas som ”diktator”, men ingen kan förneka att han fått en överväldigande majoritet av rösterna i flera till synes schyssta val. Linderborg tar upp ett exempel som brukar anföras för att avfärda honom som diktator, det att han vägrat en privat TV-kanal förnyat sändningstillstånd. Men hon påpekar att denna kanal 2002 var inblandad i en misslyckad statskupp. Och hon skriver:
”Retoriken brukar göra gällande att det inte finns några fria edier i Venezuela. I själva verket är samtliga tv-kanaler där privata - och de hatar presidenten - utom en försvinnande liten statlig kanal, där Chávez showar i ett dödligt tråkigt program med tittarsiffror som inte motsvarar den uppskattning han annars åtnjuter.”
....till den indiska tidningen The Hindus Vladimir Radjuchin, som (30/7) tycker att väst återvänder till sina gamla kallakrigsmetoder gentemot Ryssland. Han menar att det är USA som militärt är mest aggressivt men att Ryssland ändå är en större fara för väst än Sovjetunionen var. Det är annat som nu oroar väst påpekar Radjuchin:
”Ryssland har avsagt sig den kommunistiska ideologin, bygger en marknadsekonomi, har öppnat sig för utländska aktieägare och strävar efter att integreras med resten av världen. Men det är detta som gör landet
så farligt i de västliga hökarnas ögon.”
(Källa: Stefan Lindgrens Ryska Posten)
HAMPUS ECKERMAN: Kambodja, fattigdom, Angkor Wat, landminor.
I Kambodja ligger medelinkomsten på 2 dollar om dagen, vilket skulle placera landet ovanför fattigdomsstrecket. Tyvärr är fattigdomsstrecket en artificiell, icke inflationskorrigerad gräns, mest använd av olika pappersliberala knäppgökar som vill påstå att fattigdomen minskar även där den inte gör det. Dessutom är medelinkomsten för den vanlige medborgaren långt lägre, eftersom den korrumperade eliten kan tjäna 10 000-tusentals dollar i månaden.
Halva Kambodjas statsbudget består av utländska biståndspengar vilka glatt tas emot som personliga gåvor av olika myndighetspersoner eller spenderas på märkligheter som den australiensiska laxtrappan, byggd i ett land utan lax. Fattiga bönder, 85% av befolkningen bor på landsbygden, måste själva bekosta delar av skolorna och kan inte köpa diplomen som de rika. Ofta samlar en hel storfamilj för att en person ska kunna lära sig engelska.
Engelska är viktigt, eftersom det ger tillgång till den växande turistindustrin. Tyvärr gör Kambodjas laglöshet att vissa mindre trevliga delar av turismen också kommer fram. I huvudstaden Phnom Penh blir man ständigt erbjuden att åka till skjutbanor startade av korrumperade militärer som vill ha en sidoinkomst. På en del av dem kan man skjuta på levande djur - en australiensisk tidning hävdade att 200 dollar gav tillgång till en ko och ett granatgevär.
Handeln med barn är också stor. En tredjedel av Kambodjas barn är undernärda och desperata föräldrar säljer dem till adoption och barnprostitution. Det senare har nu uppmärksammats och varningsskyltar, tidningsannonser och tipslinjer har upprättats både för kambodjaner och turister. I ett land där man kan köpa sig fri från mord är dock rättvisan lätt att undgå.
* * *
Angkor Wat och de kringliggande tempelstäderna är Kambodjas stora turistindustri och det märks. De mäktiga ruinerna besöks dagligen av tusentals besökare och myndigheterna står nu inför valet att uppföra avspärrningar eller se templen nötas ut under stampande fötter och klåfingriga händer.
I studiesyfte bestämde jag och min bror, som åker med mig i Kambodja, oss för att skaffa lite extra information om ruinerna. Vi köpte därför den upplysande amerikanska filmen "Tomb Raider" och ägnade sedan 1 1/2 timme till att se hur fotomodellen Angelina Jolie bekämpade onda demoner och lömska hemliga organisationer samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att rasera de tusenåriga ruinerna. Själv var jag mest imponerad över hur hon använde helikopter för att slippa betala biljett och hur hon lyckades undvika de japanska chartergrupperna.
Inne på det gigantiska tempelområdet som utgör Angkors tempelstäder finns något långt viktigare - landminemuseet. Museet är grundat av Aki Ra som under sin period som barnsoldat under de röda khmererna själv la ut nära 20.000 minor. Nu desarmerar han minor och har själv förstört över 50.000 stycken. En landmina kan kosta så lite som en dollar att tillverka och så mycket som 1000 dollar att desarmera, vilket förklarar Bofors beslut att börja tillverka minröjningsutrustning. Lite som om tobaksbolagen skulle starta vinstdrivande cancersjukhus.
Föreställ er 1000 dollar per mina i det fattiga Kambodja där 200.000 minor kan röjas på ett år. Givetvis använder man billigare metoder. En minröjare berättade om hur han sex gånger klivit på minor, varje gång klarade han sig med att få sitt träben bortsprängt. Det riktiga hade han förlorat redan på den första minan.
-----------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-08-26
Halva Kambodjas statsbudget består av utländska biståndspengar vilka glatt tas emot som personliga gåvor av olika myndighetspersoner eller spenderas på märkligheter som den australiensiska laxtrappan, byggd i ett land utan lax. Fattiga bönder, 85% av befolkningen bor på landsbygden, måste själva bekosta delar av skolorna och kan inte köpa diplomen som de rika. Ofta samlar en hel storfamilj för att en person ska kunna lära sig engelska.
Engelska är viktigt, eftersom det ger tillgång till den växande turistindustrin. Tyvärr gör Kambodjas laglöshet att vissa mindre trevliga delar av turismen också kommer fram. I huvudstaden Phnom Penh blir man ständigt erbjuden att åka till skjutbanor startade av korrumperade militärer som vill ha en sidoinkomst. På en del av dem kan man skjuta på levande djur - en australiensisk tidning hävdade att 200 dollar gav tillgång till en ko och ett granatgevär.
Handeln med barn är också stor. En tredjedel av Kambodjas barn är undernärda och desperata föräldrar säljer dem till adoption och barnprostitution. Det senare har nu uppmärksammats och varningsskyltar, tidningsannonser och tipslinjer har upprättats både för kambodjaner och turister. I ett land där man kan köpa sig fri från mord är dock rättvisan lätt att undgå.
* * *
Angkor Wat och de kringliggande tempelstäderna är Kambodjas stora turistindustri och det märks. De mäktiga ruinerna besöks dagligen av tusentals besökare och myndigheterna står nu inför valet att uppföra avspärrningar eller se templen nötas ut under stampande fötter och klåfingriga händer.
I studiesyfte bestämde jag och min bror, som åker med mig i Kambodja, oss för att skaffa lite extra information om ruinerna. Vi köpte därför den upplysande amerikanska filmen "Tomb Raider" och ägnade sedan 1 1/2 timme till att se hur fotomodellen Angelina Jolie bekämpade onda demoner och lömska hemliga organisationer samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att rasera de tusenåriga ruinerna. Själv var jag mest imponerad över hur hon använde helikopter för att slippa betala biljett och hur hon lyckades undvika de japanska chartergrupperna.
Inne på det gigantiska tempelområdet som utgör Angkors tempelstäder finns något långt viktigare - landminemuseet. Museet är grundat av Aki Ra som under sin period som barnsoldat under de röda khmererna själv la ut nära 20.000 minor. Nu desarmerar han minor och har själv förstört över 50.000 stycken. En landmina kan kosta så lite som en dollar att tillverka och så mycket som 1000 dollar att desarmera, vilket förklarar Bofors beslut att börja tillverka minröjningsutrustning. Lite som om tobaksbolagen skulle starta vinstdrivande cancersjukhus.
Föreställ er 1000 dollar per mina i det fattiga Kambodja där 200.000 minor kan röjas på ett år. Givetvis använder man billigare metoder. En minröjare berättade om hur han sex gånger klivit på minor, varje gång klarade han sig med att få sitt träben bortsprängt. Det riktiga hade han förlorat redan på den första minan.
-----------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-08-26
MARIANNE STIEGER: Festivalen, underjordsmonster, Zarah L.
Kära lyssnare,
Malmö är fantastiskt. Inte nog med att hela staden har gått i ett enda festivalrus av samba, salsa och tango och matoset ligger tjockt över hela staden, utan Zlatan har dykt upp igen, ja, ni vet fotbollsspelaren Ibrahimovic. Nu har han ju inte dykt upp i Malmö utan i Göteborg. Men min dagliga tidning har varit full av bilder och beskrivningar av hans fantastiska fotbollsinsats. Flera lyssnare i Tyresö har frågat efter Zlatan, och jag har förgäves letat efter honom i tidningen i flera veckor, men nu vet vi att han finns. Och segern i Göteborg, som naturligtvis har varit Zlatans helt och hållet, har förgyllt festivalen även om segern inte ägde rum i Malmö. Men som ni vet, så är vi inte småaktiga här i Skåne.
Lite småaktigt tycker jag att Tyresö borde ta sig en funderare på kommunens undermåliga lekplatser. I samband med festivalen invigdes här i Malmö en ny, helt fantastisk lekplats, alldeles i närheten av stadens fina bibliotek. Två små, mig närstående unga damer har fått mig att inse betydelsen av dessa vattenhål för småttingar. Säg, varför satsar inte Tyresö på fler och roligare lekplatser? Den politiker som jobbar för en fin lekplats i Tyresö får min röst i nästa val. Skicka ner några kommunalpolitiker hit, så skall jag guida dem runt på stadens smultronställen för våra minsta! Tänk på att de är blivande väljare!
Medan vackra damer och annat festfolk har dansat och smort kråset i festivalvimlet på Malmös gator, har två underjordiska damer vräkt i sig, inte mat utan kalkberg och lera. Dessa båda damer, Anna och Katrin, får väl närmast liknas vid underjordiska monster. Åtminstone Anna har farit fram som ett jehu i underjorden med en tanduppsättning av enorma dimensioner och med en hastighet av 30 meter per dygn, medan Katrin har sölat och inte riktigt hunnit med det hon ska. Men hon äter och vräker sig fram så gott hon kan, och med lite god vilja når hon också snart sitt mål. I veckan hade Anna tagit sig fram till en punkt strax invid Triangeln, den blivande tunnelstationen mitt i Malmö. Jag talar om de båda bergborrarna som arbetar sig fram i Citytunneln, denna gigantiska byggnation som vänder upp och ner på hela staden. Stora delar av Malmö är ett enda kaos, men kom igen år 2011 när allt är klart! Då ståtar även vi med en variant av tunnelbana. Och vår tunnel för oss ut i världen, ända till Köpenhamn.
2011 låter långt fram i tiden, men åren går fort. Jag tycker det var i går, när jag en höstkväll 1989 var på Stadsteatern här i Malmö. Jag gick in på teatern klockan 19.oo utan att ana att en historisk händelse var på gång, och när jag kom ut igen klockan 23.oo så hade den ägt rum. Muren i Berlin hade fallit! So it goes! som den amerikanske författaren Vonnegut sade i sin roman "Slakthus fem". Inte visste jag då att det precis 40 år tidigare hade ägt rum en annan historik händelse på Malmö stadsteater. Zarah Leander, den legendariska sångerskan, hade tagits till nåder igen efter att hon i ställföreträdande syfte för alla andra som hade kollaborerat med Hitlertyskland, hade ställts i skamvrån av det svenska folket. Nu 1949 fick hon äntligen uppträda inför en entusiastisk publik igen. Den här veckan firades hennes hundraåriga födelsedag på just denna Stadsteater.
Varför berättar jag då detta för er? Jo, det berättas om Zarah Leander att hon, när hon väl mötte Adolf Hitler, inte visste vad hon skulle säga till denne diktator. Efter lång och pinsam tystnad frågade hon: "Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?" Med tanke på att Radio Tuffs chefredaktör grundade föreningen RFOS, Riksföreningen För Ofrivilliga Skinnskallar, och fortfarande är dess president, säger jag: "Herr chefredaktör, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?"
Må så gott och tag väl hand om er i Tyresö säger
Marianne Stalbohm-Stieger från Limhamn i Malmö
-------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1147) 2007-08-26
Malmö är fantastiskt. Inte nog med att hela staden har gått i ett enda festivalrus av samba, salsa och tango och matoset ligger tjockt över hela staden, utan Zlatan har dykt upp igen, ja, ni vet fotbollsspelaren Ibrahimovic. Nu har han ju inte dykt upp i Malmö utan i Göteborg. Men min dagliga tidning har varit full av bilder och beskrivningar av hans fantastiska fotbollsinsats. Flera lyssnare i Tyresö har frågat efter Zlatan, och jag har förgäves letat efter honom i tidningen i flera veckor, men nu vet vi att han finns. Och segern i Göteborg, som naturligtvis har varit Zlatans helt och hållet, har förgyllt festivalen även om segern inte ägde rum i Malmö. Men som ni vet, så är vi inte småaktiga här i Skåne.
Lite småaktigt tycker jag att Tyresö borde ta sig en funderare på kommunens undermåliga lekplatser. I samband med festivalen invigdes här i Malmö en ny, helt fantastisk lekplats, alldeles i närheten av stadens fina bibliotek. Två små, mig närstående unga damer har fått mig att inse betydelsen av dessa vattenhål för småttingar. Säg, varför satsar inte Tyresö på fler och roligare lekplatser? Den politiker som jobbar för en fin lekplats i Tyresö får min röst i nästa val. Skicka ner några kommunalpolitiker hit, så skall jag guida dem runt på stadens smultronställen för våra minsta! Tänk på att de är blivande väljare!
Medan vackra damer och annat festfolk har dansat och smort kråset i festivalvimlet på Malmös gator, har två underjordiska damer vräkt i sig, inte mat utan kalkberg och lera. Dessa båda damer, Anna och Katrin, får väl närmast liknas vid underjordiska monster. Åtminstone Anna har farit fram som ett jehu i underjorden med en tanduppsättning av enorma dimensioner och med en hastighet av 30 meter per dygn, medan Katrin har sölat och inte riktigt hunnit med det hon ska. Men hon äter och vräker sig fram så gott hon kan, och med lite god vilja når hon också snart sitt mål. I veckan hade Anna tagit sig fram till en punkt strax invid Triangeln, den blivande tunnelstationen mitt i Malmö. Jag talar om de båda bergborrarna som arbetar sig fram i Citytunneln, denna gigantiska byggnation som vänder upp och ner på hela staden. Stora delar av Malmö är ett enda kaos, men kom igen år 2011 när allt är klart! Då ståtar även vi med en variant av tunnelbana. Och vår tunnel för oss ut i världen, ända till Köpenhamn.
2011 låter långt fram i tiden, men åren går fort. Jag tycker det var i går, när jag en höstkväll 1989 var på Stadsteatern här i Malmö. Jag gick in på teatern klockan 19.oo utan att ana att en historisk händelse var på gång, och när jag kom ut igen klockan 23.oo så hade den ägt rum. Muren i Berlin hade fallit! So it goes! som den amerikanske författaren Vonnegut sade i sin roman "Slakthus fem". Inte visste jag då att det precis 40 år tidigare hade ägt rum en annan historik händelse på Malmö stadsteater. Zarah Leander, den legendariska sångerskan, hade tagits till nåder igen efter att hon i ställföreträdande syfte för alla andra som hade kollaborerat med Hitlertyskland, hade ställts i skamvrån av det svenska folket. Nu 1949 fick hon äntligen uppträda inför en entusiastisk publik igen. Den här veckan firades hennes hundraåriga födelsedag på just denna Stadsteater.
Varför berättar jag då detta för er? Jo, det berättas om Zarah Leander att hon, när hon väl mötte Adolf Hitler, inte visste vad hon skulle säga till denne diktator. Efter lång och pinsam tystnad frågade hon: "Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?" Med tanke på att Radio Tuffs chefredaktör grundade föreningen RFOS, Riksföreningen För Ofrivilliga Skinnskallar, och fortfarande är dess president, säger jag: "Herr chefredaktör, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?"
Må så gott och tag väl hand om er i Tyresö säger
Marianne Stalbohm-Stieger från Limhamn i Malmö
-------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1147) 2007-08-26
fredag, augusti 17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1146) 07-08-19 till....
....till minnet av Per Anders Fogelström, som onsdag den 22 augusti skulle ha fyllt 90 år. Sällskapet Per Anders Fogelströms vänner ordnar den dagen sex vandringar i Stockholm. Därefter samling för en minnesstund på Katarina kyrkogård vid halvniotiden på kvällen. Mera om Fogelström som fredsaktivist om en stund i veckans Radio Tuff
....till kommande Tuff-arrangemang: På tisdag den 21 augusti utskick till medlemmarna av kalendarium och Tuff-bladet. Diskussionscaféet Filosofika samtalar om Afghanistan torsdag den 30 augusti kl 19 i Tuff-lokalen 80. Och lördag den 8 september har Tuff sitt stora höstloppis på Domusängen nedanför rulltrappan i Tyresö Centrum.
....till indiern Ramachandra Guha som i The Guardian (14/8) skriver under rubriken “A Father Betrayed”. Han menar att Gandhi är förrådd eftersom man inte följer Gandhis råd att satsa på byarna och de fattiga. Inte heller iakttas i dag hans religiösa tolerans. Gandhi hävdade att ingen religion hade monopol på sanningen. Och hans icke-våldsbudskap har svårt att vinna gehör i ett militariserat Indien som till och med har kärnvapen
....till professor Gunnar Åselius, som på DN-Debatt (5/8) skriver under rubriken “Oseriöst göra världskriget till ett Hollywood-drama”. Han menar att professor Gunnar Rickardson reducerar historiens komplexitet till en kamp mellan ont och gott och avslutar sin artikel:
”Andra världskriget förtjänar en seriösare analys än som ett europeiskt mästerskap i rättfärdighet.”
....till en annan som skriver om andra världskrigets myter. Det är Sean Gonsalves i CommonDreams.og (13/8). Han tar upp krigsveteranen Edward W. Woods bok “Worshipping the Myths of World War II” [Att dyrka andra världskrigets myter] Han nämner fyra populära och ständigt predikade amerikanska myter: 1) Det goda kriget, 2) Den finaste generationen, 3) Vi vann andra världskriget i stort sett själva, 4) När ondskan finns hos de andra är kriget ett medel för rättvisa. Wood visar med sakargument att dessa fyra folkkära trossatser är myter och främjar nya krig och överdrifter i ”kriget mot terrorismen”
....till styrelsen för Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF) som vill tända ljus i stället att bara förbanna mörkret. De slår fast att invasionen av Irak har lett till en katastrof som gjort irakiernas situation värre än till och med under Saddam Husseins tid. De presenterar ett tio-punktsprogram som bland annat innehåller ett tillbakadragande av ockupationsmakternas trupper. I stället skall kraftfulla civila och fredsbevarande insatser under FN-ledning göras, skadestånd för sanktionernas och krigets alla skador betalas, en försoningsprocess inledas, hela Mellanöstern göras till en zon fri från massförstörelsevapen och skapande av en regional konferens som långsiktigt skall minska konflikterna. Hela planen finns på http://www.transnational.org/
....till det nya Tuff-bladet, som kortfattat tar upp 11 olika ämnen. Där finns uppgifter om insamlingsresultatet hittills i år Bara till Tuff-projekten i Indien har omkring 240 000 kr kommit. Det betonas att vartenda öre skickas iväg, eftersom allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Det berättas också om hur födelsedagar har finansierat olika projekt, när människor hyllat någon genom att sätta in pengar på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. I förstone överraskande sägs också att det inte finns någon väg till fred och internationell rättvisa men det följs av ett indianskt ordspråk:
”Det finns ingen väg.
Men om många börjar gå
blir det en väg”
Hela Tuff-bladet finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/
....till uppmuntrande människor, som lämnar omdömen om den frivilliga radio som om några dagar fyller 22 år. Ett 70-tal synpunkter på Tyresöradion och Radio Tuff finns att läsa på http://www.tyresoradion.se/ under fliken ”Sagt om 91,4”
....till tuff-aktivisterna Margareta Svahn och Bitte Isacsson som nu sätter i gång ett diskussionscafé om Indien. Kanske utmynnar det i ett besök bland Tuff-projekten i indiska Valod, där svenska gäster brukar bo i Tuff Friendship House. Första träffen blir tisdag den 11 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Intresserade kan kontakta Margareta, tel 712 3302 eller marg_sva@bredband.net
-------------------------------------------------------
Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan var sjätte timme i en vecka tills nästa Radio Tuff. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se
Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress).
Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff finns på www.tuff.fred.se
....till kommande Tuff-arrangemang: På tisdag den 21 augusti utskick till medlemmarna av kalendarium och Tuff-bladet. Diskussionscaféet Filosofika samtalar om Afghanistan torsdag den 30 augusti kl 19 i Tuff-lokalen 80. Och lördag den 8 september har Tuff sitt stora höstloppis på Domusängen nedanför rulltrappan i Tyresö Centrum.
....till indiern Ramachandra Guha som i The Guardian (14/8) skriver under rubriken “A Father Betrayed”. Han menar att Gandhi är förrådd eftersom man inte följer Gandhis råd att satsa på byarna och de fattiga. Inte heller iakttas i dag hans religiösa tolerans. Gandhi hävdade att ingen religion hade monopol på sanningen. Och hans icke-våldsbudskap har svårt att vinna gehör i ett militariserat Indien som till och med har kärnvapen
....till professor Gunnar Åselius, som på DN-Debatt (5/8) skriver under rubriken “Oseriöst göra världskriget till ett Hollywood-drama”. Han menar att professor Gunnar Rickardson reducerar historiens komplexitet till en kamp mellan ont och gott och avslutar sin artikel:
”Andra världskriget förtjänar en seriösare analys än som ett europeiskt mästerskap i rättfärdighet.”
....till en annan som skriver om andra världskrigets myter. Det är Sean Gonsalves i CommonDreams.og (13/8). Han tar upp krigsveteranen Edward W. Woods bok “Worshipping the Myths of World War II” [Att dyrka andra världskrigets myter] Han nämner fyra populära och ständigt predikade amerikanska myter: 1) Det goda kriget, 2) Den finaste generationen, 3) Vi vann andra världskriget i stort sett själva, 4) När ondskan finns hos de andra är kriget ett medel för rättvisa. Wood visar med sakargument att dessa fyra folkkära trossatser är myter och främjar nya krig och överdrifter i ”kriget mot terrorismen”
....till styrelsen för Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF) som vill tända ljus i stället att bara förbanna mörkret. De slår fast att invasionen av Irak har lett till en katastrof som gjort irakiernas situation värre än till och med under Saddam Husseins tid. De presenterar ett tio-punktsprogram som bland annat innehåller ett tillbakadragande av ockupationsmakternas trupper. I stället skall kraftfulla civila och fredsbevarande insatser under FN-ledning göras, skadestånd för sanktionernas och krigets alla skador betalas, en försoningsprocess inledas, hela Mellanöstern göras till en zon fri från massförstörelsevapen och skapande av en regional konferens som långsiktigt skall minska konflikterna. Hela planen finns på http://www.transnational.org/
....till det nya Tuff-bladet, som kortfattat tar upp 11 olika ämnen. Där finns uppgifter om insamlingsresultatet hittills i år Bara till Tuff-projekten i Indien har omkring 240 000 kr kommit. Det betonas att vartenda öre skickas iväg, eftersom allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Det berättas också om hur födelsedagar har finansierat olika projekt, när människor hyllat någon genom att sätta in pengar på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. I förstone överraskande sägs också att det inte finns någon väg till fred och internationell rättvisa men det följs av ett indianskt ordspråk:
”Det finns ingen väg.
Men om många börjar gå
blir det en väg”
Hela Tuff-bladet finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/
....till uppmuntrande människor, som lämnar omdömen om den frivilliga radio som om några dagar fyller 22 år. Ett 70-tal synpunkter på Tyresöradion och Radio Tuff finns att läsa på http://www.tyresoradion.se/ under fliken ”Sagt om 91,4”
....till tuff-aktivisterna Margareta Svahn och Bitte Isacsson som nu sätter i gång ett diskussionscafé om Indien. Kanske utmynnar det i ett besök bland Tuff-projekten i indiska Valod, där svenska gäster brukar bo i Tuff Friendship House. Första träffen blir tisdag den 11 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Intresserade kan kontakta Margareta, tel 712 3302 eller marg_sva@bredband.net
-------------------------------------------------------
Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan var sjätte timme i en vecka tills nästa Radio Tuff. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se
Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress).
Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff finns på www.tuff.fred.se
HAMPUS ECKERMAN: Kambodja, mutor, röda khmerer.
Hej alla lyssnare,
I Kambodja är det si och så med utbildning och medicinsk vård. Min kusins barn var nyligen ute och lekte och lyckades trilla och slå i en mjölktand. Redan efter några dagar började den mörkna, ett tydligt tecken på att den dött. Så tyckte dock inte den kambodjanske tandläkaren på det fina sjukhuset. Han rekommenderade istället en rotfyllning. Min kusin blev misstänksam och kontrollerade med en svensk läkare. Mycket riktigt, en mjölktand har inga rötter och all fyllning hade istället gått in i käkbenet.
En orsak till denna vansinniga rekommendation är att medicinska diplom är en handelsvara som allt annat i Kambodja och rika familjer köper gärna dessa eftersom de ger en garanterad inkomst. Detta leder till att amatörmässiga rekommendationer ger överdoseringar som leder till blindhet, skador och ibland döden - och detta är ändå bättre än de kvacksalvare till naturläkare som kambodjanerna i första hand väljer att vända sig till.
Detta är inte enda sättet som de pengabesuttna väljer att riskera andras liv. Liksom i majoriteten av alla asiatiska länder är det kambodjanska körvettet nästintill icke-existerande. Trafikljus respekteras för det mesta, men om det är höger eller vänstertrafik är jag mer osäker på och mängden drogade eller fulla motorförare är tyvärr hög. Självklart dör flera i trafiken, de flesta i olyckor där en rik människa struntat i att bromsa där han far fram i en stor bil och kraschar in i en stackars motorcyklist. Det är så att bilisten helt enkelt stannar bilen, lämnar 50 dollar på den kallnande kroppen och sedan far vidare. Fattiga människor är inte mycket värda.
* * *
En annan vanlig syn i Kambodja är tiggarna, långt vanligare än i grannländerna. Kambodja har visserligen på papperet samma per capita inkomst som Laos, men då Laos har en sorts pseudokommunism uppstår inte samma fattigdom. Kambodja har istället en tradition där de rika i så hög grad som möjligt försöker suga ut de fattiga. Det kan man se på de barn som springer omkring nakna, de fattiga hyddor många bor i och hur smutsiga kläder många bär på sig. En hemsk syn är också de tiggare som precis har överlevt olika minolyckor. De saknar armar, ben och i många fall både och. Det är inte ovanligt att se en tiggare som helt saknar händer, men ändå hoppfullt ler mot turisterna. Kambodjanerna är ett av världens vänligaste folk med ett leende som lyser upp hela ansiktena.
Tyvärr gör kambodjanernas vänlighet och deras vilja att lita på folk att de ofta utnyttjas av människor med ambitioner eller från utlandet. Amerikaner lurar ofta tuktuk-förare att köra dem långt större rundor än de från början beslutat om, eftersom tuktuk-förarna tycker det är obehagligt att prata om saker som pengar och betalning. Utlänningar ses ibland som tickande bomber eftersom de faktiskt kan bli arga på riktigt och inte är noggranna med att ge komplimanger innan de kommer med kritik.
* * *
I Kambodjas huvudstad Phnom Penh är spåren från röda khmererna aldrig långt borta. Utanför staden ligger Dödens Fält där de tiotusentals politiska dissidenterna, som först torterats i det beryktade S21-fängelset, senare begravts i stora massgravar. Idag finns inte mycket kvar att se, massgravarna är ihopskyfflade, men ett stort monument visar skallarna från fältens offer. En guide kan också berätta precis om hur avrättningarna gick till. Inne i stan kan man också besöka S21-fängelset direkt. Dokument där torterare skryter inför överordnade om hur de plågat internerna, fasansfulla bilder på livrädda intagna och målningar om hur tortyren gick till.
Ändå är de röda khmererna inte långt borta. En del flydde till Vietnam innan de själva blev offer för olika utrensningar och sitter nu i Kambodjas ledarskikt och suger ut en ny generation. Andra krigare lever kvar i nordvästra Kambodja, på papperet reformerade, men fortfarande kvar i de mentala spåren efter årtionden av gerillakrigande och plågande av sin grannbefolkning. Inne i Phnom Penhs centrala delar finns fortfarande Röda Khmergatan kvar. Kanske är det en bra symbol för hur lite situationen förbättrats för de fattiga kambodjanerna efter att de röda khmererna avsattes.------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1146) 2007-08-19
------------------------------------------------
Det här var Hampus Eckermans 43:e rapport under hans jordenruntresa. Han har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Varje vecka i nio månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-17.30 och sedan var sjunde timme på Succékanalen 91,4. De har sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan, Kina, Hong Kong, Thailand, Vietnam, Kambodja och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
------------------------------------------------
Åke Sandins krönika i denna veckas Radio Tuff hade rubriken FÖR 90 ÅR SEDAN FÖDDES PER ANDERS FOGELSTRÖM, en repris från 2007-07-15
I Kambodja är det si och så med utbildning och medicinsk vård. Min kusins barn var nyligen ute och lekte och lyckades trilla och slå i en mjölktand. Redan efter några dagar började den mörkna, ett tydligt tecken på att den dött. Så tyckte dock inte den kambodjanske tandläkaren på det fina sjukhuset. Han rekommenderade istället en rotfyllning. Min kusin blev misstänksam och kontrollerade med en svensk läkare. Mycket riktigt, en mjölktand har inga rötter och all fyllning hade istället gått in i käkbenet.
En orsak till denna vansinniga rekommendation är att medicinska diplom är en handelsvara som allt annat i Kambodja och rika familjer köper gärna dessa eftersom de ger en garanterad inkomst. Detta leder till att amatörmässiga rekommendationer ger överdoseringar som leder till blindhet, skador och ibland döden - och detta är ändå bättre än de kvacksalvare till naturläkare som kambodjanerna i första hand väljer att vända sig till.
Detta är inte enda sättet som de pengabesuttna väljer att riskera andras liv. Liksom i majoriteten av alla asiatiska länder är det kambodjanska körvettet nästintill icke-existerande. Trafikljus respekteras för det mesta, men om det är höger eller vänstertrafik är jag mer osäker på och mängden drogade eller fulla motorförare är tyvärr hög. Självklart dör flera i trafiken, de flesta i olyckor där en rik människa struntat i att bromsa där han far fram i en stor bil och kraschar in i en stackars motorcyklist. Det är så att bilisten helt enkelt stannar bilen, lämnar 50 dollar på den kallnande kroppen och sedan far vidare. Fattiga människor är inte mycket värda.
* * *
En annan vanlig syn i Kambodja är tiggarna, långt vanligare än i grannländerna. Kambodja har visserligen på papperet samma per capita inkomst som Laos, men då Laos har en sorts pseudokommunism uppstår inte samma fattigdom. Kambodja har istället en tradition där de rika i så hög grad som möjligt försöker suga ut de fattiga. Det kan man se på de barn som springer omkring nakna, de fattiga hyddor många bor i och hur smutsiga kläder många bär på sig. En hemsk syn är också de tiggare som precis har överlevt olika minolyckor. De saknar armar, ben och i många fall både och. Det är inte ovanligt att se en tiggare som helt saknar händer, men ändå hoppfullt ler mot turisterna. Kambodjanerna är ett av världens vänligaste folk med ett leende som lyser upp hela ansiktena.
Tyvärr gör kambodjanernas vänlighet och deras vilja att lita på folk att de ofta utnyttjas av människor med ambitioner eller från utlandet. Amerikaner lurar ofta tuktuk-förare att köra dem långt större rundor än de från början beslutat om, eftersom tuktuk-förarna tycker det är obehagligt att prata om saker som pengar och betalning. Utlänningar ses ibland som tickande bomber eftersom de faktiskt kan bli arga på riktigt och inte är noggranna med att ge komplimanger innan de kommer med kritik.
* * *
I Kambodjas huvudstad Phnom Penh är spåren från röda khmererna aldrig långt borta. Utanför staden ligger Dödens Fält där de tiotusentals politiska dissidenterna, som först torterats i det beryktade S21-fängelset, senare begravts i stora massgravar. Idag finns inte mycket kvar att se, massgravarna är ihopskyfflade, men ett stort monument visar skallarna från fältens offer. En guide kan också berätta precis om hur avrättningarna gick till. Inne i stan kan man också besöka S21-fängelset direkt. Dokument där torterare skryter inför överordnade om hur de plågat internerna, fasansfulla bilder på livrädda intagna och målningar om hur tortyren gick till.
Ändå är de röda khmererna inte långt borta. En del flydde till Vietnam innan de själva blev offer för olika utrensningar och sitter nu i Kambodjas ledarskikt och suger ut en ny generation. Andra krigare lever kvar i nordvästra Kambodja, på papperet reformerade, men fortfarande kvar i de mentala spåren efter årtionden av gerillakrigande och plågande av sin grannbefolkning. Inne i Phnom Penhs centrala delar finns fortfarande Röda Khmergatan kvar. Kanske är det en bra symbol för hur lite situationen förbättrats för de fattiga kambodjanerna efter att de röda khmererna avsattes.------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1146) 2007-08-19
------------------------------------------------
Det här var Hampus Eckermans 43:e rapport under hans jordenruntresa. Han har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Varje vecka i nio månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-17.30 och sedan var sjunde timme på Succékanalen 91,4. De har sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan, Kina, Hong Kong, Thailand, Vietnam, Kambodja och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
------------------------------------------------
Åke Sandins krönika i denna veckas Radio Tuff hade rubriken FÖR 90 ÅR SEDAN FÖDDES PER ANDERS FOGELSTRÖM, en repris från 2007-07-15
söndag, augusti 12
PILGER, CHOMSKY OCH TRASKA-PATRULLO-PATRASKET
Vi minns hur västliga medier med beundran skildrade dissidenter i Sovjetunionen. Den mest kände var Andrej Sacharov (1921-89). Som framstående kärnfysiker hade han bidragit till den sovjetiska vätebomben. Sedan varnade han så högljutt för det kalla krigets kapprustning med kärnvapen att han förvisades från Moskva till Gorkij. 1975 fick han Nobels fredspris.
De flesta av våra opinionsbildare och debattörer skockas kring köttgrytorna i tryggheten hos det väldiga traska-patrullo-patrasket. ”Vita svanor tamt i vassen kryssa efter gunst och bröd”, skrev redan Carl Snoilsky om. Har vi några dissidenter här i väst?
Ja, i USA finns ju Noam Chomsky, egentligen språkprofessor, och på brittisk sida har vi journalisten John Pilger. I ett tal vid en konferens i Chicago den 16 juni drog Pilger en gammal historia från det kalla krigets tid. Den handlar om ett gäng sovjetryska journalister på rundresa i USA. När de skulle åka hem blev de frågade om sina intryck av amerikanska medier och deras talesman sa då:
”Efter att ha läst alla stora tidningar och tittat på TV dag efter dag måste vi säga att vi är väldigt förvånade över att alla åsikter i viktiga frågor är desamma överallt. För att uppnå ett sådant resultat hemma hos oss i Sovjetunionen måste vi hota med Gulag eller med att rentav dra ut naglarna på folk. Här behöver ni inte göra det. Vad är er hemlighet?”
Intervjuad i julinumret av Le Monde Diplomatique är Noam Chomsky inne på samma linje. Först slår han med rätta fast, att yttrandefriheten i USA skyddas i en utsträckning som är okänd i något annat land. Han medger att han kanske överdriver litegrann (slightly exaggerates), när han påstår:
”Kontrollsystemet i demokratiska samhällen är utomordentligt effektivt. Vi lägger inte märke till det mer än vi märker den luft vi andas. Ibland inbillar vi oss till och med att vi upplever en livlig debatt. Kontrollsystemet är kraftfullare (more powerful) än i totalitära system”
Chomsky menar, att amerikaner har världens mest omfattande yttrandefrihet, men om man som ledarskribent dristar sig till att skriva något stick i stäv mot mittfårans åsikter, blir man genast utbytt. Men han anser att yttrandefriheten i Europa är sämre än den amerikanska. I flera europeiska länder tar sig staten frihet att bestämma den historiska sanningen. Han syftar på domarna mot de historiker, som till exempel i Frankrike ifrågasätter vissa etablerade ”sanningar” om andra världskriget och skriver:
”Om vi tillåter staten att utöva sådana maktbefogenheter accepterar vi stalinistiska metoder. Franska intellektuella har svårigheter att inse att de är benägna att göra just detta”
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1145) 2007-08-12
.
