Morgonen den 6 augusti 1945 fällde ett amerikanskt flygplan en atombomb över den japanska staden Hiroshima. Uppåt 100 000 barn, kvinnor och män brändes omedelbart ihjäl. Många andra dog åren efteråt av den cancer som den radioaktiva strålningen hade förorsakat. Tre dagar senare fälldes en atombomb också över staden Nagasaki med ungefär samma förödande verkan som i Hiroshima.
Det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de allra flesta civila. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.
Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I ett triumfartat meddelande till medierna påstod presidenten att bomben fälldes över ”armébasen Hiroshima”. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.
Faktum är att Hiroshima bland annat valdes för att staden var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta andra japanska städer av den storleken redan helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda flygraid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades uppåt 100 000 människor, av vilka de flesta omkom i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militärindustriellt perspektiv-- så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju alltför många länder sen dess har gjort.
Efteråt förgyllde segerrusiga medier piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Amerikanerna lade locket på och hindrade journalister att besöka de atombombade städerna. Det tog ett år, innan John Hershey lyckades smyga in i ruinstaden Hiroshima. Han beskrev sedan i tidskriften New Yorker, vad de beundrade bomberna hade ställt till med, att de hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Av överlevande fick han reda på en del av vad som hade hänt den 6 augusti året innan:
Ett av dessa vittnen berättade så här:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
John Hershey skriver också:
”Somliga hade fått ögonbrynen avsvedda, och huden hängde i slamsor från ansikten och händer. Andra höll på grund av smärtan armarna sträckta rakt upp, som om de bar någonting i båda händerna … Många var nakna eller hade bara några trasor på kroppen. På somliga nakna kroppar hade hettan bränt figurer, av axelband på underklänningar och dylikt, och eftersom vitt återkastar hettan och svart absorberar den och för den vidare mot huden, var somliga kvinnokroppar mönstrade med samma blommor som hade funnits på deras kimonor.”
Med västliga mediers hjälp prånglades då flera trosartiklar ut, som många än idag tyvärr tror på. Den första, ständigt upprepad sen 1945, påstår att atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv. Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell invasion av Japan. Och synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men först efter Hiroshima och Nagasaki.
Den populäraste myten, att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Och så här skrev i sina memoarer Dwight D Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:
"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"
Winston Churchill, skrev i sitt stora verk om andra världskriget:
"Det skulle vara ett misstag att tro, att Japans öde bestämdes av atombomberna. Landets nederlag var säkrat redan innan den första atombomben fälldes".
Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:
"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."
Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Många historiker menar, att USA till varje pris med atombomberna ville demonstrera sin väldiga militärmakt för att sätta sin vapenbroder, Stalin, på plats.
I dag är vår värld nedlusad av tiotusentals kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens. Vi människor borde samfällt vråla till över detta människoföraktande vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:
"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödliga uttryck?"
Robert McNamara, USA:s försvarsminister under Vietnamkriget, var i farten redan 1945, då som ung akademiker vid det prestigetyngda Harvarduniversitetet. Där utvecklade han matematiska modeller för bombningar av japanska städer med fosforbomber som gick ut på att öka verkningskraften men hålla kvar kostnaderna på samma nivå. På gamla dar säger han i dokumentärfilmen ”The Fog of War”:
”Hade vi förlorat kriget skulle vi ha betraktats som krigsförbrytare”
Västliga och israeliska krigsförbrytare åtalas aldrig utan de hyllas av medierna och några av dem står rentav statyer. Det är deras besegrade motståndare som demoniseras, fängslas och avrättas.
------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1243) 2009-08-02
söndag, juli 26
onsdag, juli 22
”PÅ 1600-TALET SKÅDADE FOLK DJÄVLAR”
Alla svenskar över 40 minns säkert de många somrar på 1980-talet och några år framåt, då medierna nästan varje vecka larmade stort om de sovjetiska ubåtar som sades vimla i svenska vatten. Många gånger framförde jag mitt tvivel i artiklar och radioprogram. Redan under Radio Tuffs första månader 1985 intervjuades Ingemar Myhrberg, som 1985 kom ut med boken ”Ubåtsvalsen”. Han skrev bland annat:
”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”
Men Myhrberg var i början ganska ensam i sin kritiska journalistik när ”de hundra pravdorna”, som han kallade svenska medier, varje vecka braskade åstad med nya häftiga historier om förmenta sovjetiska ubåtar. I Radio Tuff sade han bland annat:
”När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.”
Det fanns dock några andra publicister som så småningom uttryckte sina tvivel på den enda rätta uppfattningen, den att Sovjet med sina ubåtar ständigt kränkte svenska vatten. Bland dem fanns Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén, självfallet också intervjuade i ”Radio freies Södertörn”, alltså Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff
Också militärer tillhörde dissidenterna. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler, som jag intervjuade, kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den svenske generalen och förre arméchefen Nils Sköld avfärdade slutsatserna i den parlamentariska ubåtskommissionen, där Carl Bildt var den mest aktive, med följande salva:
”Man fick det att stämma med en förutfattad mening, men de argument som är anförda håller inte för en vanlig källkritisk granskning och skulle aldrig hålla vid en juridisk bedömning. Det finns inte ett enda argument eller något bevis, som håller för en slutsats.”
Roligast var kanske ändå den norske konteramiralen Ola Thomesen, som i programmet Striptease i Sveriges Television 1993 tyckte, att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv. Hans lätt ironiska tonfall tydde på att han kunde många elaka Sverigehistorier:
”När man sitter i skogen en mörk natt, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”
Men den sovjetiska ubåten U 137 då, den som hösten 1981 låg som en död jättepadda efter att ha gått på grund i Blekinge, i militärt skyddsområde rentav? Jag medger att jag i förstone liksom andra svenskar blev upprörd över den östliga stormaktens fräcka intrång i våra vatten. Men så småningom hopade sig frågorna:
Hur kom det sig att den förmenta spionubåten dundrade in i övervattensläge med dånande dieselmotorer, så att många i trakten hörde den men trodde att det var svenska örlogsfartyg eller helikoptrar? Och varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?
Sovjet skyllde på felnavigering, vilket bara väckte hånfullt löje i svenska medier. Men så småningom framkom det att svensk militär hade tystat ner, vad Försvarets Radioanstalt (FRA) hade upptäckt: Att sovjetiska fartyg och flygplan hade spanat efter sin försvunna ubåt i farvattnen öster om Bornholm. Det stödde påståendet om felnavigering.
Den förste svensk som gick ombord på den grundstötta U 137 var en erfaren sjöofficer, kommendören Karl Andersson, som ledde de första förhören med den ryska besättningen. Han har efteråt berättat att inga journalister vid de välbesökta presskonferenserna 1981 brydde sig om att fråga honom om vad han trodde om den grundstötta sovjetiska ubåten. Sedermera har han hävdat att det rörde sig om en grov felnavigering och om de många vittnesmålen om ”ubåtar” som U 137 sedan gav upphov till sagt:
”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”
Redan 1982, året efter U 137:s grundstötning, kom nästa stora ubåtskalabalik. Det var den av medier från hela världen skildrade ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden, där det flitigt sjunkbombades i flera dagar. Men ingen ubåt påträffades, inte ens en mutter från någon inkräktare.
Men året därpå fastslog den parlamentariska ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest aktive att det var sovjetiska intrång. Ett av dess allra tyngsta bevis var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde sex år efter händelserna i Hårsfjärden.
Nästa ”huvudbevis” skulle märkligt nog hålla i hela 26 år. Därvid är jag beredd att avslöja hur förtjust jag försommaren 2008 blev i Amalia. Nej, det var faktiskt inte vanlig gubbsjuka, ty Amalia är en hundra år gammal galeas, som ligger på ett varv vid Muskö. Men Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) gjorde då äntligen en ordentlig analys av ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
Det finns bedömare som anser att det kan ha varit Natoubåtar i farten. Det är ju svårt att förstå vilka motiv Warszawapakten kunde ha för att kränka svenska vatten. I slutet av 1980-talet hördes fredsforskaren Wilhelm Agrell i Radio Tuff. Han hade baserat teorier på det han ansåg vara sovjetiska kränkningar. Men på den avgörande punkten, vilka motiv Sovjet kunde ha haft, blev han lika mångordig och obestämd som andra ubåtstroende så kallade experter.
