INTERVJU OM 20 ÅRS OAVLÖNAD RADIO

[Monica Schelin (M) intervjuar Åke Sandin (Å). Sänds 30 okt—20 nov 2005 på Succékanalen 91,4]

M. Det är Succékanalen 91,4 du lyssnar på och jag heter Monica Schelin och det kanske kan vara dags igen att fråga ut programledaren Åke Sandin, som ända sen starten av Tyresöradion i slutet augusti 1985 har hörts på 91,4 MHz. Det var 20-årsjubileum för Tyresö närradio i år men det var inget firande, såvitt jag vet. Hur kommer det sig, Åke?

Å. Det beror på den där snålgubben till kassör i närradioföreningen.

M Vad heter den snålgubben?

Å. Åke Sandin. nästa fråga tack.

M. Hur länge har du varit kassör och hur har du klarat det jobbet vid sidan av alla dina tusentals radioprogram

Å En 8-9 år har jag varit kassör nu, men jag struntar i finliret inom bokföringen, det får Kim Larsen hjälpa mig med. Jag bryr mig bara om inkomster, utgifter, fordringar och skulder och det har varit effektivt. Och jag älskar att skriva räkningar, jag älskar att se hur närradioföreningens ekonomi stärks år efter år och jag älskar lyssnare som skickar in gåvor till föreningen, vars plusgiro jag älskar att nämna med passionerad envetenhet. Ta fram papper och penna, kära lyssnare, ska jag nämna det om några minuter.

M Du har sagt att du är en mycket framgångsrik tiggare. Hur då?

Å. Som tiggare är jag begåvad. Hade jag trott på själavandring hade jag varit övertygad om att jag i ett tidigare liv hade varit en indisk proffstiggare i Bombay eller Calcutta. På 1980-talet tiggde jag ihop en massa pengar till en film som den brittiske regissören Peter Watkins skulle göra. Han hade på 1960-talet gjort en film, The War Game” om ett kärnvapenanfall på England. Den var så skakande realistisk, att producenten BBC förbjöd all visning av den på TV. Men amerikanerna gav den en Oscar. Nu ville Watkins göra ”The Nuclear War Film”, alltså på egen hand så att den inte skulle kunna stoppas. Vi fick ihop en massa pengar, men sen visade det sig att den egensinnige Watkins inte ville ”snuttifiera”, som han sa. Filmen blev därför –gud hjälpe!- 14 timmar lång och hette ”Resan” (The Journey). Men den hade i alla fall världspremiär på Biografen Forellen i Bollmora, som filmföreningen så beundransvärt håller vid liv. Väldigt mycket bättre resultat av mina tiggerikampanjer har det blivit när jag ju tillhört dem i Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) som genom åren lyckats få ihop uppåt 20 miljoner kronor till alldeles utomordentliga projekt för många tiotusentals fattiga barn i Indien: skolor, bibliotek, hundratals brunnar och dammar, massor av mangoträd, en medicinfabrik och mycket annat jättebra.

M. I många år besökte du massor av skolor inte bara i Tyresö och informerade med diabilder om de här projekten i Indien och det gjorde ju att många skolor solidariskt engagerade sig.

Å Jo, det var väldigt viktigt för att elever och lärare skulle få en inblick hur eländigt många i tredje världen hade det. Poängen var att de visste vad de jobbade för under dagsverken och att de efteråt fick reda på hur deras injobbade pengar hade använts i till exempel Indien. Jag är inte imponerad av insamlingar som går till jättepotter och man efteråt inte vet vad resultatet blir. I höst träffade jag i Tyresö centrum på elever med insamlingsbössor. De var från min gamla skola Nyboda och de visste egentligen inte vad de jobbade för. ”Nån skola i Pakistan”, sa de och jag tror att det var elevorganisationernas stora insamling det gällde. Vad det sen blir får eleverna aldrig reda på. Om det blir något resultat.
ATT JOBBA OAVLÖNAT
M. Du har i 38 år jobbat intensivt och frivilligt med Tuff, i drygt 20 år varenda eviga vecka med Radio Tuff. Och på elfte året gör du Succékanalen 91,4, den som hörs just nu. Det har blivit mer än 2000 program på Succékanalen, så det är ju praktiskt taget ett heltidsjobb om man också räknar in ditt kassörskap och din distribution av affischer och programblad varje vecka. Hur mycket betalt får du?

Å. Alltför många tror att jag är välbetald. Men det här är frivilligt jobb, alltså oavlönat i den gamla men tyvärr alltmer övergivna folkrörelsetraditionen. Men jag ska inte klaga. Det är en fördel också att jobba gratis. Man har ingen press på sig, behöver inte smöra för överordnade och man riskerar inte löneavdrag. Och jag får omkostnader, till exempel telefon, betalda. Kanske är jag lite extra tålig efter mina många år i den fattiga fredsrörelsen. När jag för länge sen var ordförande i Svenska Freds fick jag inte ens omkostnader betalda. Dessutom finns det ju andra i närradioföreningen som gör viktiga frivilliga insatser. Till exempel Delby och Diana Arróspide, våra unga duktiga tekniker, Sven-Ingvar Svensson som gör ett fint jobb som ordförande i närradioföreningen, Jan Känngård som håller på att modernisera tekniken, Anna Steele Karlström och Sven A Svennberg som gjort program för sina respektive partier, Nybodaläraren Niclas Jonsson, som ännu håller i gång Nybodaelevernas sändningar, Radio X3M. Med flera.

M. Om du nu inte har något ekonomiskt egenintresse, varför är du då så ivrig att ständigt tacka lyssnare som sätter in pengar på närradioföreningens plusgiro

Å. Föreningen behöver ju pengar särskilt som vi nu ska försöka förbättra tekniken och kanske införa webradio. Det är också en slags mätare på Tyresöradions popularitet. Det är ingenting som är så uppmuntrande som dessa insättningar. Utan dem skulle jag nog lägga av.

M. Sponsorer då?

Å. Ja, dom är jag väldigt tacksam mot. Men det skulle kunna vara flera och jag skulle bli jätteglad om flera än Sven-Ingvar och jag hjälpte till att ragga sponsorer. Det är faktiskt ett mycket prisvärt alternativ till annan reklam. Det kostar knappt två kronor per omnämnande.

M. Kommunen då?

Å Ja, den hjälper till litegrann men någon sa att vi sköter oss så bra själva att vi inte behöver kommunalt stöd. Det jag är besviken på är att tjänstemännen inte utnyttjar radion. Dom kan satsa dyra skattepengar på annonser i lokaltidningen och informationsbroschyrer och på kommunal hemsida men gratismöjligheten 91,4 MHz nonchalerar man märkligt nog. Det finns kanske en övertro på att det som är gratis inte är effektivt. Kostar det så smakar det, sägs det. Ju obehagligare medicin desto mer botar den, tror vi. Nej, våra fritidspolitiker har jag mycket större förtroende för. Dom är vana vid att ställa upp i alla väder och det gör dom. Kyrkans många tjänstemän är jag också förvånade över. Varför kan man inte på Tyresöradion få höra religiösa program från Tyresös i särklass största förening Svenska kyrkan, som dessutom har en massa avlönade tjänstemän?

FRIVILLIGT FOLKRÖRELSEARBETE I KRIS?
M. Annat du är besviken på?

Å. Nja, jag försöker ju att inte vara en alltför gnällig gubbe. Men det är lite dystert att inte flera föreningar orkar utnyttja radion. Leve jazzklubben,Tuff, Nyboda och Pablo Neruda!

M. Men Åke Sandin, kan det inte bero på att du gör så många radioprogram med aktivister från Tyresös föreningar.

Å. Vid närradions tillkomst på 1980-talet var ju syftet att ge föreningar och folkrörelser en möjlighet att föra ut sina budskap, bli ett nödvändigt mediealternativ. Därför har jag med en viss frenesi intervjuat massor av aktiva från uppåt hundra av Tyresös duktiga föreningar. Men det skulle ju vara ännu mycket bättre om flera föreningar ville ha egna sändningar. Cirka 45 av Tyresöföreningarna är dock stödmedlemmar i närradioföreningen. Flera är välkomna och årsavgiften är 300 kr. Visst ja, Tyresö närradioförenings plusgiro lovade jag att uppge. Här kommer det: 491 57 21 -7. Det finns också på dom affischer och programblad som trycks upp varje vecka. Och dessutom på radions hemsida www.listen.to/tyrsling

M: Vem sköter hemsidan?

Å. Det gör Bengt Citron med den äran. Han sköter också Tuffs hemsida.

M: Där finns det ju numera bilder på dem du intervjuar. Vem fixar det.

Å Jag har blivit med digitalkamera, men det är Bengt Citron som sköter finliret vid datorn. Och han är sedan många år ett av ankarna i det ständigt återkommande och historieberättande gubbgänget.

M: Det ryktas om att ni där ägnar er åt en ny partibildning.

Å: Du tänker på GI, Gubbinistiskt Initiativ. Men vi har inte bestämt oss ännu för att ställa upp i nästa års val. Till och med organisationens namn är omstritt. Ett annat förslag på namn är GRIS, Gubbar Rätt i Samhället, och det finns förslag på ännu häftigare förkortningar.

M: Var får ni alla historierna från?

Å Ganska många skickas in av lyssnare, förbluffande många av damer, så jag har förlorat mina romantiska illusioner om er kvinnor. Inte berättade min mamma och mina fastrar fräckisar, inte. Det finns ju typiska genrer för historier, till exempel barnhistorier, åldringshistorier, blondinhistorier, Norgehistorier, gubbe-i-skåp-historier, Sankte Per-historier och så vidare.

M Har du några favoriter

Å. Nunnehistorier kanske men det kan bero på att man i min ålder föredrar fromma flickor. Dom skapar ingen prestationsångest hos oss gamla pojkar.

M. Vad är roligast med att hålla på varje vecka sen över tio år tillbaka att intervjua människor här i trakten?

Å Det är mycket som är roligt. Människor och deras öden är fascinerande. Och i Tyresö bor folk med rötter på så många olika håll. På 91,4 har alltså människor från alla svenska landskap hörts och likaså folk från 60-70 olika länder. Det har lärt mig mycket, förhoppningsvis också lyssnarna. Ändå är det något speciellt att få prata med Tyresös urinvånare, dom som minns torpen och den tid då kommunen inte ens hade 5000 invånare. En av de många intervjuer jag ännu minns med glädje var till exempel med förre fjärdingsmannen Josef Malmsäter, en verklig profil i Trollbäcken.

ÖVER TUSEN RADIO TUFF
M. Den här veckan hör vi sändning nr 1051 av Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar. Varför gör du ännu Radio Tuff, Åke Sandin?

Å: Jag gillar radio jättemycket. Och jag gillar frivilligt folkrörelsearbete i allmänhet och Tuff i synnerhet. Sedan många år är jag inte med i styrelsen så jag kan utan att skryta berätta om allt det beundransvärda som föreningen gör och planerar, hålla kontakt med internationella partners inte minst i Indien, där Tuff i 35 år har finansierat omfattande och alldeles utmärkta projekt. Lyssnar man på Radio Tuff får man varje vecka reda på allt som Tuff håller på med och planerar. Det är en väldigt aktiv förening

M: Du delar i varje sändning ut en massa ”veckans rosor”. Har du blivit mysgubbe?

Å: Hellre mys- än gnällgubbe. Det gnälls tillräckligt ändå. Och det är viktigt att de som gör bra grejer eller skriver något bra blir hyllade. Hellre försöka tända ett ljus än att bara förbanna mörkret

M: Får du själv någon uppmuntran för det här envetna och oavlönade radiojobbet?

Å: För Succékanalen 91,4 får jag ibland glada tillrop från snälla människor. Men det är mera sällsynt beträffande Radio Tuff.

M: Det har sagts att Radio Tuff har blivit en institution, något man förväntar sig vara hörvärt varje vecka och därför inte behöver kommentera.

Å: Det är möjligt att det är så -- ungefär som man inte tackar försäkringskassan för att de skickar ut pengar till oss panschisar varje månad.

M: Den där mysigheten stämmer dåligt med beteckningen Radio Tuff.

Å: Jo men det är inte bara rosor i programmet utan många verkligt tuffa inslag. Lyssna på Hampus Eckerman till exempel som hörts i över tio år i Radio Tuff. Visserligen pratar han ibland om trädgårdstomtar, marscherande pingviner och liknande men oftast är ju han ju mycket skärpt och radikal, rentav provocerande. Och mina egna krönikor ligger ju inte heller alltid i den trygga mittfåran, där alla opportunister trängs bland köttgrytorna. Men jag har förmånen att vara oavlönad och behöver inte snegla dit.

M: För ett tag sen i Radio Tuff tog du och Hampus Eckerman upp den gamla hysterin över alla ryska ubåtar som påstods vimla i svenska vatten. Då för 10-20 år sen ansågs Radio Tuff av en del att vara Moskvas röst.

Å: Ja, det var av troskyldiga som barnatrodde på de ständiga medieskrönorna om påstådda ubåtar. Så än i dag är det nödvändigt att påminna om hur skamligt vilseledda många kan bli när man skrämmer upp oss också utan sakliga bevis. ”Krigets första offer är sanningen” är ett känt uttryck. Det borde kompletteras med att krigsförberedelsernas första offer också är sanningen. Redan i sin banbrytande bok ”Ubåtsvalsen” för 20 år sen påstod Ingemar Myhrberg att den svenska behandlingen av ubåtsaffärerna var den största utrikespolitiska skandalen i svensk efterkrigshistoria. Det är fortfarande en skandal att press och nutidshistoriker inte har gjort upp med desinformationen från den tiden. Det skulle räcka till åtskilliga avslöjande doktorsavhandlingar i historia och journalistik. Fast journalisterna var --med några få lysande undantag-- de som vältrade sig mest vällustigt i bottenslammet, så de vill väl helst glömma sin mångåriga lögnpropaganda.

M: Å andra sidan påminner du ofta om förbrytelserna mot krigens förlorare som härom veckan när du nämnde de tyska flyktingbarnens usla behandling i Danmark 1945 Varför det?

Å: Därför att så många opinionsbildare finns i västliga segermakters tross. Där stortrivs trendnissarna. I teorin begår segrare aldrig krigsförbrytelser. Som regel är det förlorarna som döms, avrättas eller skakar galler.

M: Men vad har det att göra med Radio Tuff och din strävan att befrämja fred och icke-våld

Å: Det har det i högsta grad. Så länge vi sväljer den gängse propagandan om att segrarna är ädla hjältar, riddare av den skinande blanka rustningen, som rättfärdigt dödar miljoner av ”onda”, skurkaktiga motståndare, också deras kvinnor och barn, kommer krig att framstå som jättebra och efterföljansvärt. Hade amerikanerna vetat, hur allierade bombningar under andra världskriget dödade miljoner oskyldiga japanska och tyska civila, hade bombmattorna över Vietnam opinionsmässigt varit svåra att genomföra. Eller bombkrigen mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak de senaste åren. Hade tyskarna vunnit kriget och Hollywood nu legat i Berlin, ja då hade väl Radio Tuff kanske varit ganska ensamt att påminna om judarnas grymma öde och andra tyska förbrytelser.

M. Vad har varit tråkigast och värst med radiojobbet?

Å. Det allra värsta har utan tvekan varit att ha förlorat kära vänner och för radion oerhört värdefulla människor. Jag tänker på berättarbegåvningen Ebbe Björkman som gjorde uppåt hundra program om döda svenska poeter. Och den tekniskt kunnige och ständigt hjälpsamme Edmundo Arróspide som var min radiokompis i över tio år. Och när vi spelar in det här så är en annan kär vän, Roland Schütt illa ute. Han har hörts väldigt ofta på Tyresöradion.

M: Tack Åke Sandin och fortsätt med Radio Tuff och Succékanalen 91,4, så länge skutan kan gå som du brukar såga

Å Tack själv, Monica Schelin!