De flesta av våra opinionsbildare och debattörer skockas kring köttgrytorna i tryggheten hos det väldiga traska-patrullo-patrasket. ”Vita svanor tamt i vassen kryssa efter gunst och bröd”, skrev redan Carl Snoilsky om. Har vi några dissidenter här i väst?
Ja, i USA finns ju Noam Chomsky, egentligen språkprofessor, och på brittisk sida har vi journalisten John Pilger. I ett tal vid en konferens i Chicago den 16 juni drog Pilger en gammal historia från det kalla krigets tid. Den handlar om ett gäng sovjetryska journalister på rundresa i USA. När de skulle åka hem blev de frågade om sina intryck av amerikanska medier och deras talesman sa då:
”Efter att ha läst alla stora tidningar och tittat på TV dag efter dag måste vi säga att vi är väldigt förvånade över att alla åsikter i viktiga frågor är desamma överallt. För att uppnå ett sådant resultat hemma hos oss i Sovjetunionen måste vi hota med Gulag eller med att rentav dra ut naglarna på folk. Här behöver ni inte göra det. Vad är er hemlighet?”
Intervjuad i julinumret av Le Monde Diplomatique är Noam Chomsky inne på samma linje. Först slår han med rätta fast, att yttrandefriheten i USA skyddas i en utsträckning som är okänd i något annat land. Han medger att han kanske överdriver litegrann (slightly exaggerates), när han påstår:
”Kontrollsystemet i demokratiska samhällen är utomordentligt effektivt. Vi lägger inte märke till det mer än vi märker den luft vi andas. Ibland inbillar vi oss till och med att vi upplever en livlig debatt. Kontrollsystemet är kraftfullare (more powerful) än i totalitära system”
Chomsky menar, att amerikaner har världens mest omfattande yttrandefrihet, men om man som ledarskribent dristar sig till att skriva något stick i stäv mot mittfårans åsikter, blir man genast utbytt. Men han anser att yttrandefriheten i Europa är sämre än den amerikanska. I flera europeiska länder tar sig staten frihet att bestämma den historiska sanningen. Han syftar på domarna mot de historiker, som till exempel i Frankrike ifrågasätter vissa etablerade ”sanningar” om andra världskriget och skriver:
”Om vi tillåter staten att utöva sådana maktbefogenheter accepterar vi stalinistiska metoder. Franska intellektuella har svårigheter att inse att de är benägna att göra just detta”
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1145) 2007-08-12
.
HAMPUS ECKERMAN: Kambodja med korruption och utan hopp.
Innan jag åkte till Kambodja passade jag på att läsa den Pulitzerbelönade författaren Henry Kamms bok "Cambodia: Report from a Stricken Land" (Kambodja: Rapport från ett slaget land). Författaren är inte nådig mot det kambodjanska ledarskicket:
"Kambodjanerna har inget skydd från någon jämställd lag eller opartisk rättvisa mot ett illasinnat etablissemang av politisk och ekonomisk makt, en kabal som är blind och döv mot skriken från ett utnyttjat folk. Deras ledares önskningar är privata: att utöka deras makt och rikedomar. Till skillnad från politiker på andra platser låtsas man inte vilja följa höga ideal som senare förråds. Att förbättra livet för folket får inte ens de vanliga läpparnas bekännelse."
Föreställ er samma ledarskikt, men under brinnande krig där huvudstaden Pnomh Penhs befolkning fördubblats från en till två miljoner människor efter att en miljon bönder drivits från sina hem och risfält efter att amerikanska bombplan, med politikernas välsignelse, bombat byar sönder och samman. 1973, när USA drog sig ur Vietnam, dirigerade de om alla bombplan till att istället fälla sin dödliga last över Kambodja. Svälten spred sig snabbt och hundratusentals människor, de om inte dödades direkt av bomber, svalt ihjäl. Det är lätt att se hur en ledare som Pol Pot fått stöd från en befolkning fortfarande fylld av hat mot sina egoistiska och giriga ledare. Kambodjanernas största tragedi är att de som de vände sig till för frälsning, de röda khmererna, blev deras största förbannelse.
* * *
Under de första åren, 1975 - 1976, verkade Khmerväldet fungera någorlunda. Visserligen tömdes städerna på hela sin befolkning, varav hälften dock var bönder som återvände hem till sina sönderbombade hem, och tidigare soldater och myndighetspersonal avrättades där de identifierades, men fred rådde i landet och mat fanns återigen på borden då även stadsborna deltog i jordbruket. Visserligen förekom grymheter, men vanligtvis utan systematik. Värst hade de stadsbor som placerades i mitten av Kambodja för att skapa helt nya byar och leva på sitt eget jordbruk som de inte hade en aning om hur de skulle sköta. Dessutom gjordes detta ofta under ledning av bönder med privata hämndmotiv från tidigare oförrätter. Snart skulle det dock bli värre för alla.
Pol Pot var alltid mer nationalist än kommunist och liksom de flesta kambodjaner närde han ett besinningslöst hat mot alla vietnameser. Redan under den USA-stödde Lon Nol hade flera massakrer skett på den vietnamesiska befolkningsgruppen, men Pol Pot gick långt längre. Efter att ha konsoliderat sin maktställning började han med sina politiska utrensningar i slutet av 1976. Först i mittersta Kambodja, men det var i öst de blev riktigt blodiga. östra Kambodja styrdes av de khmerer som utbildats och slagits tillsammans med vietnameserna. De visade en större vilja att utnyttja stadsbornas kunskaper och hade också mer kvar av skolsystemet. Pol Pot var skoningslös. 10.000-tals, kanske 100.000-tals politiska kadres och officerare torterades och dödades, ofta tillsammans med hela sina familjer. Varje opposition straffades med döden.
Pol Pots hat mot Vietnam var också det som skapade den stora massvälten. Flera skärmytslingar med Vietnam efter khmerernas önskan att ta tillbaka det viktiga Mekong-deltat gjorde att khmererna insåg att de måste rusta sig för krig. Den enda exportprodukten för vapeninköp var ris. När riset började säljas utomlands försvagades befolkningen snabbt. Mindre ris fanns att äta och också att plantera till nästa skörd. Mindre ris planterat, mindre skördat och mindre att plantera till nästa gång. 100.000-tals strök med.
Hur många som dog under Pol Pot vet vi inte. Den sista befolkningsräkningen innan Pol Pots avsättning 1979 gjordes 1962, 17 år tidigare och innan både diktatur och amerikanska bombkampanjer. Räkningarna efteråt, högre tal från Vietnam som ville motivera sin invasion och avsättandet av Pol Pot, lägre tal från USA som ville stödja Pol Pot mot ärkefienden Vietnam. Någonstans mellan 500.000 och 1.7 miljoner människor dog i svält, krig, politiska utrensningar och meningslöst dödande.
* * *
Idag står kambodjanerna utan hopp. Deras revolution misslyckades och förvärrade situationen. Det internationella samfundet är mest intresserat av att utnyttja det korrumperade, men naivt lättlurade ledarskiktet och köper upp naturtillgångar för spottstyvrar. Ledarna lever ett laglöst lyxliv, där människors liv går att räkna i några få dollarsedlar, medan knark och barnprostitution breder ut sig. Det är svårt att förlika denna bild med svenska tidningars beskrivningar av Kambodja som nästa charterparadis.
-----------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1145) 2007-08-12
"Kambodjanerna har inget skydd från någon jämställd lag eller opartisk rättvisa mot ett illasinnat etablissemang av politisk och ekonomisk makt, en kabal som är blind och döv mot skriken från ett utnyttjat folk. Deras ledares önskningar är privata: att utöka deras makt och rikedomar. Till skillnad från politiker på andra platser låtsas man inte vilja följa höga ideal som senare förråds. Att förbättra livet för folket får inte ens de vanliga läpparnas bekännelse."
Föreställ er samma ledarskikt, men under brinnande krig där huvudstaden Pnomh Penhs befolkning fördubblats från en till två miljoner människor efter att en miljon bönder drivits från sina hem och risfält efter att amerikanska bombplan, med politikernas välsignelse, bombat byar sönder och samman. 1973, när USA drog sig ur Vietnam, dirigerade de om alla bombplan till att istället fälla sin dödliga last över Kambodja. Svälten spred sig snabbt och hundratusentals människor, de om inte dödades direkt av bomber, svalt ihjäl. Det är lätt att se hur en ledare som Pol Pot fått stöd från en befolkning fortfarande fylld av hat mot sina egoistiska och giriga ledare. Kambodjanernas största tragedi är att de som de vände sig till för frälsning, de röda khmererna, blev deras största förbannelse.
* * *
Under de första åren, 1975 - 1976, verkade Khmerväldet fungera någorlunda. Visserligen tömdes städerna på hela sin befolkning, varav hälften dock var bönder som återvände hem till sina sönderbombade hem, och tidigare soldater och myndighetspersonal avrättades där de identifierades, men fred rådde i landet och mat fanns återigen på borden då även stadsborna deltog i jordbruket. Visserligen förekom grymheter, men vanligtvis utan systematik. Värst hade de stadsbor som placerades i mitten av Kambodja för att skapa helt nya byar och leva på sitt eget jordbruk som de inte hade en aning om hur de skulle sköta. Dessutom gjordes detta ofta under ledning av bönder med privata hämndmotiv från tidigare oförrätter. Snart skulle det dock bli värre för alla.
Pol Pot var alltid mer nationalist än kommunist och liksom de flesta kambodjaner närde han ett besinningslöst hat mot alla vietnameser. Redan under den USA-stödde Lon Nol hade flera massakrer skett på den vietnamesiska befolkningsgruppen, men Pol Pot gick långt längre. Efter att ha konsoliderat sin maktställning började han med sina politiska utrensningar i slutet av 1976. Först i mittersta Kambodja, men det var i öst de blev riktigt blodiga. östra Kambodja styrdes av de khmerer som utbildats och slagits tillsammans med vietnameserna. De visade en större vilja att utnyttja stadsbornas kunskaper och hade också mer kvar av skolsystemet. Pol Pot var skoningslös. 10.000-tals, kanske 100.000-tals politiska kadres och officerare torterades och dödades, ofta tillsammans med hela sina familjer. Varje opposition straffades med döden.
Pol Pots hat mot Vietnam var också det som skapade den stora massvälten. Flera skärmytslingar med Vietnam efter khmerernas önskan att ta tillbaka det viktiga Mekong-deltat gjorde att khmererna insåg att de måste rusta sig för krig. Den enda exportprodukten för vapeninköp var ris. När riset började säljas utomlands försvagades befolkningen snabbt. Mindre ris fanns att äta och också att plantera till nästa skörd. Mindre ris planterat, mindre skördat och mindre att plantera till nästa gång. 100.000-tals strök med.
Hur många som dog under Pol Pot vet vi inte. Den sista befolkningsräkningen innan Pol Pots avsättning 1979 gjordes 1962, 17 år tidigare och innan både diktatur och amerikanska bombkampanjer. Räkningarna efteråt, högre tal från Vietnam som ville motivera sin invasion och avsättandet av Pol Pot, lägre tal från USA som ville stödja Pol Pot mot ärkefienden Vietnam. Någonstans mellan 500.000 och 1.7 miljoner människor dog i svält, krig, politiska utrensningar och meningslöst dödande.
* * *
Idag står kambodjanerna utan hopp. Deras revolution misslyckades och förvärrade situationen. Det internationella samfundet är mest intresserat av att utnyttja det korrumperade, men naivt lättlurade ledarskiktet och köper upp naturtillgångar för spottstyvrar. Ledarna lever ett laglöst lyxliv, där människors liv går att räkna i några få dollarsedlar, medan knark och barnprostitution breder ut sig. Det är svårt att förlika denna bild med svenska tidningars beskrivningar av Kambodja som nästa charterparadis.
-----------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1145) 2007-08-12
lördag, augusti 11
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1145) 07-08-12 till....