Om det mot förmodan fanns främmande ubåtar i svenska vatten, så hade faktiskt Nato ett begripligt motiv, nämligen att skrämma neutrala Sverige för sin östliga stormaktsgranne. Självfallet gynnades Nato av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan då på 1980-talet stämplade som ”ondskans imperium”. Ola Thunander, professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, menar att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige för Sovjet. Han skriver:
”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”
Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen segrade och fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin.
Journalisterna trivdes alltför länge i grumligt bottenslam med sina häftiga historier om dessa ubåtar. På sistone tycks de ha nyktrat till. Två artiklar på Dagens Nyheters debattsida i juli 2009 tyder på det. Den ena är skriven av tidningens förre chefredaktör Svante Nycander. som under rubriken ”Militären vilseledde regeringen om ubåtar” bland annat skriver:
”Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna. Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.”
Ja, den socialdemokratiske utrikesministern Lennart Bodström fick avgå 1985 efter det att han till några borgerliga journalister yppat sina tvivel på den enda då godtagbara uppfattningen om ubåtarna.
Dagen efter Nycanders artikel skriver en annan framstående publicist, Sune Olofsson i Dagens Nyheter. Han har varit Svenska Dagbladets debattredaktör och försvarsreporter. Under rubriken ”Carl Bildt vilseleder allmänheten om ubåtarna” skriver han bland annat om ”mer än tio års ubåtshysteri”
”Många av oss journalister som bevakade ubåtsjakterna på 80-och 90-talen förvandlades till okritiska patrioter när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Karlskrona skärgård. (....) Att sedan vissa journalister, som försökte att resa motbilder och följa det kritiska journalistiska uppdraget, stämplades som näst intill landsförrädare är mer än skrämmande.”
----------------------------------
Åke Sandin
Kommer i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuiff augusti 2009. 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”
Men Myhrberg var i början ganska ensam i sin kritiska journalistik när ”de hundra pravdorna”, som han kallade svenska medier, varje vecka braskade åstad med nya häftiga historier om förmenta sovjetiska ubåtar. I Radio Tuff sade han bland annat:
”När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.”
Det fanns dock några andra publicister som så småningom uttryckte sina tvivel på den enda rätta uppfattningen, den att Sovjet med sina ubåtar ständigt kränkte svenska vatten. Bland dem fanns Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén, självfallet också intervjuade i ”Radio freies Södertörn”, alltså Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff
Också militärer tillhörde dissidenterna. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler, som jag intervjuade, kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den svenske generalen och förre arméchefen Nils Sköld avfärdade slutsatserna i den parlamentariska ubåtskommissionen, där Carl Bildt var den mest aktive, med följande salva:
”Man fick det att stämma med en förutfattad mening, men de argument som är anförda håller inte för en vanlig källkritisk granskning och skulle aldrig hålla vid en juridisk bedömning. Det finns inte ett enda argument eller något bevis, som håller för en slutsats.”
Roligast var kanske ändå den norske konteramiralen Ola Thomesen, som i programmet Striptease i Sveriges Television 1993 tyckte, att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv. Hans lätt ironiska tonfall tydde på att han kunde många elaka Sverigehistorier:
”När man sitter i skogen en mörk natt, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”
Men den sovjetiska ubåten U 137 då, den som hösten 1981 låg som en död jättepadda efter att ha gått på grund i Blekinge, i militärt skyddsområde rentav? Jag medger att jag i förstone liksom andra svenskar blev upprörd över den östliga stormaktens fräcka intrång i våra vatten. Men så småningom hopade sig frågorna:
Hur kom det sig att den förmenta spionubåten dundrade in i övervattensläge med dånande dieselmotorer, så att många i trakten hörde den men trodde att det var svenska örlogsfartyg eller helikoptrar? Och varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?
Sovjet skyllde på felnavigering, vilket bara väckte hånfullt löje i svenska medier. Men så småningom framkom det att svensk militär hade tystat ner, vad Försvarets Radioanstalt (FRA) hade upptäckt: Att sovjetiska fartyg och flygplan hade spanat efter sin försvunna ubåt i farvattnen öster om Bornholm. Det stödde påståendet om felnavigering.
Den förste svensk som gick ombord på den grundstötta U 137 var en erfaren sjöofficer, kommendören Karl Andersson, som ledde de första förhören med den ryska besättningen. Han har efteråt berättat att inga journalister vid de välbesökta presskonferenserna 1981 brydde sig om att fråga honom om vad han trodde om den grundstötta sovjetiska ubåten. Sedermera har han hävdat att det rörde sig om en grov felnavigering och om de många vittnesmålen om ”ubåtar” som U 137 sedan gav upphov till sagt:
”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”
Redan 1982, året efter U 137:s grundstötning, kom nästa stora ubåtskalabalik. Det var den av medier från hela världen skildrade ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden, där det flitigt sjunkbombades i flera dagar. Men ingen ubåt påträffades, inte ens en mutter från någon inkräktare.
Men året därpå fastslog den parlamentariska ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest aktive att det var sovjetiska intrång. Ett av dess allra tyngsta bevis var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde sex år efter händelserna i Hårsfjärden.
Nästa ”huvudbevis” skulle märkligt nog hålla i hela 26 år. Därvid är jag beredd att avslöja hur förtjust jag försommaren 2008 blev i Amalia. Nej, det var faktiskt inte vanlig gubbsjuka, ty Amalia är en hundra år gammal galeas, som ligger på ett varv vid Muskö. Men Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) gjorde då äntligen en ordentlig analys av ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
Det finns bedömare som anser att det kan ha varit Natoubåtar i farten. Det är ju svårt att förstå vilka motiv Warszawapakten kunde ha för att kränka svenska vatten. I slutet av 1980-talet hördes fredsforskaren Wilhelm Agrell i Radio Tuff. Han hade baserat teorier på det han ansåg vara sovjetiska kränkningar. Men på den avgörande punkten, vilka motiv Sovjet kunde ha haft, blev han lika mångordig och obestämd som andra ubåtstroende så kallade experter.
Om det mot förmodan fanns främmande ubåtar i svenska vatten, så hade faktiskt Nato ett begripligt motiv, nämligen att skrämma neutrala Sverige för sin östliga stormaktsgranne. Självfallet gynnades Nato av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan då på 1980-talet stämplade som ”ondskans imperium”. Ola Thunander, professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, menar att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige för Sovjet. Han skriver:
”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”
Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen segrade och fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin.
Journalisterna trivdes alltför länge i grumligt bottenslam med sina häftiga historier om dessa ubåtar. På sistone tycks de ha nyktrat till. Två artiklar på Dagens Nyheters debattsida i juli 2009 tyder på det. Den ena är skriven av tidningens förre chefredaktör Svante Nycander. som under rubriken ”Militären vilseledde regeringen om ubåtar” bland annat skriver:
”Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna. Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.”
Ja, den socialdemokratiske utrikesministern Lennart Bodström fick avgå 1985 efter det att han till några borgerliga journalister yppat sina tvivel på den enda då godtagbara uppfattningen om ubåtarna.
Dagen efter Nycanders artikel skriver en annan framstående publicist, Sune Olofsson i Dagens Nyheter. Han har varit Svenska Dagbladets debattredaktör och försvarsreporter. Under rubriken ”Carl Bildt vilseleder allmänheten om ubåtarna” skriver han bland annat om ”mer än tio års ubåtshysteri”
”Många av oss journalister som bevakade ubåtsjakterna på 80-och 90-talen förvandlades till okritiska patrioter när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Karlskrona skärgård. (....) Att sedan vissa journalister, som försökte att resa motbilder och följa det kritiska journalistiska uppdraget, stämplades som näst intill landsförrädare är mer än skrämmande.”
----------------------------------
Åke Sandin
Kommer i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuiff augusti 2009. 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
måndag, juli 20
Då var det 1919
(Nu 2009 är det 300 år sedan den svenska stormakten vid Poltava led sitt avgörande nederlag. Det är 200 år sedan Finland skildes från Sverige och blev ett tsarryskt storfurstendöme och "Märkesåret" har jag skildrat utförligt på Tyresöradion. Men det som hände för 90 år sedan blev delvis ödesdigert för 1900-talets historia.)
----------------------------------
Jag känner några alldeles utmärkta människor som fyller 90 år 2009. Hur var det egentligen under deras födelseår 1919? Ska man svara på det under en halvtimme, är man tvungen att välja ut några få händelser och förhållanden. Det är alltid så när man sysslar med historia att man i den oändliga uppsjö av fakta som finns måste göra ett urval, samtidigt som man måste försöka att skildra de utvalda bitarna så sakligt som möjligt.
I det sargade Europa var i alla fall 1919 det första fredsåret efter första världskriget. 10-12 miljoner människor hade slaktats, de allra flesta soldater i åldern 18 till 30, blomman av Europas manliga ungdom eller den förlorade generationen som det brukar heta. Det här året jobbade alla stenhuggare och skulptörer febrilt och på övertid med att förse olika städer med minnesmonument över dem som stupat för kung och fosterland. Och i Paris och London skulle man uppföra monument över den okände soldaten. Det var om detta Ruben Nilsson skrev en sorgligt ironisk visa om de människospillror som vilar under en triumfbåges vita marmorvalv.
Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ned en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och talar stort om mina hjältedater.
Och slutstrofen:
Här ligger jag den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar man den okände soldaten
Men ännu hade inte krigen börjat att direkt döda en massa civila, som i andra världskriget där hälften av de ungefär 50 miljonerna som dödades var barn, kvinnor och obeväpnade män, eller som i Korea- och Vietnamkrigen där andelen civila offer var ännu högre.
Ändå hade kanske första världskriget skulden till att 20-30 miljoner civila faktiskt också strök med. Det var i spanska sjukan som härjade som värst just kring år 1919. Var någonstans sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Kina, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts? I dag säger läkare att sjukdomen spreds med fåglar genom deras avföring.
Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.
Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Jag har hört många äldre svenskar berätta om att den eller den släktingen dog i spanska sjukan. I det hus på Hälsingegatan i Stockholm där Roland Schütts föräldrar bodde härjade spanskan hos varenda familj. Anna Höglin i Trollbäcken berättar att bara på hennes lilla, relativt isolerade hemö, Trysunda vid Ångermanlands höga kust, bebodd av något dussintal familjer begravdes samtidigt sju personer, alla offer för spanskan. Andra berättar att en del av dem som överlevde fick men i form av hjärnskador med sömnsjukeliknande tillstånd eller någon form av Parkinson.
Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.
I Versailles och andra Parisförorter satt nämligen under första halvåret 1919 statsmän från 27 segrarländer och skulle skriva ihop olika fredsavtal, som förlorarna inte fick diskutera utan bara skulle tvingas att skriva under, så man tyckte det var lika bra att tills vidare hålla tyskarna under stövelklacken. Men enigheten bland diplomaterna var dålig. Det blev snarare ett flera månader långt gräl eller en huggsexa, därför att varje land ville ta för sig så mycket som möjligt av det som de besegrade skulle avtvingas.
Med all respekt för gamle Clemenceau, Frankrikes tiger som han kallades, och Storbritanniens Lloyd George var det i början av fredsförhandlingarna USA:s president Woodrow Wilson som överskuggade alla andra. När han anlände till Europa hyllades han som en världsfrälsare, som förväntades skapa en rättvis fred i ett Europa som nu skulle präglas av demokratiska ideal med respekt för olika folks medbestämmanderätt, fjärran från militarism, revanschism, hemlig diplomati och stormaktsränker som traditionellt hade ställt till med så mycket elände i vår världsdel. Överallt möttes Wilson i början av jublande folkmassor, och skolflickor strödde blommor på de gator han drog fram under sin triumfartade färd. Ändå skulle strålglansen kring honom falna allt snabbare under år 1919. Det påminner en smula om de gamla grekiska tragedierna: När hjälten står på höjden av makt och popularitet vredgas gudarna och störtar honom ned i djupaste elände.
Det var ingalunda något fel på Wilsons idéer eller avsikter. Innan han 1912 valdes till president hade han varit akademiker, till och med rektor för det prestigetyngda Princeton-universitetet. Av Europas hårdhudade realpolitiker skulle han därför komma att kallas "profeten från Princeton". 1916 omvaldes han på parollen att hålla USA utanför det europeiska masslaktandet. Året efter gick USA ändå med. Den officiella orsaken var det oinskränkta tyska ubåtskriget men i bakgrunden fanns också de väldiga lån amerikanska banker givit de västallierade. USA riskerade att förlora mycket pengar, om Tyskland skulle segra.
I ett tal den 8 januari 1918 skisserade Wilson sina berömda 14 punkter som han ville skulle ligga till grund för den kommande freden. Det var dessa 14 punkter som världen beundrade och som fått tyskarna att i hopp om en rättvis fred gå med på vapenstillestånd, utrymma Frankrike och Belgien och militärt också Rhenlandet, utlämna hela sin flotta till britterna och också avstå från en del andra krigsviktiga ting som åtskilliga vapen, lokomotiv och bilar, samtidigt som de försökte bemästra spanska sjukans härjningar och den fortsatta allierade hungerblockaden.
Men i Paris under vintern-våren 1919 skulle president Wilson tvingas överge eller urvattna den ena efter den andra av sina 14 punkter. Det finns en karikatyrteckning från den här tiden som visar honom som en skolpojke i kortbyxor, en anspelning på hans akademikerbakgrund. Vid hans sida ligger en tiger försedd med Clemenceaus ansikte och mustasch och med ett papper i käften. "Tigern äter upp mina 14 punkter", klagar den gråtande skolpojken.
Nu var det inte bara den 78-årige hårdingen Georges Clemenceau, Frankrikes konseljpresident, som envetet och skickligt fick Wilson att överge sina ideal eller åtminstone kompromissa bort stora bitar. Man glömmer lätt att till exempel Asiens nya stormakt, Japan, tillhörde segrarna i första världskriget och alltså hade säte vid konferensborden i Paris. Japanerna tillerkändes en del tyska besittningar i Stilla havet men de ville också ta över de tyska intressena i Kina, något som stred mot Wilsons ideal om folks självbestämmande och framförallt mot den Kinavänliga opinionen hemma i USA. Det visste man i Japan så därför gjorde dess diplomater en fint. Först krävde de att det skulle skrivas in en klausul om rasernas likställighet, i dag en självklarhet men inte så 1919. De visste mycket väl att förslaget var utsiktslöst. England och Frankrike härskade över väldiga kolonialområden i tredje världen och USA släppte hellre in vita analfabeter som invandrare än japanska läkare och hade raslagar, som diskriminerade den svarta befolkningen. Därför fick japanerna mycket riktigt nej på sitt antirasistiska förslag. Men när de sedan krävde att få efterträda tyskarna i Kina kunde man för skams skull inte neka dem en gång till utan gav efter. Det ledde till att den kinesiska delegationen i protest lämnade Paris och åkte hem till Kina, där studenterna demonstrerade i massor mot de kinesiska ledarnas mesighet gentemot rovlystna västerlänningar och japaner. På 1800-talet hade européernas framfart --med övergrepp som att britterna tvingade på Kina opium från sina kolonier-- lett till att kineserna kallade oss vitingar för "de främmande djävlarna" eller "långnäsorna", det sistnämnda en kritisk recension av vårt utseende.
Engelsmännen var måttligt förtjusta över Wilsons förslag om havens frihet, nu när de var kungar på haven och "ruled the waves of the sea" ännu mera dominant än förut, eftersom den tyska flottan överlämnats till dem, låt vara för att sedan sänkas av de förödmjukade tyska sjömännen.
Och gamle Clemenceau, som gjorde allt för att förlöjliga den vältalige och idealistiska amerikanske presidenten, gav inte ett skvatt för Wilsons förslag om öppen diplomati, som skulle demokratisera också utrikespolitiken, ställa den under folklig kontroll. De franska ledarna ville som förr sluta hemliga avtal med vilka de behagade, högt över sina medborgares och skattebetalares huvuden.
Jämte USA, England och Frankrike räknades Italien, låt vara på nåder, till de fyra stora vid fredskonferensen. Italiens beteende hade under första världskriget inte varit direkt ärofullt och deras krigsinsatser hade inte varit särskilt lysande, trots att 600 000 italienare hade stupat. Det som fläckade deras anseende var att de före kriget varit i allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Men 1915 hade de inlett en köpslagan med de båda stridande sidorna för att gå med i kriget. De västallierade lovade ut belöningar mest rundhänt, så att Italien svek sina paktbröder och fick ett sådant där hemligt avtal som den demokratiske Wilson tyckte så illa om. Det sägs att Wilson så småningom skar tänder, när han konfronterades med de italienska delegaterna Orlando och Sonnino.
Ändå hade Wilson redan från början av fredskonferensen gått med på att Italien fick flytta fram sin nordgräns så att den omfattade också Sydtyrolen med dess kvarts miljon tysktalande. Det rimmade inte alls väl med Wilsons demokratiska ideal om folks rätt att tillhöra det land de ville bo i. Om detta skriver Jan Olof Olsson, Jolo, i sin postumt utkomna bok "Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919" lika lakoniskt som ironiskt:
"Tyskland och Österrike hade förlorat. Tyskar kunde man ge bort"
Ja, tyskar gavs bort med ett cyniskt åsidosättande av Wilsons demokratiska princip om folks självbestämmanderätt. Tyskland fick avträda en åttondel av sitt landområde och många miljoner tyskar hamnade nu i nybildade stater som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Bara i ett enda område förverkligades Wilsons ideal, vilket var hedrande för oss i Norden. Det gällde nämligen Danmark, som 1864 hade berövats Schlesvig-Holstein av Bismarcks Preussen. Det var för resten den gången den storslagne svenske kungen, Karl XV, hade lovat Danmark hjälp, ett löfte som vi sedan svek, när det väl brände till. I Schlesvig anordnades en folkomröstning. Det norra, dansktalande Schlesvig röstade inte oväntat för att tillhöra Danmark, det tysktalande södra Schlesvig för att tillhöra Tyskland. Och så blev det också, helt enligt människornas önskan.
Annars anordnades det en folkomröstning också i Schlesien. Men städer, vilkas invånare till 70-80 procent röstade för att tillhöra Tyskland tilldelades ändå Polen.
Ännu värre blev det för Sudetområdets 3 ½ miljoner tyskar, som plötsligt utgjorde mer än en fjärdedel av den nybildade staten Tjeckoslovakien. Den 4 mars 1919 demonstrerade de i Wilsons anda för självbestämmande. Men 54 obeväpnade tyskar, däribland barn och åldringar, mejades ned den dagen av den tjeckiska milisens kulor och ett hundratal sårades. Sex dagar senare rapporterade Harvard-professorn Archibald Coolidge till de amerikanska fredsförhandlarna i Paris om sudettyskarnas missnöje och menade att det i framtiden kunde bli ödesdigert. Tyvärr fick han rätt.
I president Wilsons 14 punkter fanns en försiktig formulering om kolonialismen. "Infödingarnas intressen", som det hette, skulle också beaktas. Men de två västmakterna var ju de ledande kolonialmakterna och mindre skulle deras landinnehav inte bli nu när de nu övertog också de tyska kolonierna. Enbart Storbritannien härskade över en fjärdedel av världen. Indien kallades juvelen i den brittiska kronan och indiska soldater hade snällt låtit sig fraktas till Europa för att slåss mot Tyskland, ett land de aldrig hört talas om. Men medan statsmännen satt i Paris och grälade om vilka bitar av rovet som skulle tillfalla vilka, kom oroande rapporter från Indien. Britterna hade i mars infört en lag, som gav dem rätt att i två år kvarhålla indier i häkte utan dom och rannsakan. Advokaten Mohandas Gandhi uppmanade därför till storstrejk och oroligheter bröt ut.
I staden Amritsar i Punjab brändes brittiska byggnader ned och några engelsmän lynchades. En kvinnlig engelsk missionär, som misshandlades, lyckades undkomma genom att krypande ta sig till räddningen. Den 13 april samlades tusentals indier på en öppen plats i Amritsar, som kallas Jaliantvala Bagh, lika okänd i Europa som bittert ihågkommen i Indien. General Reginald Dyer tågade dit med 50 man och lät utan förvarning öppna eld rakt in i den obeväpnade folkmassan. 379 indier dödades och över tusen sårades. Sedan tvingade generalen alla indier som kom till den gata på vilken den kvinnliga missionären hade krupit fram att göra detsamma.
Kriget på västfronten hade ända fram till vapenstilleståndet förts utanför Tyskland. Det var alltså Belgien och norra Frankrike som hade förhärjats. Flandern såg ut som ett månlandskap med miljoner granatkratrar och oändliga mil av skyttegravar. I Paris ålades Tyskland nu att betala skadorna. Men man satte skadeståndsbeloppet så högt att Tyskland inte ekonomiskt skulle kunna repa sig. Redan under 1919 försämrades markens värde femfalt och sedan skulle inflationen galoppera iväg miljonfalt. I många tyska städer förekom oroligheter och kupper året 1919. I Berlin gjorde spartakisterna --uppkallade efter den romerske slavledaren Spartacus-- uppror men deras ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades av militären. "Det flyter ett lik i Landeskanal", som det står i visan. München var om möjligt ännu mera turbulent under 1919 men det berättade Robert Stieger om här på Tyresöradion.
Versaillesfreden undertecknades den 28 juni 1919, på dagen fem år efter unge Gavrilo Princips mord i Sarajevo på det österrikiska tronföljarparet, den gnista som skulle tända världsbranden. Först vägrade det nu demokratiska Tyskland --kejsaren hade schappat iväg till Holland redan vid vapenstilleståndet i november 1918-- att skriva under, så orättvisa tyckte också de tyska socialdemokraterna att villkoren var. Men de hade inget val utan skickade fram två okända män, Müller och Bell, att i Versailles spegelsal skriva under dokumentet.
Sedan generalerna givit upp och kejsaren abdikerat fick demokratiska tyska politiker nu alltså kratsa deras kastanjer ur elden, stå där med skulden, skammen och nesan. Det hjälpte inte att tyskarna sommaren 1919 antog en utomordentligt demokratisk grundlag i Weimar, som skulle bli Europas kulturhuvudstad 80 år senare. Av de västmakter som så högtidligt sade sig ha utkämpat kriget för demokratins skull fick den nya tyska demokratin föga hjälp.
Politikerföraktet skulle blomstra i Weimarrepubliken, som blev ett omtyckt angreppsmål för alla missnöjda i ett Tyskland där några få skodde sig medan arbetarna svalt och medelklassen genom inflationen berövades sina besparingar. Från höger lanserade man redan 1919 uppfattningen att Tysklands nederlag med alla dess negativa följder hade berott på att politikerna givit armén en dolkstöt i ryggen. Det var en uppenbar historieförfalskning, men den vann tyvärr tilltro.
Det fanns säkert flera orsaker till att den amerikanske presidenten Wilsons fina idéer trasades sönder av den realpolitiska snålblåsten i Versailles, där man mera ägnade sig åt att ta för sig och klämma åt förlorarna än att tänka på följderna. Möjligen var västliga statsmän också påverkade av det folkhat som krigspropagandan på ömse sidor piskat upp. Inte minst den brittiska propagandan var mycket framgångsrik. Den kallade tyskarna för hunner, påstod att dessa hunner huggit av händerna på belgiska gossebarn, så att de inte i framtiden skulle kunna bli soldater, ja tyskarna förvandlade i likfabriker döda soldater till smörjolja och konstgödsel och hade hjälpt till att gasa [sic] 700 000 serber till döds. Det skulle ta några år innan labourpolitikern Arthur Ponsonby och andra avslöjade att allt detta var lögn. Men 1919 föredrog man fortfarande att tro det värsta om sina under kriget demoniserade fiender.
President Woodrow Wilson kom till Europa som en otroligt firad hjälte. När han efter något halvår återvände hem var han närmast en riddare av den sorgliga skepnaden. På hösten 1919 drabbades han dessutom av en hjärnblödning och blev en längre tid handikappad. Det var kanske så, att Wilson kompromissade bort många av sina goda föresatser för att kunna driva igenom den sista av sina fjorton punkter, inrättandet av Nationernas Förbund. Det lyckades han också med, men hemma i USA upplevde han sedan den yttersta smäleken. Hans egen kongress vägrade att godkänna Nationernas förbund och USA stannade utanför. Det var för all del inte sista gången USA skulle nonchalera ett världssamfund.
Under kriget hade Wilson storstilat angivit de allierades mål. Kriget fördes, sa han, "to make the world safe for democracy", för att trygga världen åt demokratin. Efter kriget skulle dock Europa drabbas av en formlig epidemi av diktaturer. I krig är folket kanonmat medan starka mäns karriärer befrämjas.
Det har sagts att en grundsten för nazismen lades i Versailles 1919. I München började det året en österrikisk korpral i den demobiliserade tyska armén sin politiska verksamhet. Han var helt okänd men hette Adolf Hitler. I Italien organiserade 1919 en före detta socialist, Benito Mussolini, unga krigsveteraner i uniformerade grupper, kallade fasci, medan den osannolike operettfiguren Gabriele d'Annunzio, "det bevingade svinet" som han kallade sig, väckte mycket mera uppmärksamhet genom att ockupera Fiume, i dag det kroatiska Rijeka.
I Ungern tog kommunisten Bela Kun makten under några månader 1919, men tvingades fly till Sovjetunionen, där han avrättades. I Ryssland härskade Lenin. Men landet var 1919 sönderslitet av krig och massakrer och folket hungrade. I norr, öster och söder försökte vita arméer, delvis hjälpta av västmakterna, att störta kommunistregimen. I Finland som hade varit självständigt ett drygt år funderade segraren i det otäcka inbördeskriget året innan, marskalken Gustav Mannerheim på att sända trupper till Petrograd. Ålänningarna hade mangrant röstat för att tillhöra Sverige men 1919 hänsköts Ålandsfrågan till fredskonferenserna i Paris.
Och här i Sverige hade vi en regering under liberalen och historieprofessorn Nils Edén. 1919 skulle riksdagen besluta om husagans avskaffande och om allmän rösträtt, alltså också för svenska kvinnor. Och det året föddes i Sverige så där en 100 000 barn, av vilka många ännu lever.
Grattis alla ni som kämpat er igenom decennierna och i år fyller nittio!
ÅKE SANDIN
(På www.tyresoradion.se 91,4 MHz)
----------------------------------
Jag känner några alldeles utmärkta människor som fyller 90 år 2009. Hur var det egentligen under deras födelseår 1919? Ska man svara på det under en halvtimme, är man tvungen att välja ut några få händelser och förhållanden. Det är alltid så när man sysslar med historia att man i den oändliga uppsjö av fakta som finns måste göra ett urval, samtidigt som man måste försöka att skildra de utvalda bitarna så sakligt som möjligt.
I det sargade Europa var i alla fall 1919 det första fredsåret efter första världskriget. 10-12 miljoner människor hade slaktats, de allra flesta soldater i åldern 18 till 30, blomman av Europas manliga ungdom eller den förlorade generationen som det brukar heta. Det här året jobbade alla stenhuggare och skulptörer febrilt och på övertid med att förse olika städer med minnesmonument över dem som stupat för kung och fosterland. Och i Paris och London skulle man uppföra monument över den okände soldaten. Det var om detta Ruben Nilsson skrev en sorgligt ironisk visa om de människospillror som vilar under en triumfbåges vita marmorvalv.
Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ned en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och talar stort om mina hjältedater.
Och slutstrofen:
Här ligger jag den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar man den okände soldaten
Men ännu hade inte krigen börjat att direkt döda en massa civila, som i andra världskriget där hälften av de ungefär 50 miljonerna som dödades var barn, kvinnor och obeväpnade män, eller som i Korea- och Vietnamkrigen där andelen civila offer var ännu högre.
Ändå hade kanske första världskriget skulden till att 20-30 miljoner civila faktiskt också strök med. Det var i spanska sjukan som härjade som värst just kring år 1919. Var någonstans sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Kina, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts? I dag säger läkare att sjukdomen spreds med fåglar genom deras avföring.
Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.
Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Jag har hört många äldre svenskar berätta om att den eller den släktingen dog i spanska sjukan. I det hus på Hälsingegatan i Stockholm där Roland Schütts föräldrar bodde härjade spanskan hos varenda familj. Anna Höglin i Trollbäcken berättar att bara på hennes lilla, relativt isolerade hemö, Trysunda vid Ångermanlands höga kust, bebodd av något dussintal familjer begravdes samtidigt sju personer, alla offer för spanskan. Andra berättar att en del av dem som överlevde fick men i form av hjärnskador med sömnsjukeliknande tillstånd eller någon form av Parkinson.
Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.
I Versailles och andra Parisförorter satt nämligen under första halvåret 1919 statsmän från 27 segrarländer och skulle skriva ihop olika fredsavtal, som förlorarna inte fick diskutera utan bara skulle tvingas att skriva under, så man tyckte det var lika bra att tills vidare hålla tyskarna under stövelklacken. Men enigheten bland diplomaterna var dålig. Det blev snarare ett flera månader långt gräl eller en huggsexa, därför att varje land ville ta för sig så mycket som möjligt av det som de besegrade skulle avtvingas.
Med all respekt för gamle Clemenceau, Frankrikes tiger som han kallades, och Storbritanniens Lloyd George var det i början av fredsförhandlingarna USA:s president Woodrow Wilson som överskuggade alla andra. När han anlände till Europa hyllades han som en världsfrälsare, som förväntades skapa en rättvis fred i ett Europa som nu skulle präglas av demokratiska ideal med respekt för olika folks medbestämmanderätt, fjärran från militarism, revanschism, hemlig diplomati och stormaktsränker som traditionellt hade ställt till med så mycket elände i vår världsdel. Överallt möttes Wilson i början av jublande folkmassor, och skolflickor strödde blommor på de gator han drog fram under sin triumfartade färd. Ändå skulle strålglansen kring honom falna allt snabbare under år 1919. Det påminner en smula om de gamla grekiska tragedierna: När hjälten står på höjden av makt och popularitet vredgas gudarna och störtar honom ned i djupaste elände.
Det var ingalunda något fel på Wilsons idéer eller avsikter. Innan han 1912 valdes till president hade han varit akademiker, till och med rektor för det prestigetyngda Princeton-universitetet. Av Europas hårdhudade realpolitiker skulle han därför komma att kallas "profeten från Princeton". 1916 omvaldes han på parollen att hålla USA utanför det europeiska masslaktandet. Året efter gick USA ändå med. Den officiella orsaken var det oinskränkta tyska ubåtskriget men i bakgrunden fanns också de väldiga lån amerikanska banker givit de västallierade. USA riskerade att förlora mycket pengar, om Tyskland skulle segra.
I ett tal den 8 januari 1918 skisserade Wilson sina berömda 14 punkter som han ville skulle ligga till grund för den kommande freden. Det var dessa 14 punkter som världen beundrade och som fått tyskarna att i hopp om en rättvis fred gå med på vapenstillestånd, utrymma Frankrike och Belgien och militärt också Rhenlandet, utlämna hela sin flotta till britterna och också avstå från en del andra krigsviktiga ting som åtskilliga vapen, lokomotiv och bilar, samtidigt som de försökte bemästra spanska sjukans härjningar och den fortsatta allierade hungerblockaden.
Men i Paris under vintern-våren 1919 skulle president Wilson tvingas överge eller urvattna den ena efter den andra av sina 14 punkter. Det finns en karikatyrteckning från den här tiden som visar honom som en skolpojke i kortbyxor, en anspelning på hans akademikerbakgrund. Vid hans sida ligger en tiger försedd med Clemenceaus ansikte och mustasch och med ett papper i käften. "Tigern äter upp mina 14 punkter", klagar den gråtande skolpojken.
Nu var det inte bara den 78-årige hårdingen Georges Clemenceau, Frankrikes konseljpresident, som envetet och skickligt fick Wilson att överge sina ideal eller åtminstone kompromissa bort stora bitar. Man glömmer lätt att till exempel Asiens nya stormakt, Japan, tillhörde segrarna i första världskriget och alltså hade säte vid konferensborden i Paris. Japanerna tillerkändes en del tyska besittningar i Stilla havet men de ville också ta över de tyska intressena i Kina, något som stred mot Wilsons ideal om folks självbestämmande och framförallt mot den Kinavänliga opinionen hemma i USA. Det visste man i Japan så därför gjorde dess diplomater en fint. Först krävde de att det skulle skrivas in en klausul om rasernas likställighet, i dag en självklarhet men inte så 1919. De visste mycket väl att förslaget var utsiktslöst. England och Frankrike härskade över väldiga kolonialområden i tredje världen och USA släppte hellre in vita analfabeter som invandrare än japanska läkare och hade raslagar, som diskriminerade den svarta befolkningen. Därför fick japanerna mycket riktigt nej på sitt antirasistiska förslag. Men när de sedan krävde att få efterträda tyskarna i Kina kunde man för skams skull inte neka dem en gång till utan gav efter. Det ledde till att den kinesiska delegationen i protest lämnade Paris och åkte hem till Kina, där studenterna demonstrerade i massor mot de kinesiska ledarnas mesighet gentemot rovlystna västerlänningar och japaner. På 1800-talet hade européernas framfart --med övergrepp som att britterna tvingade på Kina opium från sina kolonier-- lett till att kineserna kallade oss vitingar för "de främmande djävlarna" eller "långnäsorna", det sistnämnda en kritisk recension av vårt utseende.
Engelsmännen var måttligt förtjusta över Wilsons förslag om havens frihet, nu när de var kungar på haven och "ruled the waves of the sea" ännu mera dominant än förut, eftersom den tyska flottan överlämnats till dem, låt vara för att sedan sänkas av de förödmjukade tyska sjömännen.
Och gamle Clemenceau, som gjorde allt för att förlöjliga den vältalige och idealistiska amerikanske presidenten, gav inte ett skvatt för Wilsons förslag om öppen diplomati, som skulle demokratisera också utrikespolitiken, ställa den under folklig kontroll. De franska ledarna ville som förr sluta hemliga avtal med vilka de behagade, högt över sina medborgares och skattebetalares huvuden.
Jämte USA, England och Frankrike räknades Italien, låt vara på nåder, till de fyra stora vid fredskonferensen. Italiens beteende hade under första världskriget inte varit direkt ärofullt och deras krigsinsatser hade inte varit särskilt lysande, trots att 600 000 italienare hade stupat. Det som fläckade deras anseende var att de före kriget varit i allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Men 1915 hade de inlett en köpslagan med de båda stridande sidorna för att gå med i kriget. De västallierade lovade ut belöningar mest rundhänt, så att Italien svek sina paktbröder och fick ett sådant där hemligt avtal som den demokratiske Wilson tyckte så illa om. Det sägs att Wilson så småningom skar tänder, när han konfronterades med de italienska delegaterna Orlando och Sonnino.
Ändå hade Wilson redan från början av fredskonferensen gått med på att Italien fick flytta fram sin nordgräns så att den omfattade också Sydtyrolen med dess kvarts miljon tysktalande. Det rimmade inte alls väl med Wilsons demokratiska ideal om folks rätt att tillhöra det land de ville bo i. Om detta skriver Jan Olof Olsson, Jolo, i sin postumt utkomna bok "Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919" lika lakoniskt som ironiskt:
"Tyskland och Österrike hade förlorat. Tyskar kunde man ge bort"
Ja, tyskar gavs bort med ett cyniskt åsidosättande av Wilsons demokratiska princip om folks självbestämmanderätt. Tyskland fick avträda en åttondel av sitt landområde och många miljoner tyskar hamnade nu i nybildade stater som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Bara i ett enda område förverkligades Wilsons ideal, vilket var hedrande för oss i Norden. Det gällde nämligen Danmark, som 1864 hade berövats Schlesvig-Holstein av Bismarcks Preussen. Det var för resten den gången den storslagne svenske kungen, Karl XV, hade lovat Danmark hjälp, ett löfte som vi sedan svek, när det väl brände till. I Schlesvig anordnades en folkomröstning. Det norra, dansktalande Schlesvig röstade inte oväntat för att tillhöra Danmark, det tysktalande södra Schlesvig för att tillhöra Tyskland. Och så blev det också, helt enligt människornas önskan.
Annars anordnades det en folkomröstning också i Schlesien. Men städer, vilkas invånare till 70-80 procent röstade för att tillhöra Tyskland tilldelades ändå Polen.
Ännu värre blev det för Sudetområdets 3 ½ miljoner tyskar, som plötsligt utgjorde mer än en fjärdedel av den nybildade staten Tjeckoslovakien. Den 4 mars 1919 demonstrerade de i Wilsons anda för självbestämmande. Men 54 obeväpnade tyskar, däribland barn och åldringar, mejades ned den dagen av den tjeckiska milisens kulor och ett hundratal sårades. Sex dagar senare rapporterade Harvard-professorn Archibald Coolidge till de amerikanska fredsförhandlarna i Paris om sudettyskarnas missnöje och menade att det i framtiden kunde bli ödesdigert. Tyvärr fick han rätt.
I president Wilsons 14 punkter fanns en försiktig formulering om kolonialismen. "Infödingarnas intressen", som det hette, skulle också beaktas. Men de två västmakterna var ju de ledande kolonialmakterna och mindre skulle deras landinnehav inte bli nu när de nu övertog också de tyska kolonierna. Enbart Storbritannien härskade över en fjärdedel av världen. Indien kallades juvelen i den brittiska kronan och indiska soldater hade snällt låtit sig fraktas till Europa för att slåss mot Tyskland, ett land de aldrig hört talas om. Men medan statsmännen satt i Paris och grälade om vilka bitar av rovet som skulle tillfalla vilka, kom oroande rapporter från Indien. Britterna hade i mars infört en lag, som gav dem rätt att i två år kvarhålla indier i häkte utan dom och rannsakan. Advokaten Mohandas Gandhi uppmanade därför till storstrejk och oroligheter bröt ut.
I staden Amritsar i Punjab brändes brittiska byggnader ned och några engelsmän lynchades. En kvinnlig engelsk missionär, som misshandlades, lyckades undkomma genom att krypande ta sig till räddningen. Den 13 april samlades tusentals indier på en öppen plats i Amritsar, som kallas Jaliantvala Bagh, lika okänd i Europa som bittert ihågkommen i Indien. General Reginald Dyer tågade dit med 50 man och lät utan förvarning öppna eld rakt in i den obeväpnade folkmassan. 379 indier dödades och över tusen sårades. Sedan tvingade generalen alla indier som kom till den gata på vilken den kvinnliga missionären hade krupit fram att göra detsamma.
Kriget på västfronten hade ända fram till vapenstilleståndet förts utanför Tyskland. Det var alltså Belgien och norra Frankrike som hade förhärjats. Flandern såg ut som ett månlandskap med miljoner granatkratrar och oändliga mil av skyttegravar. I Paris ålades Tyskland nu att betala skadorna. Men man satte skadeståndsbeloppet så högt att Tyskland inte ekonomiskt skulle kunna repa sig. Redan under 1919 försämrades markens värde femfalt och sedan skulle inflationen galoppera iväg miljonfalt. I många tyska städer förekom oroligheter och kupper året 1919. I Berlin gjorde spartakisterna --uppkallade efter den romerske slavledaren Spartacus-- uppror men deras ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades av militären. "Det flyter ett lik i Landeskanal", som det står i visan. München var om möjligt ännu mera turbulent under 1919 men det berättade Robert Stieger om här på Tyresöradion.
