-- Öh Åke, flytta din Adidasbag, den skymmer svarta tavlan, uppmanades jag ibland av tonåringar. Vid andra tillfällen ombads jag av lyckosamt indoktrinerade elever att flytta på min ”Pumabag”. I verkligheten var Adidasen en ICA-påse, Puman en papperspåse från Konsum. Jag bär ännu omkring mina papper i påsar, kan knappt stava till attachéväska.
Många av mina indiska vänner tror på återfödelse, några av mina svenska också. Det vore en trösterik lära, om jag bara förstod hur man skulle ta sig upp om man återföddes som råtta i Calcuttas slum. Men om den stämmer torde jag i ett tidigare liv ha varit bag-lady i New Yorks slum.
I ett annat liv skulle jag då säkert ha varit tiggare i Bombay. För som tiggare är jag begåvad. Jag minns ännu --fast med blandade känslor-- hur jag på 1980-talet fick en massa solidariska människor att skänka en tusenlapp var. Det gällde filmen ”The Nuclear War Film” som den brittiske filmaren Peter Watkins planerade. Han hade på 1960-talet gjort ”The War Game”. Den skildrade ett kärnvapenfall på England. Den var så realistisk att den ansågs vara en fara för de militära metoderna och alltså förbjöds av producenten BBC för visning i all världens TV. Amerikanerna gav i alla fall fílmen en Oscar.
Nu ville Watkins vara oberoende av censursuget etablissemang och göra nästa kärnvapenfilm med stöd av folkrörelserna. Det var ju en fin tanke och Tuff och Svenska Freds gjorde berömvärda insatser. Men under arbetets gång retade sig Watkins alltmera på snuttifieringen i medierna. Visst gjorde han en film men den blev fjorton (!) timmar lång och fick namnet ”Resan”. Den hade i alla fall världspremiär under dagarna tre på Bio Forellen i Tyresö. Mina kontakter med filmare har inte alltid varit helt harmoniska.
Mycket mera framgångsrik har jag varit när jag i åratal tillhört det aktiva tiggargäng som heter Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). Det är otroligt många jättefina projekt Tuff har kunnat finansiera i Indien, men också i Bolivia, Eritrea och Ecuador. Massor av skolbyggnader, brunnar, mangoträd och mycket annat. Under 1990-talet skickade Tuff till Indien omkring en miljon kronor per år, pengar som i Indien gav mångfalt större resultat än de skulle kunna få här hemma. Inte dåligt av en lokalförening utan någon enda avlönad.
De senaste åren har de indiska projekten handlat om Dharampur. Det är ett bergigt och tidigare försummat område med ett par hundra små byar, bebodda av stambefolkningen (tribals), som av indiska partners kallas för ”de fattigaste av de fattiga”. Där har Tuff bland annat finansierat sex skolor. En av dessa, Virekshetra, behöver vatten, en bristvara i tredje världen. Det finns en brunn 600 meter från skolan. Nu behöver man anlägga en vattenledning från brunnen till skolan, en diselmotor med pump och ett pumphus. Det hela kostar 12 000 kr.
Det är alltså det vi tigger om just nu. Insättningar kan göras på Tuffs insamlingskonto, pg 793636 – 2.
Lyckas vi med det här har jag en förhoppning om nästa liv. Att från tiggare och bag-lady bli kvinnlig elitspelare i tennis, nästa generations Kim Clijsters, som jag beundrar mycket. Då blir jag mångmiljonär och lovar att skänka minst 90 procent av mina inkomster till den alltid utfattiga fredsrörelsen. Jag lovar också att ha racketar, bollar och andra tillbehör i Konsum- och ICApåsar.
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1049) 2005-10-09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar