Jag gillar polacker. Ett par gånger har jag gjort reportageresor för Tyresöradion till Polen. Och en gång gjorde jag på 91,4 en halvtimmes svep genom Polens historia. Förbluffande många polsk-svenska kontakter hittar man till och med tusen år tillbaka.
Å andra sidan finns det en tid i Polens historia som kallas szwedzki potop, den svenska syndafloden. Det var när Karl X Gustavs arméer under några år från 1655 marscherade kors och tvärs genom landet. Det handlade inte bara om ständiga belägringar och marscher utan också om masslaktande, våldtäkter och en enorm förstörelse av byar och städer. Och svenskarna tog för sig och passade på att röva hem många klenoder. Också i Tyresö kyrka finns vid altaret krigsbyte från Polen.
Decennierna innan den ”svenska syndafloden” drabbade polackerna hade våra blågula pojkar hjälpt till att i trettio år föröda Tyskland och Tjeckien, varefter hela landsändar låg folktomma. Som skolpojke lärde jag mig att svenskarna fromt sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg” och kämpade tappert och framgångsrikt för en god sak mot lömska katoliker. Däremot fick jag ingenting veta om våldtäkter, mordbränder och tortyr, till exempel ”den svenska drycken” (das schwedische Getränk) som innebar att man tvingade i fångar gödselvatten tills de kvävdes. Jag växte upp i en nationalistisk tid och nationalister sopar inte den egna farstun.
Det tycks inte heller dagens polska ledare göra, de båda tvillingarna och högermännen Lech och Jaroslaw Kaczynski. Inför EU-mötet nyligen framfördes från polskt håll synpunkter som i bästa fall kan betecknas som revanschistiska. Man menade att Polen borde ha flera röster i EU än i förhållande till sin folkmängd, eftersom många polacker dödades i andra världskriget, vilket som bekant började med det tyska anfallet på Polen 1939. Hade inte detta hänt skulle antalet polacker i dag ha varit 20 miljoner flera, hävdade man rentav.
Nu var det minst lika många tyskar som dödades under det där skitkriget. Bland annat dog/dödades över två miljoner tyska civila kring krigsslutet under den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder i århundraden hade bott i nuvarande Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Kroatien och Serbien. Hade dessa tyskar fått stanna kvar i Polen hade landets invånarantal varit många miljoner större.
Nu var det inte polacker utan de stora segrarmakternas ledare Stalin, Churchill och Truman som beslutade om den största –och värsta -- etniska rensningen i Europas historia. På Tyresöradion har jag intervjuat flera hundra utomlandsfödda från massor av länder. Till de tyskfödda hör bland andra Eva Onegård, Gerda Gulde, Doris Samuelsson, Hiltraud Johansson och Elfi Ganneby, alla med rötter i forna tyska områden i nuvarande Polen och sedan som svenskar kända för fina insatser. Ett par av dem har skildrat de otäcka våldtäkter och andra övergrepp som begicks mot dem och deras grannar.
Mestadels utfördes dessa förbrytelser inte av polacker utan av Röda arméns vodkaberusade soldater. Men i den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas’ bok ”The German Expellees –Victims in War and Peace” finns mycket som inte är smickrande för Polen. Det allra vidrigaste är tyskan Marie Neumanns skildring av hur polacker i slutet av kriget mördade hennes familj och våldtog och plågade henne och hennes tyska medsystrar. Det vittnesmålet läggs nu i översättning in på www.vedebegrade.blogspot.com . Det finns anledning att också Polen börjar sopa i egen farstu, men det är deras högernationalistiska ledare nog inte intresserade av.
Hur många människor under 40 vet i dag någonting om Vietnamkriget? USA är beundransvärt till exempel genom sitt värnande av yttrandefriheten i motsats till de europeiska länder som kriminaliserat obekväma åsikter och forskningsresultat om historia. Men ingen stat har de senaste decennierna tillnärmelsevis så ofta ingripit i andra länders affärer, inte minst genom anfallskrig, som USA. Och flaggviftandet är intensivt liksom självgodheten.
Att sopa i egen farstu är inte heller bland stolta amerikaner någon favoritsysselsättning. Men flera av USA:s intellektuella gör det då och då. Härom veckan besöktes Washington av den vietnamesiske presidenten Nguyen Minh Triet. Med anledning av det skrev juridikprofessorn Lori Andrews i New York Times (22/6) om att amerikanska soldater hade smugglat hem dödskallar från dödade vietnameser. De hade sedan använts som askkoppar, ljusstakar och troféer.
Liknande likskändningar var vanliga under det obarmhärtiga kriget mot Japan 1941-45. Hur krig förråar även ett kristet och demokratiskt land illustreras av den då ledande amerikanska veckotidningen LIFE (1944-05-22). Där finns en helsidesbild, kallad Picture of the Week, av en vacker 20-åring från Phoenix, Arizona. Hon heter Natalie Nickerson och på bilden sitter hon och skriver till sin pojkvän, en marinlöjtnant. Hon tackar för en present som man ser på hennes bord. Det är en dödskalle på vilken hennes löjtnant har skrivit. "Det här är en god japan, en död en"
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1139) 2007-07-01
lördag, juni 30
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1139) 2007-07-01
....till Tyresö Rotary, som i onsdags (27/6) donerade 5000 kr till Tuffs Indienkonto. Summan skall användas för att konstruera en ny brunn eller för vattenförsörjning till elevhemmet för gymnasieflickor i Bilpudi bland de många fattiga byarna i tidigare så gudsförgätna Dharampur. 2006 bidrog Rotary Tyresö med 12 500 kr, vilket användes för att konstruera två brunnar. Sedan åtskilliga år finns bland de hundratals av Tuff finansierade brunnarna i Indien en som fått namnet Rotary Well
....till publicisten och blivande prästen Helle Klein, som i Sveriges Radios sommarpratarprogram (27/6) bland annat tyckte att sakernas tillstånd borde benämnas vid deras rätta namn:
”I Mellanösterndebatten vimlar det av verklighetsfrämmande språk. Färdväg mot fred, så vackert! Hittills har det inneburit full fart mot förödelse. I dag är det värre än någonsin. ’Fredsprocessen’ har betytt fortsatt ockupation. ’Ensidigt tillbakadragande’ är i själva verket självutnämnd bestämmanderätt. Dom vackra orden, dom fina fredsfraserna har ständigt motsagts av det som sker på marken. Ett sönderstyckande av Palestina till ett bantustanområde, ett skapande av en apartheidstat.”
....till författaren, konstnären och sångaren Ulf Lundell som i Sveriges Radios sommarpratarprogram (23/6) bland annat beklagade att marknadsekonomin nu är här för att stanna och tillade:
”Vi får leva med det här ynkliga drevet mot Lars Danielsson till exempel. Fy fan, säger jag. Redan dagen efter tsunamin förstod jag vartåt det barkade. Ingen värdighet. Full fart mot politiska skitvinster. Det är en ynkedom och den fortgår. Självrättfärdiga politiker och journalister i flock piskande en död anka. Alla drev är lika pöbelfula, men fulast av alla drev är dom som drivs framåt av journalister och politiker ihop”
(Det 30 månader långa drevet som Lundell talar om tog vi förra veckan upp i Radio Tuffs krönika om bland annat ”tsunamitjatet”)
....till professor Lars Ingelstam, medlem i föreningen Forskare och ingenjörer mot kärnvapen, som i Aftonbladet (21/6) skriver under rubriken "Sverige måste återta sin aktiva roll i nedrustningsarbetet". Han skriver bland annat:
”De svenska regeringarna har gradvis släppt greppet i kärnvapenfrågan, trots att den är aktuellare (och stökigare!) än någonsin. Hans Blix har visserligen – som internationell tjänsteman – gjort en insats med hög internationell profil, och Anna Lindh tog 2003 initativet till den mångnationella Blix-kommissionen. Men annars finns inte mycket att visa upp från senare år.”
Ingelstam tar upp ickespridningsavtalet NPT och menar att om man ska få ”nya” länder att avstå från kärnvapen måste de gamla kärnvapenmakterna respektera avtalet. Han exemplifierar:
”Storbritannien har beslutat om en upprustning av Trident-systemet (4 ubåtar med vardera max 48 kärnstridsspetsar av sju gånger Hiroshima-styrka). Detta är ett klart brott mot NPT:s bokstav och anda.”
....till journaliststudenterna Cristina Jardim Ribeiro och Lina Svensson vid Göteborgs universitet. som skrivit sitt examensarbete om de amerikanska Vietnamdesertörerna i Sverige. Det är en mycket levande uppsats med många citat från den tidens desertörer och aktivister. Tuffs insatser för att härbärgera unga amerikaner i Tyresö intar en framträdande plats. Den ena författaren, Cristina, hördes här i Radio Tuff den 15 april. (I förrgår, 29/6, var ett av nyhetsinslagen på Ekot, att det nu avslöjats att CIA spionerade på Svenska Freds under Vietnamkriget)
....till de många som på www.tyresoradion.se, där man också kan lyssna på nätet, har lämnat synpunkter på radion. På sistone har flera under fliken ”Sagt om 91,4” kommenterat också Radio Tuff. Det är oerhört uppmuntrande för det här frivilliga radiojobbet och du är mycket välkommen att uttala dig. Skicka dina synpunkter till ake.sandin@tyresoradion.se så vidarebefordras dem till hemsidan
....till till Tyresö teaterförenings uppsättning av ”Motvalls med Edwalls”, som hade sin sista föreställning i går. I augusti kommer på Succékanalen 91, 4 en halvtimme från föreställningen
....till publicisten och blivande prästen Helle Klein, som i Sveriges Radios sommarpratarprogram (27/6) bland annat tyckte att sakernas tillstånd borde benämnas vid deras rätta namn:
”I Mellanösterndebatten vimlar det av verklighetsfrämmande språk. Färdväg mot fred, så vackert! Hittills har det inneburit full fart mot förödelse. I dag är det värre än någonsin. ’Fredsprocessen’ har betytt fortsatt ockupation. ’Ensidigt tillbakadragande’ är i själva verket självutnämnd bestämmanderätt. Dom vackra orden, dom fina fredsfraserna har ständigt motsagts av det som sker på marken. Ett sönderstyckande av Palestina till ett bantustanområde, ett skapande av en apartheidstat.”
....till författaren, konstnären och sångaren Ulf Lundell som i Sveriges Radios sommarpratarprogram (23/6) bland annat beklagade att marknadsekonomin nu är här för att stanna och tillade:
”Vi får leva med det här ynkliga drevet mot Lars Danielsson till exempel. Fy fan, säger jag. Redan dagen efter tsunamin förstod jag vartåt det barkade. Ingen värdighet. Full fart mot politiska skitvinster. Det är en ynkedom och den fortgår. Självrättfärdiga politiker och journalister i flock piskande en död anka. Alla drev är lika pöbelfula, men fulast av alla drev är dom som drivs framåt av journalister och politiker ihop”
(Det 30 månader långa drevet som Lundell talar om tog vi förra veckan upp i Radio Tuffs krönika om bland annat ”tsunamitjatet”)
....till professor Lars Ingelstam, medlem i föreningen Forskare och ingenjörer mot kärnvapen, som i Aftonbladet (21/6) skriver under rubriken "Sverige måste återta sin aktiva roll i nedrustningsarbetet". Han skriver bland annat:
”De svenska regeringarna har gradvis släppt greppet i kärnvapenfrågan, trots att den är aktuellare (och stökigare!) än någonsin. Hans Blix har visserligen – som internationell tjänsteman – gjort en insats med hög internationell profil, och Anna Lindh tog 2003 initativet till den mångnationella Blix-kommissionen. Men annars finns inte mycket att visa upp från senare år.”
Ingelstam tar upp ickespridningsavtalet NPT och menar att om man ska få ”nya” länder att avstå från kärnvapen måste de gamla kärnvapenmakterna respektera avtalet. Han exemplifierar:
”Storbritannien har beslutat om en upprustning av Trident-systemet (4 ubåtar med vardera max 48 kärnstridsspetsar av sju gånger Hiroshima-styrka). Detta är ett klart brott mot NPT:s bokstav och anda.”
....till journaliststudenterna Cristina Jardim Ribeiro och Lina Svensson vid Göteborgs universitet. som skrivit sitt examensarbete om de amerikanska Vietnamdesertörerna i Sverige. Det är en mycket levande uppsats med många citat från den tidens desertörer och aktivister. Tuffs insatser för att härbärgera unga amerikaner i Tyresö intar en framträdande plats. Den ena författaren, Cristina, hördes här i Radio Tuff den 15 april. (I förrgår, 29/6, var ett av nyhetsinslagen på Ekot, att det nu avslöjats att CIA spionerade på Svenska Freds under Vietnamkriget)
....till de många som på www.tyresoradion.se, där man också kan lyssna på nätet, har lämnat synpunkter på radion. På sistone har flera under fliken ”Sagt om 91,4” kommenterat också Radio Tuff. Det är oerhört uppmuntrande för det här frivilliga radiojobbet och du är mycket välkommen att uttala dig. Skicka dina synpunkter till ake.sandin@tyresoradion.se så vidarebefordras dem till hemsidan
....till till Tyresö teaterförenings uppsättning av ”Motvalls med Edwalls”, som hade sin sista föreställning i går. I augusti kommer på Succékanalen 91, 4 en halvtimme från föreställningen
HAMPUS ECKERMAN: ”Knugens Kuk”, Thailands kung, kriget i Laos.
En gång för 25 år sen hörde jag för första gången låten "Knugens Kuk". Texten, av Kriminella Gitarrer, var enkel, men genialisk på sitt eget lilla vis. En man läser i tidningen om att Silvia blivit med barn. Plötsligt får han en fix idé: Han måste få reda på hur Kungens könsorgan ser ut! I vers efter vers grubblar han vidare ända tills slutet då han får svar på alla sina frågor inne i Livrustkammarens toalett.
Låten var just en av det märkliga fåtal som på ett magiskt sätt för evigt etsat sig in i mitt minne. Tur var väl det, inom kort hade låten dödskallemärkts av Sveriges Radios fantomer, bannlysts, utvisats för att aldrig spelas mer. Hade det inte varit för en smått klärvoajant bror, med ett maniskt sinne för låtsamlande, hade jag väl aldrig fått höra den igen.
Här i Thailand lär det dröja länge innan en sån låt görs och den som skulle våga spela den offentligt skulle antagligen riskera att halshuggas, hängas eller kastas i fängelse för resten av sitt liv. Kung Bhumibol har nu firat 61 år som monark, längre än någon annan levande kung, och är omåttligt populär. Inte bara hos befolkningen, utan också hos varje kuppledare som han har stött. Hittills har han klarat sig igenom 17 militärkupper, 20 premiärministrar och 15 grundlagar. Även de tiotusentals människor som fortfarande protesterar på gatorna mot den senaste, av väst godkända, militärkuppen skulle aldrig komma på tanken att yttra ett ord av kritik mot kungens inblandning.
* * *
Efter en tid i Phukets svenskträsk, där jag tappert försökte fira midsommar utan sill, men väl med raggmunk, skagenröra, absolut vodka och sång, befinner jag mig nu i norra Thailands Udon Thani. Att landa på flygplatsen i Udon Thani ger en speciell känsla. Inte för att flygplatsen är särskilt märkvärdig. Liten och oansenlig hinner man knappt märka den innan man är utomhus, det speciella ligger i dess historia och inte dess yttre.
Under det "hemliga kriget" om Laos var CIA:s högkvarter placerat i Udon Thani och dess flygplats byggdes specifikt för den amerikanska underrättelsetjänstens räkning. Härifrån leddes de massiva bombningarna av Laos vilka orsakade så mycket död och förgörelse. Fler bomber släpptes över Laos mellan 1965 och 1973 än över Tyskland under hela andra världskriget. Åtminstone 350 000 laoter beräknas ha dött och fortfarande skördar exploderade bomber sina offer.
Udon Thani var också den stad i vilket opiumet, som bekostade den USA-stödda gerillans operationer, raffinerades till heroin. Delar av gerillan, som utgörs av några i Hmong-folket, finns än idag kvar och fortsätter sitt lönlösa stridande i norra Laos med hjälp av pengar de fått från de Hmong-grupper som nu lever i exil i USA.
Detta stöd kan dock snart upphöra, sen de främsta amerikanska Hmongledarna nu sitter fängslade av FBI i USA. Anklagelserna mot dem är att de ska ha försökt samla en armé av legosoldater med uppdrag att förstöra "myndighetsbyggnader, reducera dem till grus och försöka få det att se ut som resultatet av en attack liknande den i New York, 11:e september". En av ledarna, Lo Cha Thao, citerades ha sagt att "CIA förberedde sig för att stödja ett Hmong-uppror så snart övertagandet av Laos har börjat".
Så mycket övertagande blev det nu inte och eventuella CIA-förberedelser får nog spendera ytterligare ett par år i garderoben. Tills de plockas fram igen vid ett mer gynnsamt läge.
----------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-07-01
Låten var just en av det märkliga fåtal som på ett magiskt sätt för evigt etsat sig in i mitt minne. Tur var väl det, inom kort hade låten dödskallemärkts av Sveriges Radios fantomer, bannlysts, utvisats för att aldrig spelas mer. Hade det inte varit för en smått klärvoajant bror, med ett maniskt sinne för låtsamlande, hade jag väl aldrig fått höra den igen.
Här i Thailand lär det dröja länge innan en sån låt görs och den som skulle våga spela den offentligt skulle antagligen riskera att halshuggas, hängas eller kastas i fängelse för resten av sitt liv. Kung Bhumibol har nu firat 61 år som monark, längre än någon annan levande kung, och är omåttligt populär. Inte bara hos befolkningen, utan också hos varje kuppledare som han har stött. Hittills har han klarat sig igenom 17 militärkupper, 20 premiärministrar och 15 grundlagar. Även de tiotusentals människor som fortfarande protesterar på gatorna mot den senaste, av väst godkända, militärkuppen skulle aldrig komma på tanken att yttra ett ord av kritik mot kungens inblandning.
* * *
Efter en tid i Phukets svenskträsk, där jag tappert försökte fira midsommar utan sill, men väl med raggmunk, skagenröra, absolut vodka och sång, befinner jag mig nu i norra Thailands Udon Thani. Att landa på flygplatsen i Udon Thani ger en speciell känsla. Inte för att flygplatsen är särskilt märkvärdig. Liten och oansenlig hinner man knappt märka den innan man är utomhus, det speciella ligger i dess historia och inte dess yttre.
Under det "hemliga kriget" om Laos var CIA:s högkvarter placerat i Udon Thani och dess flygplats byggdes specifikt för den amerikanska underrättelsetjänstens räkning. Härifrån leddes de massiva bombningarna av Laos vilka orsakade så mycket död och förgörelse. Fler bomber släpptes över Laos mellan 1965 och 1973 än över Tyskland under hela andra världskriget. Åtminstone 350 000 laoter beräknas ha dött och fortfarande skördar exploderade bomber sina offer.
Udon Thani var också den stad i vilket opiumet, som bekostade den USA-stödda gerillans operationer, raffinerades till heroin. Delar av gerillan, som utgörs av några i Hmong-folket, finns än idag kvar och fortsätter sitt lönlösa stridande i norra Laos med hjälp av pengar de fått från de Hmong-grupper som nu lever i exil i USA.
Detta stöd kan dock snart upphöra, sen de främsta amerikanska Hmongledarna nu sitter fängslade av FBI i USA. Anklagelserna mot dem är att de ska ha försökt samla en armé av legosoldater med uppdrag att förstöra "myndighetsbyggnader, reducera dem till grus och försöka få det att se ut som resultatet av en attack liknande den i New York, 11:e september". En av ledarna, Lo Cha Thao, citerades ha sagt att "CIA förberedde sig för att stödja ett Hmong-uppror så snart övertagandet av Laos har börjat".
Så mycket övertagande blev det nu inte och eventuella CIA-förberedelser får nog spendera ytterligare ett par år i garderoben. Tills de plockas fram igen vid ett mer gynnsamt läge.
----------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-07-01
MARIANNE STIEGER: Skärgård. Goda och elaka grannar
Kära lyssnare, nu var det ett tag sedan vi hördes. Sommaren förleder till resor och då får radion ibland stryka på foten.
