En Pax-krönika från 1991 hette ”Vår tids orakel”. Där skrev jag bland annat::
”Wilhelm Agrell är numera både Pythia och Krösus, för han surrar som hon och drar konstiga slutsatser som han. Häromåret intervjuade jag Agrell för Radio Tuff. Vi kom in på ubåtskränkningar, som han har baserat vittomfumlande teorier på. Men på den alldeles avgörande punkten, vilka motiv Sovjet skulle ha haft för att ständigt kränka svenska vatten, blev han visserligen mångordig men lika obestämd som andra så kallade experter. Jämfört med försöken av de ubåtstroende att förklara dessa motiv är en gammal norrlandspölsa klassisk ren i konturerna.”
Jo, jag vet: Det är inte fint att citera sig själv. Ännu mera ofint är det att välja ut just den där biten, för Agrell fyllde 55 i veckan. I Dagens Nyheter (13/10) intervjuas han därför av Disa Håstad. Hon frågar:
”Pacifismen verkar ganska ute i dag, även om vi har marscherat mot kriget i Irak.”
Han svarar:
”Den är hemskt förvirrad och har inga hållpunkter. Den byggde ju, när den kom i slutet av 1800-talet, på förhållandet mellan stater, Då såg man kriget som något så hemskt att det inte skulle kunna hända mer”
Först tänkte jag lite självupptaget, att han ger igen för gammal ost. Och jag förstår inte vad han menar med ”förhållandet mellan stater”. Det finns ju i dag också. Anfallskrigen mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och mot Irak 2003 var faktiskt krig mellan stater, fastän de kallades ”humanitär intervention”, ”krig mot terrorismen” och att undanröja hotet från –i verkligheten obefintliga-- massförstörelsevapen. Men sen började jag fundera på hans påpekande om att pacifismen av i dag är förvirrad och saknar hållpunkter. I augusti i år lät det så här självkritiskt i Radio Tuff:
”Nuförtiden är det ganska tyst om ickevåldsmetoder. Vi hör många vackra deklarationer om vördnaden för livet och alla människors lika värde men i praktiken tycks tron på det militära massmördandets effektivitet vara orubbad. Dessutom är detta barbari så häftigt att skildra i filmer och för andra medier, att fredliga manifestationer blir blaha, blaha i jämförelse”.
Och ännu mera självkritiskt:
”I dag är vi mycket duktigare på att protestera mot militaristisk utrikespolitik än att komma med konkreta förslag på icke-våldsliga metoder att bekämpa övervåldet med.”
Vilka ”hållpunkter” har vi egentligen, vi som jobbar frivilligt i olika fredsföreningar? Är vi rentav förvirrade? Om så är, kan det bero på att vi för mycket rycks med av innetrenderna som vi indoktrineras med, blir offer för bland annat den massiva angloamerikanska kulturimperialismen. De fredsföreningar som är beroende av ekonomiska anslag måste i sina ansökningar rada upp den ena innefloskeln efter den andra och blir därigenom delvis fångar i etablissemangets nät. Man får inga pengar för antimilitaristisk verksamhet, så det gäller att säga att man verkar för mera övergripande mål som demokrati och mänskliga rättigheter. Problemet är ju att våra mäktigaste demokratier numera inte anser det vara en mänsklig rättighet att slippa massmördas av deras bomber. Många fler oskyldiga har dödats av korstågen mot terrorismen än av de läskiga terroristerna.
I varenda religion är det en dödssynd att ta livet av en annan människa. Det värsta brottet i lagarna hos alla världens länder, inklusive diktaturerna, är att mörda. Det är denna konsensus vi måste framhålla. Den oberoende fredsrörelsen är tolerant och välkomnar folk från alla politiska och religiösa läger. Militant islamism, kristen höger i USA, somliga judars anspråk på ett Storisrael och många hinduers förtryck av muslimer är exempel på tilltagande fanatism. Vi måste försöka mobilisera de överväldigande majoriteter i alla dessa religioner som tar budet om icke-våld på allvar. Och vår främsta ”hållpunkt” borde vara det alldeles självklara:
VI BÖR VERKA FÖR ATT INGEN MÄNNISKA DÖDAS OCH ATT INGEN DÖR I ONÖDAN
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1050) 2005-10-16
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar