Kanske har Radio Tuff en gång gjort en litteraturhistorisk insats. Det var redan sommaren 1986. Då intervjuades Roland Schütt tre söndagar i rad. När han sedan utfrågades av journalister om hur det kom sig att han vid 76 års ålder debuterade som författare med succéboken ”Kådisbellan” hänvisade han till Radio Tuff och tillade:
-- Efteråt sa den där Åke till mig, att nu går du för fan hem och skriver en bok om det du har berättat här, och då gjorde jag det.
Sedan blev det också en film av Kådisbellan. Den fick en guldbagge som bästa svenska film ett år på 1990-talet.
Roland gjorde i många år enastående insatser för Tuff. I somras satt han på scenen i Tyresö Centrum och auktionerade bort sina annorlunda konstverk. Intäkterna skänkte han sedan till Tuff och Tyresö konstförening. Flera av de skyltar och tavlor vi i Tuff använder är utformade av honom.
Han var också väldigt generös och stödde ekonomiskt Tuff och närradioföreningen vid åtskilliga tillfällen. När han fyllde jämt uppmanade han sina många vänner att i stället för kristallvaser och ”annan skit” sätta in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Alltså finns det bland tuff-projekten i Indien två brunnar med namnet ”Roland Well” och en ”Roland Pump”.
Roland var ordkonstnär. Han skrev ironiska och rimmade verser om ubåtshysterin och massor av limerickar, som han läste upp vid sina hundratals framträdanden i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4. De flesta handlade om det limerickar ska handla om, till exempel Tyresöhundarnas komplicerade kärleksliv. Men några var fredspolitiska. När Svenska Freds avslöjade Bofors’ skumraskaffärer skrev han:
En kanonfabrikant i Karlskoga
med Boforsvapen knoga och knoga
Han sa varje da’:
”Exporten går bra.
Med licenser är inte så noga”
Och strax före det senaste anfallet på Irak läste han den här limericken i Radio Tuff:
Presidenten i USA
mera olja gärna vill ha
Men han bör tänka på
hur det kanske kan gå.
I Vietnam gick det inte så bra
Den varningen har visat sig mycket befogad.
Roland rycktes inte med av den i dag närmast fjäskande inställningen till det engelska språket utan drev hejdlöst och roligt med avarterna i denna kulturimperialism. Framförallt var han full av humor med en stark ambition att glädja sina medmänniskor. Han var trots sin höga ålder minst av allt någon gnällgubbe. Hans positiva inställning syntes på hans brevpapper som var prytt med devisen: ”Liver är härligt –med hänsyn till alternativet”.
Under många år var han också ankare i de ständigt återkommande halvtimmarna med historier och limerickar på Succékanalen 91,4. Så sent som i september var han med i en sådan snusketöromgång. En av de andra i detta berättargäng sa vid meddelandet om Rolands bortgång:
-- Det är jättesorgligt, men tänk va’ jävligt roligt det blir i himlen nu.
Nu trodde Roland varken på himmel eller helvete. Han var socialist och pacifist. När jag förra året i en intervju för Succékanalen 91,4 frågade honom vad han trodde på, svarade han:
--Jag tror på Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff), alltså på internationell solidaritet och icke-våld
Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, var en Rolands många vänner och har redan kommenterat, bland annat med orden: ”Han levde inte bara ett långt liv utan ett fullvärdigt liv. Han är borta men han finns i våra hjärtan liksom hans budskap om fred, kärlek och broderskap”
Denna insikt minskar litegrann saknaden efter en mycket kär vän och oförglömlig människa, som dog den 25 oktober 2005, 92½ år gammal..
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1052) 2005-10-30
söndag, oktober 30
lördag, oktober 29
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1052) 05-10-30 till....
....till professor Sverker Sörlin, som i DN (23/10) bland annat skriver: ”I USA föreslår chefen för Homeland Security nya specialstyrkor som svar på ’Katrina’. Kanske kan även miljöskyddet militariseras? Samtidigt dör i år två och en halv miljon människor i hiv/aids. Den verkliga dödsmaskinen är torka och svält i fattiga regioner, inte orkaner och regn i de rika”
....till den indiska professorn Gita Sen, som enligt Stefan Jonsson i DN (28/10) bland annat säger: ”USA är vad det är, i händerna på en militär-industriell sammansvärjning, och som alla imperier i förfall är USA farligt”. Gita Sen undrar om Europa är upplysningens banerförare eller imperiets tjänarinna. Tvehågsenheten förklarar hon så här: ”Förintelsen blir bearbetad och genomlyst. Men kolonialismens förbrytelser är ouppklarade. Värre, de fortgår”
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu skrivit till Strandskolan och gratulerat dem för deras fina Öppet hus för projekten i Indien. Han skriver bland annat: ”Låt mig passa på att tacka Strandskolan och många andra svenska systerskolor som år efter år har arbetet för dessa fattiga skolor i osynliga och bortglömda trakter belägna tusentals mil från Sverige. Svenska systerskolor och Tuff har möjliggjort undervisning för barn till analfabeterna i Dharampurs många små byar. Det är den första generationen där som det senaste decenniet har trätt i läskunnightens värld. Men ännu viktigare är andan bakom de ansträngningar som koordineras av Tuff. Ni alla ger nytt hopp till elever och lärare och ger oss mycken styrka”. Bhikhu har också skrivit om sin just bortgångne svenske vän Roland Schütt. Om detta citeras han senare i veckans krönika
....till SvT 2, som i tisdags (25/10) hade en intervju med Boris Grigorjev, som skrivit boken ”Med Säpo i hälarna”. Han var nämligen KGB-agent vid Sovjets Stockholmsambassad 1977-82. Han hävdar att den i Blekinge 1981 grundstötta ubåten U 137 felnavigerade. I Radio Tuff för fyra veckor sedan togs Grigorjevs synpunkter upp av Hampus Eckerman.
....till de amerikanska antikrigs-aktivisterna –en snabbt växande skara-- som på tusentals platser i USA har protesterat i veckan, bland annat med ickevålds-metoder. De har haft svarta armbindlar som ska påminna om de 2000 amerikaner som nu dödats i Irak men också om de kanske 50 gånger så många irakier som dödats. Så här har det låtit: ”Alltför länge har Amerika tillåtit denna kriminella administration att komma undan med mord. Det är nog nu. Det är hög tid att börja praktisera civilmotstånd i stor skala”
....till de tuff-aktivister som fanns i Tyresö centrum i måndags på FN-dagen den 24 oktober
....till f d riksdagsledamoten Karin Wegestål, som kommenterar förra veckans Radio Tuff: ”Ingvar Carlsson är värd sina rosor för att han nu skriver om behovet av att stärka FN!” Hon påminner om att Natoanfallet på Jugoslavien 1999 var emot internationell rätt, eftersom det inte hade auktoriserats av FN. Tillsammans med Shridat Ramphal påpkade då Ingvar Carlsson i International Herald Tribune (1999-04-06) detta. Han är värd en jättestor bukett rosor för sitt mod, menar Karin Wegestål
....till Shora Esmailian, 24, som imponerade stort, när hon i Tuff-lokalen i onsdags (26/10) berättade om Palestina, muren och det arbete som hon och andra utför i ISM, International Solidarity Movement. Hon förenade engagemang med saklighet och kunnighet och svarade tåligt på alla de många frågorna
....till Tyresökören, som under Kina Sellergrens skickliga ledning nu firar 30-årsjubileum med föreställningar i restaurang Masten i dag (30/10), torsdag 10 november kl 19 och söndag 13 november kl 15. Genrepet i torsdags lovar jättefin öronfröjd och underhållning.
...till nästa Tuff-möte, som i samarbete med ABF äger rum på onsdag 2 november kl 19 i Kulturcaféet Bollmora föreningsgård. Inledare är den kände journalisten Salam Karam, som är född i Irak och har synpunkter både på USA krig och ”terrorismen”. Han har bland annat stuckit ut huvudet i sin kritik av svenska moskéers dubbla budskap. Alla är hjärtligt välkomna!
....till den sympatiske och tekniskt kunnige Theodor Lindgren, som i Diana Arróspides och Åke Sandins frånvaro ryckt in och räddat den här sändningen
...till Tuff-styrelsen, som tillbringade lördagförmiddagen på styrelsemöte
Roland Schütt
(Direkt efter Rolands bortgång skickade Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, följande):
When Koki and I went to greet ROLAND SHÜTT first time at his residence about two decades ago, the words coming from his mouth were: ' I love both of you - Koki and Bhikhu.' These words are still ringing in my ears, though Roland is dead. These were the uniform words coming from Roland's heart, when ever we met him, during the three joint visits of Sweden of Koki & me and four more visits of mine.
Roland came all the way to Petersens in 1992 [?], to show us the film - the best of the year in Sweden - based on his child - hood memories. What a gesture in modesty! What an affection!
When Roland was 70, he [ his friends & relatives] gave Koyata Balwadies a hand - pump.
When Roland was 80, he [ his friends & relatives] gave a well to a Dharampur village.
When Roland was 90, he [ his friends & relatives] gave a well to a Kaprada village.
I met Roland briefly in last May in Tyreso Centrum, when he was auctioning all the creations of his life. The income from the sale went to Tuff. His philosopher - like graceful face reappears in front of me. What a spirit! He was so alert and witty as always, all through - out the auction. I feel so satisfied from within, that I could meet and talk to Roland and attend that memorable function - perhaps the last one, during his distinguished carrier.
We have in our Bilpudi [Dharampur] office, the framed drawing of Roland, with broken gun and the momento:
MAKE LOVE - NOT WAR
Ake purchased the piece in the auction and gave away the same to me, as a present for Koki. Great!
Roland Schütt lived not only a long life, but lived a full life. He has gone, but he is in our hearts - ever; more so, his message of peace, love & brotherhood.
Bhikhu Vyas
When Koki and I went to greet ROLAND SHÜTT first time at his residence about two decades ago, the words coming from his mouth were: ' I love both of you - Koki and Bhikhu.' These words are still ringing in my ears, though Roland is dead. These were the uniform words coming from Roland's heart, when ever we met him, during the three joint visits of Sweden of Koki & me and four more visits of mine.
Roland came all the way to Petersens in 1992 [?], to show us the film - the best of the year in Sweden - based on his child - hood memories. What a gesture in modesty! What an affection!
When Roland was 70, he [ his friends & relatives] gave Koyata Balwadies a hand - pump.
When Roland was 80, he [ his friends & relatives] gave a well to a Dharampur village.
When Roland was 90, he [ his friends & relatives] gave a well to a Kaprada village.
I met Roland briefly in last May in Tyreso Centrum, when he was auctioning all the creations of his life. The income from the sale went to Tuff. His philosopher - like graceful face reappears in front of me. What a spirit! He was so alert and witty as always, all through - out the auction. I feel so satisfied from within, that I could meet and talk to Roland and attend that memorable function - perhaps the last one, during his distinguished carrier.
We have in our Bilpudi [Dharampur] office, the framed drawing of Roland, with broken gun and the momento:
MAKE LOVE - NOT WAR
Ake purchased the piece in the auction and gave away the same to me, as a present for Koki. Great!
Roland Schütt lived not only a long life, but lived a full life. He has gone, but he is in our hearts - ever; more so, his message of peace, love & brotherhood.
Bhikhu Vyas
söndag, oktober 23
DOM DÄR ”ONDA” FINNS –MEN INTE HÄR?
Lasse Berg är en av våra främsta kännare av situationen i tredje världen. Han har bland annat bott länge i Afrika och betraktas med rätta som en vän av denna kontinent. Därför måste man kanske tro honom, när han i Dagens Nyheter förra söndagen (16/10) skriver, att många afrikaner är besatta av onda andar.
Författaren Ahmadou Kourouma från Elfenbenskusten citeras av Berg: ”I Afrika finns det inte en enda statschef som inte har sin egen magiker eller marabout; magisk och politisk makt är i stort sett samma sak”
Lasse Berg recenserar en bok av Stephen Ellis och Gerrie Ter Haar, experter på Afrikas politik och religion. De hävdar att i Afrika finns det myriader av religiös populärlitteratur och en massa kristna och muslimska väckelsepredikanter som skor sig på folks rädsla och osäkerhet. Spridd över hela kontinenten är den kongolesiske pastorn Mukendis bok ”Ryckt ur Satans klor”. Mukendi påstår att han ammats av en sjöjungfru och en gång gavs till djävulen av sin trollkarl till pappa. Han påstår sig ha besökt en jättelik internationell flygplats som finns under jorden i Kongos huvudstad Kinshasa. Den används av häxdoktorer som påverkar livet för människorna där ovan. Han försäkrar att under alla Afrikas städer bedriver fallna änglar, magiker, häxdoktorer och andra hemska typer sin verksamhet. De skickar upp moderna grejer till människor för att skapa kaos, så de kan stjäla, döda och förstöra.
Lasse Berg skriver: ”I nästan varje afrikanskt land finns grupper av vigilantes, krigsherrar med sina privatarméer, organiserade gangstergäng, miliser och medborgargarden. De har alla en sak gemensamt: ett starkt andligt drag, där ritualer och bruk av amuletter och mediciner spelar stor roll”
Det tycks finnas ett enormt behov av att uppfinna onda krafter och även i väst har begreppet ”ondska” blivit supermodernt också i den sekulära och politiska jargongen. Den lilla aparta –och mentalsjuka?-- grupp som kallar sig satanister är kanske inte så extrem i alla fall.
Vad var det egentligen som på 1990-talet hände i Somalia, ett land som då slets sönder av inbördeskrig? USA försökte intervenera men det gick inget vidare, Vi minns de vidriga bilderna av den döde amerikanske soldaten som mellan jublande människor släpades efter en bil på Mogadishus gator. Det var väldigt synd om hans anhöriga och släktingarna till ett tjugotal andra amerikaner som dödades under raiderna. Men det var inte många som beklagade de tusental somalier som dödades under den amerikanska insatsen.
En av dem som amerikanerna då var ute efter var Abdi Hassan Awale. Han arresterades i veckan av svensk polis men släpptes efter häktningsförhandlingar. Det är jättefint med en internationell rättsordning men bygger den inte på den indelning vi självgoda i väst gör mellan ”onda” och goda krigförande?
Ser på Dagens Nyheters kultursida (22/10) att Kjell Albin Abrahamsson citeras i fetstil. ”Som politisk propagandist är han en katastrof” har Abrahamsson i Expressen sagt om Harold Pinter. Och DN är inte sen att påpeka, att ”Pinter är vice ordförande i en förening som försvarar massmördaren Slobodan Milosevic”. Visst kör Pinter i sina politiska uttalanden med ovanligt raka puckar, men vad han främst vänt sig mot är det västliga hyckleriet. Eftersom offren för västliga bomber tillhör den ”onda” sidan behöver de inte räknas och de som gör motstånd mot västlig militär aggression kallas massmördare och terrorister De skall bums släpas inför västligt dominerade domstolar.
Låt oss i DN-kulturens anda bortse från hyckleriet. Det känns ju så jättefint att ständigt få tillhöra de goda i en värld så full av påstådd ”ondska”.
----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1051) 2005-10-23
Författaren Ahmadou Kourouma från Elfenbenskusten citeras av Berg: ”I Afrika finns det inte en enda statschef som inte har sin egen magiker eller marabout; magisk och politisk makt är i stort sett samma sak”
Lasse Berg recenserar en bok av Stephen Ellis och Gerrie Ter Haar, experter på Afrikas politik och religion. De hävdar att i Afrika finns det myriader av religiös populärlitteratur och en massa kristna och muslimska väckelsepredikanter som skor sig på folks rädsla och osäkerhet. Spridd över hela kontinenten är den kongolesiske pastorn Mukendis bok ”Ryckt ur Satans klor”. Mukendi påstår att han ammats av en sjöjungfru och en gång gavs till djävulen av sin trollkarl till pappa. Han påstår sig ha besökt en jättelik internationell flygplats som finns under jorden i Kongos huvudstad Kinshasa. Den används av häxdoktorer som påverkar livet för människorna där ovan. Han försäkrar att under alla Afrikas städer bedriver fallna änglar, magiker, häxdoktorer och andra hemska typer sin verksamhet. De skickar upp moderna grejer till människor för att skapa kaos, så de kan stjäla, döda och förstöra.
Lasse Berg skriver: ”I nästan varje afrikanskt land finns grupper av vigilantes, krigsherrar med sina privatarméer, organiserade gangstergäng, miliser och medborgargarden. De har alla en sak gemensamt: ett starkt andligt drag, där ritualer och bruk av amuletter och mediciner spelar stor roll”
Det tycks finnas ett enormt behov av att uppfinna onda krafter och även i väst har begreppet ”ondska” blivit supermodernt också i den sekulära och politiska jargongen. Den lilla aparta –och mentalsjuka?-- grupp som kallar sig satanister är kanske inte så extrem i alla fall.
Vad var det egentligen som på 1990-talet hände i Somalia, ett land som då slets sönder av inbördeskrig? USA försökte intervenera men det gick inget vidare, Vi minns de vidriga bilderna av den döde amerikanske soldaten som mellan jublande människor släpades efter en bil på Mogadishus gator. Det var väldigt synd om hans anhöriga och släktingarna till ett tjugotal andra amerikaner som dödades under raiderna. Men det var inte många som beklagade de tusental somalier som dödades under den amerikanska insatsen.
En av dem som amerikanerna då var ute efter var Abdi Hassan Awale. Han arresterades i veckan av svensk polis men släpptes efter häktningsförhandlingar. Det är jättefint med en internationell rättsordning men bygger den inte på den indelning vi självgoda i väst gör mellan ”onda” och goda krigförande?
Ser på Dagens Nyheters kultursida (22/10) att Kjell Albin Abrahamsson citeras i fetstil. ”Som politisk propagandist är han en katastrof” har Abrahamsson i Expressen sagt om Harold Pinter. Och DN är inte sen att påpeka, att ”Pinter är vice ordförande i en förening som försvarar massmördaren Slobodan Milosevic”. Visst kör Pinter i sina politiska uttalanden med ovanligt raka puckar, men vad han främst vänt sig mot är det västliga hyckleriet. Eftersom offren för västliga bomber tillhör den ”onda” sidan behöver de inte räknas och de som gör motstånd mot västlig militär aggression kallas massmördare och terrorister De skall bums släpas inför västligt dominerade domstolar.
Låt oss i DN-kulturens anda bortse från hyckleriet. Det känns ju så jättefint att ständigt få tillhöra de goda i en värld så full av påstådd ”ondska”.
----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1051) 2005-10-23
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1051) 05-10-23 till....
....till Tyresöbon och förre statsministern Ingvar Carlsson som inför FN-dagen i sin krönika i Tyresö Nyheter skriver om behovet av att stärka och reformera FN. Han hoppas också på att frivilliga organisationer mobiliserar för en hållbar utveckling och tillägger: ”Vi har ett bra föredöme i vår kommun. Tyresö Ulands- och Fredsförening, TUFF, har i många år arbetat för att vi skall bli medvetna och engagerade mot orättvisor i världen samt framförallt, att krig och våld skall bannlysas som medel att lösa konflikter”
....till senaste numret av Tyresö Nyheter, som har en intervju med Åke Sandin, där både Tuff och Svenska Freds nämns positivt. Samma tidning ger också Tyresöradion spaltutrymme.
....till elever och lärare i Strandskolan som den 12 oktober vid sitt Öppet hus för Tuffs projekt i Indien jobbade in 23 232 kr. Det meddelas nu av Mia Tranehed, en av de många duktiga lärarna
....till insändarsidan i senaste Mitt i Tyresö, där signaturen ”Mormor med barn i Strandskolan”. skriver om dagsverken. Hon menar helt riktigt att Strandskolans ”Öppet hus” för Indien var föredömligt, eftersom eleverna där fick utförlig information om tuff-projekten av engagerade och kunniga lärare.
...till den norske juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl som nu skrivit en bok om den israeliske kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu, som satt inspärrad i 18 år, därav 12 år i isoleringscell. I 16 år brevväxlade Heffermehl med Vanunu och träffade honom för första gången i april 2004, när `Vanunu blev villkorat frigiven. En ros också till Valentin Sevéus, som tipsat Radio Tuff om boken
....till årets nobelpristagare i litteratur, engelsmannen Harold Pinter som inte skräder orden i tidningen The Independent (14/10): “Vi intalas att ‘den fria världen’, representerad av USA och Storbritannien, är annorlunda än resten av världen, eftersom våra handlingar är dikterade och sanktionerade av en moralisk auktoritet och en moralisk lidelse accepterad av någon som kallas Gud. En del människor kan finna det svårt att fatta det men för Usama bin Laden är det lätt”. Om anfallskriget på Irak är Pinter mycket tydlig: ”Ett banditföretag, en handling av flagrant statsterrorism, som kännetecknas av absolut förakt för begreppet internationell rätt. En godtycklig militär aktion inspirerad av en serie lögner ovanpå lögner och en omfattande manipulering av medierna och alltså av allmänheten. En handling för att befästa amerikansk militär och ekonomisk kontroll av Mellanöstern, maskerad -- sedan alla andra rättfärdiganden fallerat—i en sista utväg som ’frigörelse’. Ett formidabelt försvar av militärt våld ansvarigt för dödande och lemlästande av tusen och åter tusen av oskyldiga människor. En oberoende och helt objektiv beräkning av antalet dödade irakiska civila i den medicinska tidskriften The Lancet uppskattar siffran till uppemot 100 000. Men varken USA eller England bryr sig att räkna irakiska döda. Som general Tommy Franks i det amerikanska överkommandot uttryckte det: ’Vi räknar inte lik’. Vi har drabbat det irakiska folket med tortyr, klusterbomber, utarmat uran, elände och förnedring och kallar det för ’införa frihet och demokrati i Mellanöstern’. Men som vi alla vet har vi inte blivit välkomnade med de förväntade blommorna. Vad vi har ställt till med är ett våldsamt och oupphörligt motstånd, lemlästning och kaos”. Det kommer att bli intressant att höra vad Pinter kommer att säga när han i december mottar nobelpriset i Stockholm.
....till Bernt Jonsson, fredsaktivist i Uppsala under många år och tidigare bland annat ordförande i Kristna Freds. Han tycker att vi i Radio Tuff är väl pessimistiska beträffande icke-våldets nuvarande status. Han menar att den icke-våldsliga försvarsformen gör framsteg och bevisar det med några av sina artiklar i New Routes, organ för Life & Peace Institute. Kanske får vi höra Bernt i nästa veckas Radio Tuff
....till tuff-aktivisterna Gunnar Petersen och Sylvia Ljungdahl, som i torsdags (20/10) hos IOGT-NTO i Stockholm informerade om TUFF och med diabilder om föreningens omfattande projekt i Indien
....till en tuff svensk tjej med iranska rötter, Shora Esmailian, som nu på onsdag den 26 oktober inleder ett möte om Palestina och muren i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Shora hörs också om en stund här i Radio Tuff
....till Tuff-aktivister, som i morgon måndag 24 oktober finns i Tyresö Centrum kl 15-18 med anledning av FN-dagen. Onsdag den 2 november inbjuds alla till Bollmora föreningsgårds Kulturcafé, där den kände journalisten Salam Karam inleder ett möte om Mellanöstern. Och på lördag 29 oktober kl 9.30 är det öppet styrelsemöte i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80
....till Sylvia Ljungdahl och Monica Schelin, som nu skickat ut en vädjan till medlemmar som ännu inte betalat medlemsavgiften till Tuff för 2005. Den är 200 kr för enskild och bara 80 kr för annan på samma adress. Den sätts in på pg 16 01 37 – 6. I avgiften ingår regelbundna utskick av Tuff-kalendarier och TUFF-bladet samt fredstidningen PAX.
....till de allt flera solidariska människor som hörsammat uppropet om att förse en av Tuff-skolorna i fattiga Dharampur i Indien med vatten. Redan har 9 735 kr satts in på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2. (Märk med ”vatten”!) Hela kostnaden är ca 12 000 kr, så vi är nästan helt framme. Bra va?
....till senaste numret av Tyresö Nyheter, som har en intervju med Åke Sandin, där både Tuff och Svenska Freds nämns positivt. Samma tidning ger också Tyresöradion spaltutrymme.
....till elever och lärare i Strandskolan som den 12 oktober vid sitt Öppet hus för Tuffs projekt i Indien jobbade in 23 232 kr. Det meddelas nu av Mia Tranehed, en av de många duktiga lärarna
....till insändarsidan i senaste Mitt i Tyresö, där signaturen ”Mormor med barn i Strandskolan”. skriver om dagsverken. Hon menar helt riktigt att Strandskolans ”Öppet hus” för Indien var föredömligt, eftersom eleverna där fick utförlig information om tuff-projekten av engagerade och kunniga lärare.
...till den norske juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl som nu skrivit en bok om den israeliske kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu, som satt inspärrad i 18 år, därav 12 år i isoleringscell. I 16 år brevväxlade Heffermehl med Vanunu och träffade honom för första gången i april 2004, när `Vanunu blev villkorat frigiven. En ros också till Valentin Sevéus, som tipsat Radio Tuff om boken
....till årets nobelpristagare i litteratur, engelsmannen Harold Pinter som inte skräder orden i tidningen The Independent (14/10): “Vi intalas att ‘den fria världen’, representerad av USA och Storbritannien, är annorlunda än resten av världen, eftersom våra handlingar är dikterade och sanktionerade av en moralisk auktoritet och en moralisk lidelse accepterad av någon som kallas Gud. En del människor kan finna det svårt att fatta det men för Usama bin Laden är det lätt”. Om anfallskriget på Irak är Pinter mycket tydlig: ”Ett banditföretag, en handling av flagrant statsterrorism, som kännetecknas av absolut förakt för begreppet internationell rätt. En godtycklig militär aktion inspirerad av en serie lögner ovanpå lögner och en omfattande manipulering av medierna och alltså av allmänheten. En handling för att befästa amerikansk militär och ekonomisk kontroll av Mellanöstern, maskerad -- sedan alla andra rättfärdiganden fallerat—i en sista utväg som ’frigörelse’. Ett formidabelt försvar av militärt våld ansvarigt för dödande och lemlästande av tusen och åter tusen av oskyldiga människor. En oberoende och helt objektiv beräkning av antalet dödade irakiska civila i den medicinska tidskriften The Lancet uppskattar siffran till uppemot 100 000. Men varken USA eller England bryr sig att räkna irakiska döda. Som general Tommy Franks i det amerikanska överkommandot uttryckte det: ’Vi räknar inte lik’. Vi har drabbat det irakiska folket med tortyr, klusterbomber, utarmat uran, elände och förnedring och kallar det för ’införa frihet och demokrati i Mellanöstern’. Men som vi alla vet har vi inte blivit välkomnade med de förväntade blommorna. Vad vi har ställt till med är ett våldsamt och oupphörligt motstånd, lemlästning och kaos”. Det kommer att bli intressant att höra vad Pinter kommer att säga när han i december mottar nobelpriset i Stockholm.
....till Bernt Jonsson, fredsaktivist i Uppsala under många år och tidigare bland annat ordförande i Kristna Freds. Han tycker att vi i Radio Tuff är väl pessimistiska beträffande icke-våldets nuvarande status. Han menar att den icke-våldsliga försvarsformen gör framsteg och bevisar det med några av sina artiklar i New Routes, organ för Life & Peace Institute. Kanske får vi höra Bernt i nästa veckas Radio Tuff
....till tuff-aktivisterna Gunnar Petersen och Sylvia Ljungdahl, som i torsdags (20/10) hos IOGT-NTO i Stockholm informerade om TUFF och med diabilder om föreningens omfattande projekt i Indien
....till en tuff svensk tjej med iranska rötter, Shora Esmailian, som nu på onsdag den 26 oktober inleder ett möte om Palestina och muren i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Shora hörs också om en stund här i Radio Tuff
....till Tuff-aktivister, som i morgon måndag 24 oktober finns i Tyresö Centrum kl 15-18 med anledning av FN-dagen. Onsdag den 2 november inbjuds alla till Bollmora föreningsgårds Kulturcafé, där den kände journalisten Salam Karam inleder ett möte om Mellanöstern. Och på lördag 29 oktober kl 9.30 är det öppet styrelsemöte i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80
....till Sylvia Ljungdahl och Monica Schelin, som nu skickat ut en vädjan till medlemmar som ännu inte betalat medlemsavgiften till Tuff för 2005. Den är 200 kr för enskild och bara 80 kr för annan på samma adress. Den sätts in på pg 16 01 37 – 6. I avgiften ingår regelbundna utskick av Tuff-kalendarier och TUFF-bladet samt fredstidningen PAX.
....till de allt flera solidariska människor som hörsammat uppropet om att förse en av Tuff-skolorna i fattiga Dharampur i Indien med vatten. Redan har 9 735 kr satts in på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2. (Märk med ”vatten”!) Hela kostnaden är ca 12 000 kr, så vi är nästan helt framme. Bra va?
lördag, oktober 22
INTERVJU OM 20 ÅRS OAVLÖNAD RADIO
[Monica Schelin (M) intervjuar Åke Sandin (Å). Sänds 30 okt—20 nov 2005 på Succékanalen 91,4]
M. Det är Succékanalen 91,4 du lyssnar på och jag heter Monica Schelin och det kanske kan vara dags igen att fråga ut programledaren Åke Sandin, som ända sen starten av Tyresöradion i slutet augusti 1985 har hörts på 91,4 MHz. Det var 20-årsjubileum för Tyresö närradio i år men det var inget firande, såvitt jag vet. Hur kommer det sig, Åke?
Å. Det beror på den där snålgubben till kassör i närradioföreningen.
M Vad heter den snålgubben?
Å. Åke Sandin. nästa fråga tack.
M. Hur länge har du varit kassör och hur har du klarat det jobbet vid sidan av alla dina tusentals radioprogram
Å En 8-9 år har jag varit kassör nu, men jag struntar i finliret inom bokföringen, det får Kim Larsen hjälpa mig med. Jag bryr mig bara om inkomster, utgifter, fordringar och skulder och det har varit effektivt. Och jag älskar att skriva räkningar, jag älskar att se hur närradioföreningens ekonomi stärks år efter år och jag älskar lyssnare som skickar in gåvor till föreningen, vars plusgiro jag älskar att nämna med passionerad envetenhet. Ta fram papper och penna, kära lyssnare, ska jag nämna det om några minuter.
M Du har sagt att du är en mycket framgångsrik tiggare. Hur då?
Å. Som tiggare är jag begåvad. Hade jag trott på själavandring hade jag varit övertygad om att jag i ett tidigare liv hade varit en indisk proffstiggare i Bombay eller Calcutta. På 1980-talet tiggde jag ihop en massa pengar till en film som den brittiske regissören Peter Watkins skulle göra. Han hade på 1960-talet gjort en film, The War Game” om ett kärnvapenanfall på England. Den var så skakande realistisk, att producenten BBC förbjöd all visning av den på TV. Men amerikanerna gav den en Oscar. Nu ville Watkins göra ”The Nuclear War Film”, alltså på egen hand så att den inte skulle kunna stoppas. Vi fick ihop en massa pengar, men sen visade det sig att den egensinnige Watkins inte ville ”snuttifiera”, som han sa. Filmen blev därför –gud hjälpe!- 14 timmar lång och hette ”Resan” (The Journey). Men den hade i alla fall världspremiär på Biografen Forellen i Bollmora, som filmföreningen så beundransvärt håller vid liv. Väldigt mycket bättre resultat av mina tiggerikampanjer har det blivit när jag ju tillhört dem i Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) som genom åren lyckats få ihop uppåt 20 miljoner kronor till alldeles utomordentliga projekt för många tiotusentals fattiga barn i Indien: skolor, bibliotek, hundratals brunnar och dammar, massor av mangoträd, en medicinfabrik och mycket annat jättebra.
M. I många år besökte du massor av skolor inte bara i Tyresö och informerade med diabilder om de här projekten i Indien och det gjorde ju att många skolor solidariskt engagerade sig.
Å Jo, det var väldigt viktigt för att elever och lärare skulle få en inblick hur eländigt många i tredje världen hade det. Poängen var att de visste vad de jobbade för under dagsverken och att de efteråt fick reda på hur deras injobbade pengar hade använts i till exempel Indien. Jag är inte imponerad av insamlingar som går till jättepotter och man efteråt inte vet vad resultatet blir. I höst träffade jag i Tyresö centrum på elever med insamlingsbössor. De var från min gamla skola Nyboda och de visste egentligen inte vad de jobbade för. ”Nån skola i Pakistan”, sa de och jag tror att det var elevorganisationernas stora insamling det gällde. Vad det sen blir får eleverna aldrig reda på. Om det blir något resultat.
ATT JOBBA OAVLÖNAT
M. Du har i 38 år jobbat intensivt och frivilligt med Tuff, i drygt 20 år varenda eviga vecka med Radio Tuff. Och på elfte året gör du Succékanalen 91,4, den som hörs just nu. Det har blivit mer än 2000 program på Succékanalen, så det är ju praktiskt taget ett heltidsjobb om man också räknar in ditt kassörskap och din distribution av affischer och programblad varje vecka. Hur mycket betalt får du?
Å. Alltför många tror att jag är välbetald. Men det här är frivilligt jobb, alltså oavlönat i den gamla men tyvärr alltmer övergivna folkrörelsetraditionen. Men jag ska inte klaga. Det är en fördel också att jobba gratis. Man har ingen press på sig, behöver inte smöra för överordnade och man riskerar inte löneavdrag. Och jag får omkostnader, till exempel telefon, betalda. Kanske är jag lite extra tålig efter mina många år i den fattiga fredsrörelsen. När jag för länge sen var ordförande i Svenska Freds fick jag inte ens omkostnader betalda. Dessutom finns det ju andra i närradioföreningen som gör viktiga frivilliga insatser. Till exempel Delby och Diana Arróspide, våra unga duktiga tekniker, Sven-Ingvar Svensson som gör ett fint jobb som ordförande i närradioföreningen, Jan Känngård som håller på att modernisera tekniken, Anna Steele Karlström och Sven A Svennberg som gjort program för sina respektive partier, Nybodaläraren Niclas Jonsson, som ännu håller i gång Nybodaelevernas sändningar, Radio X3M. Med flera.
M. Om du nu inte har något ekonomiskt egenintresse, varför är du då så ivrig att ständigt tacka lyssnare som sätter in pengar på närradioföreningens plusgiro
Å. Föreningen behöver ju pengar särskilt som vi nu ska försöka förbättra tekniken och kanske införa webradio. Det är också en slags mätare på Tyresöradions popularitet. Det är ingenting som är så uppmuntrande som dessa insättningar. Utan dem skulle jag nog lägga av.
M. Sponsorer då?
Å. Ja, dom är jag väldigt tacksam mot. Men det skulle kunna vara flera och jag skulle bli jätteglad om flera än Sven-Ingvar och jag hjälpte till att ragga sponsorer. Det är faktiskt ett mycket prisvärt alternativ till annan reklam. Det kostar knappt två kronor per omnämnande.
M. Kommunen då?
Å Ja, den hjälper till litegrann men någon sa att vi sköter oss så bra själva att vi inte behöver kommunalt stöd. Det jag är besviken på är att tjänstemännen inte utnyttjar radion. Dom kan satsa dyra skattepengar på annonser i lokaltidningen och informationsbroschyrer och på kommunal hemsida men gratismöjligheten 91,4 MHz nonchalerar man märkligt nog. Det finns kanske en övertro på att det som är gratis inte är effektivt. Kostar det så smakar det, sägs det. Ju obehagligare medicin desto mer botar den, tror vi. Nej, våra fritidspolitiker har jag mycket större förtroende för. Dom är vana vid att ställa upp i alla väder och det gör dom. Kyrkans många tjänstemän är jag också förvånade över. Varför kan man inte på Tyresöradion få höra religiösa program från Tyresös i särklass största förening Svenska kyrkan, som dessutom har en massa avlönade tjänstemän?
FRIVILLIGT FOLKRÖRELSEARBETE I KRIS?
M. Annat du är besviken på?
Å. Nja, jag försöker ju att inte vara en alltför gnällig gubbe. Men det är lite dystert att inte flera föreningar orkar utnyttja radion. Leve jazzklubben,Tuff, Nyboda och Pablo Neruda!
M. Men Åke Sandin, kan det inte bero på att du gör så många radioprogram med aktivister från Tyresös föreningar.
Å. Vid närradions tillkomst på 1980-talet var ju syftet att ge föreningar och folkrörelser en möjlighet att föra ut sina budskap, bli ett nödvändigt mediealternativ. Därför har jag med en viss frenesi intervjuat massor av aktiva från uppåt hundra av Tyresös duktiga föreningar. Men det skulle ju vara ännu mycket bättre om flera föreningar ville ha egna sändningar. Cirka 45 av Tyresöföreningarna är dock stödmedlemmar i närradioföreningen. Flera är välkomna och årsavgiften är 300 kr. Visst ja, Tyresö närradioförenings plusgiro lovade jag att uppge. Här kommer det: 491 57 21 -7. Det finns också på dom affischer och programblad som trycks upp varje vecka. Och dessutom på radions hemsida www.listen.to/tyrsling
M: Vem sköter hemsidan?
Å. Det gör Bengt Citron med den äran. Han sköter också Tuffs hemsida.
M: Där finns det ju numera bilder på dem du intervjuar. Vem fixar det.
Å Jag har blivit med digitalkamera, men det är Bengt Citron som sköter finliret vid datorn. Och han är sedan många år ett av ankarna i det ständigt återkommande och historieberättande gubbgänget.
M: Det ryktas om att ni där ägnar er åt en ny partibildning.
Å: Du tänker på GI, Gubbinistiskt Initiativ. Men vi har inte bestämt oss ännu för att ställa upp i nästa års val. Till och med organisationens namn är omstritt. Ett annat förslag på namn är GRIS, Gubbar Rätt i Samhället, och det finns förslag på ännu häftigare förkortningar.
M: Var får ni alla historierna från?
Å Ganska många skickas in av lyssnare, förbluffande många av damer, så jag har förlorat mina romantiska illusioner om er kvinnor. Inte berättade min mamma och mina fastrar fräckisar, inte. Det finns ju typiska genrer för historier, till exempel barnhistorier, åldringshistorier, blondinhistorier, Norgehistorier, gubbe-i-skåp-historier, Sankte Per-historier och så vidare.
M Har du några favoriter
Å. Nunnehistorier kanske men det kan bero på att man i min ålder föredrar fromma flickor. Dom skapar ingen prestationsångest hos oss gamla pojkar.
M. Vad är roligast med att hålla på varje vecka sen över tio år tillbaka att intervjua människor här i trakten?
Å Det är mycket som är roligt. Människor och deras öden är fascinerande. Och i Tyresö bor folk med rötter på så många olika håll. På 91,4 har alltså människor från alla svenska landskap hörts och likaså folk från 60-70 olika länder. Det har lärt mig mycket, förhoppningsvis också lyssnarna. Ändå är det något speciellt att få prata med Tyresös urinvånare, dom som minns torpen och den tid då kommunen inte ens hade 5000 invånare. En av de många intervjuer jag ännu minns med glädje var till exempel med förre fjärdingsmannen Josef Malmsäter, en verklig profil i Trollbäcken.
ÖVER TUSEN RADIO TUFF
M. Den här veckan hör vi sändning nr 1051 av Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar. Varför gör du ännu Radio Tuff, Åke Sandin?
Å: Jag gillar radio jättemycket. Och jag gillar frivilligt folkrörelsearbete i allmänhet och Tuff i synnerhet. Sedan många år är jag inte med i styrelsen så jag kan utan att skryta berätta om allt det beundransvärda som föreningen gör och planerar, hålla kontakt med internationella partners inte minst i Indien, där Tuff i 35 år har finansierat omfattande och alldeles utmärkta projekt. Lyssnar man på Radio Tuff får man varje vecka reda på allt som Tuff håller på med och planerar. Det är en väldigt aktiv förening
M: Du delar i varje sändning ut en massa ”veckans rosor”. Har du blivit mysgubbe?
Å: Hellre mys- än gnällgubbe. Det gnälls tillräckligt ändå. Och det är viktigt att de som gör bra grejer eller skriver något bra blir hyllade. Hellre försöka tända ett ljus än att bara förbanna mörkret
M: Får du själv någon uppmuntran för det här envetna och oavlönade radiojobbet?
Å: För Succékanalen 91,4 får jag ibland glada tillrop från snälla människor. Men det är mera sällsynt beträffande Radio Tuff.
M: Det har sagts att Radio Tuff har blivit en institution, något man förväntar sig vara hörvärt varje vecka och därför inte behöver kommentera.
Å: Det är möjligt att det är så -- ungefär som man inte tackar försäkringskassan för att de skickar ut pengar till oss panschisar varje månad.
M: Den där mysigheten stämmer dåligt med beteckningen Radio Tuff.
Å: Jo men det är inte bara rosor i programmet utan många verkligt tuffa inslag. Lyssna på Hampus Eckerman till exempel som hörts i över tio år i Radio Tuff. Visserligen pratar han ibland om trädgårdstomtar, marscherande pingviner och liknande men oftast är ju han ju mycket skärpt och radikal, rentav provocerande. Och mina egna krönikor ligger ju inte heller alltid i den trygga mittfåran, där alla opportunister trängs bland köttgrytorna. Men jag har förmånen att vara oavlönad och behöver inte snegla dit.
M: För ett tag sen i Radio Tuff tog du och Hampus Eckerman upp den gamla hysterin över alla ryska ubåtar som påstods vimla i svenska vatten. Då för 10-20 år sen ansågs Radio Tuff av en del att vara Moskvas röst.
Å: Ja, det var av troskyldiga som barnatrodde på de ständiga medieskrönorna om påstådda ubåtar. Så än i dag är det nödvändigt att påminna om hur skamligt vilseledda många kan bli när man skrämmer upp oss också utan sakliga bevis. ”Krigets första offer är sanningen” är ett känt uttryck. Det borde kompletteras med att krigsförberedelsernas första offer också är sanningen. Redan i sin banbrytande bok ”Ubåtsvalsen” för 20 år sen påstod Ingemar Myhrberg att den svenska behandlingen av ubåtsaffärerna var den största utrikespolitiska skandalen i svensk efterkrigshistoria. Det är fortfarande en skandal att press och nutidshistoriker inte har gjort upp med desinformationen från den tiden. Det skulle räcka till åtskilliga avslöjande doktorsavhandlingar i historia och journalistik. Fast journalisterna var --med några få lysande undantag-- de som vältrade sig mest vällustigt i bottenslammet, så de vill väl helst glömma sin mångåriga lögnpropaganda.
M: Å andra sidan påminner du ofta om förbrytelserna mot krigens förlorare som härom veckan när du nämnde de tyska flyktingbarnens usla behandling i Danmark 1945 Varför det?
Å: Därför att så många opinionsbildare finns i västliga segermakters tross. Där stortrivs trendnissarna. I teorin begår segrare aldrig krigsförbrytelser. Som regel är det förlorarna som döms, avrättas eller skakar galler.
M: Men vad har det att göra med Radio Tuff och din strävan att befrämja fred och icke-våld
Å: Det har det i högsta grad. Så länge vi sväljer den gängse propagandan om att segrarna är ädla hjältar, riddare av den skinande blanka rustningen, som rättfärdigt dödar miljoner av ”onda”, skurkaktiga motståndare, också deras kvinnor och barn, kommer krig att framstå som jättebra och efterföljansvärt. Hade amerikanerna vetat, hur allierade bombningar under andra världskriget dödade miljoner oskyldiga japanska och tyska civila, hade bombmattorna över Vietnam opinionsmässigt varit svåra att genomföra. Eller bombkrigen mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak de senaste åren. Hade tyskarna vunnit kriget och Hollywood nu legat i Berlin, ja då hade väl Radio Tuff kanske varit ganska ensamt att påminna om judarnas grymma öde och andra tyska förbrytelser.
M. Vad har varit tråkigast och värst med radiojobbet?
Å. Det allra värsta har utan tvekan varit att ha förlorat kära vänner och för radion oerhört värdefulla människor. Jag tänker på berättarbegåvningen Ebbe Björkman som gjorde uppåt hundra program om döda svenska poeter. Och den tekniskt kunnige och ständigt hjälpsamme Edmundo Arróspide som var min radiokompis i över tio år. Och när vi spelar in det här så är en annan kär vän, Roland Schütt illa ute. Han har hörts väldigt ofta på Tyresöradion.
M: Tack Åke Sandin och fortsätt med Radio Tuff och Succékanalen 91,4, så länge skutan kan gå som du brukar såga
Å Tack själv, Monica Schelin!
M. Det är Succékanalen 91,4 du lyssnar på och jag heter Monica Schelin och det kanske kan vara dags igen att fråga ut programledaren Åke Sandin, som ända sen starten av Tyresöradion i slutet augusti 1985 har hörts på 91,4 MHz. Det var 20-årsjubileum för Tyresö närradio i år men det var inget firande, såvitt jag vet. Hur kommer det sig, Åke?
Å. Det beror på den där snålgubben till kassör i närradioföreningen.
M Vad heter den snålgubben?
Å. Åke Sandin. nästa fråga tack.
M. Hur länge har du varit kassör och hur har du klarat det jobbet vid sidan av alla dina tusentals radioprogram
Å En 8-9 år har jag varit kassör nu, men jag struntar i finliret inom bokföringen, det får Kim Larsen hjälpa mig med. Jag bryr mig bara om inkomster, utgifter, fordringar och skulder och det har varit effektivt. Och jag älskar att skriva räkningar, jag älskar att se hur närradioföreningens ekonomi stärks år efter år och jag älskar lyssnare som skickar in gåvor till föreningen, vars plusgiro jag älskar att nämna med passionerad envetenhet. Ta fram papper och penna, kära lyssnare, ska jag nämna det om några minuter.
M Du har sagt att du är en mycket framgångsrik tiggare. Hur då?
Å. Som tiggare är jag begåvad. Hade jag trott på själavandring hade jag varit övertygad om att jag i ett tidigare liv hade varit en indisk proffstiggare i Bombay eller Calcutta. På 1980-talet tiggde jag ihop en massa pengar till en film som den brittiske regissören Peter Watkins skulle göra. Han hade på 1960-talet gjort en film, The War Game” om ett kärnvapenanfall på England. Den var så skakande realistisk, att producenten BBC förbjöd all visning av den på TV. Men amerikanerna gav den en Oscar. Nu ville Watkins göra ”The Nuclear War Film”, alltså på egen hand så att den inte skulle kunna stoppas. Vi fick ihop en massa pengar, men sen visade det sig att den egensinnige Watkins inte ville ”snuttifiera”, som han sa. Filmen blev därför –gud hjälpe!- 14 timmar lång och hette ”Resan” (The Journey). Men den hade i alla fall världspremiär på Biografen Forellen i Bollmora, som filmföreningen så beundransvärt håller vid liv. Väldigt mycket bättre resultat av mina tiggerikampanjer har det blivit när jag ju tillhört dem i Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) som genom åren lyckats få ihop uppåt 20 miljoner kronor till alldeles utomordentliga projekt för många tiotusentals fattiga barn i Indien: skolor, bibliotek, hundratals brunnar och dammar, massor av mangoträd, en medicinfabrik och mycket annat jättebra.
M. I många år besökte du massor av skolor inte bara i Tyresö och informerade med diabilder om de här projekten i Indien och det gjorde ju att många skolor solidariskt engagerade sig.
Å Jo, det var väldigt viktigt för att elever och lärare skulle få en inblick hur eländigt många i tredje världen hade det. Poängen var att de visste vad de jobbade för under dagsverken och att de efteråt fick reda på hur deras injobbade pengar hade använts i till exempel Indien. Jag är inte imponerad av insamlingar som går till jättepotter och man efteråt inte vet vad resultatet blir. I höst träffade jag i Tyresö centrum på elever med insamlingsbössor. De var från min gamla skola Nyboda och de visste egentligen inte vad de jobbade för. ”Nån skola i Pakistan”, sa de och jag tror att det var elevorganisationernas stora insamling det gällde. Vad det sen blir får eleverna aldrig reda på. Om det blir något resultat.