....till ”NYHETSBREV INDIEN” (2/2007), som skriver om att de indisk-amerikanska handelsförbindelserna inte bara omfattar kärnkraftteknologi och medicinsk forskning. Nu har USA upphävt sitt förbud mot import av indiska mangos. Det framhålls att mangon är något av en nationalsymbol för Indien. Ja, det sägs att den indiska mangoexporten till och med kan liknas vid Sveriges export av Absolut Vodka
....till Tuffs gåvobrev mangogrammet, som finns både för att gratulera och kondolera. För till exempel 200 kr blir det minst 40 mangoträd planterade i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar. Hittills har Tuffs indiska partners låtit plantera 70 000 mangos där. Mangogram kan beställas hos Monica Schelin, tel 712 2581 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se
....till på tal om Indien en ros till dess minst 1130 miljoner invånare, som på Onsdag (15/8) kan fira 60-årsjubileum som självständig stat. Det var den 15 augusti 1947 som Indien kunde utropa sig som självständigt från britterna
....till den kristne fredsaktivisten Martin Smedjeback, som nu på nytt blivit arresterad i USA, den här gången för att ha protesterat mot ett amerikanskt företag som producerar utarmat uran. (Källa: Kyrkans Tidning 7/8)
....till alla dem som den 6 och 9 augusti minneshöll atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Det var mer än väntat om det på TV och vissa andra medier. Och inte bara i Tyresö Centrum påminde fredsaktivister om kärnvapenhotet utan till exempel också i Storkyrkan, där under ledning av domprost Åke Bonnier ordnades en manifestation för fred och nedrustning
....till recensenten Ann Charlott Alstadt, som i Aftonbladet (9/8) skriver om Mark Lynas bok ”Sex grader –vår framtid på en varmare jord”. Får man tro Lynas kan klimatförsämringen redan under våra barnbarns livstid göra jorden närmast obeboelig. Alstadt menar att marknadsekonomin är ett irrationellt och primitivt sätt att organisera ett samhälle, som blivit ett ”dumskallesamhälle” där enskildas profit går före de mångas behov och hon skriver bland annat:
”Det finns idioter som tror att det är en mänsklig rättighet att köra stadsjeep, vilket socialt och moraliskt är vår tids variant av att förmodernt sitta och skita direkt på gatan.”
....till minnet av Cornelis Vreeswijk som skulle har fyllt 70 för några dagar sen. Under Vietnamkriget skrev han bland annat:
Nu kommer morgonen
över ruinerna
och genast startar man
grävmaskinerna.
Säg varför är det sånt gråt och skrik?
Man räknar lik. Man räknar lik.
....till Tuffs gåvobrev mangogrammet, som finns både för att gratulera och kondolera. För till exempel 200 kr blir det minst 40 mangoträd planterade i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar. Hittills har Tuffs indiska partners låtit plantera 70 000 mangos där. Mangogram kan beställas hos Monica Schelin, tel 712 2581 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se
....till på tal om Indien en ros till dess minst 1130 miljoner invånare, som på Onsdag (15/8) kan fira 60-årsjubileum som självständig stat. Det var den 15 augusti 1947 som Indien kunde utropa sig som självständigt från britterna
....till den kristne fredsaktivisten Martin Smedjeback, som nu på nytt blivit arresterad i USA, den här gången för att ha protesterat mot ett amerikanskt företag som producerar utarmat uran. (Källa: Kyrkans Tidning 7/8)
....till alla dem som den 6 och 9 augusti minneshöll atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Det var mer än väntat om det på TV och vissa andra medier. Och inte bara i Tyresö Centrum påminde fredsaktivister om kärnvapenhotet utan till exempel också i Storkyrkan, där under ledning av domprost Åke Bonnier ordnades en manifestation för fred och nedrustning
....till recensenten Ann Charlott Alstadt, som i Aftonbladet (9/8) skriver om Mark Lynas bok ”Sex grader –vår framtid på en varmare jord”. Får man tro Lynas kan klimatförsämringen redan under våra barnbarns livstid göra jorden närmast obeboelig. Alstadt menar att marknadsekonomin är ett irrationellt och primitivt sätt att organisera ett samhälle, som blivit ett ”dumskallesamhälle” där enskildas profit går före de mångas behov och hon skriver bland annat:
”Det finns idioter som tror att det är en mänsklig rättighet att köra stadsjeep, vilket socialt och moraliskt är vår tids variant av att förmodernt sitta och skita direkt på gatan.”
....till minnet av Cornelis Vreeswijk som skulle har fyllt 70 för några dagar sen. Under Vietnamkriget skrev han bland annat:
Nu kommer morgonen
över ruinerna
och genast startar man
grävmaskinerna.
Säg varför är det sånt gråt och skrik?
Man räknar lik. Man räknar lik.
MARIANNE STIEGER: Båtar, flygplan och Hermann Göring
Kära lyssnare,
Har jag någonsin berättat att min barndoms vagga stod i Warnemünde, den eleganta badorten på andra sidan Östersjön? Nej, ja, då vet ni det nu. Vad har då Warnemünde med Limhamn att göra, undrar ni kanske? Jo, en hel del. Båda har varit små fiskesamhällen som sent omsider inkorporerades i respektive storstäder Rostock och Malmö. Båda är sedan länge badorter och industriorter. Båda gränsar intill Östersjön och en rak fågellinje förbinder de båda orterna
Just luftlinjen intresserade mig när jag låg på rygg i solen på Sibbarps badstrand häromdagen. Flygplanen från Kastrup spann sina kondensstrimmor som ett spindelnät på den klarblåa himlen och i fantasin flög jag runt hela jordklotet med de silverfärgade planen, och då även till Warnemünde.
Då mindes jag ett tv-program som hade visats den 4 augusti under rubriken Minnenas television, ett program som handlade om Hermann Göring, flygaren som blev Hitlers flyggeneral och fältmarskalk i operettliknande uniformer. Och nu kan jag travestera Annies sång ur den amerikanska musikalen "Annie Get Your Gun" men i stället för att sjunga Allting som du kan, kan jag mycket bättre sjunger jag ”Allting som ni kan, kan vi mycket tidigare, vi här Limhamn. ?
När Björn Fontander i sitt tv-program talar om att Göring var tvungen att lämna Köpenhamn efter en skandal med en societetsdam för att bosätta sig i Stockholm som taxiflygare, hade han redan ett förflutet bakom sig här i Limhamn. Vad gjorde han här då? Jo, han och en kamrat, den tyske flygaren Treitschke, flög den första postlinjen mellan - ja, just det, Warnemünde och Limhamn. Göring bodde då på Strandgatan nr 12 i Limhamn ett stenkast från där jag bor nu.
Landningsbanan för de små sjöflygplanen låg i Sundet direkt utanför Ön, som egentligen är en konstgjord ö, bestående av avfallsprodukter och schaktmassor från cementfabriken här i Limhamn. Den här konstgjorda ön har ett märkligt förflutet. Först 1905 började man kasta upp dessa schaktmassor på det lilla grundet som fanns där innan. Men redan 1916 var ön så stor att ett skeppsvarv med två slipar kunde byggas där. Det tyska u-båtskriget hade skapat ett stort behov av fartyg, så mellan 1916 och 1921 var flera hundra arbetare sysselsatta med att bygga 19 båtar i storleken upp till 2000 ton. Sedan gick varvet i konkurs.
Hermann Göring lämnade Limhamn och postflyget efter ett tag för att bli taxiflygare i Stockholm, där han flög Eric von Rosen till hans slott Rockelstad söder om Stockholm och Göring och Carin von Kantzow möttes. Ljuv musik uppstod mellan de båda, Göring stal sin gifta älskarinna och resten är historia. Kvar blev Görings kompis Treitschke som tillsammans med bröderna Florman startade AB Flygindustri i Limhamn i de kvarlämnade varvsbyggnaderna. Än i dag står några lokaler kvar. Öns gym är idag inrymt i den gamla monteringshallen.
Efter Första världskriget fick Tyskland förbud att bygga krigsmateriel och därmed även förbud att bygga flygplan. Vad gjorde man då i Limhamn? Jo, man kringgick förbudet genom att under åren 1925 till 1935 här på Ön tillsammans med Junkersföretagen i Tyskland bygga det ena flygplanet efter det andra som via Finland exporterades till Tyskland, men även till andra länder. Också Sverige köpte flygplan. Tillsammans med Bofors utprovades till och med bombmaterial till några plan. Det sista flygplanet Sverige köpte innan tillverkningen på Ön lades ner, var ett ambulansplan i juli 1935. På det här sättet var Sverige inblandat i att kringgå de mycket restriktiva bestämmelser som de allierade hade ålagt Tyskland. Tala om neutralitet!
En ödets ironi är att det sista planet som exporterades utomlands, nämligen till Japan i april 1935, fraktades med ett fartyg vid namn "Scharnhorst". Och vem var då Scharnhorst? Jo, general Gerhard Johann David von Scharnhorst adlades av den preussiske kungen 1804 för sina militärstrategiska förnyelser. Men när Napoleon besegrade den preussiska hären, fick Preussen förbud att ha fler än 42 000 soldater. Vad gjorde då Scharnhorst? Ja, man kan säga att han gjorde en "limhamnare", dvs han kringgick bestämmelserna. Genom att ständigt inkalla unga män till en kort utbildning för att sedan skicka hem dem igen, kunde han hålla en mycket större armé än den tillåtna och kringgick därmed fredsbestämmelserna.
Ja, kära lyssnare, i krig och kärlek är alla medel tillåtna. Livet i Limhamn är spännande hälsar
Marianne Stalbohm-Stieger från Limhamn
------------------------------------------------------------
Radio Tuff (nr 1145) 2007-08-12
Har jag någonsin berättat att min barndoms vagga stod i Warnemünde, den eleganta badorten på andra sidan Östersjön? Nej, ja, då vet ni det nu. Vad har då Warnemünde med Limhamn att göra, undrar ni kanske? Jo, en hel del. Båda har varit små fiskesamhällen som sent omsider inkorporerades i respektive storstäder Rostock och Malmö. Båda är sedan länge badorter och industriorter. Båda gränsar intill Östersjön och en rak fågellinje förbinder de båda orterna
Just luftlinjen intresserade mig när jag låg på rygg i solen på Sibbarps badstrand häromdagen. Flygplanen från Kastrup spann sina kondensstrimmor som ett spindelnät på den klarblåa himlen och i fantasin flög jag runt hela jordklotet med de silverfärgade planen, och då även till Warnemünde.
Då mindes jag ett tv-program som hade visats den 4 augusti under rubriken Minnenas television, ett program som handlade om Hermann Göring, flygaren som blev Hitlers flyggeneral och fältmarskalk i operettliknande uniformer. Och nu kan jag travestera Annies sång ur den amerikanska musikalen "Annie Get Your Gun" men i stället för att sjunga Allting som du kan, kan jag mycket bättre sjunger jag ”Allting som ni kan, kan vi mycket tidigare, vi här Limhamn. ?
När Björn Fontander i sitt tv-program talar om att Göring var tvungen att lämna Köpenhamn efter en skandal med en societetsdam för att bosätta sig i Stockholm som taxiflygare, hade han redan ett förflutet bakom sig här i Limhamn. Vad gjorde han här då? Jo, han och en kamrat, den tyske flygaren Treitschke, flög den första postlinjen mellan - ja, just det, Warnemünde och Limhamn. Göring bodde då på Strandgatan nr 12 i Limhamn ett stenkast från där jag bor nu.
Landningsbanan för de små sjöflygplanen låg i Sundet direkt utanför Ön, som egentligen är en konstgjord ö, bestående av avfallsprodukter och schaktmassor från cementfabriken här i Limhamn. Den här konstgjorda ön har ett märkligt förflutet. Först 1905 började man kasta upp dessa schaktmassor på det lilla grundet som fanns där innan. Men redan 1916 var ön så stor att ett skeppsvarv med två slipar kunde byggas där. Det tyska u-båtskriget hade skapat ett stort behov av fartyg, så mellan 1916 och 1921 var flera hundra arbetare sysselsatta med att bygga 19 båtar i storleken upp till 2000 ton. Sedan gick varvet i konkurs.
Hermann Göring lämnade Limhamn och postflyget efter ett tag för att bli taxiflygare i Stockholm, där han flög Eric von Rosen till hans slott Rockelstad söder om Stockholm och Göring och Carin von Kantzow möttes. Ljuv musik uppstod mellan de båda, Göring stal sin gifta älskarinna och resten är historia. Kvar blev Görings kompis Treitschke som tillsammans med bröderna Florman startade AB Flygindustri i Limhamn i de kvarlämnade varvsbyggnaderna. Än i dag står några lokaler kvar. Öns gym är idag inrymt i den gamla monteringshallen.
Efter Första världskriget fick Tyskland förbud att bygga krigsmateriel och därmed även förbud att bygga flygplan. Vad gjorde man då i Limhamn? Jo, man kringgick förbudet genom att under åren 1925 till 1935 här på Ön tillsammans med Junkersföretagen i Tyskland bygga det ena flygplanet efter det andra som via Finland exporterades till Tyskland, men även till andra länder. Också Sverige köpte flygplan. Tillsammans med Bofors utprovades till och med bombmaterial till några plan. Det sista flygplanet Sverige köpte innan tillverkningen på Ön lades ner, var ett ambulansplan i juli 1935. På det här sättet var Sverige inblandat i att kringgå de mycket restriktiva bestämmelser som de allierade hade ålagt Tyskland. Tala om neutralitet!
En ödets ironi är att det sista planet som exporterades utomlands, nämligen till Japan i april 1935, fraktades med ett fartyg vid namn "Scharnhorst". Och vem var då Scharnhorst? Jo, general Gerhard Johann David von Scharnhorst adlades av den preussiske kungen 1804 för sina militärstrategiska förnyelser. Men när Napoleon besegrade den preussiska hären, fick Preussen förbud att ha fler än 42 000 soldater. Vad gjorde då Scharnhorst? Ja, man kan säga att han gjorde en "limhamnare", dvs han kringgick bestämmelserna. Genom att ständigt inkalla unga män till en kort utbildning för att sedan skicka hem dem igen, kunde han hålla en mycket större armé än den tillåtna och kringgick därmed fredsbestämmelserna.
Ja, kära lyssnare, i krig och kärlek är alla medel tillåtna. Livet i Limhamn är spännande hälsar
Marianne Stalbohm-Stieger från Limhamn
------------------------------------------------------------
Radio Tuff (nr 1145) 2007-08-12
fredag, augusti 10
BENGT SVENSSON: Imperiets "arrogans". baser och kostnader
I förra veckans Radio Tuff nämnde vår man i San Francisco, Bengt Svensson den amerikanske professorn Chalmers Johnsons bok ”Nemesis: The last Days of the American Republic” Om honom skriver han så här:
-----------------------------
Chalmers Johnson brännmärker hela idén att USA skulle försöka utsträcka sin politiska, ekonomiska och militära kontroll över hela världen som "imperiets arrogans". Han menar att USA har efterträtt både romarriket och det brittiska imperiet och blivit vår tids imperium. Lustigt nog har detta varit en populär tanke även på högerkanten de senaste 10 åren, men medan högern tycker att ett amerikanskt imperium är en god sak så tycker Chalmers Johnson att imperietanken är förkastlig.
I korthet är Johnsons poäng, att amerikanerna måste välja mellan imperium och demokrati. Engelsmännen valde efter andra världskriget att utveckla sin demokrati och avveckla sitt imperium. Den romerska republiken, däremot, efterträddes av ett imperium med en diktatorisk kejsare i spetsen. Ett imperium är alltså enligt Chalmers Johnson oförenligt med ett demokratiskt styrelseskick.
Om inte USA slår in på en ny kurs, menar han, kommer republiken att gå under. Han syftar då på den republik, som grundades 1789 med en konstitution, som definierade och grundlade vad som här brukar kallas "the rule of law", dvs balansen mellan president, kongress och högsta domstol; verkställande, lagstiftande och dömande makt.
Det brukar sägas, att USA inte är ett imperium eftersom de inte har koloniserat fjärran länder och gjort dem till kolonier, som romare och engelsmän gjorde. Men visst har USA kolonier, säger Johnson. Det är ett imperium av militärbaser. Officiellt finns det 737 amerikanska militärbaser i 132 länder, och då är ändå inte garnisonerna i Kosovo, Irak, Israel, Afghanistan, Qatar, Storbritannien med flera länder inräknade. Uppskattningsvis finns 325 000 amerikanska militärer utplacerade på dessa baser. Räknas Irak och Afghanistan in blir det betydligt fler. Till detta kommer alla civilanställda och familjemedlemmar. En amerikansk militärbas är ett USA i miniatyr med amerikanska dagis och skolor för barnen, hamburgerkedjor och varuhus med amerikanska hushållsvaror, amerikanska TV-nyheter liksom de senaste tvåloperorna och hollywoodfilmerna. Allt för att invånarna på militärbaserna inte ska märka att de är i ett främmande land. I exempelvis en hel rad västtyska städer fanns och finns dessa militärbaser, och när jag på 60- och 70-talen liftade på kontinenten gick det inte att missa dem. Ofta stötte man på jämnåriga amerikanska soldater i civila kläder.
Det sista stora tillskottet till dessa baser är den amerikanska ambassaden i Bagdad, som egentligen är en militärbas med inbäddad ambassadör. Den är stor som Vatikanstaten och ska kosta 592 miljoner dollar. Den har sina egna luftvärnsmissiler, hyreshus, vatten, avlopp och elsystem, fläskkotletter i kafeterian 24 timmar om dygnet, tusentals anställda amerikaner och helikopterlandningsplatser på taken, precis som en gång i Saigon, noterar Chalmers Johnson med viss ironi.
Amerikansk militär har också sitt eget flygbolag, the Air Mobility Command, som binder samman det världsomspännande nätet av baser. De har ett skidcentrum i Garmisch i de bayerska alperna och 200 golfbanor världen runt, 71 learjets och andra lyxplan, som flyger runt med generaler och amiraler mellan rekreationsorterna och ett antal militära lyxhotell på platser som Tokyo, Seoul, italienska Rivieran, Floridas Disney World etc.Krigen i Afghanistan och Irak hade år 2006 kostat USA 450 miljarder dollar (över 3000 miljarder kr) sedan de startades. Vad de kostat AFGHANISTAN och IRAK verkar det inte ens finnas några uppskattningar på. Krigskostnaderna ligger utanför Pentagons officiella budget på nästan 500 miljarder dollar om året. Sedan tillkommer livstids vård av sårade soldater, änkepensioner, skattesubventioner till utländska regeringar som köper amerikanska vapen osv.Notan får betalas på ett eller annat sätt av nästa generations amerikaner, eftersom man krigar med lånade pengar. Kommande generationer i Irak och Afghanistan får betala ett ännu högre pris.
----------------------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1145) 2007-08-12
-----------------------------
Chalmers Johnson brännmärker hela idén att USA skulle försöka utsträcka sin politiska, ekonomiska och militära kontroll över hela världen som "imperiets arrogans". Han menar att USA har efterträtt både romarriket och det brittiska imperiet och blivit vår tids imperium. Lustigt nog har detta varit en populär tanke även på högerkanten de senaste 10 åren, men medan högern tycker att ett amerikanskt imperium är en god sak så tycker Chalmers Johnson att imperietanken är förkastlig.
I korthet är Johnsons poäng, att amerikanerna måste välja mellan imperium och demokrati. Engelsmännen valde efter andra världskriget att utveckla sin demokrati och avveckla sitt imperium. Den romerska republiken, däremot, efterträddes av ett imperium med en diktatorisk kejsare i spetsen. Ett imperium är alltså enligt Chalmers Johnson oförenligt med ett demokratiskt styrelseskick.
Om inte USA slår in på en ny kurs, menar han, kommer republiken att gå under. Han syftar då på den republik, som grundades 1789 med en konstitution, som definierade och grundlade vad som här brukar kallas "the rule of law", dvs balansen mellan president, kongress och högsta domstol; verkställande, lagstiftande och dömande makt.
Det brukar sägas, att USA inte är ett imperium eftersom de inte har koloniserat fjärran länder och gjort dem till kolonier, som romare och engelsmän gjorde. Men visst har USA kolonier, säger Johnson. Det är ett imperium av militärbaser. Officiellt finns det 737 amerikanska militärbaser i 132 länder, och då är ändå inte garnisonerna i Kosovo, Irak, Israel, Afghanistan, Qatar, Storbritannien med flera länder inräknade. Uppskattningsvis finns 325 000 amerikanska militärer utplacerade på dessa baser. Räknas Irak och Afghanistan in blir det betydligt fler. Till detta kommer alla civilanställda och familjemedlemmar. En amerikansk militärbas är ett USA i miniatyr med amerikanska dagis och skolor för barnen, hamburgerkedjor och varuhus med amerikanska hushållsvaror, amerikanska TV-nyheter liksom de senaste tvåloperorna och hollywoodfilmerna. Allt för att invånarna på militärbaserna inte ska märka att de är i ett främmande land. I exempelvis en hel rad västtyska städer fanns och finns dessa militärbaser, och när jag på 60- och 70-talen liftade på kontinenten gick det inte att missa dem. Ofta stötte man på jämnåriga amerikanska soldater i civila kläder.
Det sista stora tillskottet till dessa baser är den amerikanska ambassaden i Bagdad, som egentligen är en militärbas med inbäddad ambassadör. Den är stor som Vatikanstaten och ska kosta 592 miljoner dollar. Den har sina egna luftvärnsmissiler, hyreshus, vatten, avlopp och elsystem, fläskkotletter i kafeterian 24 timmar om dygnet, tusentals anställda amerikaner och helikopterlandningsplatser på taken, precis som en gång i Saigon, noterar Chalmers Johnson med viss ironi.
Amerikansk militär har också sitt eget flygbolag, the Air Mobility Command, som binder samman det världsomspännande nätet av baser. De har ett skidcentrum i Garmisch i de bayerska alperna och 200 golfbanor världen runt, 71 learjets och andra lyxplan, som flyger runt med generaler och amiraler mellan rekreationsorterna och ett antal militära lyxhotell på platser som Tokyo, Seoul, italienska Rivieran, Floridas Disney World etc.Krigen i Afghanistan och Irak hade år 2006 kostat USA 450 miljarder dollar (över 3000 miljarder kr) sedan de startades. Vad de kostat AFGHANISTAN och IRAK verkar det inte ens finnas några uppskattningar på. Krigskostnaderna ligger utanför Pentagons officiella budget på nästan 500 miljarder dollar om året. Sedan tillkommer livstids vård av sårade soldater, änkepensioner, skattesubventioner till utländska regeringar som köper amerikanska vapen osv.Notan får betalas på ett eller annat sätt av nästa generations amerikaner, eftersom man krigar med lånade pengar. Kommande generationer i Irak och Afghanistan får betala ett ännu högre pris.
----------------------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1145) 2007-08-12
söndag, augusti 5
HAMPUS ECKERMAN:Vietnam, storm, sexturism och krigsminnen.
Utan snus har jag nu försmäktat i fyra dagar på Vietnams Phu Quoc-ö nära gränsen till Kambodja. Visserligen går inte snus att få tag på i hela Sydost-Asien och dessutom snusar jag inte, men det är principen som räknas. Utanför fönstret råder storm och hiskeliga regnväder av den typ man sällan får se i Sverige. Regnet är kapabelt att totalt dränka en person i vatten på bara några sekunder och ve den som inte nogsamt har lindat in sina värdesaker i ordentliga lager av plast.
Till Phu Quoc kom jag i den fromma förhoppningen att tillbringa några dagar för sol och dykning. Istället har jag tvingats stanna inlåst på rummet tittandes på DVD-filmer medan stormen härjat fritt utanför min bungalow. Vid de kortare uppehållen har jag sprungit runt och tittat på de märkliga plastskulpturer som pryder den resort jag bor vid. Det är ett gäng grymma delfiner med hat i blick, en forell som desperat försöker förvandla sig till en drake och en drös kinesiska vise män som tycks samla på kokosnötter, företrädesvis genom att ta emot dem i huvudet.
* * *
Veckan innan Phu Quoc-ön har jag tillbringat i Saigon, eller Ho Chi Minh City som staden nu heter. Här märks det att folket är vana vid turister. Varje gång jag lämnade hotellet möttes jag av en motorcyklist som i tur och ordning erbjöd sig att sälja mig en rundtur på stan, en skön massage, en marijuanacigarr eller en avsugning för det facila priset av 10 dollar. Nu var det nog inte motorcykelföraren som skulle stå för avsugningen. Med sin fjuniga mustasch och sina gula tänder kan han knappast ha lockat många, men de kvinnor på visitkorten han febrilt försökta pracka på mig kan nog ha frestat flera.
Sexturismen är annars mindre, eller snarare mer dold, i Vietnam än den varit i andra av de sydostasiatiska länderna. I Laos mötte jag en amerikansk Vietnamveteran som lyriskt berättade om landet. "Om jag skulle ragga på kvinnor i samma ålder hemma i staterna skulle jag bli arresterad", sa han, "Här blir blir jag behandlad med respekt! Är det inte allt en karl vill, att bli behandlad med respekt?".
I Thailand har man en helt egen terminologi för att beskriva sexhandelns torskar. "Butterfly", eller fjäril, kallar man den torsk som byter kvinna varje kväll. Motsatsen är en "Buffalo", ej att förväxla med det svenska ordet för buffel, för Buffalo är en torsk som blivit kär i sin tillfälliga flickvän. Efter hemkomsten fortsätter buffeln att skicka pengar till flickvännen som tacksamt tar emot dem - samt från alla de andra gamla pojkvännerna som alla skickar pengar utan att känna till varandra. Flickans hopp är att en av dem ska ta med henne från Thailand och för att öka sina chanser har hon gärna flera pojkvänner samtidigt. Många potentiella sexköpare vet hur desperata de fattiga thailändskorna kan vara och låtsas därför att bli kära för att slippa betala sina sexvanor.
* * *
En av de obligatoriska sevärdheterna i Ho Chi Minh City är War Remnants Museum, tidigare känt under namnet Utställningshuset för Amerikanska Krigsbrott. Namnet byttes när allt fler amerikanska turister började komma till staden. Museet är av samma typ som Hiroshima-museet där man måste ha ett hjärta av sten för att inte känna både sorg och ilska när man ser på utställningsföremålen. På samma sätt är det också ibland olidligt att se på bilderna av de barn som drabbats av napalm eller fötts med defekter från bombningarna av växt- och människogiftet Agent Orange. En del barn har förväxta skallar, andra armar som är små och oanvändbara. Alla dessa barn har fått klara sig helt utan amerikansk hjälp, annat än den som kommit från civila organisationer, bland dessa fredsmänniskor och veteraner med skuldkänslor över vad de har gjort.
------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-08-05
Till Phu Quoc kom jag i den fromma förhoppningen att tillbringa några dagar för sol och dykning. Istället har jag tvingats stanna inlåst på rummet tittandes på DVD-filmer medan stormen härjat fritt utanför min bungalow. Vid de kortare uppehållen har jag sprungit runt och tittat på de märkliga plastskulpturer som pryder den resort jag bor vid. Det är ett gäng grymma delfiner med hat i blick, en forell som desperat försöker förvandla sig till en drake och en drös kinesiska vise män som tycks samla på kokosnötter, företrädesvis genom att ta emot dem i huvudet.
* * *
Veckan innan Phu Quoc-ön har jag tillbringat i Saigon, eller Ho Chi Minh City som staden nu heter. Här märks det att folket är vana vid turister. Varje gång jag lämnade hotellet möttes jag av en motorcyklist som i tur och ordning erbjöd sig att sälja mig en rundtur på stan, en skön massage, en marijuanacigarr eller en avsugning för det facila priset av 10 dollar. Nu var det nog inte motorcykelföraren som skulle stå för avsugningen. Med sin fjuniga mustasch och sina gula tänder kan han knappast ha lockat många, men de kvinnor på visitkorten han febrilt försökta pracka på mig kan nog ha frestat flera.
Sexturismen är annars mindre, eller snarare mer dold, i Vietnam än den varit i andra av de sydostasiatiska länderna. I Laos mötte jag en amerikansk Vietnamveteran som lyriskt berättade om landet. "Om jag skulle ragga på kvinnor i samma ålder hemma i staterna skulle jag bli arresterad", sa han, "Här blir blir jag behandlad med respekt! Är det inte allt en karl vill, att bli behandlad med respekt?".
I Thailand har man en helt egen terminologi för att beskriva sexhandelns torskar. "Butterfly", eller fjäril, kallar man den torsk som byter kvinna varje kväll. Motsatsen är en "Buffalo", ej att förväxla med det svenska ordet för buffel, för Buffalo är en torsk som blivit kär i sin tillfälliga flickvän. Efter hemkomsten fortsätter buffeln att skicka pengar till flickvännen som tacksamt tar emot dem - samt från alla de andra gamla pojkvännerna som alla skickar pengar utan att känna till varandra. Flickans hopp är att en av dem ska ta med henne från Thailand och för att öka sina chanser har hon gärna flera pojkvänner samtidigt. Många potentiella sexköpare vet hur desperata de fattiga thailändskorna kan vara och låtsas därför att bli kära för att slippa betala sina sexvanor.
* * *
En av de obligatoriska sevärdheterna i Ho Chi Minh City är War Remnants Museum, tidigare känt under namnet Utställningshuset för Amerikanska Krigsbrott. Namnet byttes när allt fler amerikanska turister började komma till staden. Museet är av samma typ som Hiroshima-museet där man måste ha ett hjärta av sten för att inte känna både sorg och ilska när man ser på utställningsföremålen. På samma sätt är det också ibland olidligt att se på bilderna av de barn som drabbats av napalm eller fötts med defekter från bombningarna av växt- och människogiftet Agent Orange. En del barn har förväxta skallar, andra armar som är små och oanvändbara. Alla dessa barn har fått klara sig helt utan amerikansk hjälp, annat än den som kommit från civila organisationer, bland dessa fredsmänniskor och veteraner med skuldkänslor över vad de har gjort.
------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-08-05
INTERVJU MED KRIGSÄLSKANDE JOURNALIST
När jag var mindre gammal och mindre lat åkte jag oftare än nu in till de stora medierna för att fråga ut flera av våra mest kända mediefigurer. I Radio Tuff hördes Dagens Nyheters chefredaktör Arne Ruth, samma tidnings veteranjournalist Olle Alsén, som var en av ubåtsdissidenterna, Yrsa Stenius, nybliven pressombudsman och tidigare chefredaktör på Aftonbladet, samma tidnings Gunnar Fredriksson och många fler. I år har jag lyft på bakdelen bara en gång för att intervjua en känd journalist. Det var Lars Borgnäs på SvT, som kan mycket om både Palmemordet och förmenta ryska ubåtar i svenska vatten.
1997 försökte jag få intervjua Expressens Ingvar Hedlund, men han var för feg att ställa upp efter att på flera punkter grovt beljugit Tuff och mig. När jag sedan intervjuade förre utrikesministern Sten Andersson berättade han dråpligt om Hedlunds räddhågsenhet och mytskapande opportunism.
En som däremot inte kan anklagas för feghet är Staffan Heimerson. När han 1988 fanns med i Radio Tuff fick han frågan om vad som var det jävligaste han upplevt som krigskorrespondent. I stället för att svara blev han lyrisk:
”Mitt livs lyckligaste reporterögonblick är när jag varit som mest i hetluften, nämligen rakt smack i krig. Den eufori jag känner av att med egna ögon bevittna det mest primitiva men samtidigt centrala i mänskligheten, nämligen krig, fyller reporterhjärtat. Pulsen går upp. Ögonen blir skarpare. Öronen blir mer lyhörda. Livet blir centralare, det bryts ner till väldigt enkla faktorer och ingenting är lättare att göra god stilistik av än krig”
Ja, Heimerson hävdade rentav att det största på 1900-talet var första och andra världskriget. Han menade att krigsskildringar motsvarade Formel 1 inom bilsporten och tungviktsmatcher inom boxningen. Särskilt förtjust var han över sin insats när sandinisterna 1979 tog över Nicaraguas huvudstad Managua. Han befann sig redan i staden, innan de sista av diktatorn Somozas anhängare schappade, så han kunde stolt välkomna sandinisterna. Och han kände sig som Ernest Hemingway:
”Bak i huvudet på mig fanns en minnesbild av Hemingway, hur Hemingway hade kört förbi den amerikanska befrielsearmén när Paris skulle intas. Så Hemingway fanns på plats i vad som skulle bli det amerikanska högkvarteret. Han kunde öppna porten och ta emot befrielsearmén. Jag hade glädjen att kunna upprepa denna bravad.”
När jag frågade Heimerson om rapporteringen från Falklandskriget 1982, då mediernas krigstrummor fick dåvarande premiärministern Margaret Thatchers opinionssiffror att fördubblas, ansåg han att britterna genomförde kriget ”kliniskt rent”. Och han fastslog:
”I Falklandskriget fanns från den engelska sidan enbart ädelmod”
Nej, för Heimerson var krig något fascinerande. Han var med också under kriget i Bosnien och gav häftiga skildringar av hur kulorna visslade runt öronen. När jag intervjuade Tyresökillen Tomas Carlstedt, en av mina före detta elever, om hans tid som FN-soldat i Bosnien smålog han bara åt dessa reportage och antydde att mycket av det hade tillverkats på barerna i Sarajevo. Det som etsat sig fast i Tomas minne var däremot krigsdrabbade civila, förtvivlade flyktingar med bleka ansikten, unga flyktingflickor med tovigt hår, smutsiga ansikten och ångestfyllda ögon.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1144) 2007-08-05
1997 försökte jag få intervjua Expressens Ingvar Hedlund, men han var för feg att ställa upp efter att på flera punkter grovt beljugit Tuff och mig. När jag sedan intervjuade förre utrikesministern Sten Andersson berättade han dråpligt om Hedlunds räddhågsenhet och mytskapande opportunism.
En som däremot inte kan anklagas för feghet är Staffan Heimerson. När han 1988 fanns med i Radio Tuff fick han frågan om vad som var det jävligaste han upplevt som krigskorrespondent. I stället för att svara blev han lyrisk:
”Mitt livs lyckligaste reporterögonblick är när jag varit som mest i hetluften, nämligen rakt smack i krig. Den eufori jag känner av att med egna ögon bevittna det mest primitiva men samtidigt centrala i mänskligheten, nämligen krig, fyller reporterhjärtat. Pulsen går upp. Ögonen blir skarpare. Öronen blir mer lyhörda. Livet blir centralare, det bryts ner till väldigt enkla faktorer och ingenting är lättare att göra god stilistik av än krig”
Ja, Heimerson hävdade rentav att det största på 1900-talet var första och andra världskriget. Han menade att krigsskildringar motsvarade Formel 1 inom bilsporten och tungviktsmatcher inom boxningen. Särskilt förtjust var han över sin insats när sandinisterna 1979 tog över Nicaraguas huvudstad Managua. Han befann sig redan i staden, innan de sista av diktatorn Somozas anhängare schappade, så han kunde stolt välkomna sandinisterna. Och han kände sig som Ernest Hemingway:
”Bak i huvudet på mig fanns en minnesbild av Hemingway, hur Hemingway hade kört förbi den amerikanska befrielsearmén när Paris skulle intas. Så Hemingway fanns på plats i vad som skulle bli det amerikanska högkvarteret. Han kunde öppna porten och ta emot befrielsearmén. Jag hade glädjen att kunna upprepa denna bravad.”
När jag frågade Heimerson om rapporteringen från Falklandskriget 1982, då mediernas krigstrummor fick dåvarande premiärministern Margaret Thatchers opinionssiffror att fördubblas, ansåg han att britterna genomförde kriget ”kliniskt rent”. Och han fastslog:
”I Falklandskriget fanns från den engelska sidan enbart ädelmod”
Nej, för Heimerson var krig något fascinerande. Han var med också under kriget i Bosnien och gav häftiga skildringar av hur kulorna visslade runt öronen. När jag intervjuade Tyresökillen Tomas Carlstedt, en av mina före detta elever, om hans tid som FN-soldat i Bosnien smålog han bara åt dessa reportage och antydde att mycket av det hade tillverkats på barerna i Sarajevo. Det som etsat sig fast i Tomas minne var däremot krigsdrabbade civila, förtvivlade flyktingar med bleka ansikten, unga flyktingflickor med tovigt hår, smutsiga ansikten och ångestfyllda ögon.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1144) 2007-08-05
BENGT SVENSSON: ”Bush’ enastående prestation”
Ett halvt dussin, kanske fler, kandidater slåss om att bli nominerade till det republikanska partiets presidentkandidat år 2008. I våras någon gång möttes de i en debatt i amerikansk TV. Det var inte en debatt i vanlig mening utan mer som en presentation av var och en. På frågan om huruvida USA borde attackera Iran skiljde sig svaren något mellan de här politikerna. Några tyckte att det var en god idé medan andra tyckte att det var en strålande ide. Flera stycken hade inget emot att använda kärnvapen.
I de högsta politiska kretsarna i USA finns det alltså folk, som anser att det går an att starta ett oprovocerat kärnvapenkrig mot en stat som saknar kärnvapen. Nu tror jag inte, att en person med sådana, explicit uttalade åsikter kommer att väljas till president 2008. Men episoden säger en del om det politiska tänkandet inom den amerikanska makteliten.
Kriget mot Irak har bland annat gett upphov till en av de värsta flyktingkatastroferna sedan det andra världskriget. Det talas om uppåt 4 miljoner flyktingar, varav hälften lyckats ta sig ut ur landet. Irakierna röstar numera med fötterna. Efter 4 års amerikansk ockupation är Irak en så kallad failed state, en kollapsad stat. Nu rankas Irak, tillsammans med länder som Afghanistan, Somalia, Kongo, Haiti, bland de tio värsta länderna i världen.
Vad säger då amerikanska kommentatorer om president Bushs utrikespolitiska fiasko? I juninumret av The New York Review of Books anmäler Jonathan Friedman tre böcker i ämnet.
1. Statecraft and how to Restore America´s Standing in the World av Dennis Ross.
2. Second Chance: Three Presidents and the Crisis of American Superpower av Zbignew Brzezinski och
3. Nemesis: The last days of the American Republic av Chalmers Johnson.
Rubriken på Friedmans anmälan är "Bush's Amazing Achievement", dvs "Bushs enastående prestation". Prestationen är, enligt Friedman, att Bush skapat nära nog enighet bland alla i USA, som studerar utrikespolitiken, Från Noam Chomsky till Brent Scowcroft, och från gatornas antikrigsdemonstranter till James Baker, som var utrikesminister under pappa Bush. Alla är eniga om att invasionen av Irak 2003 var en katastrof (calamity), och att USA:s ställning i världen under Bush har reducerats, och landets säkerhet minskat, inte ökat, dess fiender blivit uppmuntrade och dess vänner alienerade.
Av de tre författarna beklagar de två första , Ross och Brzezinski, att USA har förlorat makt och anseende under Bush, och de beskriver vad som bör göras för att återställa landets ställning. För en icke-amerikan är deras hårda kritik av Bush-administrationens invasion av Irak, misslyckade jakt på Al Qaida och cyniska partiskhet i Israel-Palestinakonflikten mindre anmärkningsvärd än vilka herrarna är.
Dennis Ross var USA:s förhandlare i Mellanöstern både under pappa Bush och Bill Clinton. Zbignew Brzezinski var president Carters nationella säkerhetsrådgivare, kallakrigshök och demokrat på högerkanten. Båda författarna skriver med beundran och nostalgi om pappa Bush som en kompetent statsman med kallt huvud i motsats till den neokonservativa fantasi , som sonen Bush har jagat utan framgång.
Deras recept för framtiden är en återgång till gammal beprövad statskonst: Medling och förhandlingar, större respekt för övriga Natoländer, alliansbyggande och inte bara hot mot omvärlden utan också löften. På så sätt skulle man kunna återvända till den gamla goda tiden, dvs de närmaste åren efter Sovjetunionens sammanbrott.--------------------------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. 2007-08-05 i Radio Tuff nr 1144
I de högsta politiska kretsarna i USA finns det alltså folk, som anser att det går an att starta ett oprovocerat kärnvapenkrig mot en stat som saknar kärnvapen. Nu tror jag inte, att en person med sådana, explicit uttalade åsikter kommer att väljas till president 2008. Men episoden säger en del om det politiska tänkandet inom den amerikanska makteliten.
Kriget mot Irak har bland annat gett upphov till en av de värsta flyktingkatastroferna sedan det andra världskriget. Det talas om uppåt 4 miljoner flyktingar, varav hälften lyckats ta sig ut ur landet. Irakierna röstar numera med fötterna. Efter 4 års amerikansk ockupation är Irak en så kallad failed state, en kollapsad stat. Nu rankas Irak, tillsammans med länder som Afghanistan, Somalia, Kongo, Haiti, bland de tio värsta länderna i världen.
Vad säger då amerikanska kommentatorer om president Bushs utrikespolitiska fiasko? I juninumret av The New York Review of Books anmäler Jonathan Friedman tre böcker i ämnet.
1. Statecraft and how to Restore America´s Standing in the World av Dennis Ross.
2. Second Chance: Three Presidents and the Crisis of American Superpower av Zbignew Brzezinski och
3. Nemesis: The last days of the American Republic av Chalmers Johnson.
Rubriken på Friedmans anmälan är "Bush's Amazing Achievement", dvs "Bushs enastående prestation". Prestationen är, enligt Friedman, att Bush skapat nära nog enighet bland alla i USA, som studerar utrikespolitiken, Från Noam Chomsky till Brent Scowcroft, och från gatornas antikrigsdemonstranter till James Baker, som var utrikesminister under pappa Bush. Alla är eniga om att invasionen av Irak 2003 var en katastrof (calamity), och att USA:s ställning i världen under Bush har reducerats, och landets säkerhet minskat, inte ökat, dess fiender blivit uppmuntrade och dess vänner alienerade.
Av de tre författarna beklagar de två första , Ross och Brzezinski, att USA har förlorat makt och anseende under Bush, och de beskriver vad som bör göras för att återställa landets ställning. För en icke-amerikan är deras hårda kritik av Bush-administrationens invasion av Irak, misslyckade jakt på Al Qaida och cyniska partiskhet i Israel-Palestinakonflikten mindre anmärkningsvärd än vilka herrarna är.
Dennis Ross var USA:s förhandlare i Mellanöstern både under pappa Bush och Bill Clinton. Zbignew Brzezinski var president Carters nationella säkerhetsrådgivare, kallakrigshök och demokrat på högerkanten. Båda författarna skriver med beundran och nostalgi om pappa Bush som en kompetent statsman med kallt huvud i motsats till den neokonservativa fantasi , som sonen Bush har jagat utan framgång.
Deras recept för framtiden är en återgång till gammal beprövad statskonst: Medling och förhandlingar, större respekt för övriga Natoländer, alliansbyggande och inte bara hot mot omvärlden utan också löften. På så sätt skulle man kunna återvända till den gamla goda tiden, dvs de närmaste åren efter Sovjetunionens sammanbrott.--------------------------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. 2007-08-05 i Radio Tuff nr 1144
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1144) 07-08-05 till....
....till alla dem (hoppas det är många) som med anledning av årsdagen av Hiroshimas förintelse den 6 augusti och Nagasakis förintelse den 9 augusti manifesterar sin avsky för alla de kärnvapen som vår värld ännu är nedlusad med. Aktivister i Tuff var redan i lördags i Tyresö Centrum och påminde om dessa jättetragedier, då flera hundra tusen civila mördades. Och från Uppsala har vi från Gandhianhängaren Jan Viklund fått en text med rubriken ”Den förtvinade medkänslan”. Där påpekar han att kärnvapenåldern började med en lögn, när president Truman triumferande påstod att Hiroshima var en militärbas. Vi får hoppas att denna mänsklighetens ödesfråga får åtminstone en hundradel av den uppmärksamhet som Pridefestivalen får.
....till två artiklar i Svenska Dagbladet (båda den 1/8). I den ena skriver Karin Henriksson om hur USA har blivit en ”kolonialmakt” med över 700 militärbaser över hela världen. Hon hänvisar till professor Chalmers Johnsons böcker i ämnet och hans åsikter tar också Bengt Svensson upp i Radio Tuff den här veckan och i nästa. Den andra artikeln har rubriken ”HATBROTT” LEDER TILL ÅSIKTSPOLIS och är skriven av redaktör Mats Tunehag. Ett av hans exempel lyder:
”Om en muslim slår sin fru är det ’bara’ hustrumisshandel, men om du slår en muslim ska polis och åklagare utreda vad du tycker, tänker och känner inför islam och muslimer. Orwells tankepolis i romanen 1984 blir kusligt aktuell.”
....till fredsforskaren Jan Öberg, som på tal om sin bok från 2004 "Forudsigelig Fiasko. Om Konflikten med Irak og Danmark som Besættelsesmagt" bland annat skriver: ”Våra sanktioner dödade omkring en miljon irakier, krigen över en halv miljon”
....till den kristne ickevåldsanhängaren Martin Smedjeback som skriver om sina åtta timmar i en poliscell i Chigago. Tillsammans med andra i Christian Peacemakers Team hade han knallat in på senatorn Richard Durbins kontor i centrala Chicago. De anklagade senatorn för att stödja Irakkriget. Medan de sjöng fredssånger blev de gripna av poliser, som Martin beskriver som ”vänliga”. Mycket mera om detta finns på: http://smedjeback.blogspot.com/
....till Franck Kamoun, som påpekat en felaktighet i förra veckans Radio Tuff. Där påstod vi att Lars Forssells vistext ”Jag står här på ett torg” var en försvenskning av Louis Ferrés ”Le Deserteur”. Det är det inte utan det var Boris Vian som skrev originaltexten. Ferré stod för andra visor, till exempel ”Snurra min jord” och ”De fattigas piano”.
....till ordföranden i Föreningen Afghanistansolidaritet Stefan Lindgren, som i ett öppet brev till regeringen skriver om de planerade avvisningarna av afghaner till deras krigsdrabbade land. Han påpekar att regimen i Kabul tillämpar tortyr och underlåter att ställa välkända krigsförbrytare till svars och menar att avvisningarna kan bli ”en svart fläck” i svensk flyktingpolitik.
....till filmaren och debattören Maj Wechselmann, som i Aftonbladet (25/7) skriver under rubriken ”Det glömda folkmordet”. Det handlar om massakern på en miljon människor i Indonesien på 1960-talet. Dessutom innebar Suhartos kupp en enorm skövling av Indonesiens skogar
....till två artiklar i Svenska Dagbladet (båda den 1/8). I den ena skriver Karin Henriksson om hur USA har blivit en ”kolonialmakt” med över 700 militärbaser över hela världen. Hon hänvisar till professor Chalmers Johnsons böcker i ämnet och hans åsikter tar också Bengt Svensson upp i Radio Tuff den här veckan och i nästa. Den andra artikeln har rubriken ”HATBROTT” LEDER TILL ÅSIKTSPOLIS och är skriven av redaktör Mats Tunehag. Ett av hans exempel lyder:
”Om en muslim slår sin fru är det ’bara’ hustrumisshandel, men om du slår en muslim ska polis och åklagare utreda vad du tycker, tänker och känner inför islam och muslimer. Orwells tankepolis i romanen 1984 blir kusligt aktuell.”
....till fredsforskaren Jan Öberg, som på tal om sin bok från 2004 "Forudsigelig Fiasko. Om Konflikten med Irak og Danmark som Besættelsesmagt" bland annat skriver: ”Våra sanktioner dödade omkring en miljon irakier, krigen över en halv miljon”
....till den kristne ickevåldsanhängaren Martin Smedjeback som skriver om sina åtta timmar i en poliscell i Chigago. Tillsammans med andra i Christian Peacemakers Team hade han knallat in på senatorn Richard Durbins kontor i centrala Chicago. De anklagade senatorn för att stödja Irakkriget. Medan de sjöng fredssånger blev de gripna av poliser, som Martin beskriver som ”vänliga”. Mycket mera om detta finns på: http://smedjeback.blogspot.com/
....till Franck Kamoun, som påpekat en felaktighet i förra veckans Radio Tuff. Där påstod vi att Lars Forssells vistext ”Jag står här på ett torg” var en försvenskning av Louis Ferrés ”Le Deserteur”. Det är det inte utan det var Boris Vian som skrev originaltexten. Ferré stod för andra visor, till exempel ”Snurra min jord” och ”De fattigas piano”.
....till ordföranden i Föreningen Afghanistansolidaritet Stefan Lindgren, som i ett öppet brev till regeringen skriver om de planerade avvisningarna av afghaner till deras krigsdrabbade land. Han påpekar att regimen i Kabul tillämpar tortyr och underlåter att ställa välkända krigsförbrytare till svars och menar att avvisningarna kan bli ”en svart fläck” i svensk flyktingpolitik.
....till filmaren och debattören Maj Wechselmann, som i Aftonbladet (25/7) skriver under rubriken ”Det glömda folkmordet”. Det handlar om massakern på en miljon människor i Indonesien på 1960-talet. Dessutom innebar Suhartos kupp en enorm skövling av Indonesiens skogar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)