För fjorton dagar sedan var jag i Stockholm på en kort visit. Familjefest i skärgården lockade. Mina barn hade hyrt vandrarhemmet på Rögrund, ett tidigare behandlingshem för narkomaner, för att där fira sin gemensamma hundraårsdag. Ön ligger bedårande vackert mitt emellan Nämdö- och Jungfrufjärdarna. Visste ni att Stockholms skärgårds enda krokodil finns på den ön? Och inte någon liten en, utan en stor rejäl bamse. Åk ut och titta!
Att åka Vaxholmsbåt i Stockholms skärgård får alltid mitt hjärta att klappa lite fortare. Finns det något vackrare än detta pärlband av öar, vilande på blåa, glittrande böljor? Firar man dessutom i goda vänners lag till långt in i en härligt ljus juninatt, när solen nästan inte går ner, utan bara vilar en stund bakom horisonten, för att sedan gå upp i öster som ett blodrött klot, ja, då svämmar mitt hjärta över av lycksalighet.
När jag skulle åka tillbaka till Malmö hörde jag mig trots allt säga: "Nu åker jag hem till Limhamn," och detta fastän jag bara har bott här nere i tre månader. Så fort kan man ändå rota sig om jordmånen är god. Och det är den härnere. Skåneland är täckt av en tjock och härligt fet jord, som får allt att växa i rasande fart. Ni skulle bara se mina tomater på balkongen. Och vindruvsrankan bådar gott inför hösten. I hela Skåne går berggrunden bara i dagen på två ställen, och ett av dem är Limhamn. Det är denna berggrund bestående av tre olika sorters kalksten som har gett den här platsen sitt namn. En av kalksorterna kallades också för lim, och att vitlimma sina korsvirkeshus, dvs vitkalka dem, det gör man ju ännu i dag. När så den första primitiva hamnen anlades här på 1600-talet för att skeppa ut denna kalk eller lim, ja, då kallades platsen snart för Limhamn.
Bara att par kilometer söder om mitt hus ligger det stora kalkbrottet på vars existens Limhamn byggde sitt välstånd på sent 1800-tal och hela 1900-talet. Idag är det en stor grop som ligger lysande vit och utan någon som helst aktivitet. Kalkbruket har upphört och snart skall det byggas bostäder i gropen. Även den stora kalkfabriken som helt dominerar utsikten från mitt köksfönster kommer att försvinna. Fyra av de stora silona skall byggas om till bostäder och resten av fabriken skall sprängas. Det är därför glasskiosken på Övägen redan har stängt och vi aldrig får veta vilken glass Zlatan, ja, ni vet fotbollspelaren, om nu någon hade glömt det, hade som sin favorit på den tiden han stannade där med sin flotta bil och slickade i sig sin strut. När bygget väl är klart kommer ännu några hundra av våra danska grannar att ha flyttat över sundet. Ett danskt företag har dessutom vunnit upphandlingen av järnvägstrafiken i Skåne och över bron. Långsamt fördanskas vi.Men den grannsämjan fungerar.
Värre är det om vi tittar lite längre söderut. Grannsämjan mellan Tyskland och Polen försämras dagligen mer och mer. De höga politikerna håller tand för tunga i Tyskland, men politiker på lägre nivåer förfasar sig över de polska tidningarnas allt arrogantare hållning. Häromdagen publicerade den polska veckotidningen Wprost ett fotomontage med rubriken "Europas styvmor" på vilket Tysklands förbundskansler Angela Merkel sitter barbröstad och ger di åt tvillingarna Kaczynski, president Lech och premiärminister Jaroslaw. Dessa båda var med sin avvisande hållning nära att stjälpa EU-förhandlingarna.
Men visst, tyska tidningar är inte helt oskyldiga till den pågående psykologiska krigföringen. Vänsterdagstidningen Tageszeitung i Berlin publicerade förra sommaren en satir, där presidenten kallades "Polens nya potatis". Presidenten lär ha blivit rejält ilsken. Angela Merkel däremot svarar med iskall tystnad. En tysk politiker på lägre nivå uttrycker dock känslorna på följande sätt: "Polackerna borde upphöra med att bjuda över varandra i smaklösheter."
Och i filmens värld, där allt är möjligt, är det inte möjligt för Tom Cruise, den amerikanske superstjärnan, att komma till Tyskland för att spela in en film om attentatet mot Hitler 1944. Den tyska regeringen gillar inte Cruises engagemang i Scientologikyrkan. Och Claus von Stauffenbergs son vill absolut inte att Tom Cruise skall gestalta hans far, som var huvudmannen bakom attentatet. Så hur det går med den planerade biopremiären nästa år återstår att se.
För mig återstår bara att önska er alla en fortsatt skön sommar. Tag väl vara på er säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1139) 2007-07-01
För fjorton dagar sedan var jag i Stockholm på en kort visit. Familjefest i skärgården lockade. Mina barn hade hyrt vandrarhemmet på Rögrund, ett tidigare behandlingshem för narkomaner, för att där fira sin gemensamma hundraårsdag. Ön ligger bedårande vackert mitt emellan Nämdö- och Jungfrufjärdarna. Visste ni att Stockholms skärgårds enda krokodil finns på den ön? Och inte någon liten en, utan en stor rejäl bamse. Åk ut och titta!
Att åka Vaxholmsbåt i Stockholms skärgård får alltid mitt hjärta att klappa lite fortare. Finns det något vackrare än detta pärlband av öar, vilande på blåa, glittrande böljor? Firar man dessutom i goda vänners lag till långt in i en härligt ljus juninatt, när solen nästan inte går ner, utan bara vilar en stund bakom horisonten, för att sedan gå upp i öster som ett blodrött klot, ja, då svämmar mitt hjärta över av lycksalighet.
När jag skulle åka tillbaka till Malmö hörde jag mig trots allt säga: "Nu åker jag hem till Limhamn," och detta fastän jag bara har bott här nere i tre månader. Så fort kan man ändå rota sig om jordmånen är god. Och det är den härnere. Skåneland är täckt av en tjock och härligt fet jord, som får allt att växa i rasande fart. Ni skulle bara se mina tomater på balkongen. Och vindruvsrankan bådar gott inför hösten. I hela Skåne går berggrunden bara i dagen på två ställen, och ett av dem är Limhamn. Det är denna berggrund bestående av tre olika sorters kalksten som har gett den här platsen sitt namn. En av kalksorterna kallades också för lim, och att vitlimma sina korsvirkeshus, dvs vitkalka dem, det gör man ju ännu i dag. När så den första primitiva hamnen anlades här på 1600-talet för att skeppa ut denna kalk eller lim, ja, då kallades platsen snart för Limhamn.
Bara att par kilometer söder om mitt hus ligger det stora kalkbrottet på vars existens Limhamn byggde sitt välstånd på sent 1800-tal och hela 1900-talet. Idag är det en stor grop som ligger lysande vit och utan någon som helst aktivitet. Kalkbruket har upphört och snart skall det byggas bostäder i gropen. Även den stora kalkfabriken som helt dominerar utsikten från mitt köksfönster kommer att försvinna. Fyra av de stora silona skall byggas om till bostäder och resten av fabriken skall sprängas. Det är därför glasskiosken på Övägen redan har stängt och vi aldrig får veta vilken glass Zlatan, ja, ni vet fotbollspelaren, om nu någon hade glömt det, hade som sin favorit på den tiden han stannade där med sin flotta bil och slickade i sig sin strut. När bygget väl är klart kommer ännu några hundra av våra danska grannar att ha flyttat över sundet. Ett danskt företag har dessutom vunnit upphandlingen av järnvägstrafiken i Skåne och över bron. Långsamt fördanskas vi.Men den grannsämjan fungerar.
Värre är det om vi tittar lite längre söderut. Grannsämjan mellan Tyskland och Polen försämras dagligen mer och mer. De höga politikerna håller tand för tunga i Tyskland, men politiker på lägre nivåer förfasar sig över de polska tidningarnas allt arrogantare hållning. Häromdagen publicerade den polska veckotidningen Wprost ett fotomontage med rubriken "Europas styvmor" på vilket Tysklands förbundskansler Angela Merkel sitter barbröstad och ger di åt tvillingarna Kaczynski, president Lech och premiärminister Jaroslaw. Dessa båda var med sin avvisande hållning nära att stjälpa EU-förhandlingarna.
Men visst, tyska tidningar är inte helt oskyldiga till den pågående psykologiska krigföringen. Vänsterdagstidningen Tageszeitung i Berlin publicerade förra sommaren en satir, där presidenten kallades "Polens nya potatis". Presidenten lär ha blivit rejält ilsken. Angela Merkel däremot svarar med iskall tystnad. En tysk politiker på lägre nivå uttrycker dock känslorna på följande sätt: "Polackerna borde upphöra med att bjuda över varandra i smaklösheter."
Och i filmens värld, där allt är möjligt, är det inte möjligt för Tom Cruise, den amerikanske superstjärnan, att komma till Tyskland för att spela in en film om attentatet mot Hitler 1944. Den tyska regeringen gillar inte Cruises engagemang i Scientologikyrkan. Och Claus von Stauffenbergs son vill absolut inte att Tom Cruise skall gestalta hans far, som var huvudmannen bakom attentatet. Så hur det går med den planerade biopremiären nästa år återstår att se.
För mig återstår bara att önska er alla en fortsatt skön sommar. Tag väl vara på er säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1139) 2007-07-01
lördag, juni 23
BILDT, TSUNAMITJATET OCH ESTONIA
------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har gjorts på frivilligbasis varenda vecka utan undantag från 1985. I dag sänds alltså Radio Tuff nr 1138. Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Med -lemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6.
Välkommen som medlem. Du behövs!
Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och på http://www.tyresoradion.se/
Mycket mera om Tuff och Tadio Tuff finns på http://www.tuff.fred.se/
---------------------------------------------------------------------
Vi tycks behöva syndabockar att spotta på. Det höjer kanske vår självkänsla. En del av oss tillhör kanske dem som i unga år har skyllt varje motgång på morsan. När hon inte längre finns till hands, kan politiker bli en ersättning.
Dreven går. Det viner kallt om öronen om man dristar sig till att gå motvinds i den av medierna frampiskade upprördheten. Två exempel.
Först ett litet men aktuellt drev. Utrikesminister Carl Bildt hotas av åtal för att någon knäppskalle på hans blogg lagt in förslag om att palestinierna borde utrotas. Egentligen hade han tur. Hade det handlat om palestiniernas motståndare hade han väl redan blivit häktad och över hela världen stämplad som extrem antisemit.
Vilken chans har nu inte provokatörer eller alla anonyma fegisar som bluddrar omkring på nätet att sätta dit människor genom att plantera en massa skit på deras bloggar. Inte kollar jag regelbundet, vilka anonyma kommentarer de 400 texterna på mina bloggar får. Och Bildt har många tusen, så jag förstår om han missar att kvickt ta bort andras idiotier.
Ett av de mest besynnerliga dreven har hållit på nästan varje vecka i 30 (!) månader. Det gäller tsunamin julen 2004. Häromveckan kom en ny rapport från Johan Hirschfeldts kommisssion. Som vanligt blev det kattrakande om vad politiker och byråkrater - särskilt mediernas verkliga syndabock Lars Danielsson - gjorde eller inte gjorde annandag jul 2004. Varför beter sig så många annars kloka människor som korkade asgamar?
Bara under tre förutsättningar skulle jag ha jamsat med i hetsjakten:
1. Om Göran Persson och UD hade bidragit till att den förfärliga naturkatastrofen utlöstes.
Men inte ens de mest rabiata Perssonhatare kan väl påstå det.
2. Om någon enda av de drabbade hade undgått döden, ifall svenska räddningsinsatser
kommit i gång tidigare.
Finländarna, ett mer prövat folk än det svenska, blev inte alls så hysteriska som vi
utan förre presidenten Martti Ahtisaari fastslog tidigt att ”inga som helst räddningsinsatser från det finländska samhällets sida kunde ha räddat ett enda finskt liv.”
3. Om det hade varit regeringen som skickat iväg 20 000 svenskar till turistparadisen vid Indiska oceanen och alla vi efterkloka redan på annandagen hade kunnat ana omfattningen av katastrofen – många av oss visste dessförinnan inte ens vad en tsunami är.
Nej det var reseföretagen som lockat iväg turister till Thailand. Och inte ens Fritidsresors Lottie Knutsson, mediernas hjältinna i kontrast till de uthängda regeringstjänstemännen, kände under första dygnet mera till än att två (!) svenskar hade omkommit.
Kan vi inte i stället få reda på hur mycket av de insamlade penningmängderna som har försnillats och hur miljoner fattiga och drabbade asiaters liv blivit efter katastrofen. Och framför allt: Varför varnades inte kustområdena under de 90 minuter som förflöt från det att seismologerna noterade ett sällsynt kraftigt skalv till dess att 200 000 människor dödades?
Katastrofkommissionens Johan Hirschfeldt, ur vars händer självgoda politiker och journalister nu mumsat igen, har varit i farten också som Estoniautredare. Då lät han förstöra bakgrundsmaterialet om de hemliga militära transporterna. Hoppas att vi ändå får veta vilka myndighetspersoner och ministrar som godkände att vapen smugglades på ett passagerarfartyg (!), till och med alldeles innan hon förliste - och kanske också då?
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1138) 2007-06-24
PS 1: Redan i Radio Tuffs första sändning efter flodvågskatastrofen tog vi upp ämnet i krönikan ”KATASTROFEN NU – OCH DEN PERMANENTA” 2005-01-02. Se www.tuffsandin.blogspot.com
PS 2: I ett inlägg på Sveriges Radios ”Ring P 1” 2005-12-06 sa jag bland annat:
”Vi får hoppas att den beskäftiga storm, som nu piskas upp i den svenska ankdammen inte får någon publicitet i Asien. Visste asiaterna om det här drevet skulle de tycka att vi svenskar var en samling bortskämda och grälsjuka societetstanter.”
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har gjorts på frivilligbasis varenda vecka utan undantag från 1985. I dag sänds alltså Radio Tuff nr 1138. Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Med -lemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6.
Välkommen som medlem. Du behövs!
Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och på http://www.tyresoradion.se/
Mycket mera om Tuff och Tadio Tuff finns på http://www.tuff.fred.se/
---------------------------------------------------------------------
Vi tycks behöva syndabockar att spotta på. Det höjer kanske vår självkänsla. En del av oss tillhör kanske dem som i unga år har skyllt varje motgång på morsan. När hon inte längre finns till hands, kan politiker bli en ersättning.
Dreven går. Det viner kallt om öronen om man dristar sig till att gå motvinds i den av medierna frampiskade upprördheten. Två exempel.
Först ett litet men aktuellt drev. Utrikesminister Carl Bildt hotas av åtal för att någon knäppskalle på hans blogg lagt in förslag om att palestinierna borde utrotas. Egentligen hade han tur. Hade det handlat om palestiniernas motståndare hade han väl redan blivit häktad och över hela världen stämplad som extrem antisemit.
Vilken chans har nu inte provokatörer eller alla anonyma fegisar som bluddrar omkring på nätet att sätta dit människor genom att plantera en massa skit på deras bloggar. Inte kollar jag regelbundet, vilka anonyma kommentarer de 400 texterna på mina bloggar får. Och Bildt har många tusen, så jag förstår om han missar att kvickt ta bort andras idiotier.
Ett av de mest besynnerliga dreven har hållit på nästan varje vecka i 30 (!) månader. Det gäller tsunamin julen 2004. Häromveckan kom en ny rapport från Johan Hirschfeldts kommisssion. Som vanligt blev det kattrakande om vad politiker och byråkrater - särskilt mediernas verkliga syndabock Lars Danielsson - gjorde eller inte gjorde annandag jul 2004. Varför beter sig så många annars kloka människor som korkade asgamar?
Bara under tre förutsättningar skulle jag ha jamsat med i hetsjakten:
1. Om Göran Persson och UD hade bidragit till att den förfärliga naturkatastrofen utlöstes.
Men inte ens de mest rabiata Perssonhatare kan väl påstå det.
2. Om någon enda av de drabbade hade undgått döden, ifall svenska räddningsinsatser
kommit i gång tidigare.
Finländarna, ett mer prövat folk än det svenska, blev inte alls så hysteriska som vi
utan förre presidenten Martti Ahtisaari fastslog tidigt att ”inga som helst räddningsinsatser från det finländska samhällets sida kunde ha räddat ett enda finskt liv.”
3. Om det hade varit regeringen som skickat iväg 20 000 svenskar till turistparadisen vid Indiska oceanen och alla vi efterkloka redan på annandagen hade kunnat ana omfattningen av katastrofen – många av oss visste dessförinnan inte ens vad en tsunami är.
Nej det var reseföretagen som lockat iväg turister till Thailand. Och inte ens Fritidsresors Lottie Knutsson, mediernas hjältinna i kontrast till de uthängda regeringstjänstemännen, kände under första dygnet mera till än att två (!) svenskar hade omkommit.
Kan vi inte i stället få reda på hur mycket av de insamlade penningmängderna som har försnillats och hur miljoner fattiga och drabbade asiaters liv blivit efter katastrofen. Och framför allt: Varför varnades inte kustområdena under de 90 minuter som förflöt från det att seismologerna noterade ett sällsynt kraftigt skalv till dess att 200 000 människor dödades?
Katastrofkommissionens Johan Hirschfeldt, ur vars händer självgoda politiker och journalister nu mumsat igen, har varit i farten också som Estoniautredare. Då lät han förstöra bakgrundsmaterialet om de hemliga militära transporterna. Hoppas att vi ändå får veta vilka myndighetspersoner och ministrar som godkände att vapen smugglades på ett passagerarfartyg (!), till och med alldeles innan hon förliste - och kanske också då?
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1138) 2007-06-24
PS 1: Redan i Radio Tuffs första sändning efter flodvågskatastrofen tog vi upp ämnet i krönikan ”KATASTROFEN NU – OCH DEN PERMANENTA” 2005-01-02. Se www.tuffsandin.blogspot.com
PS 2: I ett inlägg på Sveriges Radios ”Ring P 1” 2005-12-06 sa jag bland annat:
”Vi får hoppas att den beskäftiga storm, som nu piskas upp i den svenska ankdammen inte får någon publicitet i Asien. Visste asiaterna om det här drevet skulle de tycka att vi svenskar var en samling bortskämda och grälsjuka societetstanter.”
HAMPUS ECKERMAN: Thailand, dykning och militärkupper
Under de senaste dagarna har jag gått en kurs i räddningsdykning. Där får man bland annat lära sig första hjälpen, hur man ska rädda någon under vattnet och vilka skador och olyckor som är vanligast. Gemensamt för alla kursmoment är de första stegen vid åsynen av en olycka: Stanna, Andas, Tänk. Utan att genomföra dessa moment är det lätt hänt att man handlar instinktivt, kanske kastar sig i vattnet utan egen syrgastank för att rädda en panikdrabbad dykare. I så fåll är det lätt hänt att det snart finns två panikdrabbade dykare och situationen har endast förvärrats.
Ett annat mer deprimerande konstaterande är att det ofta är för sent att göra något. Situationen är redan allvarlig, även med egen hjälp är det ofta för sent att få upp en skadad dykare ur vattnet för att ge hjärt- och lungräddning. Därför är det alltid viktigast att man ser till sin egen säkerhet först. Om man själv är skadad är alla möjligheter till hjälp borta.
Ibland skulle jag vilja skicka hela bombhögern och Svenska Freds ledning till en sådan dykkurs. De gör precis alla fel som man under kursen får lära sig att undvika. De kastar sig ivrigt ut med önskan om interventioner, förstärkning av militär och bombningar utan att göra de första tre momenten: Stanna, Andas, Tänk!
Att ingripa med militär insats gör att man utsätter sig själv för fara. Det gör också att man inte längre kan utföra vanliga hjälpinsatser eftersom man alltid kommer att associeras med den sida för vilken man ingrep. Se bara med vilket förakt FN betraktas i Irak. Även i Afghanistan har hjälparbetet kraftigt försvårats av de stridsvilliga krigshetsarna. Istället för att rädda ett land ur kris har man endast placerat ytterligare en part i krisen med fara för sitt liv och på så vis ytterligare komplicerat alla räddningsinsatser.