ATT JOBBA OAVLÖNAT
M. Du har i 38 år jobbat intensivt och frivilligt med Tuff, i drygt 20 år varenda eviga vecka med Radio Tuff. Och på elfte året gör du Succékanalen 91,4, den som hörs just nu. Det har blivit mer än 2000 program på Succékanalen, så det är ju praktiskt taget ett heltidsjobb om man också räknar in ditt kassörskap och din distribution av affischer och programblad varje vecka. Hur mycket betalt får du?
Å. Alltför många tror att jag är välbetald. Men det här är frivilligt jobb, alltså oavlönat i den gamla men tyvärr alltmer övergivna folkrörelsetraditionen. Men jag ska inte klaga. Det är en fördel också att jobba gratis. Man har ingen press på sig, behöver inte smöra för överordnade och man riskerar inte löneavdrag. Och jag får omkostnader, till exempel telefon, betalda. Kanske är jag lite extra tålig efter mina många år i den fattiga fredsrörelsen. När jag för länge sen var ordförande i Svenska Freds fick jag inte ens omkostnader betalda. Dessutom finns det ju andra i närradioföreningen som gör viktiga frivilliga insatser. Till exempel Delby och Diana Arróspide, våra unga duktiga tekniker, Sven-Ingvar Svensson som gör ett fint jobb som ordförande i närradioföreningen, Jan Känngård som håller på att modernisera tekniken, Anna Steele Karlström och Sven A Svennberg som gjort program för sina respektive partier, Nybodaläraren Niclas Jonsson, som ännu håller i gång Nybodaelevernas sändningar, Radio X3M. Med flera.
M. Om du nu inte har något ekonomiskt egenintresse, varför är du då så ivrig att ständigt tacka lyssnare som sätter in pengar på närradioföreningens plusgiro
Å. Föreningen behöver ju pengar särskilt som vi nu ska försöka förbättra tekniken och kanske införa webradio. Det är också en slags mätare på Tyresöradions popularitet. Det är ingenting som är så uppmuntrande som dessa insättningar. Utan dem skulle jag nog lägga av.
M. Sponsorer då?
Å. Ja, dom är jag väldigt tacksam mot. Men det skulle kunna vara flera och jag skulle bli jätteglad om flera än Sven-Ingvar och jag hjälpte till att ragga sponsorer. Det är faktiskt ett mycket prisvärt alternativ till annan reklam. Det kostar knappt två kronor per omnämnande.
M. Kommunen då?
Å Ja, den hjälper till litegrann men någon sa att vi sköter oss så bra själva att vi inte behöver kommunalt stöd. Det jag är besviken på är att tjänstemännen inte utnyttjar radion. Dom kan satsa dyra skattepengar på annonser i lokaltidningen och informationsbroschyrer och på kommunal hemsida men gratismöjligheten 91,4 MHz nonchalerar man märkligt nog. Det finns kanske en övertro på att det som är gratis inte är effektivt. Kostar det så smakar det, sägs det. Ju obehagligare medicin desto mer botar den, tror vi. Nej, våra fritidspolitiker har jag mycket större förtroende för. Dom är vana vid att ställa upp i alla väder och det gör dom. Kyrkans många tjänstemän är jag också förvånade över. Varför kan man inte på Tyresöradion få höra religiösa program från Tyresös i särklass största förening Svenska kyrkan, som dessutom har en massa avlönade tjänstemän?
FRIVILLIGT FOLKRÖRELSEARBETE I KRIS?
M. Annat du är besviken på?
Å. Nja, jag försöker ju att inte vara en alltför gnällig gubbe. Men det är lite dystert att inte flera föreningar orkar utnyttja radion. Leve jazzklubben,Tuff, Nyboda och Pablo Neruda!
M. Men Åke Sandin, kan det inte bero på att du gör så många radioprogram med aktivister från Tyresös föreningar.
Å. Vid närradions tillkomst på 1980-talet var ju syftet att ge föreningar och folkrörelser en möjlighet att föra ut sina budskap, bli ett nödvändigt mediealternativ. Därför har jag med en viss frenesi intervjuat massor av aktiva från uppåt hundra av Tyresös duktiga föreningar. Men det skulle ju vara ännu mycket bättre om flera föreningar ville ha egna sändningar. Cirka 45 av Tyresöföreningarna är dock stödmedlemmar i närradioföreningen. Flera är välkomna och årsavgiften är 300 kr. Visst ja, Tyresö närradioförenings plusgiro lovade jag att uppge. Här kommer det: 491 57 21 -7. Det finns också på dom affischer och programblad som trycks upp varje vecka. Och dessutom på radions hemsida www.listen.to/tyrsling
M: Vem sköter hemsidan?
Å. Det gör Bengt Citron med den äran. Han sköter också Tuffs hemsida.
M: Där finns det ju numera bilder på dem du intervjuar. Vem fixar det.
Å Jag har blivit med digitalkamera, men det är Bengt Citron som sköter finliret vid datorn. Och han är sedan många år ett av ankarna i det ständigt återkommande och historieberättande gubbgänget.
M: Det ryktas om att ni där ägnar er åt en ny partibildning.
Å: Du tänker på GI, Gubbinistiskt Initiativ. Men vi har inte bestämt oss ännu för att ställa upp i nästa års val. Till och med organisationens namn är omstritt. Ett annat förslag på namn är GRIS, Gubbar Rätt i Samhället, och det finns förslag på ännu häftigare förkortningar.
M: Var får ni alla historierna från?
Å Ganska många skickas in av lyssnare, förbluffande många av damer, så jag har förlorat mina romantiska illusioner om er kvinnor. Inte berättade min mamma och mina fastrar fräckisar, inte. Det finns ju typiska genrer för historier, till exempel barnhistorier, åldringshistorier, blondinhistorier, Norgehistorier, gubbe-i-skåp-historier, Sankte Per-historier och så vidare.
M Har du några favoriter
Å. Nunnehistorier kanske men det kan bero på att man i min ålder föredrar fromma flickor. Dom skapar ingen prestationsångest hos oss gamla pojkar.
M. Vad är roligast med att hålla på varje vecka sen över tio år tillbaka att intervjua människor här i trakten?
Å Det är mycket som är roligt. Människor och deras öden är fascinerande. Och i Tyresö bor folk med rötter på så många olika håll. På 91,4 har alltså människor från alla svenska landskap hörts och likaså folk från 60-70 olika länder. Det har lärt mig mycket, förhoppningsvis också lyssnarna. Ändå är det något speciellt att få prata med Tyresös urinvånare, dom som minns torpen och den tid då kommunen inte ens hade 5000 invånare. En av de många intervjuer jag ännu minns med glädje var till exempel med förre fjärdingsmannen Josef Malmsäter, en verklig profil i Trollbäcken.
ÖVER TUSEN RADIO TUFF
M. Den här veckan hör vi sändning nr 1051 av Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar. Varför gör du ännu Radio Tuff, Åke Sandin?
Å: Jag gillar radio jättemycket. Och jag gillar frivilligt folkrörelsearbete i allmänhet och Tuff i synnerhet. Sedan många år är jag inte med i styrelsen så jag kan utan att skryta berätta om allt det beundransvärda som föreningen gör och planerar, hålla kontakt med internationella partners inte minst i Indien, där Tuff i 35 år har finansierat omfattande och alldeles utmärkta projekt. Lyssnar man på Radio Tuff får man varje vecka reda på allt som Tuff håller på med och planerar. Det är en väldigt aktiv förening
M: Du delar i varje sändning ut en massa ”veckans rosor”. Har du blivit mysgubbe?
Å: Hellre mys- än gnällgubbe. Det gnälls tillräckligt ändå. Och det är viktigt att de som gör bra grejer eller skriver något bra blir hyllade. Hellre försöka tända ett ljus än att bara förbanna mörkret
M: Får du själv någon uppmuntran för det här envetna och oavlönade radiojobbet?
Å: För Succékanalen 91,4 får jag ibland glada tillrop från snälla människor. Men det är mera sällsynt beträffande Radio Tuff.
M: Det har sagts att Radio Tuff har blivit en institution, något man förväntar sig vara hörvärt varje vecka och därför inte behöver kommentera.
Å: Det är möjligt att det är så -- ungefär som man inte tackar försäkringskassan för att de skickar ut pengar till oss panschisar varje månad.
M: Den där mysigheten stämmer dåligt med beteckningen Radio Tuff.
Å: Jo men det är inte bara rosor i programmet utan många verkligt tuffa inslag. Lyssna på Hampus Eckerman till exempel som hörts i över tio år i Radio Tuff. Visserligen pratar han ibland om trädgårdstomtar, marscherande pingviner och liknande men oftast är ju han ju mycket skärpt och radikal, rentav provocerande. Och mina egna krönikor ligger ju inte heller alltid i den trygga mittfåran, där alla opportunister trängs bland köttgrytorna. Men jag har förmånen att vara oavlönad och behöver inte snegla dit.
M: För ett tag sen i Radio Tuff tog du och Hampus Eckerman upp den gamla hysterin över alla ryska ubåtar som påstods vimla i svenska vatten. Då för 10-20 år sen ansågs Radio Tuff av en del att vara Moskvas röst.
Å: Ja, det var av troskyldiga som barnatrodde på de ständiga medieskrönorna om påstådda ubåtar. Så än i dag är det nödvändigt att påminna om hur skamligt vilseledda många kan bli när man skrämmer upp oss också utan sakliga bevis. ”Krigets första offer är sanningen” är ett känt uttryck. Det borde kompletteras med att krigsförberedelsernas första offer också är sanningen. Redan i sin banbrytande bok ”Ubåtsvalsen” för 20 år sen påstod Ingemar Myhrberg att den svenska behandlingen av ubåtsaffärerna var den största utrikespolitiska skandalen i svensk efterkrigshistoria. Det är fortfarande en skandal att press och nutidshistoriker inte har gjort upp med desinformationen från den tiden. Det skulle räcka till åtskilliga avslöjande doktorsavhandlingar i historia och journalistik. Fast journalisterna var --med några få lysande undantag-- de som vältrade sig mest vällustigt i bottenslammet, så de vill väl helst glömma sin mångåriga lögnpropaganda.
M: Å andra sidan påminner du ofta om förbrytelserna mot krigens förlorare som härom veckan när du nämnde de tyska flyktingbarnens usla behandling i Danmark 1945 Varför det?
Å: Därför att så många opinionsbildare finns i västliga segermakters tross. Där stortrivs trendnissarna. I teorin begår segrare aldrig krigsförbrytelser. Som regel är det förlorarna som döms, avrättas eller skakar galler.
M: Men vad har det att göra med Radio Tuff och din strävan att befrämja fred och icke-våld
Å: Det har det i högsta grad. Så länge vi sväljer den gängse propagandan om att segrarna är ädla hjältar, riddare av den skinande blanka rustningen, som rättfärdigt dödar miljoner av ”onda”, skurkaktiga motståndare, också deras kvinnor och barn, kommer krig att framstå som jättebra och efterföljansvärt. Hade amerikanerna vetat, hur allierade bombningar under andra världskriget dödade miljoner oskyldiga japanska och tyska civila, hade bombmattorna över Vietnam opinionsmässigt varit svåra att genomföra. Eller bombkrigen mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak de senaste åren. Hade tyskarna vunnit kriget och Hollywood nu legat i Berlin, ja då hade väl Radio Tuff kanske varit ganska ensamt att påminna om judarnas grymma öde och andra tyska förbrytelser.
M. Vad har varit tråkigast och värst med radiojobbet?
Å. Det allra värsta har utan tvekan varit att ha förlorat kära vänner och för radion oerhört värdefulla människor. Jag tänker på berättarbegåvningen Ebbe Björkman som gjorde uppåt hundra program om döda svenska poeter. Och den tekniskt kunnige och ständigt hjälpsamme Edmundo Arróspide som var min radiokompis i över tio år. Och när vi spelar in det här så är en annan kär vän, Roland Schütt illa ute. Han har hörts väldigt ofta på Tyresöradion.
M: Tack Åke Sandin och fortsätt med Radio Tuff och Succékanalen 91,4, så länge skutan kan gå som du brukar såga
Å Tack själv, Monica Schelin!
söndag, oktober 16
VI SKA VERKA FÖR ATT INGEN DÖDAS OCH ....
En Pax-krönika från 1991 hette ”Vår tids orakel”. Där skrev jag bland annat::
”Wilhelm Agrell är numera både Pythia och Krösus, för han surrar som hon och drar konstiga slutsatser som han. Häromåret intervjuade jag Agrell för Radio Tuff. Vi kom in på ubåtskränkningar, som han har baserat vittomfumlande teorier på. Men på den alldeles avgörande punkten, vilka motiv Sovjet skulle ha haft för att ständigt kränka svenska vatten, blev han visserligen mångordig men lika obestämd som andra så kallade experter. Jämfört med försöken av de ubåtstroende att förklara dessa motiv är en gammal norrlandspölsa klassisk ren i konturerna.”
Jo, jag vet: Det är inte fint att citera sig själv. Ännu mera ofint är det att välja ut just den där biten, för Agrell fyllde 55 i veckan. I Dagens Nyheter (13/10) intervjuas han därför av Disa Håstad. Hon frågar:
”Pacifismen verkar ganska ute i dag, även om vi har marscherat mot kriget i Irak.”
Han svarar:
”Den är hemskt förvirrad och har inga hållpunkter. Den byggde ju, när den kom i slutet av 1800-talet, på förhållandet mellan stater, Då såg man kriget som något så hemskt att det inte skulle kunna hända mer”
Först tänkte jag lite självupptaget, att han ger igen för gammal ost. Och jag förstår inte vad han menar med ”förhållandet mellan stater”. Det finns ju i dag också. Anfallskrigen mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och mot Irak 2003 var faktiskt krig mellan stater, fastän de kallades ”humanitär intervention”, ”krig mot terrorismen” och att undanröja hotet från –i verkligheten obefintliga-- massförstörelsevapen. Men sen började jag fundera på hans påpekande om att pacifismen av i dag är förvirrad och saknar hållpunkter. I augusti i år lät det så här självkritiskt i Radio Tuff:
”Nuförtiden är det ganska tyst om ickevåldsmetoder. Vi hör många vackra deklarationer om vördnaden för livet och alla människors lika värde men i praktiken tycks tron på det militära massmördandets effektivitet vara orubbad. Dessutom är detta barbari så häftigt att skildra i filmer och för andra medier, att fredliga manifestationer blir blaha, blaha i jämförelse”.
Och ännu mera självkritiskt:
”I dag är vi mycket duktigare på att protestera mot militaristisk utrikespolitik än att komma med konkreta förslag på icke-våldsliga metoder att bekämpa övervåldet med.”
Vilka ”hållpunkter” har vi egentligen, vi som jobbar frivilligt i olika fredsföreningar? Är vi rentav förvirrade? Om så är, kan det bero på att vi för mycket rycks med av innetrenderna som vi indoktrineras med, blir offer för bland annat den massiva angloamerikanska kulturimperialismen. De fredsföreningar som är beroende av ekonomiska anslag måste i sina ansökningar rada upp den ena innefloskeln efter den andra och blir därigenom delvis fångar i etablissemangets nät. Man får inga pengar för antimilitaristisk verksamhet, så det gäller att säga att man verkar för mera övergripande mål som demokrati och mänskliga rättigheter. Problemet är ju att våra mäktigaste demokratier numera inte anser det vara en mänsklig rättighet att slippa massmördas av deras bomber. Många fler oskyldiga har dödats av korstågen mot terrorismen än av de läskiga terroristerna.
I varenda religion är det en dödssynd att ta livet av en annan människa. Det värsta brottet i lagarna hos alla världens länder, inklusive diktaturerna, är att mörda. Det är denna konsensus vi måste framhålla. Den oberoende fredsrörelsen är tolerant och välkomnar folk från alla politiska och religiösa läger. Militant islamism, kristen höger i USA, somliga judars anspråk på ett Storisrael och många hinduers förtryck av muslimer är exempel på tilltagande fanatism. Vi måste försöka mobilisera de överväldigande majoriteter i alla dessa religioner som tar budet om icke-våld på allvar. Och vår främsta ”hållpunkt” borde vara det alldeles självklara:
VI BÖR VERKA FÖR ATT INGEN MÄNNISKA DÖDAS OCH ATT INGEN DÖR I ONÖDAN
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1050) 2005-10-16
”Wilhelm Agrell är numera både Pythia och Krösus, för han surrar som hon och drar konstiga slutsatser som han. Häromåret intervjuade jag Agrell för Radio Tuff. Vi kom in på ubåtskränkningar, som han har baserat vittomfumlande teorier på. Men på den alldeles avgörande punkten, vilka motiv Sovjet skulle ha haft för att ständigt kränka svenska vatten, blev han visserligen mångordig men lika obestämd som andra så kallade experter. Jämfört med försöken av de ubåtstroende att förklara dessa motiv är en gammal norrlandspölsa klassisk ren i konturerna.”
Jo, jag vet: Det är inte fint att citera sig själv. Ännu mera ofint är det att välja ut just den där biten, för Agrell fyllde 55 i veckan. I Dagens Nyheter (13/10) intervjuas han därför av Disa Håstad. Hon frågar:
”Pacifismen verkar ganska ute i dag, även om vi har marscherat mot kriget i Irak.”
Han svarar:
”Den är hemskt förvirrad och har inga hållpunkter. Den byggde ju, när den kom i slutet av 1800-talet, på förhållandet mellan stater, Då såg man kriget som något så hemskt att det inte skulle kunna hända mer”
Först tänkte jag lite självupptaget, att han ger igen för gammal ost. Och jag förstår inte vad han menar med ”förhållandet mellan stater”. Det finns ju i dag också. Anfallskrigen mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och mot Irak 2003 var faktiskt krig mellan stater, fastän de kallades ”humanitär intervention”, ”krig mot terrorismen” och att undanröja hotet från –i verkligheten obefintliga-- massförstörelsevapen. Men sen började jag fundera på hans påpekande om att pacifismen av i dag är förvirrad och saknar hållpunkter. I augusti i år lät det så här självkritiskt i Radio Tuff:
”Nuförtiden är det ganska tyst om ickevåldsmetoder. Vi hör många vackra deklarationer om vördnaden för livet och alla människors lika värde men i praktiken tycks tron på det militära massmördandets effektivitet vara orubbad. Dessutom är detta barbari så häftigt att skildra i filmer och för andra medier, att fredliga manifestationer blir blaha, blaha i jämförelse”.
Och ännu mera självkritiskt:
”I dag är vi mycket duktigare på att protestera mot militaristisk utrikespolitik än att komma med konkreta förslag på icke-våldsliga metoder att bekämpa övervåldet med.”
Vilka ”hållpunkter” har vi egentligen, vi som jobbar frivilligt i olika fredsföreningar? Är vi rentav förvirrade? Om så är, kan det bero på att vi för mycket rycks med av innetrenderna som vi indoktrineras med, blir offer för bland annat den massiva angloamerikanska kulturimperialismen. De fredsföreningar som är beroende av ekonomiska anslag måste i sina ansökningar rada upp den ena innefloskeln efter den andra och blir därigenom delvis fångar i etablissemangets nät. Man får inga pengar för antimilitaristisk verksamhet, så det gäller att säga att man verkar för mera övergripande mål som demokrati och mänskliga rättigheter. Problemet är ju att våra mäktigaste demokratier numera inte anser det vara en mänsklig rättighet att slippa massmördas av deras bomber. Många fler oskyldiga har dödats av korstågen mot terrorismen än av de läskiga terroristerna.
I varenda religion är det en dödssynd att ta livet av en annan människa. Det värsta brottet i lagarna hos alla världens länder, inklusive diktaturerna, är att mörda. Det är denna konsensus vi måste framhålla. Den oberoende fredsrörelsen är tolerant och välkomnar folk från alla politiska och religiösa läger. Militant islamism, kristen höger i USA, somliga judars anspråk på ett Storisrael och många hinduers förtryck av muslimer är exempel på tilltagande fanatism. Vi måste försöka mobilisera de överväldigande majoriteter i alla dessa religioner som tar budet om icke-våld på allvar. Och vår främsta ”hållpunkt” borde vara det alldeles självklara:
VI BÖR VERKA FÖR ATT INGEN MÄNNISKA DÖDAS OCH ATT INGEN DÖR I ONÖDAN
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1050) 2005-10-16
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1050) 05-10-16 till....
....till elever och personal på Strandskolan (Tyresö). som i onsdags hade ett välbesökt Öppet hus för Tuffs Indienprojekt.
....till tuff-aktivisterna Erika Husberg, Georg och Ingrid Hellgren, Gunnar Petersen och Monica Schelin som medverkade i Strandskolans Öppet hus
....till insändarskribenten i DN (5/10) Kjell Johansson, som skrev under rubriken ”Sverige ska inte delta i USA:s krig”. Han reagerar på en artikel (”Snart stupar svenska soldater i eldstrid”) på DN-Debatt (30/9) av två höga militärer om svenska utlandsstyrkor. Johansson skriver: ”Deras förslag är att vi därför genast ska börja bygga upp in stödorganisation för både soldaterna och deras anhöriga. Jag her ett bättre och billigare förslag som antagligen också stöds av en stor folkmajoritet: att Sverige inte ska delta i USA:s krig för olja och global makt.”
....till nobelpristagaren i litteratur, Harold Pinter, för hans antikrigsdikter och politiska engagemang. I december 2002, när Irakkriget planerades, framträdde han vid universitetet i Turin och talade då om ”mardrömmen av amerikansk hysteri, okunnighet, arrogans, dumhet och krigiskhet”. Han påminde om att Bush hade sagt: ”Vi ska inte tillåta att världens värsta vapen får finnas i händerna på världens värsta ledare. Pinters kommentar: ”Det är rätt. Titta dig i spegeln, grabben. Det är du” Och han fortsatte: “Amerika utveckar nu massförstörelsevapen och är berett att använda dem när det tycker det passar. Det har flera av dem än resten av världen tillsammans. Det har struntat i internationella överenskommelser om biologiska och kemiska vapen och vägrat att tillåta inspektioner av sina egna fabriker. Hyckleriet bakom Amerikas offentliga deklarationer är närmast ett skämt. Amerika tror att de 3000 dödade i New York är de enda döda som räknas, de enda som betyder något. De är amerikanska döda. Andra dödade är overkliga, abstrakta och av ingen betydelse. De 3000 dödade i Afghanisan hänvisas det inte till. De hundratusentals irakiska barn som dött genom amerikanska och brittiska sanktioner, som har berövat dem viktiga mediciner hänvisas det aldrig till.”
....till minnet av den pacifistiske humanisten Tage Danielsson, som dog för 20 år sen. Han skrev på tal om ”maktens terrorligor” efter terroristockupationen av västtyska ambassaden 1975 bland annat: ”Med tanke på all terror som är laglig är avskyns relativitet beklaglig.”
....till Palmecentrets Gunnar Lassinantti som i samband med 100-årsminnet av den svensk-norska unionens upplösning påpekar att Norden är unikt som modell för fredlig konfliktlösning. Förutom unionsupplösningen 1905 nämns skiljedomen om Åland 1921, kompromissen om gränstvisten mellan Tysklamd och Danmark efter första världskriget, försoningsprocessen mellan danskar och svenskar efter sekler av krig och hat samt Sovjetunionens tillbakadragande från Kirkenes, Bornholm och Porkala vid slutet av andra världskriget. Det faktum att FN:s två första generalsekreterare, Tryggve Lie och Dag Hammarskjöld, var nordbor nämns också
....till tidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret nämner den vilda diskussionen på Succékanalen 91,4, om det nya partiet ska heta GRIS (Gubbars Rätt i Samhället), GI (Gubbinistiskt Initiativ) eller rentav Pojkar i Trivsamma Tyresö. Dessutom ägnas en välförtjänt helsida åt Jörgen Toresson, som bland annat gjort Tyresöradions signaturlåt ”Trivsamma Tyresö”.
....till Sveriges Radios program ”Vår grundade mening”, som i torsdags (13/10) lät Radio Tuffs Rysslandskännare Seppo Isotalo komma till tals. Det gällde indragna visa för en svensk journalist i Ryssland och en rysk journalist i Sverige.
....till Skånska Dagbladet (8/10) som publicerade en artikel av Jan Hagberg, där han gav motbilder till den gängse synen på Balkankrigen.
....till föreningen IrakSolidaritet som tillsammans med ABF visar dokumentärfilmen Bagdad Rap på torsdag den 20 oktober kl 18. 30 i Z-salen i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Filmen har fått det prestigefyllda dokumentärfilmpriset vid en festival i New York. Regissören Arturo Cisneros Samper berättar själv om inspelningen.
....till den grupp av danska medborgare som den 11 oktober stämde sin statsminister Anders Fogh Rasmussen för brott mot den danska grundlagen. Den förbjuder deltagande i krig som inte är sanktionerade av FN och internationell rätt. Det gäller alltså det danska deltagandet i Irakkriget.
....till det gäng tuff-aktivister som i måndags gjorde ett utskick till alla medlemmarna, De två första arrangemangen i kalendariet är diskussionscaféet Filosofika i morgon måndag 17 oktober kl 19.( Plats Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80) samt bokbord i Tyresö centrum på FN-dagen den 24 oktober kl 15-18
....till tuff-aktivisterna Erika Husberg, Georg och Ingrid Hellgren, Gunnar Petersen och Monica Schelin som medverkade i Strandskolans Öppet hus
....till insändarskribenten i DN (5/10) Kjell Johansson, som skrev under rubriken ”Sverige ska inte delta i USA:s krig”. Han reagerar på en artikel (”Snart stupar svenska soldater i eldstrid”) på DN-Debatt (30/9) av två höga militärer om svenska utlandsstyrkor. Johansson skriver: ”Deras förslag är att vi därför genast ska börja bygga upp in stödorganisation för både soldaterna och deras anhöriga. Jag her ett bättre och billigare förslag som antagligen också stöds av en stor folkmajoritet: att Sverige inte ska delta i USA:s krig för olja och global makt.”
....till nobelpristagaren i litteratur, Harold Pinter, för hans antikrigsdikter och politiska engagemang. I december 2002, när Irakkriget planerades, framträdde han vid universitetet i Turin och talade då om ”mardrömmen av amerikansk hysteri, okunnighet, arrogans, dumhet och krigiskhet”. Han påminde om att Bush hade sagt: ”Vi ska inte tillåta att världens värsta vapen får finnas i händerna på världens värsta ledare. Pinters kommentar: ”Det är rätt. Titta dig i spegeln, grabben. Det är du” Och han fortsatte: “Amerika utveckar nu massförstörelsevapen och är berett att använda dem när det tycker det passar. Det har flera av dem än resten av världen tillsammans. Det har struntat i internationella överenskommelser om biologiska och kemiska vapen och vägrat att tillåta inspektioner av sina egna fabriker. Hyckleriet bakom Amerikas offentliga deklarationer är närmast ett skämt. Amerika tror att de 3000 dödade i New York är de enda döda som räknas, de enda som betyder något. De är amerikanska döda. Andra dödade är overkliga, abstrakta och av ingen betydelse. De 3000 dödade i Afghanisan hänvisas det inte till. De hundratusentals irakiska barn som dött genom amerikanska och brittiska sanktioner, som har berövat dem viktiga mediciner hänvisas det aldrig till.”
....till minnet av den pacifistiske humanisten Tage Danielsson, som dog för 20 år sen. Han skrev på tal om ”maktens terrorligor” efter terroristockupationen av västtyska ambassaden 1975 bland annat: ”Med tanke på all terror som är laglig är avskyns relativitet beklaglig.”
....till Palmecentrets Gunnar Lassinantti som i samband med 100-årsminnet av den svensk-norska unionens upplösning påpekar att Norden är unikt som modell för fredlig konfliktlösning. Förutom unionsupplösningen 1905 nämns skiljedomen om Åland 1921, kompromissen om gränstvisten mellan Tysklamd och Danmark efter första världskriget, försoningsprocessen mellan danskar och svenskar efter sekler av krig och hat samt Sovjetunionens tillbakadragande från Kirkenes, Bornholm och Porkala vid slutet av andra världskriget. Det faktum att FN:s två första generalsekreterare, Tryggve Lie och Dag Hammarskjöld, var nordbor nämns också
....till tidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret nämner den vilda diskussionen på Succékanalen 91,4, om det nya partiet ska heta GRIS (Gubbars Rätt i Samhället), GI (Gubbinistiskt Initiativ) eller rentav Pojkar i Trivsamma Tyresö. Dessutom ägnas en välförtjänt helsida åt Jörgen Toresson, som bland annat gjort Tyresöradions signaturlåt ”Trivsamma Tyresö”.
....till Sveriges Radios program ”Vår grundade mening”, som i torsdags (13/10) lät Radio Tuffs Rysslandskännare Seppo Isotalo komma till tals. Det gällde indragna visa för en svensk journalist i Ryssland och en rysk journalist i Sverige.
....till Skånska Dagbladet (8/10) som publicerade en artikel av Jan Hagberg, där han gav motbilder till den gängse synen på Balkankrigen.
....till föreningen IrakSolidaritet som tillsammans med ABF visar dokumentärfilmen Bagdad Rap på torsdag den 20 oktober kl 18. 30 i Z-salen i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Filmen har fått det prestigefyllda dokumentärfilmpriset vid en festival i New York. Regissören Arturo Cisneros Samper berättar själv om inspelningen.
....till den grupp av danska medborgare som den 11 oktober stämde sin statsminister Anders Fogh Rasmussen för brott mot den danska grundlagen. Den förbjuder deltagande i krig som inte är sanktionerade av FN och internationell rätt. Det gäller alltså det danska deltagandet i Irakkriget.
....till det gäng tuff-aktivister som i måndags gjorde ett utskick till alla medlemmarna, De två första arrangemangen i kalendariet är diskussionscaféet Filosofika i morgon måndag 17 oktober kl 19.( Plats Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80) samt bokbord i Tyresö centrum på FN-dagen den 24 oktober kl 15-18
söndag, oktober 9
MITT LIV SOM BAG-LADY OCH TIGGARE
-- Öh Åke, flytta din Adidasbag, den skymmer svarta tavlan, uppmanades jag ibland av tonåringar. Vid andra tillfällen ombads jag av lyckosamt indoktrinerade elever att flytta på min ”Pumabag”. I verkligheten var Adidasen en ICA-påse, Puman en papperspåse från Konsum. Jag bär ännu omkring mina papper i påsar, kan knappt stava till attachéväska.
Många av mina indiska vänner tror på återfödelse, några av mina svenska också. Det vore en trösterik lära, om jag bara förstod hur man skulle ta sig upp om man återföddes som råtta i Calcuttas slum. Men om den stämmer torde jag i ett tidigare liv ha varit bag-lady i New Yorks slum.
I ett annat liv skulle jag då säkert ha varit tiggare i Bombay. För som tiggare är jag begåvad. Jag minns ännu --fast med blandade känslor-- hur jag på 1980-talet fick en massa solidariska människor att skänka en tusenlapp var. Det gällde filmen ”The Nuclear War Film” som den brittiske filmaren Peter Watkins planerade. Han hade på 1960-talet gjort ”The War Game”. Den skildrade ett kärnvapenfall på England. Den var så realistisk att den ansågs vara en fara för de militära metoderna och alltså förbjöds av producenten BBC för visning i all världens TV. Amerikanerna gav i alla fall fílmen en Oscar.
Nu ville Watkins vara oberoende av censursuget etablissemang och göra nästa kärnvapenfilm med stöd av folkrörelserna. Det var ju en fin tanke och Tuff och Svenska Freds gjorde berömvärda insatser. Men under arbetets gång retade sig Watkins alltmera på snuttifieringen i medierna. Visst gjorde han en film men den blev fjorton (!) timmar lång och fick namnet ”Resan”. Den hade i alla fall världspremiär under dagarna tre på Bio Forellen i Tyresö. Mina kontakter med filmare har inte alltid varit helt harmoniska.
Mycket mera framgångsrik har jag varit när jag i åratal tillhört det aktiva tiggargäng som heter Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). Det är otroligt många jättefina projekt Tuff har kunnat finansiera i Indien, men också i Bolivia, Eritrea och Ecuador. Massor av skolbyggnader, brunnar, mangoträd och mycket annat. Under 1990-talet skickade Tuff till Indien omkring en miljon kronor per år, pengar som i Indien gav mångfalt större resultat än de skulle kunna få här hemma. Inte dåligt av en lokalförening utan någon enda avlönad.
De senaste åren har de indiska projekten handlat om Dharampur. Det är ett bergigt och tidigare försummat område med ett par hundra små byar, bebodda av stambefolkningen (tribals), som av indiska partners kallas för ”de fattigaste av de fattiga”. Där har Tuff bland annat finansierat sex skolor. En av dessa, Virekshetra, behöver vatten, en bristvara i tredje världen. Det finns en brunn 600 meter från skolan. Nu behöver man anlägga en vattenledning från brunnen till skolan, en diselmotor med pump och ett pumphus. Det hela kostar 12 000 kr.
Det är alltså det vi tigger om just nu. Insättningar kan göras på Tuffs insamlingskonto, pg 793636 – 2.
Lyckas vi med det här har jag en förhoppning om nästa liv. Att från tiggare och bag-lady bli kvinnlig elitspelare i tennis, nästa generations Kim Clijsters, som jag beundrar mycket. Då blir jag mångmiljonär och lovar att skänka minst 90 procent av mina inkomster till den alltid utfattiga fredsrörelsen. Jag lovar också att ha racketar, bollar och andra tillbehör i Konsum- och ICApåsar.
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1049) 2005-10-09
Många av mina indiska vänner tror på återfödelse, några av mina svenska också. Det vore en trösterik lära, om jag bara förstod hur man skulle ta sig upp om man återföddes som råtta i Calcuttas slum. Men om den stämmer torde jag i ett tidigare liv ha varit bag-lady i New Yorks slum.
I ett annat liv skulle jag då säkert ha varit tiggare i Bombay. För som tiggare är jag begåvad. Jag minns ännu --fast med blandade känslor-- hur jag på 1980-talet fick en massa solidariska människor att skänka en tusenlapp var. Det gällde filmen ”The Nuclear War Film” som den brittiske filmaren Peter Watkins planerade. Han hade på 1960-talet gjort ”The War Game”. Den skildrade ett kärnvapenfall på England. Den var så realistisk att den ansågs vara en fara för de militära metoderna och alltså förbjöds av producenten BBC för visning i all världens TV. Amerikanerna gav i alla fall fílmen en Oscar.
Nu ville Watkins vara oberoende av censursuget etablissemang och göra nästa kärnvapenfilm med stöd av folkrörelserna. Det var ju en fin tanke och Tuff och Svenska Freds gjorde berömvärda insatser. Men under arbetets gång retade sig Watkins alltmera på snuttifieringen i medierna. Visst gjorde han en film men den blev fjorton (!) timmar lång och fick namnet ”Resan”. Den hade i alla fall världspremiär under dagarna tre på Bio Forellen i Tyresö. Mina kontakter med filmare har inte alltid varit helt harmoniska.
Mycket mera framgångsrik har jag varit när jag i åratal tillhört det aktiva tiggargäng som heter Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). Det är otroligt många jättefina projekt Tuff har kunnat finansiera i Indien, men också i Bolivia, Eritrea och Ecuador. Massor av skolbyggnader, brunnar, mangoträd och mycket annat. Under 1990-talet skickade Tuff till Indien omkring en miljon kronor per år, pengar som i Indien gav mångfalt större resultat än de skulle kunna få här hemma. Inte dåligt av en lokalförening utan någon enda avlönad.
De senaste åren har de indiska projekten handlat om Dharampur. Det är ett bergigt och tidigare försummat område med ett par hundra små byar, bebodda av stambefolkningen (tribals), som av indiska partners kallas för ”de fattigaste av de fattiga”. Där har Tuff bland annat finansierat sex skolor. En av dessa, Virekshetra, behöver vatten, en bristvara i tredje världen. Det finns en brunn 600 meter från skolan. Nu behöver man anlägga en vattenledning från brunnen till skolan, en diselmotor med pump och ett pumphus. Det hela kostar 12 000 kr.
Det är alltså det vi tigger om just nu. Insättningar kan göras på Tuffs insamlingskonto, pg 793636 – 2.
Lyckas vi med det här har jag en förhoppning om nästa liv. Att från tiggare och bag-lady bli kvinnlig elitspelare i tennis, nästa generations Kim Clijsters, som jag beundrar mycket. Då blir jag mångmiljonär och lovar att skänka minst 90 procent av mina inkomster till den alltid utfattiga fredsrörelsen. Jag lovar också att ha racketar, bollar och andra tillbehör i Konsum- och ICApåsar.
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1049) 2005-10-09
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1049) 05-10-09 till....
....till Voices in the Wilderness, vars grundare Kathy Kelly tre gånger nominerats till Nobels fredspris. Hon har nu dömts att betala över 150 000 kr i böter för att ha levererat medicin och sjukvårdsutrustning till Irak under sanktionstiden, när hundratusentals barn dog av brist på sjukvård och rent vatten. Jan Viklund (www.gandhitoday.org) kommenterar: ”Större företag som under sanktionsåren gjorde feta vinster i strid med sanktionerna - även svenska - går däremot fria.”
....till läraren Mia Tranehed som nu varit i elva klasser i Strandskolan och informerat om Tuff-projekten i Indien. Det är inför skolans Öppet hus på onsdag (12/10) från kl 16.30. Där kan man exempelvis äta middag. Flera Tuff-aktivister medverkar med bl a bokbord med mangogram, Indienkort m m. Avkastningen går till Indien-projekten.
....till Times Foundation i New Delhi som tagit initiativ till en “fredsfestival”, ett världsomfattande firande av Gandhis freds- och ickevåldsprinciper. De ska ena folken, menar man och citerar Gandhi: “Det tar tid innan kärlekens lag blir erkänd i utrikespolitiken. Regeringsapparaterna står i vägen och skymmer det ena folkets hjärtan från det andras”
....till Sveriges Fredsråd, som bestämt att tilldela Erni och Ola Friholt (Fredsrörelsen på Orust) utmärkelsen Lilla Fredspriset för år 2005. Det är som det heter i motiveringen ”för deras arbete för fred och internationell rättvisa som med enastående uthållighet pågått i mer än tre decennier och utmärkts av mångsidighet och stor kringsyn”. År 2001 fick Ern och Ola Tuffs pris för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete.
....till Tuffs Erika Husberg, som blivit mästarinna på att vika papperstranor. De är symbolerna för kampen mot kärnvapen, alltsedan strålningsskadade lilla Sadako i Hiroshima vek papperstranor i hopp om att överleva.
....till Aftonbladets Doktor Gormander som (2/10) börjar sin artikel med: ”Slaget om Centralasien tar ny fart. Ryssarna bränner sig fram i norra Kaukasus medan USA tar fatt i Iraks nycklar och klättrar upp genom bergspassen i Afghanistan” Han erinrar om områdets historia, hur ryssar och britter tävlat om herraväldet där under hycklande förevändningar om att ”rädda vildarna åt civilisationen” Slutet av artikeln lyder: ” Historien hämtar aldrig andan. Den är andlös. Nu pågår utplånandet av Tal Afar. När alla nationer och folk är räddade så återstår bara en blå liten rök i universum av det som en gång var jorden.”
....till Tuffs ordkonstnär Bengt Citron, som sett brittiska tidningsuppgifter om att Bush fick Guds ingivelse att angripa Irak. Bengt undrar hur det är med presidentens hörsel. Kanske uppmanades han från ovan att vörda sina medmänniskor men tyckte sig höra att han skulle mörda dem.
....till kyrkoherde Leif Nordenstorm som i onsdagens (5/10) Dagens Nyheter skrev en fin dödsruna över vår bortgångne kamrat Franko Luin.
....till de tuff-aktivister som nu gör ett utskick till de drygt 400 medlemmarna. Det består av kalendarium och Tuff-bladet. Utskicket görs i morgon (måndag 10/9) från kl 18 i Tuff.lokalen Myggdalsv. 80. Välkomna! En väldig uppmuntran för dem som sliter aktivt med Tuff är om flera ville bli medlemmar. Sätt in årsavgiften på Tuffs pg 16 01 37 -6. 200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem.
....till läraren Mia Tranehed som nu varit i elva klasser i Strandskolan och informerat om Tuff-projekten i Indien. Det är inför skolans Öppet hus på onsdag (12/10) från kl 16.30. Där kan man exempelvis äta middag. Flera Tuff-aktivister medverkar med bl a bokbord med mangogram, Indienkort m m. Avkastningen går till Indien-projekten.
....till Times Foundation i New Delhi som tagit initiativ till en “fredsfestival”, ett världsomfattande firande av Gandhis freds- och ickevåldsprinciper. De ska ena folken, menar man och citerar Gandhi: “Det tar tid innan kärlekens lag blir erkänd i utrikespolitiken. Regeringsapparaterna står i vägen och skymmer det ena folkets hjärtan från det andras”
....till Sveriges Fredsråd, som bestämt att tilldela Erni och Ola Friholt (Fredsrörelsen på Orust) utmärkelsen Lilla Fredspriset för år 2005. Det är som det heter i motiveringen ”för deras arbete för fred och internationell rättvisa som med enastående uthållighet pågått i mer än tre decennier och utmärkts av mångsidighet och stor kringsyn”. År 2001 fick Ern och Ola Tuffs pris för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete.
....till Tuffs Erika Husberg, som blivit mästarinna på att vika papperstranor. De är symbolerna för kampen mot kärnvapen, alltsedan strålningsskadade lilla Sadako i Hiroshima vek papperstranor i hopp om att överleva.
....till Aftonbladets Doktor Gormander som (2/10) börjar sin artikel med: ”Slaget om Centralasien tar ny fart. Ryssarna bränner sig fram i norra Kaukasus medan USA tar fatt i Iraks nycklar och klättrar upp genom bergspassen i Afghanistan” Han erinrar om områdets historia, hur ryssar och britter tävlat om herraväldet där under hycklande förevändningar om att ”rädda vildarna åt civilisationen” Slutet av artikeln lyder: ” Historien hämtar aldrig andan. Den är andlös. Nu pågår utplånandet av Tal Afar. När alla nationer och folk är räddade så återstår bara en blå liten rök i universum av det som en gång var jorden.”
....till Tuffs ordkonstnär Bengt Citron, som sett brittiska tidningsuppgifter om att Bush fick Guds ingivelse att angripa Irak. Bengt undrar hur det är med presidentens hörsel. Kanske uppmanades han från ovan att vörda sina medmänniskor men tyckte sig höra att han skulle mörda dem.
....till kyrkoherde Leif Nordenstorm som i onsdagens (5/10) Dagens Nyheter skrev en fin dödsruna över vår bortgångne kamrat Franko Luin.
....till de tuff-aktivister som nu gör ett utskick till de drygt 400 medlemmarna. Det består av kalendarium och Tuff-bladet. Utskicket görs i morgon (måndag 10/9) från kl 18 i Tuff.lokalen Myggdalsv. 80. Välkomna! En väldig uppmuntran för dem som sliter aktivt med Tuff är om flera ville bli medlemmar. Sätt in årsavgiften på Tuffs pg 16 01 37 -6. 200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem.
SHORAS RAPPORT OM SENASTE ISRAELBESÖKET
Shora Ismailian är 24-årig svenska med iranska rötter. Hon har fem gånger varit med ISM (International Solidarity Movement) i palestinska områden. Senast blev hon dock portad vid ankomsten till flygplatsen i Israel. Se hennes redogörelse för detta här nedan!
Shora kommer på ett möte i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, onsdag den 26 oktober kl 19. Ett av ämnena då blir muren. Så här skriver hon
Kamrater!
Här nedan kommer en snabbt nedskriven och ganska så förvirrad rapport om vad som hänt mig de senaste dagarna.
Vid tretiden på eftermiddagen tisdagen den 25 juli landade jag på Ben Gurion flygplatsen i Telaviv. När jag lämnade fram mitt pass i passkontrollen kom det direkt upp säkerhetspoliser och tog mig och mitt bagage åt sidan. Vi gick in i ett rum och de sökte noggrant genom bagaget, kroppsvisiterade mig (med kläder på) och ställde några rutinfrågor. Efter ca en timmes väntan kom en två civilklädda personer upp till mig och på persiska frågade den ena vad jag hade för bakgrund i Iran och varför jag flyttat till Sverige. Jag sa att min mamma varit politiskt aktiv i Iran och att vi flytt landet. Han frågade vilken grupp min mamma hade varit politiskt aktiv i och jag svarade att jag inte visste. Sedan fortsatte han på persiska, han ville sitta och prata med mig senare, han presenterade sig som "Sami" och sa att han jobbar för Israels försvar.
Efter mycket väntan, vid åtta på kvällen togs jag genom flygplatskorridorerna till ett rum med skylten "Försvarsdepartementet". Förutom "Sami" fanns det en polis och en Mossadagent med under förhöret. På väggen framför mig fanns bilder på mördaren Sharon och Israels president (också han iranier) och en israelisk flagga i ett av hörnen.
J
ag frågade varför jag har fått vänta så länge och han började med en gång skrika på mig att jag inte ska vara så arrogant och att jag ska tänka på hur ung jag är. Han fortsatte med att säga att han hade utbildat SAVAK-agenter (den iranska säkerhetspolisen under Shahens tid) när "Iran var Iran, sådana agenter som du och din mamma är rädda för", sa han och log. Han hotade mig med att han kunde slänga in mig i en cell med handfängslen, där ingen kunde hitta mig, varken min familj, advokat, den svenska ambassaden eller svenska UD.
Sedan sa han att han visste varför jag åkt till Israel och skrev på en lapp ISM och vände den mot mig. Jag förnekade i mer än två timmar och under dessa två timmar visade han bilder på en amerikansk aktivist jag jobbat med och 168 filer med mitt namn kopplat till ISM. 168 filer... Han påstod också att han visste att jag var ”en av de högsta i ISM-Sverige”. Han hotade med att jag kunde få flera gånger livstid i Israel för att jag hjälpt fienden i ett krig... Han växlade mellan persiska och engelska hela tiden och då och då skrek han på mig och kom fram till mig med hotande blick och kroppsspråk. Han växlade också genom att vara den ”snälla snuten” och den ”onda snuten” genom att säga att han lagt uniformen åt sidan när han lugnade rösten.
Under dessa två timmar tvingade han mig att uppge min mammas och hennes mans namn och nummer (jag uppgav dock aldrig deras hemtelefon). Han ringde min mamma, skrek på henne och hotade henne. Sa till henne att om hon inte samarbetade och uppgav att jag var en av de högsta i ISM skulle de låsa in mig någonstans där hon inte kunde hitta mig. När hon sa att hon skulle kontakta svensk media och den svenska ambassaden sa "Sami" att han väntade ett samtal från den svenska ambassaden med information om mig. Sedan lade han luren i örat på min mamma när hon skrek tillbaka.
När jag en gång under förhöret sa till honom "är du dum eller" (kommer inte ihåg på vilken av hans frågor jag svarade då) skrek han ännu mer och sa att jag hade kränkt en officer i den israeliska armén och en representant för staten Israel. Sedan återkom han till denna incident genom hela förhöret när han försökte hota mig och sa saker i stil med "jag kan låsa in dig enligt internationell lag eftersom du har svurit åt och kränkt en representant av staten Israel".
Jag förnekade alltså i två timmer och han återkom till att jag hade ett val hela tiden – ett val som jag senare förstod vad det innebar. När jag till slut erkände att jag hade jobbat med ISM, men att jag inte skulle göra det den här gången köpte han historien och sa att han kommer att släppa in mig ifall jag ger honom ”tung information” – som han uttryckte det. Med det menade han att jag skulle uppge hur jag hade kommit i kontakt med ISM (jag ljög ihop en historia), detaljer om ISM:s arbete, namn på ISMare och namn på palestinier jag jobbat med. Men jag sa ifrån och sa att jag ALDRIG kommer att bli en kolleberatör åt staten Israel och det var då han sa att jag kommer att bli utskickad – men han uppgav ingen anledning till varför. Han försökte alltså köpa mig in… Allt detta pågick till klockan ett på morgonen och vid tvåtiden körde de mig till flygplatshäktet där jag fick sova i en cell med fem andra kvinnor som blivit nekade inträde (dock inga ISMare). Under hela tiden sa han att han hade kontakt med svenska SÄPO om mig.
Dagen efter fick jag prata med min advokat och vid tre tiden hämtade de mig med polisbil med blå siren för att ta mig till planet. Jag var supernervös och hjärtat gick i ett. När de hade lämnat mig på planet blev jag lugn, gick jag fram till en av flygvärdinnorna och sa ”jag är inte här av min egen vilja, de tvingar mig på detta plan. Jag kommer inte att göra någonting ni ber mig att göra, jag kommer att röka, prata i mobiltelefon, slå i kabindörrarna, springa runt, inte sätta fast säkerhetsbältet. Jag kommer att vara en säkerhetsrisk på detta plan”. Flygvärdinnan blev helt chockad och hämtade kaptenen som mycket trevligt sa att han inte kommer att köra med mig ombord och poliserna blev tvingade att hämta tillbaka mig. De gjorde det väldigt aggressivt, slängde in mig i bilen och körde väldigt snabbt tillbaka. Då tog de också min telefon från mig som jag hade fått tillbaka när jag gick på planet.
Det var den enda gången under de här dagarna som jag var nöjd och glad!
Tillbaka på häktet blev jag satt i isolering och fick inte röka lika ofta som förut eller lika ofta som de kvinnor jag hade suttit med förut. Mestadels av tiden försökte jag sova och läsa. Jag hade ingen som helst apatit under de här dagarna. Jag fick prata med min advokat än en gång sent på kvällen. Hon hade försökt nå mig hela dagen, men snutarna hade hela tiden sagt att de hade för mycket att göra. Hon sa till mig att skriva en överklagan och faxa in den till henne och försäkrade sig om att snutarna skulle låta mig faxa – men det fick jag ju såklart inte.
På torsdagen vid tretiden hämtade polisen mig och sa att de skulle göra allt för att få mig på planet och att jag inte skulle göra motstånd. Jag gick frivilligt med in i bilen och nedanför flygplanet fanns fyra poliser, två säkerhetspoliser (varav en av de var ”Sami”) och två civilklädda österrikiska poliser, jag vägrade gå ut ur bilen, de satte handfängslen på mig och släpa ut mig, släpade mig vidare till trapporna, slog mig på ryggen och släpade upp mig för alla trapporna och in i flygplanet där den österrikiska polisen tog vid och hotade mig med att de skulle hålla kvar mig i Wien ifall jag gjorde någonting på planet, dessutom skulle jag få problem i Schengen sa de. De tog bort handfängselna och gick.
Jag kunde verkligen inte göra någonting mer, även om jag ville göra mer motstånd – de hade använt mycket våld och visat sig kapabla till att använda ännu mer. På planet grät jag mest.
I Wien tog samma österrikiska poliser tag i mig och tog in mig i ett rum för att kolla mitt pass (jag tror det var i Interpol de kollade) och jag fick eskort hela vägen till Stockholmsplanen.
När jag senare pratade med Neta (som har hand om det juridiska i ISM-Palestina) sa hon att det aldrig hänt att de hämtat poliser från ett annat land för att eskortera aktivister hem och har aldrig hänt att de hotat en aktivist så mycket och försökt använda familjemedlemmar mot dem.
Just nu är jag fylld av ilska, förtvivlan och sorg över att jag inte fick träffa de människor jag tycker om och saknar så mycket, att jag inte fick utföra det arbete som är så pass viktig. Dock ser de oss som ett så stor hot så att de hämtar två poliser från österrike för att bli av med mig! Men en dag ska VI vinna!
För ett fritt Palestina!
Kampen fortsätter!
Shora
söndag, oktober 2
RADIO TUFFS PROGRAMLEDARE INTERVJUAS
(Monica Schelin=M intervjuar Åke Sandin=Å)
M: Det här är Monica Schelin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff, ett program som nu hörts varenda vecka i över 20 år. I dag hör vi sändning nr 1048. Varför gör du ännu Radio Tuff, Åke Sandin?
Å: Jag gillar radio jättemycket. Och jag gillar frivilligt folkrörelsearbete i allmänhet och Tuff i synnerhet. Sedan många år är jag inte med i styrelsen så jag kan utan att skryta berätta om allt det beundransvärda som föreningen gör och planerar, hålla kontakt med internationella partners inte minst i Indien, där Tuff i 35 år har finansierat omfattande och alldeles utmärkta projekt. Lyssnar man på Radio Tuff får man varje vecka reda på allt som Tuff håller på med och planerar. Det är en väldigt aktiv förening
M: Du delar i varje sändning ut en massa ”veckans rosor”. Har du blivit mysgubbe?
Å: Hellre mys- än gnällgubbe. Det gnälls tillräckligt ändå. Och det är viktigt att de som gör bra grejer eller skriver något bra blir hyllade. Hellre tända ett ljus än att förbanna mörkret
M: Får du själv någon uppmuntran för det här envetna och oavlönade radiojobbet?
Å: För Succékanalen 91,4 får jag ibland glada tillrop från snälla människor. Men det är mera sällsynt beträffande Radio Tuff.
M: Det har sagts att Radio Tuff har blivit en institution, något man förväntar sig vara hörvärt varje vecka och därför inte behöver kommentera.
Å: Det är möjligt att det är så -- ungefär som man inte tackar försäkringskassan för att de skickar ut pengar till oss panschisar varje månad.
M: Den där mysigheten stämmer dåligt med beteckningen Radio Tuff.
Å: Jo men det är inte bara rosor i programmet utan många verkligt tuffa inslag. Lyssna på Hampus Eckerman till exempel som hörts i över tio år i Radio Tuff. Visserligen pratar han ibland om trädgårdstomtar, marscherande pingviner och liknande men oftast är ju han ju mycket skärpt och radikal, rentav provocerande. Och mina egna krönikor ligger ju inte heller alltid i den trygga mittfåran, där alla opportunister trängs bland köttgrytorna. Men jag har förmånen att vara oavlönad och behöver inte snegla dit.
M: I dagens Radio Tuff tog du och Hampus upp den gamla hysterin över alla ryska ubåtar som påstods vimla i svenska vatten. Då för 10-20 år sen ansågs Radio Tuff av en del att vara Moskvas röst.
Å: Ja, det var av troskyldiga som barnatrodde på de ständiga medieskrönorna om påstådda ubåtar. Så än i dag är det nödvändigt att påminna om hur skamligt vilseledda många kan bli när man skrämmer upp oss också utan sakliga bevis. ”Krigets första offer är sanningen” är ett känt uttryck. Det borde kompletteras med att krigsförberedelsernas första offer också är sanningen. Redan i sin banbrytande bok ”Ubåtsvalsen” för 20 år sen påstod Ingemar Myhrberg att den svenska behandlingen av ubåtsaffärerna var den största utrikespolitiska skandalen i svensk efterkrigshistoria. Det är fortfarande en skandal att press och nutidshistoriker inte har gjort upp med desinformationen från den tiden. Det skulle räcka till åtskilliga avslöjande doktorsavhandlingar i historia och journalistik. Fast journalisterna var --med några få lysande undantag-- de som vältrade sig mest vällustigt i bottenslammet, så de vill väl helst glömma sin mångåriga lögnpropaganda.
M: Å andra sidan påminner du ofta om förbrytelserna mot krigens förlorare som i dag när du nämnde de tyska flyktingbarnens usla behandling i Danmark 1945 Varför det?
Å: Därför att så många opinionsbildare finns i västliga segermakters tross. Där stortrivs trendnissarna. I praktiken begår segrare aldrig krigsförbrytelser. Som regel är det några av förlorarna som skakar galler.
M: Men vad har det att göra med Radio Tuff och din strävan att befrämja fred och icke-våld
Å: Det har det i högsta grad. Så länge vi sväljer den gängse propagandan om att segrarna är ädla hjältar, riddare av den skinande blanka rustningen, som rättfärdigt dödar miljoner av ”onda”, skurkaktiga motståndare, också deras kvinnor och barn, kommer krig att framstå som jättebra och efterföljansvärt. Hade amerikanerna vetat, hur allierade bombningar under andra världskriget dödade miljoner oskyldiga japanska och tyska civila, hade bombmattorna över Vietnam opinionsmässigt varit svåra att genomföra. Eller bombkrigen mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak de senaste åren. Hade tyskarna vunnit kriget och Hollywood nu legat i Berlin, ja då hade väl Radio Tuff kanske varit ganska ensam om att påminna om judarnas grymma öde och andra tyska förbrytelser.
M: Tack Åke och fortsätt med Radio Tuff!
-------------------------------------------------------
Från Radio Tuff (nr 1048) 2005-10-02
M: Det här är Monica Schelin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff, ett program som nu hörts varenda vecka i över 20 år. I dag hör vi sändning nr 1048. Varför gör du ännu Radio Tuff, Åke Sandin?
Å: Jag gillar radio jättemycket. Och jag gillar frivilligt folkrörelsearbete i allmänhet och Tuff i synnerhet. Sedan många år är jag inte med i styrelsen så jag kan utan att skryta berätta om allt det beundransvärda som föreningen gör och planerar, hålla kontakt med internationella partners inte minst i Indien, där Tuff i 35 år har finansierat omfattande och alldeles utmärkta projekt. Lyssnar man på Radio Tuff får man varje vecka reda på allt som Tuff håller på med och planerar. Det är en väldigt aktiv förening
M: Du delar i varje sändning ut en massa ”veckans rosor”. Har du blivit mysgubbe?
Å: Hellre mys- än gnällgubbe. Det gnälls tillräckligt ändå. Och det är viktigt att de som gör bra grejer eller skriver något bra blir hyllade. Hellre tända ett ljus än att förbanna mörkret
M: Får du själv någon uppmuntran för det här envetna och oavlönade radiojobbet?
Å: För Succékanalen 91,4 får jag ibland glada tillrop från snälla människor. Men det är mera sällsynt beträffande Radio Tuff.
M: Det har sagts att Radio Tuff har blivit en institution, något man förväntar sig vara hörvärt varje vecka och därför inte behöver kommentera.
Å: Det är möjligt att det är så -- ungefär som man inte tackar försäkringskassan för att de skickar ut pengar till oss panschisar varje månad.
M: Den där mysigheten stämmer dåligt med beteckningen Radio Tuff.
Å: Jo men det är inte bara rosor i programmet utan många verkligt tuffa inslag. Lyssna på Hampus Eckerman till exempel som hörts i över tio år i Radio Tuff. Visserligen pratar han ibland om trädgårdstomtar, marscherande pingviner och liknande men oftast är ju han ju mycket skärpt och radikal, rentav provocerande. Och mina egna krönikor ligger ju inte heller alltid i den trygga mittfåran, där alla opportunister trängs bland köttgrytorna. Men jag har förmånen att vara oavlönad och behöver inte snegla dit.
M: I dagens Radio Tuff tog du och Hampus upp den gamla hysterin över alla ryska ubåtar som påstods vimla i svenska vatten. Då för 10-20 år sen ansågs Radio Tuff av en del att vara Moskvas röst.
Å: Ja, det var av troskyldiga som barnatrodde på de ständiga medieskrönorna om påstådda ubåtar. Så än i dag är det nödvändigt att påminna om hur skamligt vilseledda många kan bli när man skrämmer upp oss också utan sakliga bevis. ”Krigets första offer är sanningen” är ett känt uttryck. Det borde kompletteras med att krigsförberedelsernas första offer också är sanningen. Redan i sin banbrytande bok ”Ubåtsvalsen” för 20 år sen påstod Ingemar Myhrberg att den svenska behandlingen av ubåtsaffärerna var den största utrikespolitiska skandalen i svensk efterkrigshistoria. Det är fortfarande en skandal att press och nutidshistoriker inte har gjort upp med desinformationen från den tiden. Det skulle räcka till åtskilliga avslöjande doktorsavhandlingar i historia och journalistik. Fast journalisterna var --med några få lysande undantag-- de som vältrade sig mest vällustigt i bottenslammet, så de vill väl helst glömma sin mångåriga lögnpropaganda.
M: Å andra sidan påminner du ofta om förbrytelserna mot krigens förlorare som i dag när du nämnde de tyska flyktingbarnens usla behandling i Danmark 1945 Varför det?
Å: Därför att så många opinionsbildare finns i västliga segermakters tross. Där stortrivs trendnissarna. I praktiken begår segrare aldrig krigsförbrytelser. Som regel är det några av förlorarna som skakar galler.
M: Men vad har det att göra med Radio Tuff och din strävan att befrämja fred och icke-våld
Å: Det har det i högsta grad. Så länge vi sväljer den gängse propagandan om att segrarna är ädla hjältar, riddare av den skinande blanka rustningen, som rättfärdigt dödar miljoner av ”onda”, skurkaktiga motståndare, också deras kvinnor och barn, kommer krig att framstå som jättebra och efterföljansvärt. Hade amerikanerna vetat, hur allierade bombningar under andra världskriget dödade miljoner oskyldiga japanska och tyska civila, hade bombmattorna över Vietnam opinionsmässigt varit svåra att genomföra. Eller bombkrigen mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak de senaste åren. Hade tyskarna vunnit kriget och Hollywood nu legat i Berlin, ja då hade väl Radio Tuff kanske varit ganska ensam om att påminna om judarnas grymma öde och andra tyska förbrytelser.
M: Tack Åke och fortsätt med Radio Tuff!
-------------------------------------------------------
Från Radio Tuff (nr 1048) 2005-10-02
MAHATHIR MOHAMAD RYTER TILL IGEN
Malaysia är sällan i västliga mediers fokus. Inte många här vet ens att huvudstaden heter Kuala Lumpur. Inte heller att Malaysia utan krig gav Singapore självständighet 1965. När vi skandinaver nu med berättigad stolthet firar 100-årsminnet av den fredliga skilsmässan mellan Norge och Sverige bör vi komma ihåg att Malaysia/Singapore var nästa uppdelning i denna förnuftiga tradition.
Ibland uppmärksammas dock Malaysia av medierna, fast då med negativa kommentarer. Det beror ofta på kontroversiella uttalanden av Mahathir Mohamad, tidigare i 22 år landets premiärminister. För ett tag sedan blev han stämplad som antisemit, en spottloska som ofta riktas mot dem som kritiserar Israels politik eller försöker nyansera den ensidiga bilden av andra världskriget.
Den 9 september stack Mohamad ut huvudet igen. Det var under en konferens om de mänskliga rättigheterna. Hans tal fick flera västliga diplomater att kränkta lämna konferensen. Och visst tog han i, och talet var fränt, ja kanske överdrivet. Men det kan spegla hur man i tredje världen ibland känner sig inför alla pekpinnar från oss i väst.
Mohamad säger sig hylla mänskliga rättigheter för att de ger livet en bättre kvalitet för människorna: Men så tillägger han:
”Att döda 100 000 människor därför att man misstänker att mänskliga rättigheter för några har förnekats förefaller vara en självmotsägelse. Fanatismen hos mänskliga rättigheters förespråkare har lett till att människor blivit berövade sina rättigheter och många också sina liv, flera än de som blivit räddade. Det verkar som vi förlorat sinnet för proportioner”
Han syftar på Irakkriget och han påpekar, att man inte räknar de många irakiska dödsoffren, men varenda en av de 1700 dödade USA-soldaterna rapporteras. Han påpekar, att åren före invasionen av Irak orsakade sanktionerna omkring en halv miljon irakiska barns död och han påminner om Madeleine Albrights famösa yttrande att det var ett pris värt att betala. Och Mahathir Mohamad frågar retoriskt:
”När allt detta hände, var fanns de människor som är så engagerade i mänskliga rättigheter? Påvisade de USA:s och Englands kränkningar av dessa? Protesterade de mot sina egna regeringar? Nej. Det beror på att det är fienden som dödas. Det är acceptabelt. Men deras egna människor får inte dödas. Att döda dem är att begå terrorhandlingar”
Sedan ger Mohamad realistiska och alltså otäcka beskrivningar på vad som händer när västmakternas bomber massakrerar människor. Han kallar piloterna för mördare, som oattackerade kunde återvända till sina baser för att fira ”uppdraget utfört” (Mission accomplished). Sen blir han retorisk igen:
”Vilka är terrorister? Människor på marken som bombas eller de som bombar? vilkas rättigheter är det som kränks?”
Den före detta malaysiska premiärministern talar delvis i egen sak, eftersom hans land har listats för brott mot mänskliga rättigheter, till exempel i behandlingen av gästarbetare. Men han menar att vi i väst hycklar. Han räknar upp amerikanska angrepp på Irak, Afghanistan och Panama, stödet för att blodigt störta regeringar i Nicaragua, Chile och Ecuador. Han anklagar väst för att inte bry sig om grova brott mot mänskliga rättigheter i länder som är västs bundsförvanter. Ett avsnitt i hans tal handlar om stödet till Israel och behandlingen av palestinier.
Mohamad uppehåller sig också vid västmakternas lögnaktiga förevändning för att angripa Irak, påminner om Abu Ghraib och Guantanamo –och det är han ju inte ensam om. Men han gör också nedslag i historien som i väst är mindre vanliga, men som i Asien ofta ligger till grund för skepsis mot oss. Han säger bland annat:
”I dag visar världskartan följderna av globaliseringen som den tolkas av européerna i historien. Det fanns inget USA, Kanada, Australien, Latinamerika eller Nya Zeeland innan européerna upptäckte sjövägarna och startade världshandel. Före européerna fanns det arabiska, indiska, kinesiska och turkiska handelsmän. Det var dock ingen erövring eller kolonisation när dessa folk bedrev handel över haven. Bara när européerna bedrev världshandel blev länder invaderade, mänskliga rättigheter kränkta, folkmord begångna, imperier uppbyggda och etniskt europeiska nationer skapade på mark som tillhörde andra.”
Mohamad undrar, om inte dagens globalisering för med sig kränkningar av mänskliga rättigheter i en värld, ”där uppåt två miljarder människor lever på en dollar om dagen”
--------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1048) 2005-10-02
--------------------------------------------------------------
Hela Mohamads tal finns att läsa på
http://www.informationclearinghouse.info/article10305.htm
Ibland uppmärksammas dock Malaysia av medierna, fast då med negativa kommentarer. Det beror ofta på kontroversiella uttalanden av Mahathir Mohamad, tidigare i 22 år landets premiärminister. För ett tag sedan blev han stämplad som antisemit, en spottloska som ofta riktas mot dem som kritiserar Israels politik eller försöker nyansera den ensidiga bilden av andra världskriget.
Den 9 september stack Mohamad ut huvudet igen. Det var under en konferens om de mänskliga rättigheterna. Hans tal fick flera västliga diplomater att kränkta lämna konferensen. Och visst tog han i, och talet var fränt, ja kanske överdrivet. Men det kan spegla hur man i tredje världen ibland känner sig inför alla pekpinnar från oss i väst.
Mohamad säger sig hylla mänskliga rättigheter för att de ger livet en bättre kvalitet för människorna: Men så tillägger han:
”Att döda 100 000 människor därför att man misstänker att mänskliga rättigheter för några har förnekats förefaller vara en självmotsägelse. Fanatismen hos mänskliga rättigheters förespråkare har lett till att människor blivit berövade sina rättigheter och många också sina liv, flera än de som blivit räddade. Det verkar som vi förlorat sinnet för proportioner”
Han syftar på Irakkriget och han påpekar, att man inte räknar de många irakiska dödsoffren, men varenda en av de 1700 dödade USA-soldaterna rapporteras. Han påpekar, att åren före invasionen av Irak orsakade sanktionerna omkring en halv miljon irakiska barns död och han påminner om Madeleine Albrights famösa yttrande att det var ett pris värt att betala. Och Mahathir Mohamad frågar retoriskt:
”När allt detta hände, var fanns de människor som är så engagerade i mänskliga rättigheter? Påvisade de USA:s och Englands kränkningar av dessa? Protesterade de mot sina egna regeringar? Nej. Det beror på att det är fienden som dödas. Det är acceptabelt. Men deras egna människor får inte dödas. Att döda dem är att begå terrorhandlingar”
Sedan ger Mohamad realistiska och alltså otäcka beskrivningar på vad som händer när västmakternas bomber massakrerar människor. Han kallar piloterna för mördare, som oattackerade kunde återvända till sina baser för att fira ”uppdraget utfört” (Mission accomplished). Sen blir han retorisk igen:
”Vilka är terrorister? Människor på marken som bombas eller de som bombar? vilkas rättigheter är det som kränks?”
Den före detta malaysiska premiärministern talar delvis i egen sak, eftersom hans land har listats för brott mot mänskliga rättigheter, till exempel i behandlingen av gästarbetare. Men han menar att vi i väst hycklar. Han räknar upp amerikanska angrepp på Irak, Afghanistan och Panama, stödet för att blodigt störta regeringar i Nicaragua, Chile och Ecuador. Han anklagar väst för att inte bry sig om grova brott mot mänskliga rättigheter i länder som är västs bundsförvanter. Ett avsnitt i hans tal handlar om stödet till Israel och behandlingen av palestinier.
Mohamad uppehåller sig också vid västmakternas lögnaktiga förevändning för att angripa Irak, påminner om Abu Ghraib och Guantanamo –och det är han ju inte ensam om. Men han gör också nedslag i historien som i väst är mindre vanliga, men som i Asien ofta ligger till grund för skepsis mot oss. Han säger bland annat:
”I dag visar världskartan följderna av globaliseringen som den tolkas av européerna i historien. Det fanns inget USA, Kanada, Australien, Latinamerika eller Nya Zeeland innan européerna upptäckte sjövägarna och startade världshandel. Före européerna fanns det arabiska, indiska, kinesiska och turkiska handelsmän. Det var dock ingen erövring eller kolonisation när dessa folk bedrev handel över haven. Bara när européerna bedrev världshandel blev länder invaderade, mänskliga rättigheter kränkta, folkmord begångna, imperier uppbyggda och etniskt europeiska nationer skapade på mark som tillhörde andra.”
Mohamad undrar, om inte dagens globalisering för med sig kränkningar av mänskliga rättigheter i en värld, ”där uppåt två miljarder människor lever på en dollar om dagen”
--------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1048) 2005-10-02
--------------------------------------------------------------
Hela Mohamads tal finns att läsa på
http://www.informationclearinghouse.info/article10305.htm
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1048) 05-10-02 till....
....till minnet av Mahatma Gandhi som föddes 2 oktober (dagens datum) 1869. Hans icke-våldsliga kampmetoder är om möjligt ännu viktigare i vår tid än i hans egen
....till Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson som skriver: ”Jag läser att enligt amerikanska regeringens (egentligen GAO:s eller General Accounting Office) egna uppskattningar har de gjort av med ca 6 miljarder kulor från handeldvapen i sina krig i Afghanistan och Irak sedan 2002. Med 20000 ihjälskjutna sk upprorsmän (insurgents) betyder det att det går åt ca 300000 kulor för att ta död på en enda motståndare. Irakierna måste således vara ett extremt seglivat släkte! Som alla vet går det ca 33 000 000 sekunder på ett år, så ett snabbt överslag ger vid handen att USA:s krigsmakt bränner av ca 40 kulor per sekund 24 timmar per dygn 7 dar i veckan år ut och år in. De amerikanska ammunitionsfabrikerna klarar inte längre av att tillfredsställa den enorma efterfrågan på miljarder kulor om året, så nu importerar man en del av behovet från Israel” Tidningen The Independent (25/9) citerar Kathy Kelly, taleskvinna för fredsgruppen Voices in the Wilderness: “Presidenten borde ha lärt av Israels erfarenheter vid ockupationen av Palestina hellre än att köpa ammunition av Israel”.
....till en av de mest uppmärksammade amerikanska fredsaktivisterna Cindy Sheehan, som tillhörde de 370 människor som arresterades utanför Vita Huset i måndags (26/9). Hon är entusiastisk för så här sa hon: "Jag hade ett stort brett leende på läpparna när jag arresterades igår. Jag har fått ta mycket skit för att jag ler jämt, men igår fanns det flera goda skäl: Först och främst var det roligt. Vi var en stor samling glada människor på gott humör. Vi sjöng och klappade händer till gamla protestsånger och sånger från söndagsskolan. Dessutom - när konstaplarna lyfte upp och bar mig, pirrade det till över om hela Amerika skulle se mina underkläder”
....till Anders Göransson i tidningen Metro, som i tisdags (27/9) hade en intervju med Boris Grigorjev, en före detta KGB-agent som tjänstgjorde på Sovjets ambassad i Stockholm 1977-82. Han påstås ha kollat KGB-arkiven om den i Blekinge grundstötta ubåten U 137 och funnit att det var en felnavigering av en bakfull besättning. ”I tornet fanns en politruk som kunde massor om marxism-leninism men inget om navigering”. Mera om detta vid Hampus Eckermans rapport senare i dagens Radio Tuff.
....till Jan Öberg (TFF, Lund), som (26/9) varnar för att västs konflikt med Iran långsamt men hotfullt trappas upp. Han påpekar, att Iran har skrivit under icke-spridningsavtalet. Det har inte Israel, Pakistan och Indien, som trots att de är kärnvapenländer inte utsätts för påtryckningar. I stället är det Iran som nu utmålas som den stora boven. Öberg undrar om detta kanske leder till användningen av ”de massförstörelsevapen som kallas ekonomiska sanktioner –liksom i Irak där sådana sanktioner dödade en halv till en miljon mänskliga varelser. Eller är det för att rättfärdiga bombning av Iran och dödande av oskyldiga civila?”
....till psykologidoktorn vid Förvarshögskolan, Claes Wallenius, som i Aftonbladet uttalar sig på tal om bland annat Abu Ghraib och andra grymheter. Han menar att ”stenåldershjärnan” tar över i krig, när man upprepade gånger blir kränkt, beskjuten och attackerad av motståndare. Då kopplas all empati bort och ”de andra” skall förgöras utan rätt att leva längre. Det drabbar alla länders krigförande säger han och tillägger: ”Krig lockar fram det sämsta hos människan”
....till ”Vetenskapsradion historia” i Sveriges radios P1 som i veckan skildrade Kirsten Lylloffs avhandling ”Barn eller fiende”. Redan våren 2000 sändes på Tyresöradion ett program med titeln ”Östersjöns stora tragedier”. Där sas det bland annat: ”1999 avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber. Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver: ’Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de allierade om flyktingarna fick hjälp’ "
....till Dagens Nyheters insändarsida, som i onsdags (28/9) tog in en text av Gunnel Wahlström, där hon menar att Laila Freivalds är ”klädsamt nollställd” till ”fruktansvärda tragedier på palestinska områden”. Gunnel skriver bland annat: ”Israel har den militära, ekonomiska och teknologiska övermakten med USA som skyddande överrock”
....till Tuffs styrelse, som träffades i onsdags, och då fortsatte att planera nya spännande
offentliga möten:
Måndag 17 okt. kl 19. Diskussionscaféet FILOSOFIKA. Ämne: ”Ondskan”
Onsdag 19 okt kl 19 (preliminärt): Den unga och tuffa svensk-iranska Shora om Israel
Onsdag den 9 nov kl 19: Salam Karam, framstående kännare av Mellanöstern
Sen får vi heller inte glömma Strandskolans Öppet hus med start kl 16.30 onsdag den
12 oktober. Det anordnas för att samla in pengar till Tuffs Indienprojekt.
....till Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson som skriver: ”Jag läser att enligt amerikanska regeringens (egentligen GAO:s eller General Accounting Office) egna uppskattningar har de gjort av med ca 6 miljarder kulor från handeldvapen i sina krig i Afghanistan och Irak sedan 2002. Med 20000 ihjälskjutna sk upprorsmän (insurgents) betyder det att det går åt ca 300000 kulor för att ta död på en enda motståndare. Irakierna måste således vara ett extremt seglivat släkte! Som alla vet går det ca 33 000 000 sekunder på ett år, så ett snabbt överslag ger vid handen att USA:s krigsmakt bränner av ca 40 kulor per sekund 24 timmar per dygn 7 dar i veckan år ut och år in. De amerikanska ammunitionsfabrikerna klarar inte längre av att tillfredsställa den enorma efterfrågan på miljarder kulor om året, så nu importerar man en del av behovet från Israel” Tidningen The Independent (25/9) citerar Kathy Kelly, taleskvinna för fredsgruppen Voices in the Wilderness: “Presidenten borde ha lärt av Israels erfarenheter vid ockupationen av Palestina hellre än att köpa ammunition av Israel”.
....till en av de mest uppmärksammade amerikanska fredsaktivisterna Cindy Sheehan, som tillhörde de 370 människor som arresterades utanför Vita Huset i måndags (26/9). Hon är entusiastisk för så här sa hon: "Jag hade ett stort brett leende på läpparna när jag arresterades igår. Jag har fått ta mycket skit för att jag ler jämt, men igår fanns det flera goda skäl: Först och främst var det roligt. Vi var en stor samling glada människor på gott humör. Vi sjöng och klappade händer till gamla protestsånger och sånger från söndagsskolan. Dessutom - när konstaplarna lyfte upp och bar mig, pirrade det till över om hela Amerika skulle se mina underkläder”
....till Anders Göransson i tidningen Metro, som i tisdags (27/9) hade en intervju med Boris Grigorjev, en före detta KGB-agent som tjänstgjorde på Sovjets ambassad i Stockholm 1977-82. Han påstås ha kollat KGB-arkiven om den i Blekinge grundstötta ubåten U 137 och funnit att det var en felnavigering av en bakfull besättning. ”I tornet fanns en politruk som kunde massor om marxism-leninism men inget om navigering”. Mera om detta vid Hampus Eckermans rapport senare i dagens Radio Tuff.
....till Jan Öberg (TFF, Lund), som (26/9) varnar för att västs konflikt med Iran långsamt men hotfullt trappas upp. Han påpekar, att Iran har skrivit under icke-spridningsavtalet. Det har inte Israel, Pakistan och Indien, som trots att de är kärnvapenländer inte utsätts för påtryckningar. I stället är det Iran som nu utmålas som den stora boven. Öberg undrar om detta kanske leder till användningen av ”de massförstörelsevapen som kallas ekonomiska sanktioner –liksom i Irak där sådana sanktioner dödade en halv till en miljon mänskliga varelser. Eller är det för att rättfärdiga bombning av Iran och dödande av oskyldiga civila?”
....till psykologidoktorn vid Förvarshögskolan, Claes Wallenius, som i Aftonbladet uttalar sig på tal om bland annat Abu Ghraib och andra grymheter. Han menar att ”stenåldershjärnan” tar över i krig, när man upprepade gånger blir kränkt, beskjuten och attackerad av motståndare. Då kopplas all empati bort och ”de andra” skall förgöras utan rätt att leva längre. Det drabbar alla länders krigförande säger han och tillägger: ”Krig lockar fram det sämsta hos människan”
....till ”Vetenskapsradion historia” i Sveriges radios P1 som i veckan skildrade Kirsten Lylloffs avhandling ”Barn eller fiende”. Redan våren 2000 sändes på Tyresöradion ett program med titeln ”Östersjöns stora tragedier”. Där sas det bland annat: ”1999 avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber. Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver: ’Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de allierade om flyktingarna fick hjälp’ "
....till Dagens Nyheters insändarsida, som i onsdags (28/9) tog in en text av Gunnel Wahlström, där hon menar att Laila Freivalds är ”klädsamt nollställd” till ”fruktansvärda tragedier på palestinska områden”. Gunnel skriver bland annat: ”Israel har den militära, ekonomiska och teknologiska övermakten med USA som skyddande överrock”
....till Tuffs styrelse, som träffades i onsdags, och då fortsatte att planera nya spännande
offentliga möten:
Måndag 17 okt. kl 19. Diskussionscaféet FILOSOFIKA. Ämne: ”Ondskan”
Onsdag 19 okt kl 19 (preliminärt): Den unga och tuffa svensk-iranska Shora om Israel
Onsdag den 9 nov kl 19: Salam Karam, framstående kännare av Mellanöstern
Sen får vi heller inte glömma Strandskolans Öppet hus med start kl 16.30 onsdag den
12 oktober. Det anordnas för att samla in pengar till Tuffs Indienprojekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)