En annan sak man lär sig under dykkursen är att små problem som ignoreras ofta blir större. Det kan vara en något trött dykare som fortsätter att simma mot en ström för att till slut bli för svag för att kunna hålla emot och flyter bort. Palestina-konflikten är ett typexempel där man ignorerade och bojkottade palestiniernas alla rättigheter tills Hamas vann valen.
* * *
Här i Thailand har man också haft en militär statskupp, men eftersom denna, i likhet med alla de otal som skett i Thailand genom åren, som vanligt varit västvänlig har utländsk press i stort ignorerat den. Militärkupper är ju som regel bra om de är västvänliga och jag har inte hört någon av de vanliga pseudoliberalerna uttala sig om bojkott mot Thailand.
Tidningarna i Thailand är ganska roliga. Bangkok Post skriver långa artiklar om hur bra det är med Internet-censur för att "stoppa de sidor som förolämpar nationen". Andra artiklar beskriver hur bra militärkuppen var och att man är glad över att Europa förstått hur nödvändig den var. Thailands kung har också visat sig vara en slagkraftig konkurrent till Sultanen av Brunei. Stilig och godmodig, oftast inramad i guld, är han en ständig följeslagare på restauranger och hotell. Han har också arbetat hårt för ett närmande mellan militär och folk genom att ge sin välsignelse till militärens alla kupper.
I Bangkok har 10 000-tals människor demonstrerat mot militärkuppen. Bangkok Post förklarar dock att demonstranterna på intet sätt innebär att de är emot den nuvarande ledningen som kuppades in. Man har bara emot själva kuppen i sig, inte vad den ledde till. Det känns skönt att veta, men jag tror att någon måste informera demonstranterna själva om deras åsikter, ty de tycks inte dela dem.
--------------------------------------------------
Hampus Eckerman Tyresö U-land och FredsFörenings Radio Tuff 2007-06-24
Ett annat mer deprimerande konstaterande är att det ofta är för sent att göra något. Situationen är redan allvarlig, även med egen hjälp är det ofta för sent att få upp en skadad dykare ur vattnet för att ge hjärt- och lungräddning. Därför är det alltid viktigast att man ser till sin egen säkerhet först. Om man själv är skadad är alla möjligheter till hjälp borta.
Ibland skulle jag vilja skicka hela bombhögern och Svenska Freds ledning till en sådan dykkurs. De gör precis alla fel som man under kursen får lära sig att undvika. De kastar sig ivrigt ut med önskan om interventioner, förstärkning av militär och bombningar utan att göra de första tre momenten: Stanna, Andas, Tänk!
Att ingripa med militär insats gör att man utsätter sig själv för fara. Det gör också att man inte längre kan utföra vanliga hjälpinsatser eftersom man alltid kommer att associeras med den sida för vilken man ingrep. Se bara med vilket förakt FN betraktas i Irak. Även i Afghanistan har hjälparbetet kraftigt försvårats av de stridsvilliga krigshetsarna. Istället för att rädda ett land ur kris har man endast placerat ytterligare en part i krisen med fara för sitt liv och på så vis ytterligare komplicerat alla räddningsinsatser.
En annan sak man lär sig under dykkursen är att små problem som ignoreras ofta blir större. Det kan vara en något trött dykare som fortsätter att simma mot en ström för att till slut bli för svag för att kunna hålla emot och flyter bort. Palestina-konflikten är ett typexempel där man ignorerade och bojkottade palestiniernas alla rättigheter tills Hamas vann valen.
* * *
Här i Thailand har man också haft en militär statskupp, men eftersom denna, i likhet med alla de otal som skett i Thailand genom åren, som vanligt varit västvänlig har utländsk press i stort ignorerat den. Militärkupper är ju som regel bra om de är västvänliga och jag har inte hört någon av de vanliga pseudoliberalerna uttala sig om bojkott mot Thailand.
Tidningarna i Thailand är ganska roliga. Bangkok Post skriver långa artiklar om hur bra det är med Internet-censur för att "stoppa de sidor som förolämpar nationen". Andra artiklar beskriver hur bra militärkuppen var och att man är glad över att Europa förstått hur nödvändig den var. Thailands kung har också visat sig vara en slagkraftig konkurrent till Sultanen av Brunei. Stilig och godmodig, oftast inramad i guld, är han en ständig följeslagare på restauranger och hotell. Han har också arbetat hårt för ett närmande mellan militär och folk genom att ge sin välsignelse till militärens alla kupper.
I Bangkok har 10 000-tals människor demonstrerat mot militärkuppen. Bangkok Post förklarar dock att demonstranterna på intet sätt innebär att de är emot den nuvarande ledningen som kuppades in. Man har bara emot själva kuppen i sig, inte vad den ledde till. Det känns skönt att veta, men jag tror att någon måste informera demonstranterna själva om deras åsikter, ty de tycks inte dela dem.
--------------------------------------------------
Hampus Eckerman Tyresö U-land och FredsFörenings Radio Tuff 2007-06-24
fredag, juni 22
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1138) 07-06-24 till....
....till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut SIPRI, vars årsbok uppger att världens militärutgifter ökade med 3,5 procent under 2006. De senaste tio åren har rusningskostnaderna stigit med 37 procent. Det är astronomiska summor det är fråga om. Men SIPRI anser att det knappast är effektivt för att öka säkerheten i världen. Forskarna skriver att miljoner liv kan sparas genom att istället lägga pengar på grundläggande hälsovård som kostar en bråkdel.
....till uttalanden om bojkottandet av det valsegrande Hamas i Palestina. I Sveriges Radios morgonprogram i tisdags (19/6) sade biståndsministern och Tyresöbon Gunilla Carlsson:
”Jag tror det finns anledning, inte minst inom EU, att diskutera om den politik som fördes har uppnått de syften som ställdes upp. De senaste månadernas händelseutveckling har visat att genom isoleringspolitiken har vanmakten, hopplösheten och våldstendenserna ökat snarare än minskat.”
Medan biståndsministerns ord bär prägel av eftertankens kranka blekhet är som vanligt den brittiske mellanösternveteranen Robert Fisk mera oförblommerad. I tidningen The Independent (16/6) ironiserar han över hur besvärliga muslimerna är:
”Först begär vi att palestinierna ska uppföra sig demokratiskt och sedan röstar de på fel parti, Hamas (....) Självfallet borde vi ha talat med Hamas för månader sedan, men vi gillade inte det palestinska folkets demokratiskt valda regering”
Robert Fisk anser att korruptionen är arabländernas cancer, som också i hög grad det palestinska Fatah är drabbad av, liksom en rad andra länder såsom Jordanien, Saudiarabien, Libyen och Jordanien. Dessa är knappast några demokratiska föredömen, ofta styrda av kungar och prinsar, som utbildats i Oxford eller Harvard och därför accepterar vi dem, för de är västvänliga, menar Fisk.
....till den ryske presidenten Putin, som nu givit den 88-årige författaren Alexandr Solzjenitsyn den ryska statens främsta utmärkelse. Solzjenitsyn var länge en i väst mycket beundrad dissident, fick nobelpriset i litteratur 1970 och tvingades gå i landsflykt, men när han på 1990-talet skrev kritiskt om Jeltsinregimen vände flera av hans forna beundrare honom ryggen. Han visade som officer i Röda armén medlidande med de tyska civila, som utsattes för svåra övergrepp. Han var under många år fånge i Gulag, vilket han skildrat i flera böcker.
....till Global Peace Index, som påpekar att av de 120 länder som undersökts är det bara Ryssland och Israel som säljer mer vapen än Sverige per capita. ( Se http://www.visionofhumanity.com/ )
....till den kanadensiska författaren Naomi Klein, som i Aftonbladet (19/6) skriver om hur Israels ekonomi trots all oro i området slår rekord med stor tillväxt och en blomstrande aktiemarknad. Exporten av militärmateriel och säkerhetssystem växer snabbt och till USA har denna export nästan femdubblats sedan 1999. Det sammanlagda värdet av Israels export av ”försvarsprodukter ” under 2006 uppgick till 24 miljarder kronor. Därmed hamnar landet på fjärde plats bland världens vapenexportörer, till och med före Storbritannien. Klein påstår rentav att israeliska vapenföretag skryter med att de testar sina nya uppfinningar på palestinierna, som hon menar har blivit närmast försöksdjur.
....till Tidskrift för Folkets Rättigheter, som berömvärt värnar om yttrandefriheten. I det senaste numret citeras Radio Tuff från 18 februari i år. Där återgav vi bland annat den amerikanska journalisten Diana Johnstones ord:
”I Frankrike, där folk fäster stort avseende vid ord, har brännmärkningen av verbalt kätteri gått så långt, att man stiftar lagar för att bestraffa politiskt inkorrekta yttranden”
....till Tyresös mentalt yngsta 80-åring Ulla Carina Sellergren. Jo, hon fyller faktiskt 80 i veckan, trots att det bara var några år sedan vi såg henne dansa can-can. Hon är ovanligt mångsidigt engagerad och hennes hus i Trollbäcken har i flera år varit en tillflykt för flyktingar från det ständigt krigsdrabbade Afghanistan. Tuff hyllar henne genom en penninggåva till nödlidande afghaner och uppmanar Ulla Carinas vänner och bekanta att göra likadant genom att sätta in gåvor på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Märk inbetalningskortet med ”Ulla Carina”
....till alla dem som tar chansen att uttala sig om Tyresöradion i ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ På ett par månader har över 50 lyssnare lämnat sina synpunkter, till exempel Ulla Gribbe i Hanviken, tidigare biträdande rektor vid Farsta gymnasium. Hon skriver bland annat:
”Skyltarna med ’Tyresö Närradio 91,4’ vid infarterna är en kär syn! Jag som lyssnar vill ju så gärna att ännu fler upptäcker kanalen! Nyligen har jag spetsat öronen inför välkomna klargöranden om Mellanöstern, amerikansk fotboll, Skogskyrkogårdens murar, damskräddarslit på 30-talet och mycket mer.”
....till uttalanden om bojkottandet av det valsegrande Hamas i Palestina. I Sveriges Radios morgonprogram i tisdags (19/6) sade biståndsministern och Tyresöbon Gunilla Carlsson:
”Jag tror det finns anledning, inte minst inom EU, att diskutera om den politik som fördes har uppnått de syften som ställdes upp. De senaste månadernas händelseutveckling har visat att genom isoleringspolitiken har vanmakten, hopplösheten och våldstendenserna ökat snarare än minskat.”
Medan biståndsministerns ord bär prägel av eftertankens kranka blekhet är som vanligt den brittiske mellanösternveteranen Robert Fisk mera oförblommerad. I tidningen The Independent (16/6) ironiserar han över hur besvärliga muslimerna är:
”Först begär vi att palestinierna ska uppföra sig demokratiskt och sedan röstar de på fel parti, Hamas (....) Självfallet borde vi ha talat med Hamas för månader sedan, men vi gillade inte det palestinska folkets demokratiskt valda regering”
Robert Fisk anser att korruptionen är arabländernas cancer, som också i hög grad det palestinska Fatah är drabbad av, liksom en rad andra länder såsom Jordanien, Saudiarabien, Libyen och Jordanien. Dessa är knappast några demokratiska föredömen, ofta styrda av kungar och prinsar, som utbildats i Oxford eller Harvard och därför accepterar vi dem, för de är västvänliga, menar Fisk.
....till den ryske presidenten Putin, som nu givit den 88-årige författaren Alexandr Solzjenitsyn den ryska statens främsta utmärkelse. Solzjenitsyn var länge en i väst mycket beundrad dissident, fick nobelpriset i litteratur 1970 och tvingades gå i landsflykt, men när han på 1990-talet skrev kritiskt om Jeltsinregimen vände flera av hans forna beundrare honom ryggen. Han visade som officer i Röda armén medlidande med de tyska civila, som utsattes för svåra övergrepp. Han var under många år fånge i Gulag, vilket han skildrat i flera böcker.
....till Global Peace Index, som påpekar att av de 120 länder som undersökts är det bara Ryssland och Israel som säljer mer vapen än Sverige per capita. ( Se http://www.visionofhumanity.com/ )
....till den kanadensiska författaren Naomi Klein, som i Aftonbladet (19/6) skriver om hur Israels ekonomi trots all oro i området slår rekord med stor tillväxt och en blomstrande aktiemarknad. Exporten av militärmateriel och säkerhetssystem växer snabbt och till USA har denna export nästan femdubblats sedan 1999. Det sammanlagda värdet av Israels export av ”försvarsprodukter ” under 2006 uppgick till 24 miljarder kronor. Därmed hamnar landet på fjärde plats bland världens vapenexportörer, till och med före Storbritannien. Klein påstår rentav att israeliska vapenföretag skryter med att de testar sina nya uppfinningar på palestinierna, som hon menar har blivit närmast försöksdjur.
....till Tidskrift för Folkets Rättigheter, som berömvärt värnar om yttrandefriheten. I det senaste numret citeras Radio Tuff från 18 februari i år. Där återgav vi bland annat den amerikanska journalisten Diana Johnstones ord:
”I Frankrike, där folk fäster stort avseende vid ord, har brännmärkningen av verbalt kätteri gått så långt, att man stiftar lagar för att bestraffa politiskt inkorrekta yttranden”
....till Tyresös mentalt yngsta 80-åring Ulla Carina Sellergren. Jo, hon fyller faktiskt 80 i veckan, trots att det bara var några år sedan vi såg henne dansa can-can. Hon är ovanligt mångsidigt engagerad och hennes hus i Trollbäcken har i flera år varit en tillflykt för flyktingar från det ständigt krigsdrabbade Afghanistan. Tuff hyllar henne genom en penninggåva till nödlidande afghaner och uppmanar Ulla Carinas vänner och bekanta att göra likadant genom att sätta in gåvor på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Märk inbetalningskortet med ”Ulla Carina”
....till alla dem som tar chansen att uttala sig om Tyresöradion i ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ På ett par månader har över 50 lyssnare lämnat sina synpunkter, till exempel Ulla Gribbe i Hanviken, tidigare biträdande rektor vid Farsta gymnasium. Hon skriver bland annat:
”Skyltarna med ’Tyresö Närradio 91,4’ vid infarterna är en kär syn! Jag som lyssnar vill ju så gärna att ännu fler upptäcker kanalen! Nyligen har jag spetsat öronen inför välkomna klargöranden om Mellanöstern, amerikansk fotboll, Skogskyrkogårdens murar, damskräddarslit på 30-talet och mycket mer.”
lördag, juni 16
BLIR DET NÅN TENNIS OCH RADIO I SOMMAR?
Herregud, det är redan 17 juni! Jag börjar nog tackla av. Det är nämligen så bedrövligt att jag ännu i år inte rört en boll trots alla soliga dagar. Det har nog inte hänt sedan jag var ett år – och det var några år sedan. Många av oss pojkar och gubbar brukar skräna ”Vin, kvinnor och sång!” som vår paroll. En av dessa tre höjdpunkter i livet brukar jag byta ut mot ”studsande boll”. Vilken det är vill jag inte avslöja.
När andra bolltokiga skryter med sina framgångar brukar jag försöka kaxa till mig. I förbigående säger jag då, att jag faktiskt en gång blev utsedd till Rågsveds bäste fotbollsspelare. Ofta går det hem, men ibland är det någon pinsamt näsvis typ som frågar i vilken division Rågsved spelade på den tiden. Då byter jag snabbt samtalsämne.
Efter tolv års harvande på fotbollsplanerna knäckte jag ett knä och tvangs att övergå till en mindre brutal bollsport. Det blev tennis. Inte ens i skrytsammaste stunder kan jag för egen del skrävla med några speciella framgångar.
Fastän i två avseenden har jag varit ganska lyckosam. Under några lyckliga år på 70-talet tränade jag en kvartett 12-åriga flickor i tennis. De blev alla mycket duktiga. För ett kvartssekel sedan använde många inte mitt namn utan kallade mig ”Lena Sandins farsa”. Hon vann då många svenska och nordiska mästerskap och blev ”juniorvärldsmästarinna på grus” genom att vinna Franska Öppna för flickor. En del av sina prispengar skänkte hon till fredsrörelsen och till Tuffs Indienprojekt. Och bland oss gubbar, som egentligen spelade två matcher, av vilka den andra - och viktigaste - utspelades i omklädningsrummet efter själva tennisen, vann jag flera gånger åtminstone snacket, som gick ut på att förgylla en seger eller bortförklara en förlust.
NU SISTA ”RIKTIGA” RADIO TUFF!
Faktum är att den här sommaren blir annorlunda för mig än de tjugoen senaste. Det här är Radio Tuff nr 1137 och sedan sensommaren 1985 har Tuffs radio hörts varenda vecka utan undantag, sannolikt ett rekord för frivilligt producerad radio. Men dagens sändning råkar sannolikt vara det sista Radio Tuff som hörs under en hel timme. Från 24 juni sänds visserligen programmet kl 17 varannan söndag, men då bara under en halvtimme. Å andra sidan läggs dessa halvtimmar in på Succékanalen 91,4 och hörs dygnet runt tillsamman med tretton andra program under två veckor i taget, alltså ungefär 25 gånger per vecka.
Egentligen gjordes kanske det sista ”riktiga” Radio Tuff redan vintern 2006. Det var då vi inte längre kunde använda radiostudion. Sedan dess har alla program gjorts hemma hos mig. Orsaken är närmast tragikomisk. Vid årsskiftet 2005-2006 fanns 340 000 kr i närradioföreningens kassa och jag ska inte berätta vem som genom mödosamt arbete som programledare och kassör hade dragit in den summan. I samma veva installerades en ny och mycket starkare sändare, vilket var mycket glädjande. Dessutom infördes webbradio. Det hela gick löst på drygt en kvarts miljon kronor.
Vi hade alltså nya fina tekniska ramar men hur blev situationen för dem som försökte fylla dessa med innehåll, de oavlönade nere på golvet, de som ville göra radio, föreningens särklassiga huvuduppgift? Under Tyresöradions 22 år har vi aldrig haft det jobbigare. I över ett år var studion i olag utan att det åtgärdades trots ständiga löften. Redan för femton månader sedan började alltså Radio Tuff att göras hemma. Därmed upphörde mitt fina samarbetet med de unga duktiga studioteknikerna Diana och Delby Arróspide, sistaårskursare på KTH och döttrar till den bortgångne Edmundo Arróspide, vars arbetsvilja och tekniska skicklighet under många år betydde så mycket positivt för radion –och för studion.
Brenda Ortiz och Marcello Cofre i Radio Pablo Neruda lessnade på att det i studion inte fanns medhörning eller möjlighet att spela in referensband och slutade. Unga duktiga gymnasister, ivriga att göra radio, fick i våras återvända, grymt besvikna över att studion inte fungerade. I dag är jag den ende som håller ut med mina gamla apparater här hemma. Sedan några veckor lär studion dock fungera tillfredsställande igen, låt vara att studiotelefonen nu är död. Men frivilliga studiotekniker växer inte på träd, så nu fortsätter jag hemma, också som tekniker
Kommunen har just beslutat att förse sändare och studio med reservkraft för att kunna utnyttja radion vid krissituationer. 130 000 kr är anslagna. Det återstår att se, vilken teknikföretagare som ska kamma hem vinsterna på denna investering.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1137) 2007-06-17
När andra bolltokiga skryter med sina framgångar brukar jag försöka kaxa till mig. I förbigående säger jag då, att jag faktiskt en gång blev utsedd till Rågsveds bäste fotbollsspelare. Ofta går det hem, men ibland är det någon pinsamt näsvis typ som frågar i vilken division Rågsved spelade på den tiden. Då byter jag snabbt samtalsämne.
Efter tolv års harvande på fotbollsplanerna knäckte jag ett knä och tvangs att övergå till en mindre brutal bollsport. Det blev tennis. Inte ens i skrytsammaste stunder kan jag för egen del skrävla med några speciella framgångar.
Fastän i två avseenden har jag varit ganska lyckosam. Under några lyckliga år på 70-talet tränade jag en kvartett 12-åriga flickor i tennis. De blev alla mycket duktiga. För ett kvartssekel sedan använde många inte mitt namn utan kallade mig ”Lena Sandins farsa”. Hon vann då många svenska och nordiska mästerskap och blev ”juniorvärldsmästarinna på grus” genom att vinna Franska Öppna för flickor. En del av sina prispengar skänkte hon till fredsrörelsen och till Tuffs Indienprojekt. Och bland oss gubbar, som egentligen spelade två matcher, av vilka den andra - och viktigaste - utspelades i omklädningsrummet efter själva tennisen, vann jag flera gånger åtminstone snacket, som gick ut på att förgylla en seger eller bortförklara en förlust.
NU SISTA ”RIKTIGA” RADIO TUFF!
Faktum är att den här sommaren blir annorlunda för mig än de tjugoen senaste. Det här är Radio Tuff nr 1137 och sedan sensommaren 1985 har Tuffs radio hörts varenda vecka utan undantag, sannolikt ett rekord för frivilligt producerad radio. Men dagens sändning råkar sannolikt vara det sista Radio Tuff som hörs under en hel timme. Från 24 juni sänds visserligen programmet kl 17 varannan söndag, men då bara under en halvtimme. Å andra sidan läggs dessa halvtimmar in på Succékanalen 91,4 och hörs dygnet runt tillsamman med tretton andra program under två veckor i taget, alltså ungefär 25 gånger per vecka.
Egentligen gjordes kanske det sista ”riktiga” Radio Tuff redan vintern 2006. Det var då vi inte längre kunde använda radiostudion. Sedan dess har alla program gjorts hemma hos mig. Orsaken är närmast tragikomisk. Vid årsskiftet 2005-2006 fanns 340 000 kr i närradioföreningens kassa och jag ska inte berätta vem som genom mödosamt arbete som programledare och kassör hade dragit in den summan. I samma veva installerades en ny och mycket starkare sändare, vilket var mycket glädjande. Dessutom infördes webbradio. Det hela gick löst på drygt en kvarts miljon kronor.
Vi hade alltså nya fina tekniska ramar men hur blev situationen för dem som försökte fylla dessa med innehåll, de oavlönade nere på golvet, de som ville göra radio, föreningens särklassiga huvuduppgift? Under Tyresöradions 22 år har vi aldrig haft det jobbigare. I över ett år var studion i olag utan att det åtgärdades trots ständiga löften. Redan för femton månader sedan började alltså Radio Tuff att göras hemma. Därmed upphörde mitt fina samarbetet med de unga duktiga studioteknikerna Diana och Delby Arróspide, sistaårskursare på KTH och döttrar till den bortgångne Edmundo Arróspide, vars arbetsvilja och tekniska skicklighet under många år betydde så mycket positivt för radion –och för studion.
Brenda Ortiz och Marcello Cofre i Radio Pablo Neruda lessnade på att det i studion inte fanns medhörning eller möjlighet att spela in referensband och slutade. Unga duktiga gymnasister, ivriga att göra radio, fick i våras återvända, grymt besvikna över att studion inte fungerade. I dag är jag den ende som håller ut med mina gamla apparater här hemma. Sedan några veckor lär studion dock fungera tillfredsställande igen, låt vara att studiotelefonen nu är död. Men frivilliga studiotekniker växer inte på träd, så nu fortsätter jag hemma, också som tekniker
Kommunen har just beslutat att förse sändare och studio med reservkraft för att kunna utnyttja radion vid krissituationer. 130 000 kr är anslagna. Det återstår att se, vilken teknikföretagare som ska kamma hem vinsterna på denna investering.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1137) 2007-06-17
I KOSOVO BRINNER KYRKORNA
Repris från 2004
(I Maciej Zarembas artikelserie i DN om FN i Kosovo talas det (16/6) om den ringa uppmärksamheten i medierna i mars 2004 när albaner mördade serber, brände deras hus och kyrkor och tvang många tusen att fly. Om svenska FN-soldater skriver Zaremba: ”I fosterlandets tidningar fick svenskarnas insats mindre utrymme än Robinson Robbans blottade rumpa” Det kan vara dags att återge följande krönika i Radio Tuff från den tiden:)
Under de senaste dagarnas nyhetsrapportering har en del handlat om Kosovo. I dag (2004-03-19) meddelas att 31 människor dödats. Det sägs att det är ”i strider mellan serber och albaner”, men det sägs inget om vilka det är som anfaller. Bara att ”det började med att tre albanska pojkar drunknade när de jagades av serber”. Det är en uppgift som i kväll har ifrågasatts av Dagens Eko. Den är obekräftad.
Däremot påminde Kjell Albin Abrahamson i går om att I Kosovo finns ungefär två miljoner albaner, medan numera bara cirka ett hundra tusen serber finns kvar. Styrkeförhållandena är alltså 20 mot 1. Är serberna verkligen så urbota korkade, att de då sätter i gång strider? För ett halvsekel sen utgjorde serberna nästan halva befolkningen i Kosovo.
I dagarna är det fem år sedan Nato i strid mot folkrätten anföll Jugoslavien. Sedan dess har ett par hundra tusen serber fördrivits från Kosovo, en etnisk rensning som sällan nämns. I det enfaldiga språkbruk , som används till leda av både religiösa fundamentalister och av George W Bush, delas människor in i goda och onda. Eftersom serberna anfölls av USA tillhör de per definition de onda och skall icke ömkas.
Dessutom gör en del serber svinaktigheter. SvT visade i varje nyhetssändning i går två brinnande moskéer i Serbien. På en enda av dagens sändningar kom --nästan i förbigående-- så en uppgift om att sjutton (!) serb-ortodoxa kyrkor bränts ner i Kosovo de senaste dagarna. Varför vi inte fått se bilder på en enda av dessa bränder kan man bara spekulera om.
Faktum är, att betydligt över ett hundra kyrkor och kloster har bränts eller förstörts i Kosovo de senaste fem åren. Massor av serbiska gravar har skändats. Blir det något litet beklagande av detta under söndagens många högmässor i våra kyrkor?
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. (Kommentar i Radio Tuff 2004-03-21, återgiven i Radio Tuff nr 1137 den 2007-06-17)
(I Maciej Zarembas artikelserie i DN om FN i Kosovo talas det (16/6) om den ringa uppmärksamheten i medierna i mars 2004 när albaner mördade serber, brände deras hus och kyrkor och tvang många tusen att fly. Om svenska FN-soldater skriver Zaremba: ”I fosterlandets tidningar fick svenskarnas insats mindre utrymme än Robinson Robbans blottade rumpa” Det kan vara dags att återge följande krönika i Radio Tuff från den tiden:)
Under de senaste dagarnas nyhetsrapportering har en del handlat om Kosovo. I dag (2004-03-19) meddelas att 31 människor dödats. Det sägs att det är ”i strider mellan serber och albaner”, men det sägs inget om vilka det är som anfaller. Bara att ”det började med att tre albanska pojkar drunknade när de jagades av serber”. Det är en uppgift som i kväll har ifrågasatts av Dagens Eko. Den är obekräftad.
Däremot påminde Kjell Albin Abrahamson i går om att I Kosovo finns ungefär två miljoner albaner, medan numera bara cirka ett hundra tusen serber finns kvar. Styrkeförhållandena är alltså 20 mot 1. Är serberna verkligen så urbota korkade, att de då sätter i gång strider? För ett halvsekel sen utgjorde serberna nästan halva befolkningen i Kosovo.
I dagarna är det fem år sedan Nato i strid mot folkrätten anföll Jugoslavien. Sedan dess har ett par hundra tusen serber fördrivits från Kosovo, en etnisk rensning som sällan nämns. I det enfaldiga språkbruk , som används till leda av både religiösa fundamentalister och av George W Bush, delas människor in i goda och onda. Eftersom serberna anfölls av USA tillhör de per definition de onda och skall icke ömkas.
Dessutom gör en del serber svinaktigheter. SvT visade i varje nyhetssändning i går två brinnande moskéer i Serbien. På en enda av dagens sändningar kom --nästan i förbigående-- så en uppgift om att sjutton (!) serb-ortodoxa kyrkor bränts ner i Kosovo de senaste dagarna. Varför vi inte fått se bilder på en enda av dessa bränder kan man bara spekulera om.
Faktum är, att betydligt över ett hundra kyrkor och kloster har bränts eller förstörts i Kosovo de senaste fem åren. Massor av serbiska gravar har skändats. Blir det något litet beklagande av detta under söndagens många högmässor i våra kyrkor?
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. (Kommentar i Radio Tuff 2004-03-21, återgiven i Radio Tuff nr 1137 den 2007-06-17)
fredag, juni 15
HAMPUS ECKERMAN: Hong Kong, massakern 1989,hälsokost, militärutgifter
Hej alla lyssnare,
Då mitt 30-dagars Kinavisums utgång sammanföll med en kraftig förkylning några vänliga schweizare bjudit på, beslöt jag mig för att inte tackla den kinesiska byråkratin i en kamp för förlängning utan återvände istället till Hong Kong. På vägen till mitt hotell passerade jag vid en stor park där den lugnaste rockkonsert jag någonsin sett pågick. Tiotusentals människor stod med tändare uppsträckta i luften, likt ett hav av lyktgubbar, medan stilla musik pumpades ut ur högtalare i takt till en äldre herres tysta oreringar.
Nu var det inte en rockkonsert, utan lugnet berodde på att det var en minneshögtid för massakern vid himmelska fridens torg 18 år tidigare. Sen dess har många massakrer skett i många olika länder och få personer brukar markera denna årsdag, men detta år fick man oväntat stöd av ledaren för Hong Kongs pro-kinesiska parti, ordförande Ma Lik.
Som en Hong Kongs version av Per Ahlmark berättade Ma för några reportrar att kommunistpartiet aldrig hade massakrerat några människor vid himmelska fridens torg och eftersom folket i Hong Kong var så opatriotiska att de trodde på västerlänningarnas version så kunde de knappast få full demokrati förrän 2022. Så kom det sig att massor av människor som aldrig tidigare demonstrerat stod med lyfta tändare och stearinljus.
* * *
Mitt hotell i Hong Kong visade sig ligga precis bredvid stadens IKEA, vilket var både en välsignelse och förbannelse. En välsignelse då jag efter över åtta månader återigen kunnat avnjuta såna läckerheter som lakritsbåtar och prinsesstårta, en förbannelse eftersom delikatesserna inte är kända för sitt låga kaloriinnehåll.
För att försöka kontra detta ohälsosamma matintag sprang jag in i en kinesisk hälsokostaffär. Här kunde jag köpa torkade sjögurkor, sjöstjärnor, märkliga örter och saker som varken bör beskrivas eller nämnas vid namn. För att visa god vilja köpte jag två torkade ödlor på pinne. Jag förstod dock inte hur de skulle tillagas, så nu ligger de i ett paket på väg mot Sverige. Om någon kan tipsa om recept kan vi laga till en måltid tillsammans och avnjuta till ett gott vin.
* * *
Läser i tidningen om det hemska kinesiska militärspenderandet. Det har ökat så till den milda grad att det passerat det pacifistiska Japans. Om de otäcka kineserna fortsätter så här kanske de till och med kan passera Storbritannien! Inte undra på att våra anglofila tidningar är upprörda.
Även ryssarna är påtagligt skurkaktiga läser jag i Svenska Dagbladet. De har dragit tillbaka alla tunga vapen från de europeiska delarna av Ryssland och placerat dem bakom Ural-bergen och dragit ned sin militär med 300 000 personer. Detta samtidigt som NATO byggt två nya militärbaser i Rumänien och Bulgarien, nya vapen skickats till Öst-Europa och USA avbrutit ABM-avtalet och vill placera missilsystem i amerikanska militärbaser i Polen och Tjeckien. Nu hotar de usla ryssarna att inte avrusta mer om inte USA slutar upprusta vid deras gränser. Det är småsint av dem och svensk militär gör rätt i att måla upp hotbilder och kräva mer pengar. Hur ska de annars kunna motivera att svensk militärbudget inte minskat ett dyft samtidigt som personalstyrkan halverats?
-----------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio TUFF 2007-06-17
Då mitt 30-dagars Kinavisums utgång sammanföll med en kraftig förkylning några vänliga schweizare bjudit på, beslöt jag mig för att inte tackla den kinesiska byråkratin i en kamp för förlängning utan återvände istället till Hong Kong. På vägen till mitt hotell passerade jag vid en stor park där den lugnaste rockkonsert jag någonsin sett pågick. Tiotusentals människor stod med tändare uppsträckta i luften, likt ett hav av lyktgubbar, medan stilla musik pumpades ut ur högtalare i takt till en äldre herres tysta oreringar.
Nu var det inte en rockkonsert, utan lugnet berodde på att det var en minneshögtid för massakern vid himmelska fridens torg 18 år tidigare. Sen dess har många massakrer skett i många olika länder och få personer brukar markera denna årsdag, men detta år fick man oväntat stöd av ledaren för Hong Kongs pro-kinesiska parti, ordförande Ma Lik.
Som en Hong Kongs version av Per Ahlmark berättade Ma för några reportrar att kommunistpartiet aldrig hade massakrerat några människor vid himmelska fridens torg och eftersom folket i Hong Kong var så opatriotiska att de trodde på västerlänningarnas version så kunde de knappast få full demokrati förrän 2022. Så kom det sig att massor av människor som aldrig tidigare demonstrerat stod med lyfta tändare och stearinljus.
* * *
Mitt hotell i Hong Kong visade sig ligga precis bredvid stadens IKEA, vilket var både en välsignelse och förbannelse. En välsignelse då jag efter över åtta månader återigen kunnat avnjuta såna läckerheter som lakritsbåtar och prinsesstårta, en förbannelse eftersom delikatesserna inte är kända för sitt låga kaloriinnehåll.
För att försöka kontra detta ohälsosamma matintag sprang jag in i en kinesisk hälsokostaffär. Här kunde jag köpa torkade sjögurkor, sjöstjärnor, märkliga örter och saker som varken bör beskrivas eller nämnas vid namn. För att visa god vilja köpte jag två torkade ödlor på pinne. Jag förstod dock inte hur de skulle tillagas, så nu ligger de i ett paket på väg mot Sverige. Om någon kan tipsa om recept kan vi laga till en måltid tillsammans och avnjuta till ett gott vin.
* * *
Läser i tidningen om det hemska kinesiska militärspenderandet. Det har ökat så till den milda grad att det passerat det pacifistiska Japans. Om de otäcka kineserna fortsätter så här kanske de till och med kan passera Storbritannien! Inte undra på att våra anglofila tidningar är upprörda.
Även ryssarna är påtagligt skurkaktiga läser jag i Svenska Dagbladet. De har dragit tillbaka alla tunga vapen från de europeiska delarna av Ryssland och placerat dem bakom Ural-bergen och dragit ned sin militär med 300 000 personer. Detta samtidigt som NATO byggt två nya militärbaser i Rumänien och Bulgarien, nya vapen skickats till Öst-Europa och USA avbrutit ABM-avtalet och vill placera missilsystem i amerikanska militärbaser i Polen och Tjeckien. Nu hotar de usla ryssarna att inte avrusta mer om inte USA slutar upprusta vid deras gränser. Det är småsint av dem och svensk militär gör rätt i att måla upp hotbilder och kräva mer pengar. Hur ska de annars kunna motivera att svensk militärbudget inte minskat ett dyft samtidigt som personalstyrkan halverats?
-----------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio TUFF 2007-06-17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1137) 07-06-17 till....
....till förre Sida-mannen Paul Rimmerfors, som i Svenska Dagbladet (10/6) på tal om brister i biståndet till Afrika gör två viktiga påpekanden. Det ena är att ”det som kanske utgör det största hindret mot demokratisering och välfärd är de gamla kolonialstaternas fortsatta dominans och stöd till diktatorerna (....)Rika kolonialstater hindrar med sin överlägsna vapenmakt, sina mutor och sin korruption en utveckling mot demokrati.” Han tycker för det andra att det allra mest lyckade biståndet är de frivilliga organisationernas insatser, som når fram direkt till de fattiga. Artikelrubriken är ”Glöm inte kolonialmakternas utsugning!”
....till Dagens Nyheters Andreas Malm som (12/6) skriver under rubriken ”SPRICKORNA I MUREN. Israeliska röster höjs i protest”. Det handlar om israeliska dissidenter, ett par av dem nära släktingar till de ledande politikerna Menachem Begin och Ehud Olmert. Andreas Malm citerar den förre talmannen i det israeliska parlamentet Knesset, Avraham Burg, som kritiserar att Israel är en ”judisk stat”, anser att Israels immigrationslagar om ”återvändande” rentav är en ”spegelbild av Hitler” och bland annat säger: ”Jag ser högen av palestinska lik resa sig över den mur vi byggt för att inte se”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (12/6) har en notis, där Lions Club i Trollbäcken citeras. Klubben påstår att det skapats en ”kulturinstitution” i kommunen tack vare det mångåriga arbetet med Tyresöradion och Radio Tuff.
....till fredstidningen PAX, som i sitt senaste nummer (3/07) har en trevlig bild på Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl med sju förfalskade tusenlappar i handen, sedan hon vid Svenska Freds’ kongress mottagit årets pris för “berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Förhoppningsvis har hon utöver dessa tusenlappar från ”falskmyntarligan på Björkbacken” erhållit riktiga pengar på plusgirot.
....till Tyresö Närradioförening, som med kommunens hjälp nu fått upp vägskyltar vid infarterna till Tyresö där de förbipasserande kan se att vår radio sänds på 91,4. Äran för detta går nästan helt och hållet till kommunalrådet Anna Steele Karlström, som ofta i motvind under två år oförtrutet har arbetat för detta. En vacker bild på en vägskylt finns på den nu flera gånger i veckan uppdaterade hemsidan http://www.tyresoradion.se/ Där kan man också vid datorn lyssna på Radio Tuff och Succékanalen 91,4
....till Svenska Freds, Svenska FN-förbundet och Svenska Amnesty, som i en artikel i Aftonbladet (9/6) anser att det är ”dags att tala klarspråk om massmordet i Darfur”. Det var med anledning av att Kinas president Hu Jintao gästade Sverige. De tre organisationerna vill att svenska regeringen ska be Kina att stoppa sina vapenleveranser till Sudan och att Kina bidrar till att flygraiderna mot befolkningen i Darfur upphör. Artikelförfattarna menar att Kina och Sudan är ömsesidigt beroende av varandra.
....till Aftonbladets Tommy Svensson som (14/6) skriver under rubriken ”Det
lilla Kosovo reser stora frågor”. Han menar, att det saknas förutsättningar för ett självständigt Kosovo och skriver:
”I den mån det har funnits en infrastruktur har den slagits sönder av kriget under nittiotalet. De åtta åren under FN-styre har inte gjort Kosovo moget för oberoende. Snarare tvärtom, om man får tro den pågående artikelserien i Dagens Nyheter av journalisten Maciej Zaremba.”
Och på tal om att Bush med flera förordar Kosovos självständighet påpekar Svensson, att det är ”första gången som en medlemsstat i FN blir fråntagen en del av sitt territorium. I så fall bekräftas synen på folkrätten att medborgares rättigheter står över statens. Kolonier har frigjorts och länder har delats, men fallet Kosovo är unikt.”
....till Tyresö skola, vilkas 186 elever överträffade förväntningarna, när de gjorde sitt dagsverke den 30 maj. De jobbade in hela 28 400 kr. Det blir alltså många böcker i den bokbuss som ska förse 15 indiska skolor med litteratur, planscher och kartor.
....till två andra skolor, Bergtorpsskolan i Täby och Alléskolan i Floda (nära Göteborg) som jobbade in ca 60 000 resp 50 000 kr vid sina dagsverken nyligen. Det kommer bland Tuff-projekten i Indien ge flera hundra fattiga elever fortsatt skolgång.
....till de många kloka som löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram. Finns för att gratulera eller kondolera. För 200 kr planteras minst 40 mangoträd i indiska Dharampur. Mangogram finns avbildade på http://www.tuff.fred.se/ och kan beställas av Monica Schelin, tel 712 2581 eller via tuffmail@spray.se
....till Dagens Nyheters Andreas Malm som (12/6) skriver under rubriken ”SPRICKORNA I MUREN. Israeliska röster höjs i protest”. Det handlar om israeliska dissidenter, ett par av dem nära släktingar till de ledande politikerna Menachem Begin och Ehud Olmert. Andreas Malm citerar den förre talmannen i det israeliska parlamentet Knesset, Avraham Burg, som kritiserar att Israel är en ”judisk stat”, anser att Israels immigrationslagar om ”återvändande” rentav är en ”spegelbild av Hitler” och bland annat säger: ”Jag ser högen av palestinska lik resa sig över den mur vi byggt för att inte se”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (12/6) har en notis, där Lions Club i Trollbäcken citeras. Klubben påstår att det skapats en ”kulturinstitution” i kommunen tack vare det mångåriga arbetet med Tyresöradion och Radio Tuff.
....till fredstidningen PAX, som i sitt senaste nummer (3/07) har en trevlig bild på Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl med sju förfalskade tusenlappar i handen, sedan hon vid Svenska Freds’ kongress mottagit årets pris för “berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Förhoppningsvis har hon utöver dessa tusenlappar från ”falskmyntarligan på Björkbacken” erhållit riktiga pengar på plusgirot.
....till Tyresö Närradioförening, som med kommunens hjälp nu fått upp vägskyltar vid infarterna till Tyresö där de förbipasserande kan se att vår radio sänds på 91,4. Äran för detta går nästan helt och hållet till kommunalrådet Anna Steele Karlström, som ofta i motvind under två år oförtrutet har arbetat för detta. En vacker bild på en vägskylt finns på den nu flera gånger i veckan uppdaterade hemsidan http://www.tyresoradion.se/ Där kan man också vid datorn lyssna på Radio Tuff och Succékanalen 91,4
....till Svenska Freds, Svenska FN-förbundet och Svenska Amnesty, som i en artikel i Aftonbladet (9/6) anser att det är ”dags att tala klarspråk om massmordet i Darfur”. Det var med anledning av att Kinas president Hu Jintao gästade Sverige. De tre organisationerna vill att svenska regeringen ska be Kina att stoppa sina vapenleveranser till Sudan och att Kina bidrar till att flygraiderna mot befolkningen i Darfur upphör. Artikelförfattarna menar att Kina och Sudan är ömsesidigt beroende av varandra.
....till Aftonbladets Tommy Svensson som (14/6) skriver under rubriken ”Det
lilla Kosovo reser stora frågor”. Han menar, att det saknas förutsättningar för ett självständigt Kosovo och skriver:
”I den mån det har funnits en infrastruktur har den slagits sönder av kriget under nittiotalet. De åtta åren under FN-styre har inte gjort Kosovo moget för oberoende. Snarare tvärtom, om man får tro den pågående artikelserien i Dagens Nyheter av journalisten Maciej Zaremba.”
Och på tal om att Bush med flera förordar Kosovos självständighet påpekar Svensson, att det är ”första gången som en medlemsstat i FN blir fråntagen en del av sitt territorium. I så fall bekräftas synen på folkrätten att medborgares rättigheter står över statens. Kolonier har frigjorts och länder har delats, men fallet Kosovo är unikt.”
....till Tyresö skola, vilkas 186 elever överträffade förväntningarna, när de gjorde sitt dagsverke den 30 maj. De jobbade in hela 28 400 kr. Det blir alltså många böcker i den bokbuss som ska förse 15 indiska skolor med litteratur, planscher och kartor.
....till två andra skolor, Bergtorpsskolan i Täby och Alléskolan i Floda (nära Göteborg) som jobbade in ca 60 000 resp 50 000 kr vid sina dagsverken nyligen. Det kommer bland Tuff-projekten i Indien ge flera hundra fattiga elever fortsatt skolgång.
....till de många kloka som löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram. Finns för att gratulera eller kondolera. För 200 kr planteras minst 40 mangoträd i indiska Dharampur. Mangogram finns avbildade på http://www.tuff.fred.se/ och kan beställas av Monica Schelin, tel 712 2581 eller via tuffmail@spray.se
lördag, juni 9
BRA FRÅGA: CUI BONO? VEM GAGNAS?
”ISLAMS ARMÉ”
I tre månader har BBC-jounalisten Alan Johnstone varit försvunnen, kidnappad av en grupp som kallar sig “Islams armé”. Han hade då varit i Gaza i flera år och rapporterat regelbundet om de eländiga förhållandena för över en miljon människor i detta gettoliknande område, ofta utsatt för israeliskt övervåld.
Kidnappningen har starkt fördömts inte bara i väst utan också av palestinska politiker både från Fatah och Hamas. Och undra på det! Nu vågar inte längre journalister vistas i Gaza, varför befolkningens nöd inte längre skildras av västliga medier.
Också muslimska organisationer har skarpt protesterat. Det är också begripligt. En liten obskyr grupp vanhelgar religionen genom sitt dåd och genom att krigiskt kalla sig ”Islams armé”. Det är ingen bra reklam utan späder bara på islamofobin, som bara extremister på olika håll kan tycka tjäna sina syften
Lämpligt att kanske ställa romarnas gamla fråga: Cui bono – vem gagnas?
”ANTIFASCISTISKA” VÅLDSMÄN
Medan några stolt kallar sig för islamister använder några europeiska ungdomar den positiva beteckningen ”antifascister” om sig själva. Men ibland uppträder de så, att man får Orwells Storebror i tankarna. Ni vet ”krig är fred”, ”slaveri är frihet”, ja och så frestas man tillägga ”antifascism är antidemokrati”.
Det är inte speciellt antifascistiskt att med våld angripa meningsmotståndare eller att kasta sten på polisen, som bara försöker göra sitt jobb. Det är motsatsen till demokratisk öppenhet att uppträda maskerat. Cui bono – vilka gagnas av sådant?
Ja, sannolikt de små grupperna högerextrema som därigenom får uppmärksamhet i medierna utan proportion till sin litenhet. De plockar poäng på sina motståndares odemokratiska metoder. Eller som länspolischefen Carin Götblad skrev på DN. Debatt i tisdags (5/6): ”Vanligen sker konfrontationen genom att extrema vänstergrupper på ett våldsamt sätt försöker störa de högerextremas möten och demonstrationer. Det omvända är betydligt mer sällsynt”
Historielösa som inte vet så mycket om fascismen kan få en egendomligt skev bild: Om ”antifascister” beter sig som de gör kanske fascister är hyvens demokrater som visar sig öppet och tar avstånd från våld, kan bli den märkliga slutsatsen.
I dag hörs i Radio Tuff en intervju med nittonårige Anton Klepke, som fanns bland 80 000 fredligt demonstrerande i Rostock för en vecka sedan och i onsdags bland dem som i talkörer protesterade mot de högerextremas manifestation på Nationaldagen. Han berättar att den stora majoriteten schyssta demonstranter inför G8-mötet applåderades av Rostockborna, men att sedan våldsverkarna i ”det svarta blocket” helt förstörde eller skymde alla berättigade krav på internationell solidaritet.
11 SEPTEMBER
Från mini till makro och här avses inte 11 september 1973 när en militärjunta med våld avsatte vänsterregeringen Allende i Chile. Det är inte 11 september 2003, när Anna Lindh dog efter överfallet dagen innan. Inte heller är det fråga om 11 september 1944, då ca 11 500 civila i Darmstadt dödades under ett brittiskt terroranfall från luften. De flesta av dem var kvinnor och barn och lika oskyldiga som de uppåt 3000 civila amerikaner som dödades av terrorattacken den 11 september 2001.
Cui bono? Vilka har då gagnats av det sistnämnda blodbadet? Ja, några amerikanska vapenindustrier, pinsamt ofta med ledande politiker i sina styrelser. President Bush hade i början en kompakt majoritet av amerikanerna bakom sig, men det var en tillfällig framgång, ty alltmedan ”kriget mot terrorismen” har fortgått har hans popularitet dalat till rekordlåg bottennivå. Kanske har amerikanska och brittiska militärers karriärer påskyndats och några extremister på olika håll känt sig inspirerade.
Tyvärr är det oändligt mycket lättare att hitta de människomassor som förlorat på följderna av 11/9 2001. Afghanerna blev offer redan hösten 2001 och hos dem fortsätter ännu dödandet. Värst drabbade är irakierna. Hundratusentals av dem har dödats de senaste fyra åren. Ett par miljoner har tvingats fly, utomlands eller inom landet. Och själva ”kriget mot terrorn” har trappat upp terrorn. Fråga till exempel människorna i Madrid, London och på Bali.
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1136) 2007-06-10
PS: Krönikan i Radio Tuff 2004-09-05 hade rubriken SE UPP FÖR FEJKADE PROVOKATIONER! och ställde också frågan Cui bono.
I tre månader har BBC-jounalisten Alan Johnstone varit försvunnen, kidnappad av en grupp som kallar sig “Islams armé”. Han hade då varit i Gaza i flera år och rapporterat regelbundet om de eländiga förhållandena för över en miljon människor i detta gettoliknande område, ofta utsatt för israeliskt övervåld.
Kidnappningen har starkt fördömts inte bara i väst utan också av palestinska politiker både från Fatah och Hamas. Och undra på det! Nu vågar inte längre journalister vistas i Gaza, varför befolkningens nöd inte längre skildras av västliga medier.
Också muslimska organisationer har skarpt protesterat. Det är också begripligt. En liten obskyr grupp vanhelgar religionen genom sitt dåd och genom att krigiskt kalla sig ”Islams armé”. Det är ingen bra reklam utan späder bara på islamofobin, som bara extremister på olika håll kan tycka tjäna sina syften
Lämpligt att kanske ställa romarnas gamla fråga: Cui bono – vem gagnas?
”ANTIFASCISTISKA” VÅLDSMÄN
Medan några stolt kallar sig för islamister använder några europeiska ungdomar den positiva beteckningen ”antifascister” om sig själva. Men ibland uppträder de så, att man får Orwells Storebror i tankarna. Ni vet ”krig är fred”, ”slaveri är frihet”, ja och så frestas man tillägga ”antifascism är antidemokrati”.
Det är inte speciellt antifascistiskt att med våld angripa meningsmotståndare eller att kasta sten på polisen, som bara försöker göra sitt jobb. Det är motsatsen till demokratisk öppenhet att uppträda maskerat. Cui bono – vilka gagnas av sådant?
Ja, sannolikt de små grupperna högerextrema som därigenom får uppmärksamhet i medierna utan proportion till sin litenhet. De plockar poäng på sina motståndares odemokratiska metoder. Eller som länspolischefen Carin Götblad skrev på DN. Debatt i tisdags (5/6): ”Vanligen sker konfrontationen genom att extrema vänstergrupper på ett våldsamt sätt försöker störa de högerextremas möten och demonstrationer. Det omvända är betydligt mer sällsynt”
Historielösa som inte vet så mycket om fascismen kan få en egendomligt skev bild: Om ”antifascister” beter sig som de gör kanske fascister är hyvens demokrater som visar sig öppet och tar avstånd från våld, kan bli den märkliga slutsatsen.
I dag hörs i Radio Tuff en intervju med nittonårige Anton Klepke, som fanns bland 80 000 fredligt demonstrerande i Rostock för en vecka sedan och i onsdags bland dem som i talkörer protesterade mot de högerextremas manifestation på Nationaldagen. Han berättar att den stora majoriteten schyssta demonstranter inför G8-mötet applåderades av Rostockborna, men att sedan våldsverkarna i ”det svarta blocket” helt förstörde eller skymde alla berättigade krav på internationell solidaritet.
11 SEPTEMBER
Från mini till makro och här avses inte 11 september 1973 när en militärjunta med våld avsatte vänsterregeringen Allende i Chile. Det är inte 11 september 2003, när Anna Lindh dog efter överfallet dagen innan. Inte heller är det fråga om 11 september 1944, då ca 11 500 civila i Darmstadt dödades under ett brittiskt terroranfall från luften. De flesta av dem var kvinnor och barn och lika oskyldiga som de uppåt 3000 civila amerikaner som dödades av terrorattacken den 11 september 2001.
Cui bono? Vilka har då gagnats av det sistnämnda blodbadet? Ja, några amerikanska vapenindustrier, pinsamt ofta med ledande politiker i sina styrelser. President Bush hade i början en kompakt majoritet av amerikanerna bakom sig, men det var en tillfällig framgång, ty alltmedan ”kriget mot terrorismen” har fortgått har hans popularitet dalat till rekordlåg bottennivå. Kanske har amerikanska och brittiska militärers karriärer påskyndats och några extremister på olika håll känt sig inspirerade.
Tyvärr är det oändligt mycket lättare att hitta de människomassor som förlorat på följderna av 11/9 2001. Afghanerna blev offer redan hösten 2001 och hos dem fortsätter ännu dödandet. Värst drabbade är irakierna. Hundratusentals av dem har dödats de senaste fyra åren. Ett par miljoner har tvingats fly, utomlands eller inom landet. Och själva ”kriget mot terrorn” har trappat upp terrorn. Fråga till exempel människorna i Madrid, London och på Bali.
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1136) 2007-06-10
PS: Krönikan i Radio Tuff 2004-09-05 hade rubriken SE UPP FÖR FEJKADE PROVOKATIONER! och ställde också frågan Cui bono.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1136) 07-06-10 till....
....till vårt kära grannland Norge, som av Global Peace Index utsetts till världens fredligaste land. Man har vägt in 24 olika faktorer för att bestämma ett lands nivå beträffande våld och faror. Övriga nordiska länder ligger också bra till. Danmark är trea, Island fyra, Finland sexa och Sverige sjua. Av de 20 ”fredligaste” är 15 europeiska, men Nya Zeeland kommer på andra plats. Av andra världskrigets ”skurkstater” kommer Japan på en hedrande femte plats, medan Tyskland hamnar tolva. Inte alls lika fredliga anses de forna segermakterna vara. Storbritannien rankas som 49:a, USA som 96:a och Ryssland hamnar tillsammans med Israel, Sudan och Irak bland de fyra mest våldsbenägna
....till insändarskribenten Staffan Albert, som i torsdags (DN 7/6) skriver under rubriken ”Berättigad fråga om världen behöver Jas”. Han kallar Jas ett sorgebarn och skriver om korruption och desperation i ansträngningarna att försöka sälja planet. Han skriver bland annat:
”Intentionen kanske är att skapa fred, men det finns tusen andra sätt att spendera miljarderna på för att världsfreden ska bli en realitet. Egentligen är det helt absurt om man tänker efter, 100 miljarder av våra skattepengar går åt till att upprätthålla krigsindustrin. Det är knappast mer vapen den här världen behöver”
....till de kristna socialdemokraternas tidning Broderskap, som många gånger citerar Radio Tuff. Inte alltid anges källan (väl bekomme!), men ibland händer det som när Ann Sandin-Lindgren ironiskt bemöter kritiker av hennes besök i Kuba:
”Det är ju tur att det finns en demokratisk oas på Kuba, som kämpar för de mänskliga rättigheterna, demokratin och friheten, alltså Guantanamo”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i tisdags (5/6) hade en trespaltare under rubriken ”Elever jobbade för barn i Indien”. Det handlar om Tyresö skolas lyckade dagsverke den 30 maj för tuff-projekten i Indien. Läraren Irja Österholm intervjuas och hoppas att det ska bli en tradition i skolan att stödja tuff-skolorna i Indien. Det nämns att en av de många skolbyggnader Tuff finansierat heter ”Kumla Wing”, uppkallad efter Kumla skola i Tyresö
....till Tuffs indiske partner, den oförtröttlige Bhikhu Vyas, som epostat och gratulerat Tyresö skola för dess utmärkta resultat vid dagsverket. Han skriver:
”Var snäll och hälsa eleverna så hjärtligt. Jag hoppas de till fullo förstår för vilket bra ändamål de arbetade så helhjärtat. Det gäller Dharampur ett avlägset område utan vägar värda namnet och där människorna bor i primitiva hyddor. Dricksvatten under toortiden är ett stort problem. El och telefon har bara tills nyligen saknats i de sex skolor som finansierats från Tyresö.”
....till chefen för den Internationella atomenergikommissionen (IAEA), Mohamed ElBaradei, som kallar dem som vill bomba Irans kärnkraftanläggningar för extremister. Han säger bland annat:
"Jag vaknar varje morgon och ser hundra döende oskyldiga irakier. Jag är starkt kritisk mot dem som fortfarande favoriserar flyganfall mot Iran, efter erfarenheterna från invasionen av Irak. Jag vill inte servera ytterligare argument till nya extremister som säger "låt oss börja bomba Iran." (Källa: Rob Broomby BBC News)
....till insändarskribenten Staffan Albert, som i torsdags (DN 7/6) skriver under rubriken ”Berättigad fråga om världen behöver Jas”. Han kallar Jas ett sorgebarn och skriver om korruption och desperation i ansträngningarna att försöka sälja planet. Han skriver bland annat:
”Intentionen kanske är att skapa fred, men det finns tusen andra sätt att spendera miljarderna på för att världsfreden ska bli en realitet. Egentligen är det helt absurt om man tänker efter, 100 miljarder av våra skattepengar går åt till att upprätthålla krigsindustrin. Det är knappast mer vapen den här världen behöver”
....till de kristna socialdemokraternas tidning Broderskap, som många gånger citerar Radio Tuff. Inte alltid anges källan (väl bekomme!), men ibland händer det som när Ann Sandin-Lindgren ironiskt bemöter kritiker av hennes besök i Kuba:
”Det är ju tur att det finns en demokratisk oas på Kuba, som kämpar för de mänskliga rättigheterna, demokratin och friheten, alltså Guantanamo”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i tisdags (5/6) hade en trespaltare under rubriken ”Elever jobbade för barn i Indien”. Det handlar om Tyresö skolas lyckade dagsverke den 30 maj för tuff-projekten i Indien. Läraren Irja Österholm intervjuas och hoppas att det ska bli en tradition i skolan att stödja tuff-skolorna i Indien. Det nämns att en av de många skolbyggnader Tuff finansierat heter ”Kumla Wing”, uppkallad efter Kumla skola i Tyresö
....till Tuffs indiske partner, den oförtröttlige Bhikhu Vyas, som epostat och gratulerat Tyresö skola för dess utmärkta resultat vid dagsverket. Han skriver:
”Var snäll och hälsa eleverna så hjärtligt. Jag hoppas de till fullo förstår för vilket bra ändamål de arbetade så helhjärtat. Det gäller Dharampur ett avlägset område utan vägar värda namnet och där människorna bor i primitiva hyddor. Dricksvatten under toortiden är ett stort problem. El och telefon har bara tills nyligen saknats i de sex skolor som finansierats från Tyresö.”
....till chefen för den Internationella atomenergikommissionen (IAEA), Mohamed ElBaradei, som kallar dem som vill bomba Irans kärnkraftanläggningar för extremister. Han säger bland annat:
"Jag vaknar varje morgon och ser hundra döende oskyldiga irakier. Jag är starkt kritisk mot dem som fortfarande favoriserar flyganfall mot Iran, efter erfarenheterna från invasionen av Irak. Jag vill inte servera ytterligare argument till nya extremister som säger "låt oss börja bomba Iran." (Källa: Rob Broomby BBC News)
HAMPUS ECKERMAN: Kung Fu, Taiping-upproret, Nanjingmassakern, en god tysk
När man som utlänning vandrar runt i Kina får man vänja sig vid att behandlas som någon ytlig B-kändis. Folk runt omkring stirrar vilt på en när man går förbi eller fredligt försöker äta sin lunch, men ingen kommer fram och ber om autografer. Ibland försöker jag ge kineserna lite mer valuta för stirrandet genom att ta några spontana Travolta-danssteg, men reaktionerna har varit blandade. Alla är kritiker nu för tiden.
Förra veckan berättade jag om hur mitt besök till Shaolin-templet, kampsportens Kung Fus födelseort, tillfälligt tvingats skjutas upp på grund av regn. Nu har jag varit där och sett uppvisningarna från de kampsportselever som ivrigt väntar på filmkontrakt och däremellan gör ballettliknande uppvisningar med simulerade strider och svärdssvingande. Bland de mer intressanta uppvisningarna fanns de Kung Fu-grenar som baserats på olika djurarter. Där fanns apans oförutsägbarhet och gymnastiska rörelser. En annan kampsportsspecialist gjord en akrobatisk version av "Små grodorna" där sparkande och slag blandades med söta små grodhopp. Mest ineffektiv verkade örnformen vara. Ingen har ännu vunnit en strid genom att sträcka ut armarna bakom ryggen och låtsats att han kan flyga.
* * *
Staden Nanjing (tidigare: Nanking), i närheten av Shanghai, är inte bara ännu en av Kinas otaliga miljonstäder. Den är också en av stad av starkt historiskt intresse. Bland annat var den i mitten av 1800-talet platsen för den så kallade Taiping-revolten, där en religiös och nationalistisk rörelse gjorde uppror mot den svaga och av utlänningar undertryckta Qing-regeringen. Efter 15 år slogs rörelsen till slut ner med utländsk hjälp, 20 miljoner människor sägs totalt ha dött, men idag ihågkoms den fortfarande som en primitivt socialistisk rörelse och som en föregångare till Maos kommunister. Detta var dock inte det enda tillfället då Nanjing var centrum för ett blodbad.
Nanjing-massakern är en av de otaliga massakrer från andra världskriget som saknas i de flesta historieböcker. Ändå var den ett av krigets värsta illdåd. Massakern, som utfördes av japanska trupper vid invasionen av den kinesiska miljonstaden Nanjing 1937, är också till skillnad från många andra massakrer väldokumenterad, både av japanska och europeiska tidningar och ett stort antal utlänningar var på plats för att själva bevittna det hela. George Fitch, representant för YMCA (KFUM), skrev följande:
"Total anarki har varat i 10 dagar - det har varit helvetet på jorden. (..) Att tvingas stå vid sidan när till och med de allra fattigaste får sina sista ägodelar ifråntagna - sin sista slant, sina sista filtar (i det iskalla vädret), den fattige rikshaw föraren sin rikshaw,: medan tusentals avväpnade soldater, som sökt en tillflyktsort hos dig, tillsammans med flera hundra oskyldiga civilister tas ut framför dina ögon för att skjutas eller användas för bajonetträning och du tvingas att lyssna på ljudet från gevären som dödar dem: medan tusentals kvinnor knäböjer framför dig, gråtandes hysteriskt, bedjandes att du ska rädda dem från de bestar som våldför sig på dem".
Som i de flesta fall när det gäller krig och massakrer kan det vara svårt att hålla ta reda på vad som består hörsägen och ibland direkt propaganda. Eftersom Nanjing-massakern länge varit ett av andra världskrigets nedtystade brott har mycket information spridits från mun till mun och det kan därför vara svårt att lista ut vad som är sant. I den uppenbara greuel- propagandan finns det historier om hur japanerna skurit av könsorganen på kineser för att sedan äta upp dem för att förbättra sin potens. Andra historier, som att japaner tänt eld på levande offer, har visat sig sanna och har dokumenterats både på foto och på film.
Bland de historier som man först kunde tro vara propaganda finns den om hur man tävlade om att döda kineser. Den japanska tidningen Japan Advertiser skriver den 7 december 1937 om de två officerarna Muka och Noda:
"Underlöjtnant Mukai Toshiaki och underlöjtnant Noda Takeshi, båda tillhörande Katagiri gruppen vid Kuyung, deltar i en vänskaplig tävling om vem som först hinner fälla 100 kineser med hjälp av svärd, och befinner sig nu i den sista fasen av tävlingen, liggandes nära sida vid sida. På söndagen (...) var resultatet, enligt Asahi: Underlöjtnant Mukai 89, och underlöjtnant Noda, 78."
En vecka senare rapporterade tidningen att man inte kunnat enas om vem som först passerat 100 och valt att fortsätta till 150, eftersom tävlingen, som Mukai uttryckte det, var "rolig".
Vi vet inte idag hur många som mördades i Nanjing, men siffran verkar ligga någonstans mellan 150 000 och 250 000 människor. En av orsakerna till att så många mördades var den japanska arméns svårighet att kontrollera så många fångar. Den japanska tidningen Asahi Shimbun skrev den 16 december:
"Armén stötte på stora svårigheter, eftersom det här var första gången ett så stort antal av krigsfångar tillfångatagits. (...) Det fanns inte tillräckligt många män för att bevaka dem."
Ett beslut fattades att mörda alla krigsfångar, för att på så vis undvika det stora problemet med att föda och bevaka fångarna, som vida översteg antalet japanska soldater. Den japanska militärkorrespondenten Yukio Omata beskrev tillvägagångssättet:
"De i den första raden blev halshuggna, de i den andra raden tvingades att dumpa de stympade kropparna i floden innan de själva halshöggs. Mördandet pågick utan stopp hela natten, men de lyckades endast döda 2000 fångar på detta vis. Nästa dag, trötta på dödandet på detta vis, satte man upp kulsprutor. Två av dem högg med korseld in på de uppradade fångarna. Rat-tat-tat-tat. Sedan upphörde eldgivningen. Fångarna flydde ner i vattnet, men ingen lyckades ta sig till andra stranden."
* * *
Att inte fler dödades i Nanjing beror otvivelaktigt på det 20-tal utlänningar i staden som upprättade en "säkerhetszon", en fredad zon dit civilister kunde fly för att sedan vaktas av det lilla antalet utlänningar som gjorde vad de kunde för att skydda dem mot de japanska soldaternas framfart. Främst av dessa utlänningar var den tyska ordföranden i stadens nazist-parti, John Rabe. John Rabe, ofta kallad Nanjings levande Buddha, motiverade själv sitt engagemang så här, när han tvingades försvara sig inför en japansk officer:
"Mina barn och barnbarn föddes här och jag är lycklig här. Jag har alltid behandlats väl av det kinesiska folket, även under kriget. Om jag hade tillbringat 30 år i Japan och behandlats lika väl av japanerna, kan ni vara säker på att jag i en tid av kris, liksom den Kina nu befinner sig i, inte skulle lämna det japanska folkets sida."
Rabe lät använda Siemens-fabrikens område, där han själv jobbade, som flyktingläger. Ju mer de japanska grymheterna fortsatte, desto mer upprörd blev Rabe. I ett brev till ockupationsmakten skrev han:
"Alla 27 västerlänningar i staden, och vår kinesiska befolkning, togs med överaskning av de våldtäkter, rån och dödande som initierats av era soldater den 14 december.(...)Igår, i fullt dagsljus, våldtogs flera av kvinnorna på seminariet i ett stort rum fullt av barn, kvinnor och män! Vi 22 västerlänningar kan inte föda 200 000 kinesiska civilister och skydda dem hela nätterna och dagarna. Det är en skyldighet för den japanska armén."
Rabe och de andra utlänningarna turades om att vakta de kinesiska flyktingarna i skift. På nätterna försökte japanska soldater smyga sig in i lägret för att kidnappa kvinnorna och ett system för att hämta en västerlänning som beskydd vid såna försök infördes. Rabe själv började patrullera i själva staden, utanför skyddszonen, för att handgripligen ingripa vid våldtäkter:
"Modern till en ung attraktiv kvinna ropade till mig, hon kastade sig ner på knä, gråtande, och bad att jag skulle hjälpa henne. När jag kom in, såg jag en japansk soldat som låg totalt naken på en ung kvinna, som grät hysteriskt. Jag skrek åt svinet på varje språk som det kunde förstå, 'Gott nytt år!', och han flydde, naken, med byxorna i handen".
Rabe skrev också rapporter till Hitler:
"De fortsatte att våldta kvinnorna och flickorna och mördade allt och alla som gjorde någon form av motstånd, försökte fly från dem eller bara råkade vara på fel plats vid fel tid. Det var flickor 8 år gamla och kvinnor över 70 som våldtogs och sen, på det mest brutala tillvägagångssätt, slogs ned och misshandlades. Vi hittade lik av kvinnor som spetsats av bambupålar."
Så vad hände med Rabe när den delen av kriget var över? Först belönades han med medaljer och ärades. Han turnerade runt i landet bland partimedlemmar och visade foton och filmer från massakern i Nanjing för att försöka skapa opinion mot den japanska arméns metoder. Men i juni 1938 förhördes han av Gestapo. Tyskland hade valt att alliera sig med Japan, och Rabes lobbyarbete var inte längre populärt.
Efter andra världskriget var Rabe som tidigare nazist förbjuden att ta någon anställning. Rabe skrev i sin dagbok:
"Igår blev min ansökan om att bli avnazifierad avslagen. Trots att jag räddade livet på 250 000 kineser som ledare av den Internationella Kommittén för Nanjings säkerhetszon, blev min ansökan avslagen. (...) Om jag hade hört om liknande grymheter från nazisterna i Kina hade jag aldrig gått med i NSDAP och om min åsikt som tysk på något sätt hade skilt sig från den de andra utlänningarna i Nanjing hade, engelsmän, amerikaner, danskar, etc, etc, hade de aldrig valt mig som ordförande!"
När de överlevande från Nanjing fick höra att Rabe 1948 nu levde i största armod i Tyskland började de skicka brev, matpaket och gåvor till honom. Detta var i grevens tid, för hans matransoner var så knappa att han plockade örter i skogen och hans fru vägde knappt 44 kilo. Rabe dog bara 2 år senare, men hade innan dess samlat 2000 sidor dokument om Nanjing-massakern, illustrerat, dokumenterat med både film och foto med vittnesmål från alla utlänningar som befann sig där. Det tog 50 år innan detta material offentliggjordes, eftersom det efter andra världskriget inte var politiskt korrekt att beskriva en nazist som hjälte.
Idag är det enda som påminner om massakern ett minnesmärke en bit utanför stadens centrum. Liksom allt annat i Kina var det stängt för renovering inför de olympiska spelen 2008 då man hoppas att horder av sportentusiaster ska ha intresse för mera än för vem som får nästa guldmedalj.
------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1136) 2007-06-10
Förra veckan berättade jag om hur mitt besök till Shaolin-templet, kampsportens Kung Fus födelseort, tillfälligt tvingats skjutas upp på grund av regn. Nu har jag varit där och sett uppvisningarna från de kampsportselever som ivrigt väntar på filmkontrakt och däremellan gör ballettliknande uppvisningar med simulerade strider och svärdssvingande. Bland de mer intressanta uppvisningarna fanns de Kung Fu-grenar som baserats på olika djurarter. Där fanns apans oförutsägbarhet och gymnastiska rörelser. En annan kampsportsspecialist gjord en akrobatisk version av "Små grodorna" där sparkande och slag blandades med söta små grodhopp. Mest ineffektiv verkade örnformen vara. Ingen har ännu vunnit en strid genom att sträcka ut armarna bakom ryggen och låtsats att han kan flyga.
* * *
Staden Nanjing (tidigare: Nanking), i närheten av Shanghai, är inte bara ännu en av Kinas otaliga miljonstäder. Den är också en av stad av starkt historiskt intresse. Bland annat var den i mitten av 1800-talet platsen för den så kallade Taiping-revolten, där en religiös och nationalistisk rörelse gjorde uppror mot den svaga och av utlänningar undertryckta Qing-regeringen. Efter 15 år slogs rörelsen till slut ner med utländsk hjälp, 20 miljoner människor sägs totalt ha dött, men idag ihågkoms den fortfarande som en primitivt socialistisk rörelse och som en föregångare till Maos kommunister. Detta var dock inte det enda tillfället då Nanjing var centrum för ett blodbad.
Nanjing-massakern är en av de otaliga massakrer från andra världskriget som saknas i de flesta historieböcker. Ändå var den ett av krigets värsta illdåd. Massakern, som utfördes av japanska trupper vid invasionen av den kinesiska miljonstaden Nanjing 1937, är också till skillnad från många andra massakrer väldokumenterad, både av japanska och europeiska tidningar och ett stort antal utlänningar var på plats för att själva bevittna det hela. George Fitch, representant för YMCA (KFUM), skrev följande:
"Total anarki har varat i 10 dagar - det har varit helvetet på jorden. (..) Att tvingas stå vid sidan när till och med de allra fattigaste får sina sista ägodelar ifråntagna - sin sista slant, sina sista filtar (i det iskalla vädret), den fattige rikshaw föraren sin rikshaw,: medan tusentals avväpnade soldater, som sökt en tillflyktsort hos dig, tillsammans med flera hundra oskyldiga civilister tas ut framför dina ögon för att skjutas eller användas för bajonetträning och du tvingas att lyssna på ljudet från gevären som dödar dem: medan tusentals kvinnor knäböjer framför dig, gråtandes hysteriskt, bedjandes att du ska rädda dem från de bestar som våldför sig på dem".
Som i de flesta fall när det gäller krig och massakrer kan det vara svårt att hålla ta reda på vad som består hörsägen och ibland direkt propaganda. Eftersom Nanjing-massakern länge varit ett av andra världskrigets nedtystade brott har mycket information spridits från mun till mun och det kan därför vara svårt att lista ut vad som är sant. I den uppenbara greuel- propagandan finns det historier om hur japanerna skurit av könsorganen på kineser för att sedan äta upp dem för att förbättra sin potens. Andra historier, som att japaner tänt eld på levande offer, har visat sig sanna och har dokumenterats både på foto och på film.
Bland de historier som man först kunde tro vara propaganda finns den om hur man tävlade om att döda kineser. Den japanska tidningen Japan Advertiser skriver den 7 december 1937 om de två officerarna Muka och Noda:
"Underlöjtnant Mukai Toshiaki och underlöjtnant Noda Takeshi, båda tillhörande Katagiri gruppen vid Kuyung, deltar i en vänskaplig tävling om vem som först hinner fälla 100 kineser med hjälp av svärd, och befinner sig nu i den sista fasen av tävlingen, liggandes nära sida vid sida. På söndagen (...) var resultatet, enligt Asahi: Underlöjtnant Mukai 89, och underlöjtnant Noda, 78."
En vecka senare rapporterade tidningen att man inte kunnat enas om vem som först passerat 100 och valt att fortsätta till 150, eftersom tävlingen, som Mukai uttryckte det, var "rolig".
Vi vet inte idag hur många som mördades i Nanjing, men siffran verkar ligga någonstans mellan 150 000 och 250 000 människor. En av orsakerna till att så många mördades var den japanska arméns svårighet att kontrollera så många fångar. Den japanska tidningen Asahi Shimbun skrev den 16 december:
"Armén stötte på stora svårigheter, eftersom det här var första gången ett så stort antal av krigsfångar tillfångatagits. (...) Det fanns inte tillräckligt många män för att bevaka dem."
Ett beslut fattades att mörda alla krigsfångar, för att på så vis undvika det stora problemet med att föda och bevaka fångarna, som vida översteg antalet japanska soldater. Den japanska militärkorrespondenten Yukio Omata beskrev tillvägagångssättet:
"De i den första raden blev halshuggna, de i den andra raden tvingades att dumpa de stympade kropparna i floden innan de själva halshöggs. Mördandet pågick utan stopp hela natten, men de lyckades endast döda 2000 fångar på detta vis. Nästa dag, trötta på dödandet på detta vis, satte man upp kulsprutor. Två av dem högg med korseld in på de uppradade fångarna. Rat-tat-tat-tat. Sedan upphörde eldgivningen. Fångarna flydde ner i vattnet, men ingen lyckades ta sig till andra stranden."
* * *
Att inte fler dödades i Nanjing beror otvivelaktigt på det 20-tal utlänningar i staden som upprättade en "säkerhetszon", en fredad zon dit civilister kunde fly för att sedan vaktas av det lilla antalet utlänningar som gjorde vad de kunde för att skydda dem mot de japanska soldaternas framfart. Främst av dessa utlänningar var den tyska ordföranden i stadens nazist-parti, John Rabe. John Rabe, ofta kallad Nanjings levande Buddha, motiverade själv sitt engagemang så här, när han tvingades försvara sig inför en japansk officer:
"Mina barn och barnbarn föddes här och jag är lycklig här. Jag har alltid behandlats väl av det kinesiska folket, även under kriget. Om jag hade tillbringat 30 år i Japan och behandlats lika väl av japanerna, kan ni vara säker på att jag i en tid av kris, liksom den Kina nu befinner sig i, inte skulle lämna det japanska folkets sida."
Rabe lät använda Siemens-fabrikens område, där han själv jobbade, som flyktingläger. Ju mer de japanska grymheterna fortsatte, desto mer upprörd blev Rabe. I ett brev till ockupationsmakten skrev han:
"Alla 27 västerlänningar i staden, och vår kinesiska befolkning, togs med överaskning av de våldtäkter, rån och dödande som initierats av era soldater den 14 december.(...)Igår, i fullt dagsljus, våldtogs flera av kvinnorna på seminariet i ett stort rum fullt av barn, kvinnor och män! Vi 22 västerlänningar kan inte föda 200 000 kinesiska civilister och skydda dem hela nätterna och dagarna. Det är en skyldighet för den japanska armén."
Rabe och de andra utlänningarna turades om att vakta de kinesiska flyktingarna i skift. På nätterna försökte japanska soldater smyga sig in i lägret för att kidnappa kvinnorna och ett system för att hämta en västerlänning som beskydd vid såna försök infördes. Rabe själv började patrullera i själva staden, utanför skyddszonen, för att handgripligen ingripa vid våldtäkter:
"Modern till en ung attraktiv kvinna ropade till mig, hon kastade sig ner på knä, gråtande, och bad att jag skulle hjälpa henne. När jag kom in, såg jag en japansk soldat som låg totalt naken på en ung kvinna, som grät hysteriskt. Jag skrek åt svinet på varje språk som det kunde förstå, 'Gott nytt år!', och han flydde, naken, med byxorna i handen".
Rabe skrev också rapporter till Hitler:
"De fortsatte att våldta kvinnorna och flickorna och mördade allt och alla som gjorde någon form av motstånd, försökte fly från dem eller bara råkade vara på fel plats vid fel tid. Det var flickor 8 år gamla och kvinnor över 70 som våldtogs och sen, på det mest brutala tillvägagångssätt, slogs ned och misshandlades. Vi hittade lik av kvinnor som spetsats av bambupålar."
Så vad hände med Rabe när den delen av kriget var över? Först belönades han med medaljer och ärades. Han turnerade runt i landet bland partimedlemmar och visade foton och filmer från massakern i Nanjing för att försöka skapa opinion mot den japanska arméns metoder. Men i juni 1938 förhördes han av Gestapo. Tyskland hade valt att alliera sig med Japan, och Rabes lobbyarbete var inte längre populärt.
Efter andra världskriget var Rabe som tidigare nazist förbjuden att ta någon anställning. Rabe skrev i sin dagbok:
"Igår blev min ansökan om att bli avnazifierad avslagen. Trots att jag räddade livet på 250 000 kineser som ledare av den Internationella Kommittén för Nanjings säkerhetszon, blev min ansökan avslagen. (...) Om jag hade hört om liknande grymheter från nazisterna i Kina hade jag aldrig gått med i NSDAP och om min åsikt som tysk på något sätt hade skilt sig från den de andra utlänningarna i Nanjing hade, engelsmän, amerikaner, danskar, etc, etc, hade de aldrig valt mig som ordförande!"
När de överlevande från Nanjing fick höra att Rabe 1948 nu levde i största armod i Tyskland började de skicka brev, matpaket och gåvor till honom. Detta var i grevens tid, för hans matransoner var så knappa att han plockade örter i skogen och hans fru vägde knappt 44 kilo. Rabe dog bara 2 år senare, men hade innan dess samlat 2000 sidor dokument om Nanjing-massakern, illustrerat, dokumenterat med både film och foto med vittnesmål från alla utlänningar som befann sig där. Det tog 50 år innan detta material offentliggjordes, eftersom det efter andra världskriget inte var politiskt korrekt att beskriva en nazist som hjälte.
Idag är det enda som påminner om massakern ett minnesmärke en bit utanför stadens centrum. Liksom allt annat i Kina var det stängt för renovering inför de olympiska spelen 2008 då man hoppas att horder av sportentusiaster ska ha intresse för mera än för vem som får nästa guldmedalj.
------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1136) 2007-06-10
MARIANNE STIEGER:Paradisbuskar, gröna monster, Heiligendamm
I denna ljuvliga sommartid blommar paradisbuskarna helt överväldigande här nere i Malmö. Inte kunde jag stå emot frestelsen att helt oförhappandes stanna upp i min promenad i "min" park och stoppa hela huvudet in i en buske. När jag dök upp igen alldeles omtumlad av nektar stirrade jag rätt in i ett grönmålat ansikte. Nya monster på gång härnere? Nej, försvarsmakten hade invaderat Limhamn.
Så här var det: Jag vaknade förra lördagen kvart över åtta av ett idogt skjutande. Strax därefter hörde jag ett ljud som fick mig att hoppa upp ur sängen som stungen av ett bi. Det ljudet, det kände jag igen från min barndom. Och jovisst, förbi min korsning på Strandgatan rullade pansarvagnarna och vidare mot Cementfabriken och Ön.. Hjärtat nästan stannade i bröstet på mig innan jag hade sansat mig och förstod att det enbart var en övning. Oss i nybygget hade man nämligen glömt att informera. Än idag vet jag inte om Ön och Cementfabriken ockuperades eller försvarades mot lede fi.
Nej paradisiskt var det inte härnere i förra veckan, och inte heller har det varit så på andra sidan Östersjön i den lilla badorten Heiligendamm, som annars verkligen är ett litet paradis. Heiligendamm med sina 300 bofasta invånare är Tysklands äldsta badort och har till och med en egen liten järnväg, ångbanan Molli. Nu undrar ni förstås, hur det kan komma sig att en sådan liten badort har en egen järnväg.
Jo, när den tyske kejsaren i slutet på 1800-talet byggde sig sina egna kejserliga villor i Heiligendamm, gick tåget endast till Bad Doberan. Bad Doberan ligger några mil väster om Rostock, har 12 000 invånare och en lantbruksskola. Men det är nog mera för den underbara gotiska klosterkyrkan från 1200-talet, Marienkirche, som turisterna kommer dit. Dit kom alltså kejsaren och upptäckte den härliga platsen vid Östersjön sex kilometer från Bad Doberan. Ja, redan på den tiden slösades det med offentliga medel och så byggde man den lilla järnvägen, enbart för att kejsaren skulle kunna ta sig på kejserligt manér från Berlin till Heiligendamm utan besvärande byten.
På samma sätt slösade man nu med offentliga medel för att G8-mötet skulle kunna avhållas i, som man trodde, splendid isolation. Men tji fick man! Trots det enorma uppbådet av poliser och taggtrådsavspärrningar som inte skilde sig nämnvärt från dem man omgärdade badorten med under DDR-tiden, var risken stor att de tusentals demonstranter som belägrade nejden sedan någon vecka tillbaka, skulle lyckas ta sig igenom barriärerna. Och visst lyckades de. Scenerna som utspelade sig när polisen jagade Green Peace-båtarna i torsdags var både otäcka och helt sanslösa.
Polisbåten som brutalt körde över en av Green Peaces båtar hade hyrts in från Sverige, försvarade sig polisen med. Som om det gjorde saken bättre? Befolkningen står splittrad inför det nya avspärrningsfenomenet. "Knappt har vi blivit av med muren, så spärras vi in på nytt", lydde en av invånarnas kommentar till staketet. Dyrt har det blivit. Staket och bevakning förmodas gå på närmare en miljard kronor. Det är den uppskattade summan hittills. Var det slutar? Ja, det får vi väl aldrig riktigt veta. En annan kommentar var följande: "Köp en ö för dessa pengar. Det kan inte bli dyrare. Då får politikerna vara i fred och vi med." Ja, kanske det är en lösning. Vad vet jag.
Angela Merkel var värdinna för detta toppmöte, och hon hade verkligen förberett sig. I enskilda samtal med alla sju statsministrar hade hon dagarna före det officiella mötet intensivt påverkat dem för att få alla att komma överens om de klimatbetingelser hon hade satt upp som sitt mål: det vill säga att sänka medeltemperaturen med två grader till 2021. Inte blev det som hon hade tänkt sig, men man fick med sig USA på halva vägen och det var ju ändå något, även om den lilla framgången blev rätt så dyrköpt. I stället för ett bindande avtal om en sänkning av temperaturen med två grader till 2021, blev det nu en icke bindande överenskommelse om en halvering av utsläppen fram till 2050.
Trots kindpussar och vänliga leenden blåste det kalla vindar i Heiligendamm. Putin och Bush bråkar om raketförsvaret som Bush vill placera i Tjeckien. Putin hotar med att vända sina vapen mot Västeuropa. I sista minuten, vid ett oplanerat möte mellan Bush och Putin, lyckades sistnämnde med en överraskningsmanöver. Han föreslog en gemensam raketbas för Ryssland och USA i Azerbaijan. Smart pojke, lille Vladimir! Avtalet om denna raketbas går ut om något år, men får han Bush med sig, förlänger säkert Azerbaijan avtalet. Bushs reaktion på denna propå? "Djärvt förslag, låt oss tänka på det." Och den kalla vinden mojnade något.
Låt oss alla hoppas att detta möte, kanske mera på sikt, leder till att politiska motsättningar avtar. Annars har alla pengar, allt engagemang och alla tusentals skadade demonstranter och poliser varit till ingen nytta. Nej, jag säger som den intervjuade Heiligendamm-mannen: "Köp en ö till nästa toppmöte! Kanske en liten holme utanför Bali där nästa möte skall äga rum?"
Tag väl hand om er, kära lyssnare, och njut av sommaren!
---------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger för Radio Tuff (nr 1136) 2007-06-10
Så här var det: Jag vaknade förra lördagen kvart över åtta av ett idogt skjutande. Strax därefter hörde jag ett ljud som fick mig att hoppa upp ur sängen som stungen av ett bi. Det ljudet, det kände jag igen från min barndom. Och jovisst, förbi min korsning på Strandgatan rullade pansarvagnarna och vidare mot Cementfabriken och Ön.. Hjärtat nästan stannade i bröstet på mig innan jag hade sansat mig och förstod att det enbart var en övning. Oss i nybygget hade man nämligen glömt att informera. Än idag vet jag inte om Ön och Cementfabriken ockuperades eller försvarades mot lede fi.
Nej paradisiskt var det inte härnere i förra veckan, och inte heller har det varit så på andra sidan Östersjön i den lilla badorten Heiligendamm, som annars verkligen är ett litet paradis. Heiligendamm med sina 300 bofasta invånare är Tysklands äldsta badort och har till och med en egen liten järnväg, ångbanan Molli. Nu undrar ni förstås, hur det kan komma sig att en sådan liten badort har en egen järnväg.
Jo, när den tyske kejsaren i slutet på 1800-talet byggde sig sina egna kejserliga villor i Heiligendamm, gick tåget endast till Bad Doberan. Bad Doberan ligger några mil väster om Rostock, har 12 000 invånare och en lantbruksskola. Men det är nog mera för den underbara gotiska klosterkyrkan från 1200-talet, Marienkirche, som turisterna kommer dit. Dit kom alltså kejsaren och upptäckte den härliga platsen vid Östersjön sex kilometer från Bad Doberan. Ja, redan på den tiden slösades det med offentliga medel och så byggde man den lilla järnvägen, enbart för att kejsaren skulle kunna ta sig på kejserligt manér från Berlin till Heiligendamm utan besvärande byten.
På samma sätt slösade man nu med offentliga medel för att G8-mötet skulle kunna avhållas i, som man trodde, splendid isolation. Men tji fick man! Trots det enorma uppbådet av poliser och taggtrådsavspärrningar som inte skilde sig nämnvärt från dem man omgärdade badorten med under DDR-tiden, var risken stor att de tusentals demonstranter som belägrade nejden sedan någon vecka tillbaka, skulle lyckas ta sig igenom barriärerna. Och visst lyckades de. Scenerna som utspelade sig när polisen jagade Green Peace-båtarna i torsdags var både otäcka och helt sanslösa.
Polisbåten som brutalt körde över en av Green Peaces båtar hade hyrts in från Sverige, försvarade sig polisen med. Som om det gjorde saken bättre? Befolkningen står splittrad inför det nya avspärrningsfenomenet. "Knappt har vi blivit av med muren, så spärras vi in på nytt", lydde en av invånarnas kommentar till staketet. Dyrt har det blivit. Staket och bevakning förmodas gå på närmare en miljard kronor. Det är den uppskattade summan hittills. Var det slutar? Ja, det får vi väl aldrig riktigt veta. En annan kommentar var följande: "Köp en ö för dessa pengar. Det kan inte bli dyrare. Då får politikerna vara i fred och vi med." Ja, kanske det är en lösning. Vad vet jag.
Angela Merkel var värdinna för detta toppmöte, och hon hade verkligen förberett sig. I enskilda samtal med alla sju statsministrar hade hon dagarna före det officiella mötet intensivt påverkat dem för att få alla att komma överens om de klimatbetingelser hon hade satt upp som sitt mål: det vill säga att sänka medeltemperaturen med två grader till 2021. Inte blev det som hon hade tänkt sig, men man fick med sig USA på halva vägen och det var ju ändå något, även om den lilla framgången blev rätt så dyrköpt. I stället för ett bindande avtal om en sänkning av temperaturen med två grader till 2021, blev det nu en icke bindande överenskommelse om en halvering av utsläppen fram till 2050.
Trots kindpussar och vänliga leenden blåste det kalla vindar i Heiligendamm. Putin och Bush bråkar om raketförsvaret som Bush vill placera i Tjeckien. Putin hotar med att vända sina vapen mot Västeuropa. I sista minuten, vid ett oplanerat möte mellan Bush och Putin, lyckades sistnämnde med en överraskningsmanöver. Han föreslog en gemensam raketbas för Ryssland och USA i Azerbaijan. Smart pojke, lille Vladimir! Avtalet om denna raketbas går ut om något år, men får han Bush med sig, förlänger säkert Azerbaijan avtalet. Bushs reaktion på denna propå? "Djärvt förslag, låt oss tänka på det." Och den kalla vinden mojnade något.
Låt oss alla hoppas att detta möte, kanske mera på sikt, leder till att politiska motsättningar avtar. Annars har alla pengar, allt engagemang och alla tusentals skadade demonstranter och poliser varit till ingen nytta. Nej, jag säger som den intervjuade Heiligendamm-mannen: "Köp en ö till nästa toppmöte! Kanske en liten holme utanför Bali där nästa möte skall äga rum?"
Tag väl hand om er, kära lyssnare, och njut av sommaren!
---------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger för Radio Tuff (nr 1136) 2007-06-10
söndag, juni 3
FYRA RÖSTER OM MELLANÖSTERN
Tidigare har jag citerat veteranjournalisten och Mellanösternkännaren Robert Fisk:
”Du kan bara lära dig något nytt genom att tala med och lyssna till levande personer, vare sig de är makthavare eller maktlösa.”
I Radio Tuff och på Succékanalen 91.4 (Tyresöradion) har jag intervjuat flera hundra utomlandsfödda svenskar från massor av olika länder. Det har lärt mig mycket om världen. Det har till och med lärt mig att också mot andra världskrigets förlorare begicks många grymheter och förbrytelser.
Om Mellanöstern har jag dock mycket att lära. På sistone har jag gjort intervjuer med fyra människor bördiga därifrån, men jag känner mig fortfarande lite förvirrad.
1. WIDAD ZAKI: Bagdad
Jag gillar Widad, för hon är en intelligent och radikal tjej, som hörts flera gånger här på radion och som också framträtt flera gånger på Tuff-möten. 1979, när hon var elva, arresterades i Bagdad hennes socialistiska mor av Saddams hejdukar och misshandlades. Mor och dotter flydde via Tjeckien och Sovjet till Sverige. Här har hon varit aktiv i bland annat Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén (SISK).
På frågan varför hon var emot de ekonomiska sanktionerna mot Saddams Irak på 1990-talet menar hon att de bara drabbade en massa oskyldiga irakier och snarast stärkte Saddams ställning. Hon hade längtat efter hans fall men det var en mardräm för henne att det skedde genom USA:s invasion och inte genom det irakiska folkets motstånd. Widad har flera gånger de senaste åren besökt sin barndomsstad Bagdad och berättar att förhållandena har förvärrats för varje gång. Till exempel fungerar elektriciteten alltmer sällan, bilköerna är enorma på grund av vägspärrar och på morgnarna hittar folk lik på gatorna. Murar byggs, skräcken ökar och människor hotas och flyr.
Senast besökte hon Bagdad för någon månad sedan. Det var inte en nära döden upplevelse utan som hon säger ”en nära helvetet upplevelse.” Två ljusglimtar nämner hon dock: Den ena är det barnboksbibliotek som SISK finansierat och som också Tuff bidragit en smula till. Irakiska medier, trötta på att skildra ständiga massmord, väljer ibland att skildra just denna oas i eländet. Den andra var första maj-demonstrationen i Bagdad som hon deltog i. Åskådarna uppskattade detta mycket annorlunda inslag i gatubilden. Visserligen är socialisterna i religiöst avseende illa sedda, men de har människornas förtroende som de enda icke-korrupta av politiker.
En del av intervjun med Widad Zaki hördes i Radio Tuff den 20 maj. På Succékanalen 91,4 hörs den i sin helhet från och med i kväll (3/6) och tre veckor framåt. (På nätet kan man lyssna genom http://www.tyresoradion.se/ )
2. SAMI ALMAHLE: Norra Irak
Sami har bott i Tyresö under många år och han är ordförande i Svensk-Irakiska Föreningen. Han är från norra Irak, ofta kallad Kurdistan, ett område som har varit betydligt lugnare än övriga Irak. Ibland beskrivs området rentav som ekonomiskt blomstrande, men nyligen exploderade också där två kraftiga bomber som dödade många människor.
Sami har vistats i sin gamla hemtrakt flera månader i år och ger en delvis mycket dyster bild av situationen och betonar att bästa sättet att bekämpa terrorism är att avskaffa fattigdom och orättvisor. Han är assyrier och tillhörde Iraks kristna minoritet, som han menar blir alltmer utsatt i de religiösa passionernas tid. På frågan varför det i Irak tycks vara allas krig mot alla svarar han, att visst är det fråga om olja och makt men också om en våldskultur bland en befolkning, vars majoritet är analfabeter och som i många år har levt i en diktatur och nu under ockupation. I det av sunnimuslimska kurder dominerade norra Irak opererar små grupper inspirerade från Iran eller av Al Qaida, menar han, och de är grymma och skyr inga medel för att skapa ett islamistiskt Irak. Sami Almaleh hördes i Radio Tuff förra veckan (27 maj) och hörs 10-24 juni på Succékanalen 91,4
3. ZIAD ABU-ALI: Ramallah
Ziad är palestinier, men jobbar som fritidsledare i Trollbäckens kyrka. Han tillhörde den kristna minoriteten på Västbanken, där han växte upp på barnhem i Ramallah. Han upplevde den första intifadan och berättar om förödmjukelserna de utsattes för av israeliska soldater, om kamrater som arresterades och misshandlades. På grund av ockupanternas övergrepp växte han och andra barn upp i hat, beklagar han.
Om hur israelerna försökte främja splittring mellan majoriteten muslimer och den lilla minoriteten kristna, berättar Ziad. Vid vägspärrar fick kristna genast återvända till sina fordon medan de andra fick stå och vänta länge i solen.
Han berättar också om att det på båda sidor i konflikten finns grupper, som arbetar för fred, ibland nästan underjordiskt. (Ziad Abu-Ali hörs under en halvtimme tillsammans med elva andra program till den 17 juni på Succékanalen 91,4. Han finns på bild på www.abcitron.net/slingan/ )
4. KHALED ASSAAD: Nahr el Bared
Khaled är Tyresöbo, jobbar på apoteket i Tyresö Centrum och växte upp i det palestinska ”flyktinglägret” Nahr el Bared, där han var apotekare. (Att jag satte flyktingläger inom citationstecken beror på att det ju mera ser ut som en liten stad). Det har på sistone givit stora rubriker på grund av en märkligt litet gäng, som kallas Fatah al Islam och vars verksamhet den libanesiska regeringen velat stoppa och därför bombarderat lägret med många döda som följd. Trots att hans frus morfar dödades av bombardemanget ger Khaled en balanserad bild av det komplicerade Libanon.
Han kommer med en liknelse om det land, Libanon, som förr kallades för Mellanösterns pärla. ”Om graviditeten är extra jobbig, kommer barnet att födas i Libanon”, för där finns det många olika grupper som kan triggas i gång att utkämpa andra länders krig: Syriens, Israels, Irans, Saudiarabiens och förstås USA:s.
Till min förvåning – pinsamt grundad på okunnighet eller glömska -- uppger han, att han som medlem i Arafats PLO 1986 flydde från Libanon till Sverige -- för att undgå syriernas (!) repressalier.
Han berättar om en äldre släkting som en gång återvände till den by utanför Nasaret i nuvarande Israel, varifrån Khaleds släktingar fördrevs 1948 av israelerna. Han återvände gråtande över vad han hade sett. Samtidigt påstår Khaled, att palestinierna i Israel, ofta ansedda som andra klassens medborgare, trots allt har det bättre än sina landsmän i arabländerna.
Min förvirring blir inte mindre när jag läser vad Seymour Hersh säger om det senaste dödandet i Libanon. Han blev känd redan genom sina avslöjanden av amerikanernas massaker på civila i den vietnamesiska byn Song My och långt senare av de gräsliga övergreppen mot irakiska fångar i Abu Ghraib. Nu menar han att det nuvarande våldet i Libanon är en följd av USA:s skräck för de shiamuslimska krafterna, såsom Iran och libanesiska Hizbollah. Även sunnijihadister som Fatah al Islam har uppmuntrats av amerikanerna, påstår Hersh, precis som de på 1980-talet i Afghanistan stödde Al Quaida i kampen mot den sovjetiska ockupationen.
Svårt att avgöra det rimliga i detta. Fast i storpolitiken brukar den här gamla regeln gälla: Min fiendes fiende är min vän.
(Khaled Assaad hördes i Radio Tuff den 27 maj och hörs på Succékanalen 91,4 från den 10 juni. På http://www.tyresoradion.se/ finns ett foto på honom))
----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1135) 2007-06-03
”Du kan bara lära dig något nytt genom att tala med och lyssna till levande personer, vare sig de är makthavare eller maktlösa.”
I Radio Tuff och på Succékanalen 91.4 (Tyresöradion) har jag intervjuat flera hundra utomlandsfödda svenskar från massor av olika länder. Det har lärt mig mycket om världen. Det har till och med lärt mig att också mot andra världskrigets förlorare begicks många grymheter och förbrytelser.
Om Mellanöstern har jag dock mycket att lära. På sistone har jag gjort intervjuer med fyra människor bördiga därifrån, men jag känner mig fortfarande lite förvirrad.
1. WIDAD ZAKI: Bagdad
Jag gillar Widad, för hon är en intelligent och radikal tjej, som hörts flera gånger här på radion och som också framträtt flera gånger på Tuff-möten. 1979, när hon var elva, arresterades i Bagdad hennes socialistiska mor av Saddams hejdukar och misshandlades. Mor och dotter flydde via Tjeckien och Sovjet till Sverige. Här har hon varit aktiv i bland annat Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén (SISK).
På frågan varför hon var emot de ekonomiska sanktionerna mot Saddams Irak på 1990-talet menar hon att de bara drabbade en massa oskyldiga irakier och snarast stärkte Saddams ställning. Hon hade längtat efter hans fall men det var en mardräm för henne att det skedde genom USA:s invasion och inte genom det irakiska folkets motstånd. Widad har flera gånger de senaste åren besökt sin barndomsstad Bagdad och berättar att förhållandena har förvärrats för varje gång. Till exempel fungerar elektriciteten alltmer sällan, bilköerna är enorma på grund av vägspärrar och på morgnarna hittar folk lik på gatorna. Murar byggs, skräcken ökar och människor hotas och flyr.
Senast besökte hon Bagdad för någon månad sedan. Det var inte en nära döden upplevelse utan som hon säger ”en nära helvetet upplevelse.” Två ljusglimtar nämner hon dock: Den ena är det barnboksbibliotek som SISK finansierat och som också Tuff bidragit en smula till. Irakiska medier, trötta på att skildra ständiga massmord, väljer ibland att skildra just denna oas i eländet. Den andra var första maj-demonstrationen i Bagdad som hon deltog i. Åskådarna uppskattade detta mycket annorlunda inslag i gatubilden. Visserligen är socialisterna i religiöst avseende illa sedda, men de har människornas förtroende som de enda icke-korrupta av politiker.
En del av intervjun med Widad Zaki hördes i Radio Tuff den 20 maj. På Succékanalen 91,4 hörs den i sin helhet från och med i kväll (3/6) och tre veckor framåt. (På nätet kan man lyssna genom http://www.tyresoradion.se/ )
2. SAMI ALMAHLE: Norra Irak
Sami har bott i Tyresö under många år och han är ordförande i Svensk-Irakiska Föreningen. Han är från norra Irak, ofta kallad Kurdistan, ett område som har varit betydligt lugnare än övriga Irak. Ibland beskrivs området rentav som ekonomiskt blomstrande, men nyligen exploderade också där två kraftiga bomber som dödade många människor.
Sami har vistats i sin gamla hemtrakt flera månader i år och ger en delvis mycket dyster bild av situationen och betonar att bästa sättet att bekämpa terrorism är att avskaffa fattigdom och orättvisor. Han är assyrier och tillhörde Iraks kristna minoritet, som han menar blir alltmer utsatt i de religiösa passionernas tid. På frågan varför det i Irak tycks vara allas krig mot alla svarar han, att visst är det fråga om olja och makt men också om en våldskultur bland en befolkning, vars majoritet är analfabeter och som i många år har levt i en diktatur och nu under ockupation. I det av sunnimuslimska kurder dominerade norra Irak opererar små grupper inspirerade från Iran eller av Al Qaida, menar han, och de är grymma och skyr inga medel för att skapa ett islamistiskt Irak. Sami Almaleh hördes i Radio Tuff förra veckan (27 maj) och hörs 10-24 juni på Succékanalen 91,4
3. ZIAD ABU-ALI: Ramallah
Ziad är palestinier, men jobbar som fritidsledare i Trollbäckens kyrka. Han tillhörde den kristna minoriteten på Västbanken, där han växte upp på barnhem i Ramallah. Han upplevde den första intifadan och berättar om förödmjukelserna de utsattes för av israeliska soldater, om kamrater som arresterades och misshandlades. På grund av ockupanternas övergrepp växte han och andra barn upp i hat, beklagar han.
Om hur israelerna försökte främja splittring mellan majoriteten muslimer och den lilla minoriteten kristna, berättar Ziad. Vid vägspärrar fick kristna genast återvända till sina fordon medan de andra fick stå och vänta länge i solen.
Han berättar också om att det på båda sidor i konflikten finns grupper, som arbetar för fred, ibland nästan underjordiskt. (Ziad Abu-Ali hörs under en halvtimme tillsammans med elva andra program till den 17 juni på Succékanalen 91,4. Han finns på bild på www.abcitron.net/slingan/ )
4. KHALED ASSAAD: Nahr el Bared
Khaled är Tyresöbo, jobbar på apoteket i Tyresö Centrum och växte upp i det palestinska ”flyktinglägret” Nahr el Bared, där han var apotekare. (Att jag satte flyktingläger inom citationstecken beror på att det ju mera ser ut som en liten stad). Det har på sistone givit stora rubriker på grund av en märkligt litet gäng, som kallas Fatah al Islam och vars verksamhet den libanesiska regeringen velat stoppa och därför bombarderat lägret med många döda som följd. Trots att hans frus morfar dödades av bombardemanget ger Khaled en balanserad bild av det komplicerade Libanon.
Han kommer med en liknelse om det land, Libanon, som förr kallades för Mellanösterns pärla. ”Om graviditeten är extra jobbig, kommer barnet att födas i Libanon”, för där finns det många olika grupper som kan triggas i gång att utkämpa andra länders krig: Syriens, Israels, Irans, Saudiarabiens och förstås USA:s.
Till min förvåning – pinsamt grundad på okunnighet eller glömska -- uppger han, att han som medlem i Arafats PLO 1986 flydde från Libanon till Sverige -- för att undgå syriernas (!) repressalier.
Han berättar om en äldre släkting som en gång återvände till den by utanför Nasaret i nuvarande Israel, varifrån Khaleds släktingar fördrevs 1948 av israelerna. Han återvände gråtande över vad han hade sett. Samtidigt påstår Khaled, att palestinierna i Israel, ofta ansedda som andra klassens medborgare, trots allt har det bättre än sina landsmän i arabländerna.
Min förvirring blir inte mindre när jag läser vad Seymour Hersh säger om det senaste dödandet i Libanon. Han blev känd redan genom sina avslöjanden av amerikanernas massaker på civila i den vietnamesiska byn Song My och långt senare av de gräsliga övergreppen mot irakiska fångar i Abu Ghraib. Nu menar han att det nuvarande våldet i Libanon är en följd av USA:s skräck för de shiamuslimska krafterna, såsom Iran och libanesiska Hizbollah. Även sunnijihadister som Fatah al Islam har uppmuntrats av amerikanerna, påstår Hersh, precis som de på 1980-talet i Afghanistan stödde Al Quaida i kampen mot den sovjetiska ockupationen.
Svårt att avgöra det rimliga i detta. Fast i storpolitiken brukar den här gamla regeln gälla: Min fiendes fiende är min vän.
(Khaled Assaad hördes i Radio Tuff den 27 maj och hörs på Succékanalen 91,4 från den 10 juni. På http://www.tyresoradion.se/ finns ett foto på honom))
----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1135) 2007-06-03
fredag, juni 1
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1135) 07-06-03 till....
....till författaren av bland annat ”Svinalängorna” Susanna Alakoski som i Sveriges Radios Godmorgon Världen (27/5) läste en krönika om ett besök i London Tower. När hon såg alla vapen undrade hon hur världen skulle ha sett ut om dess ledande män satsade lika mycket på mat, vatten och andra fredliga behov som de fabulöst satsar på krigsförberedelser. Hon konstaterade:
”Om Volvo tar fram en ny bilmodell varje år, så tar krigsindustrin fram ett nytt vapen varje vecka”
....till Tyresö skola, som i onsdags gjorde ett dagsverke för en bokbuss för femton indiska skolor i Dharampur, där de andra tuff-projekten finns. Preliminärt jobbade skolan in ca 25 000 kr, ett utmärkt resultat av de 186 elever som deltog. Eftersom alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat går varje insamlat öre oavkortat till Indien, där duktiga och hederliga partners får pengarna att göra mycket större nytta än de hade kunnat göra i Sverige. Senare här i Radio Tuff kommer en intervju med fem från skolan
...till förre amerikanske senatorn Mike Gravel, som är en av dem som nu kandiderar till demokraternas presidentkandidat. Det var han som i en bejublad diskussion med den mera kände kandidaten Barrack Obama fick publiken och skrattarna på sin sida, när han bland annat sade:
--Vet du något? Vilka är det som kränker ickespridningsavtalet [om kärnvapen] mest? Jo, Amerikas Förenta Stater. Vi skrev på ett avtal om att börja avrusta men det gör vi inte. Vi utvecklar i våra kärnvapen. Vem i helvete ska vi kärnvapenbomba? Tala om det Barrack! Vem vill du kärnvapenbomba?
Barrack Obama:
--Jag planerar inte att kärnvapenbomba någon just nu, Mike, det lovar jag
-- Finfint, så då är vi trygga –ett tag
I förra veckans Radio Tuff uppgav vi felaktigt att det var Barrack Obama som kritiserade USA:s kärnvapenpolitik. Misstaget påpekades av Hampus Eckerman och Al Burke
....till lokaltidningen ”Vi i Tyresö” som i sitt senaste nummer har tre foton och fem spalter om Tyresöradion under rubriken ”Mångsidigt radioutbud på 91,4”. I texten finns bland annat:
”Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff tuffar vidare, nu på det 22:a året, söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19. Där hörs rapporter från många olika länder, bland annat från Radio Tuffs jordenruntresenär Hampus Eckerman”
Namnet på den ”socialistmoderata” dubbelagent som regelbundet förser både den socialdemokratiska och den moderata lokaltidningen med foton och manus om radion avslöjar vi inte
....till förre riksdagsmannen, den 24 årige Gustav Fridolin, som i Aftonbladet (30/5) skriver under rubriken ”Det är ett krig vi deltar i...” Han gjorde i mars för TV 4:s Kalla Fakta ett reportage från norra Afghanistan, där svenska soldater finns i den så kallade Isaf-styrkan. Bland annat skildrade han hur svensk trupp tillsammans med ett amerikanskt specialförband och afghanska regeringstrupper anföll byn Boka och där dödade Matou Nematullah, som uppges ha varit upprorsledare. TV-inslaget ådrog sig massor av anmälningar till Granskningsnämnden, som i måndags dock friade programmet på alla punkter. Fridolin undrar om journalister i nationell eller patriotisk anda inte ska rota i svenskarnas insatser i Afghanistan och sammanfattar:
”Gränsen mellan USA och Sverige, Isaf och den USA-ledda koalitionen är diffus. Ska vi tro de svenska soldaternas egna berättelser, har svensk militär i praktiken understött en amerikansk avrättningsaktion. Det gör de svenska soldaternas utsatthet större, man kommer inte att skona svenskar bara för att de bär blågula flaggor över Natoemblemet. ”
Gustav Fridolin intervjuades i Radio Tuff om Afghanistan den 22 april i år
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (29/5) på kultursidan hade en notis om att Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl vid Svenska Freds’ årskongress i pingst fick priset för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Det påpekas att Sylvia är en duktig och frivilligt arbetande ordförande i två mycket aktiva föreningar Tyresö Kvinno- och Tjejjour och Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
....till den fräne brittiske journalisten John Pilger som i Aftonbladet skriver om Gaza och menar att en hel nation håller på att spärras in och lämnas åt sitt öde. Han citerar den israeliske journalisten Gideon Levy som beskrivit svälten som drabbar Gazas drygt en och en kvarts miljon invånare och de ”tusentals skadade, invalidiserade och traumatiserade människor som inte har möjlighet att få någon behandling alls … Skuggor till människor rör sig genom ruinerna … De vet bara att [den israeliska armén] kommer att återvända och de vet vad detta kommer att innebära för dem: ytterligare inspärrning i de egna hemmen i veckor i sträck, ytterligare död och förstörelse i monstruös omfattning.”
Pilger berömmer också Glasgow University Media Group som påvisar mediernas selektiva användning av språkliga begrepp. Ord som ”terrorism”, ”mord”, och ”hänsynslöst, kallblodigt mördande” beskriver israelers död, nästan aldrig palestiniers.
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) och Bergtorpskolan i Täby som den senaste veckan gjort dagsverken för de många tuff-projekten bland indiska Dharampurs hundratals ytterst fattiga byar. Resultaten är ännu inte sluträknade utan kommer att tillkännages i kommande Radio Tuff.
....till Uppdrag Gransknings Lars Borgnäs som i SvT på nytt granskade de möjliga orsakerna till Estonias förlisning 1994. Det finns minst två märkliga omständigheter. Den ena är att militär materiel fraktades på ett passagerarfartyg, åtminstone de två veckorna före olyckan. Det andra är det med gravfriden motiverade dykförbudet, som omöjliggör en ordentlig undersökning. (14 jan-4 feb i år fanns på Succékanalen 91,4 tillsammans med elva andra halvtimmes-program en lång intervju med Borgnäs) Tidningen Ny Teknik har haft flera artiklar med kritik av den officiella förklaringen till katastrofen Där säger (23/5) Bertil Calamnius, som förlorade en dotter i olyckan:
”Det värsta är inte om någonting händer med gravfriden, det är om Estoniafrågan fortsätter mala runt i flera år”
....till Svenska nätverket mot klustervapen, som inbjuder till ett seminarium mot klustervapen på torsdag den 7 juni kl 12-14 i Sveriges riksdag. Nio organisationer ingår i nätverket, som i sin inbjudan påpekar att 98 % av dem som dödas eller skadas av klusterbomber är civila. Moderator är Svenska Freds’ ordförande Frida Blom och deltar gör också riksdagsledamöter från alla sju partierna i en paneldebatt. Anmälan till Svenska Freds, tel 08 - 702 1830 senast den 6 juni
....till de tappra tuff-aktivister, som i går (2 juni) tillbringade en stor del av lördagen åt Tuffs loppmarknad vid Tyresö Centrum. Allt arbete i Tuff sker frivilligt men föreningen har inga kommunala eller statliga bidrag som kan täcka hyran för Tuff-lokalen, sändningsavgifter för Radio Tuff, papper, porto, telefon med mera. Vi som inte fyndade vid loppisen kan ju göra som så många solidariska människor: stödja Tuffs ekonomi genom gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till de smarta och solidariska människor som löser sina presentproblem genom att ge bort Tuffs mangogram. Redan i år har 7 240 kr kommit in på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 – 2 för mangogram och resulterat i ytterligare många tusen mangoträd bland indiska Dharampurs hundratals små utfattiga byar. Mangogrammen finns både för att gratulera och kondolera och i tre varianter: 1) FÖR ATT GRATULERA...., 2) I STÄLLET FÖR BLOMMOR....och 3) TILL MINNE AV.... För 200 kr blir det minst 40 mangoträd planterade i Indien, för 500 kr 100 träd. Mangogrammet består av ett diplomliknande blad, som finns avbildat på www.tuff.fred.se
”Om Volvo tar fram en ny bilmodell varje år, så tar krigsindustrin fram ett nytt vapen varje vecka”
....till Tyresö skola, som i onsdags gjorde ett dagsverke för en bokbuss för femton indiska skolor i Dharampur, där de andra tuff-projekten finns. Preliminärt jobbade skolan in ca 25 000 kr, ett utmärkt resultat av de 186 elever som deltog. Eftersom alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat går varje insamlat öre oavkortat till Indien, där duktiga och hederliga partners får pengarna att göra mycket större nytta än de hade kunnat göra i Sverige. Senare här i Radio Tuff kommer en intervju med fem från skolan
...till förre amerikanske senatorn Mike Gravel, som är en av dem som nu kandiderar till demokraternas presidentkandidat. Det var han som i en bejublad diskussion med den mera kände kandidaten Barrack Obama fick publiken och skrattarna på sin sida, när han bland annat sade:
--Vet du något? Vilka är det som kränker ickespridningsavtalet [om kärnvapen] mest? Jo, Amerikas Förenta Stater. Vi skrev på ett avtal om att börja avrusta men det gör vi inte. Vi utvecklar i våra kärnvapen. Vem i helvete ska vi kärnvapenbomba? Tala om det Barrack! Vem vill du kärnvapenbomba?
Barrack Obama:
--Jag planerar inte att kärnvapenbomba någon just nu, Mike, det lovar jag
-- Finfint, så då är vi trygga –ett tag
I förra veckans Radio Tuff uppgav vi felaktigt att det var Barrack Obama som kritiserade USA:s kärnvapenpolitik. Misstaget påpekades av Hampus Eckerman och Al Burke
....till lokaltidningen ”Vi i Tyresö” som i sitt senaste nummer har tre foton och fem spalter om Tyresöradion under rubriken ”Mångsidigt radioutbud på 91,4”. I texten finns bland annat:
”Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff tuffar vidare, nu på det 22:a året, söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19. Där hörs rapporter från många olika länder, bland annat från Radio Tuffs jordenruntresenär Hampus Eckerman”
Namnet på den ”socialistmoderata” dubbelagent som regelbundet förser både den socialdemokratiska och den moderata lokaltidningen med foton och manus om radion avslöjar vi inte
....till förre riksdagsmannen, den 24 årige Gustav Fridolin, som i Aftonbladet (30/5) skriver under rubriken ”Det är ett krig vi deltar i...” Han gjorde i mars för TV 4:s Kalla Fakta ett reportage från norra Afghanistan, där svenska soldater finns i den så kallade Isaf-styrkan. Bland annat skildrade han hur svensk trupp tillsammans med ett amerikanskt specialförband och afghanska regeringstrupper anföll byn Boka och där dödade Matou Nematullah, som uppges ha varit upprorsledare. TV-inslaget ådrog sig massor av anmälningar till Granskningsnämnden, som i måndags dock friade programmet på alla punkter. Fridolin undrar om journalister i nationell eller patriotisk anda inte ska rota i svenskarnas insatser i Afghanistan och sammanfattar:
”Gränsen mellan USA och Sverige, Isaf och den USA-ledda koalitionen är diffus. Ska vi tro de svenska soldaternas egna berättelser, har svensk militär i praktiken understött en amerikansk avrättningsaktion. Det gör de svenska soldaternas utsatthet större, man kommer inte att skona svenskar bara för att de bär blågula flaggor över Natoemblemet. ”
Gustav Fridolin intervjuades i Radio Tuff om Afghanistan den 22 april i år
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (29/5) på kultursidan hade en notis om att Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl vid Svenska Freds’ årskongress i pingst fick priset för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Det påpekas att Sylvia är en duktig och frivilligt arbetande ordförande i två mycket aktiva föreningar Tyresö Kvinno- och Tjejjour och Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
....till den fräne brittiske journalisten John Pilger som i Aftonbladet skriver om Gaza och menar att en hel nation håller på att spärras in och lämnas åt sitt öde. Han citerar den israeliske journalisten Gideon Levy som beskrivit svälten som drabbar Gazas drygt en och en kvarts miljon invånare och de ”tusentals skadade, invalidiserade och traumatiserade människor som inte har möjlighet att få någon behandling alls … Skuggor till människor rör sig genom ruinerna … De vet bara att [den israeliska armén] kommer att återvända och de vet vad detta kommer att innebära för dem: ytterligare inspärrning i de egna hemmen i veckor i sträck, ytterligare död och förstörelse i monstruös omfattning.”
Pilger berömmer också Glasgow University Media Group som påvisar mediernas selektiva användning av språkliga begrepp. Ord som ”terrorism”, ”mord”, och ”hänsynslöst, kallblodigt mördande” beskriver israelers död, nästan aldrig palestiniers.
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) och Bergtorpskolan i Täby som den senaste veckan gjort dagsverken för de många tuff-projekten bland indiska Dharampurs hundratals ytterst fattiga byar. Resultaten är ännu inte sluträknade utan kommer att tillkännages i kommande Radio Tuff.
....till Uppdrag Gransknings Lars Borgnäs som i SvT på nytt granskade de möjliga orsakerna till Estonias förlisning 1994. Det finns minst två märkliga omständigheter. Den ena är att militär materiel fraktades på ett passagerarfartyg, åtminstone de två veckorna före olyckan. Det andra är det med gravfriden motiverade dykförbudet, som omöjliggör en ordentlig undersökning. (14 jan-4 feb i år fanns på Succékanalen 91,4 tillsammans med elva andra halvtimmes-program en lång intervju med Borgnäs) Tidningen Ny Teknik har haft flera artiklar med kritik av den officiella förklaringen till katastrofen Där säger (23/5) Bertil Calamnius, som förlorade en dotter i olyckan:
”Det värsta är inte om någonting händer med gravfriden, det är om Estoniafrågan fortsätter mala runt i flera år”
....till Svenska nätverket mot klustervapen, som inbjuder till ett seminarium mot klustervapen på torsdag den 7 juni kl 12-14 i Sveriges riksdag. Nio organisationer ingår i nätverket, som i sin inbjudan påpekar att 98 % av dem som dödas eller skadas av klusterbomber är civila. Moderator är Svenska Freds’ ordförande Frida Blom och deltar gör också riksdagsledamöter från alla sju partierna i en paneldebatt. Anmälan till Svenska Freds, tel 08 - 702 1830 senast den 6 juni
....till de tappra tuff-aktivister, som i går (2 juni) tillbringade en stor del av lördagen åt Tuffs loppmarknad vid Tyresö Centrum. Allt arbete i Tuff sker frivilligt men föreningen har inga kommunala eller statliga bidrag som kan täcka hyran för Tuff-lokalen, sändningsavgifter för Radio Tuff, papper, porto, telefon med mera. Vi som inte fyndade vid loppisen kan ju göra som så många solidariska människor: stödja Tuffs ekonomi genom gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till de smarta och solidariska människor som löser sina presentproblem genom att ge bort Tuffs mangogram. Redan i år har 7 240 kr kommit in på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 – 2 för mangogram och resulterat i ytterligare många tusen mangoträd bland indiska Dharampurs hundratals små utfattiga byar. Mangogrammen finns både för att gratulera och kondolera och i tre varianter: 1) FÖR ATT GRATULERA...., 2) I STÄLLET FÖR BLOMMOR....och 3) TILL MINNE AV.... För 200 kr blir det minst 40 mangoträd planterade i Indien, för 500 kr 100 träd. Mangogrammet består av ett diplomliknande blad, som finns avbildat på www.tuff.fred.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)