Versaillesfreden undertecknades den 28 juni 1919, på dagen fem år efter unge Gavrilo Princips mord i Sarajevo på det österrikiska tronföljarparet, den gnista som skulle tända världsbranden. Först vägrade det nu demokratiska Tyskland --kejsaren hade schappat iväg till Holland redan vid vapenstilleståndet i november 1918-- att skriva under, så orättvisa tyckte också de tyska socialdemokraterna att villkoren var. Men de hade inget val utan skickade fram två okända män, Müller och Bell, att i Versailles spegelsal skriva under dokumentet.
Sedan generalerna givit upp och kejsaren abdikerat fick demokratiska tyska politiker nu alltså kratsa deras kastanjer ur elden, stå där med skulden, skammen och nesan. Det hjälpte inte att tyskarna sommaren 1919 antog en utomordentligt demokratisk grundlag i Weimar, som skulle bli Europas kulturhuvudstad 80 år senare. Av de västmakter som så högtidligt sade sig ha utkämpat kriget för demokratins skull fick den nya tyska demokratin föga hjälp.
Politikerföraktet skulle blomstra i Weimarrepubliken, som blev ett omtyckt angreppsmål för alla missnöjda i ett Tyskland där några få skodde sig medan arbetarna svalt och medelklassen genom inflationen berövades sina besparingar. Från höger lanserade man redan 1919 uppfattningen att Tysklands nederlag med alla dess negativa följder hade berott på att politikerna givit armén en dolkstöt i ryggen. Det var en uppenbar historieförfalskning, men den vann tyvärr tilltro.
Det fanns säkert flera orsaker till att den amerikanske presidenten Wilsons fina idéer trasades sönder av den realpolitiska snålblåsten i Versailles, där man mera ägnade sig åt att ta för sig och klämma åt förlorarna än att tänka på följderna. Möjligen var västliga statsmän också påverkade av det folkhat som krigspropagandan på ömse sidor piskat upp. Inte minst den brittiska propagandan var mycket framgångsrik. Den kallade tyskarna för hunner, påstod att dessa hunner huggit av händerna på belgiska gossebarn, så att de inte i framtiden skulle kunna bli soldater, ja tyskarna förvandlade i likfabriker döda soldater till smörjolja och konstgödsel och hade hjälpt till att gasa [sic] 700 000 serber till döds. Det skulle ta några år innan labourpolitikern Arthur Ponsonby och andra avslöjade att allt detta var lögn. Men 1919 föredrog man fortfarande att tro det värsta om sina under kriget demoniserade fiender.
President Woodrow Wilson kom till Europa som en otroligt firad hjälte. När han efter något halvår återvände hem var han närmast en riddare av den sorgliga skepnaden. På hösten 1919 drabbades han dessutom av en hjärnblödning och blev en längre tid handikappad. Det var kanske så, att Wilson kompromissade bort många av sina goda föresatser för att kunna driva igenom den sista av sina fjorton punkter, inrättandet av Nationernas Förbund. Det lyckades han också med, men hemma i USA upplevde han sedan den yttersta smäleken. Hans egen kongress vägrade att godkänna Nationernas förbund och USA stannade utanför. Det var för all del inte sista gången USA skulle nonchalera ett världssamfund.
Under kriget hade Wilson storstilat angivit de allierades mål. Kriget fördes, sa han, "to make the world safe for democracy", för att trygga världen åt demokratin. Efter kriget skulle dock Europa drabbas av en formlig epidemi av diktaturer. I krig är folket kanonmat medan starka mäns karriärer befrämjas.
Det har sagts att en grundsten för nazismen lades i Versailles 1919. I München började det året en österrikisk korpral i den demobiliserade tyska armén sin politiska verksamhet. Han var helt okänd men hette Adolf Hitler. I Italien organiserade 1919 en före detta socialist, Benito Mussolini, unga krigsveteraner i uniformerade grupper, kallade fasci, medan den osannolike operettfiguren Gabriele d'Annunzio, "det bevingade svinet" som han kallade sig, väckte mycket mera uppmärksamhet genom att ockupera Fiume, i dag det kroatiska Rijeka.
I Ungern tog kommunisten Bela Kun makten under några månader 1919, men tvingades fly till Sovjetunionen, där han avrättades. I Ryssland härskade Lenin. Men landet var 1919 sönderslitet av krig och massakrer och folket hungrade. I norr, öster och söder försökte vita arméer, delvis hjälpta av västmakterna, att störta kommunistregimen. I Finland som hade varit självständigt ett drygt år funderade segraren i det otäcka inbördeskriget året innan, marskalken Gustav Mannerheim på att sända trupper till Petrograd. Ålänningarna hade mangrant röstat för att tillhöra Sverige men 1919 hänsköts Ålandsfrågan till fredskonferenserna i Paris.
Och här i Sverige hade vi en regering under liberalen och historieprofessorn Nils Edén. 1919 skulle riksdagen besluta om husagans avskaffande och om allmän rösträtt, alltså också för svenska kvinnor. Och det året föddes i Sverige så där en 100 000 barn, av vilka många ännu lever.
Grattis alla ni som kämpat er igenom decennierna och i år fyller nittio!
ÅKE SANDIN
(På www.tyresoradion.se 91,4 MHz)
lördag, juli 18
VARFÖR JAG BYTTE NAMN
(I många år har ett av de mest traditionella inslagen på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) varit historier och limerickar. I augusti kommer bland annat följande):
Det är inte nog att jag på radion släppt fram en massa från vårt kära broderfolk i öster. Nu har jag också blivit till hälften fennoman.
Det var så här att jag träffade en ung vacker kvinna och då kunde jag förstås inte hålla käften utan frågade:
-- Vad jobbar du med?
-- Jag är sexolog.
-- Oj, vad spännande, är det sant att italienarna är de bästa älskarna?
-- Inte alls, det är araberna.
-- Menar du det? Jag trodde att turkarna var bäst utrustade där under naveln.
-- Där har du fel igen. Det är faktiskt finländarna.
Innan jag hann uttrycka min förvåning sa hon:
-- Nu är det min tur att fråga. Vad heter du egentligen?
Just när jag tänkte uppge mitt gamla vanliga namn fick jag en snilleblixt och svarade på sjungande finlandssvenska:
-- Jag heter Pekka Mohammed al-Qaida Pitkäänen.
Ni förstår, vi stackars gubbar måste använda alla trix för att försöka imponera på unga kvinnor. Den sexiga sexologen tittatde faktiskt på mig med nyvaket intresse.
Er tillgivne
Pekka Mohammed, tel 08-712 4463 (tidigare Åke Sandin)
Det är inte nog att jag på radion släppt fram en massa från vårt kära broderfolk i öster. Nu har jag också blivit till hälften fennoman.
Det var så här att jag träffade en ung vacker kvinna och då kunde jag förstås inte hålla käften utan frågade:
-- Vad jobbar du med?
-- Jag är sexolog.
-- Oj, vad spännande, är det sant att italienarna är de bästa älskarna?
-- Inte alls, det är araberna.
-- Menar du det? Jag trodde att turkarna var bäst utrustade där under naveln.
-- Där har du fel igen. Det är faktiskt finländarna.
Innan jag hann uttrycka min förvåning sa hon:
-- Nu är det min tur att fråga. Vad heter du egentligen?
Just när jag tänkte uppge mitt gamla vanliga namn fick jag en snilleblixt och svarade på sjungande finlandssvenska:
-- Jag heter Pekka Mohammed al-Qaida Pitkäänen.
Ni förstår, vi stackars gubbar måste använda alla trix för att försöka imponera på unga kvinnor. Den sexiga sexologen tittatde faktiskt på mig med nyvaket intresse.
Er tillgivne
Pekka Mohammed, tel 08-712 4463 (tidigare Åke Sandin)
söndag, juni 21
STÖD PROJEKT I IRAK OCH AFGHANISTAN!
I sommar är det faktiskt 50 år sedan jag tillbringade en månad i fängelse, dömd för ”grovt militärt lydnadsbrott”. Hade som värnpliktig sergeant och elitsoldat vägrat en repmånad. Det har jag aldrig ångrat. På den tiden hade stora delar av det svenska etablissemanget framskridna planer på att skaffa blågula förintelsevapen, alltså atomvapen.
En av de dåtida parollerna var ”Hellre aktiv i dag än radioaktiv i morgon”. Ironiskt nog har jag de senaste 24 åren varit just ”radioaktiv” men tack och lov i en helt annan betydelse. Att vara aktiv är viktigt, för passivitet har ingenting med pacifism att göra. Alltså har jag försökt aktivera mig så gott jag kunnat. Då, för ett halvsekel sedan, var jag aktiv i Kampanjen mot Atomvapen, som faktiskt bidrog till att stoppa planerna på svenska domedagsvapen. Sedan jobbade jag i Fredsföreningen Kosmos inne i Stockholm. Och i Svenska Freds var jag i flera år vice ordförande för att 1977-79 vara dess ordförande. Det var på den tiden ett helt oavlönat hedersuppdrag, liksom det var att under tretton år i fredstidningen Pax skriva ett hundratal krönikor, av vilka många sedan publicerats i ett par av mina böcker.
I 42 år har jag ägnat en stor del av min fritid åt Tyresö Ulands- och FredsFörening, som har den tuffa förkortningen TUFF. Det har varit oerhört givande, därför att TUFF har inte bara varit nej-sägare till militärt massdödande utan positivt bidragit till massor av utmärkta projekt för de ”fattigaste av de fattiga”. Med hjälp av gandhianska partners i Indien har många miljoner kronor från TUFF förvandlats till ett dussintal skolor, många elevhem, skollaboratorier, skolbibliotek, skolmatsalar, sanitetsanläggningar, hundratals brunnar, massor av små dammar, ja till och med bidragit till en medicinfabrik med det betecknande namnet Locost.
I indiska Dharampurs tidigare så gudsförgätna byar har inte bara barnen nu fått skolor utan där har också 90 000 mangoträd planterats. Målet i år är att nå upp till 100 000 träd. Till detta bidrar TUFFs mangogram, den perfekta presenten, som allt flera kloka och solidariska människor använder. 2008 inbringade det 17 000 kr och redan i år har över 11 000 kr betalats för mangogram som finns i tre varianter:
1. ”För att gratulera....”
2. ”I stället för blommor”
3. ”Till minne av ....”
Under 1990-talet finansierade TUFF elementär undervisning, mellanmål och en uppsättning kläder för 3000 barn i Indien varje år. De undervisades i ca 50 stora skoltält och var barn till lågavlönade, säsongarbetande sockerrörshuggare, som bodde i eländiga läger. Under det decenniet skickade vi årligen ca 1½ miljon kronor till våra indiska partners. Men då orkade vi ännu skriva ansökningar och rapporter till Sida, så projektbidrag från Sida stod för 80 procent.
De senaste åren har vi varje år utan offentliga bidrag kunnat skicka ca 300 000 kr till de indiska projekten. Pengarna har främst kommit från skolor, som tack vare TUFFs intensiva informationsverksamhet gör dagsverken eller solidaritetsaftnar för fattiga jämnåriga. I år har Tyresö skola, Kumla skola (Tyresö), Alléskolan i Floda och Bergtorpsskolan i Täby jobbat in 193 000 kr till Indien. Och Strandskolan i Tyresö planerar att i oktober arrangera en ny solidaritetsafton.
Till skillnad från stora biståndsorganisationer har TUFF ingen avlönad, så att varenda krona oavkortat kan skickas till ändamålet. Projekten är begränsade och konkreta och därför kan bidragsgivare få veta vad deras insatser har resulterat i. De indiska projekten besöks regelbundet av lärare och andra, som kan kolla upp projekten och bo i Tuff Friendship House. Om ett halvår åker till exempel tre lärare från Kumla skola (Tyresö) till Indien.
TUFF har också genom åren med pengar stött projekt i Bolivia, Guatemala, Kroatien, Belgrad, Eritrea, Kenya, Mauritius, Irak och Afghanistan.
I sommar försöker vi nu med Tyresöradions hjälp göra ett experiment genom att vädja till lyssnare om bidrag. I ena fallet gäller det fattiga och krigsdrabbade afghaner och det skildras i sommar på Tyresöradion av Nasira Omidy och Ulla Carina Sellergren om drygt tre timmar. Det andra projektet handlar om de två bibliotek i Bagdad, vilka blivit en oas för barn av olika etniciteter i denna oroliga stad. Det skildras på radion av tre aktiva i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén om en liten stund.
I båda fallen går inte bara varje krona oavkortat till de behjärtansvärda ändamålen utan TUFF har förbundit sig att satsa lika mycket som lyssnarna/läsarna. Det finns så många schyssta människor att jag har gott hopp om ett bra resultat. Gör alltså så här: Använd Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och märk inbetalningen med ”Irak” och/eller med ”Afghanistan”.
Ge fred och internationell solidaritet en chans!
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009
En av de dåtida parollerna var ”Hellre aktiv i dag än radioaktiv i morgon”. Ironiskt nog har jag de senaste 24 åren varit just ”radioaktiv” men tack och lov i en helt annan betydelse. Att vara aktiv är viktigt, för passivitet har ingenting med pacifism att göra. Alltså har jag försökt aktivera mig så gott jag kunnat. Då, för ett halvsekel sedan, var jag aktiv i Kampanjen mot Atomvapen, som faktiskt bidrog till att stoppa planerna på svenska domedagsvapen. Sedan jobbade jag i Fredsföreningen Kosmos inne i Stockholm. Och i Svenska Freds var jag i flera år vice ordförande för att 1977-79 vara dess ordförande. Det var på den tiden ett helt oavlönat hedersuppdrag, liksom det var att under tretton år i fredstidningen Pax skriva ett hundratal krönikor, av vilka många sedan publicerats i ett par av mina böcker.
I 42 år har jag ägnat en stor del av min fritid åt Tyresö Ulands- och FredsFörening, som har den tuffa förkortningen TUFF. Det har varit oerhört givande, därför att TUFF har inte bara varit nej-sägare till militärt massdödande utan positivt bidragit till massor av utmärkta projekt för de ”fattigaste av de fattiga”. Med hjälp av gandhianska partners i Indien har många miljoner kronor från TUFF förvandlats till ett dussintal skolor, många elevhem, skollaboratorier, skolbibliotek, skolmatsalar, sanitetsanläggningar, hundratals brunnar, massor av små dammar, ja till och med bidragit till en medicinfabrik med det betecknande namnet Locost.
I indiska Dharampurs tidigare så gudsförgätna byar har inte bara barnen nu fått skolor utan där har också 90 000 mangoträd planterats. Målet i år är att nå upp till 100 000 träd. Till detta bidrar TUFFs mangogram, den perfekta presenten, som allt flera kloka och solidariska människor använder. 2008 inbringade det 17 000 kr och redan i år har över 11 000 kr betalats för mangogram som finns i tre varianter:
1. ”För att gratulera....”
2. ”I stället för blommor”
3. ”Till minne av ....”
Under 1990-talet finansierade TUFF elementär undervisning, mellanmål och en uppsättning kläder för 3000 barn i Indien varje år. De undervisades i ca 50 stora skoltält och var barn till lågavlönade, säsongarbetande sockerrörshuggare, som bodde i eländiga läger. Under det decenniet skickade vi årligen ca 1½ miljon kronor till våra indiska partners. Men då orkade vi ännu skriva ansökningar och rapporter till Sida, så projektbidrag från Sida stod för 80 procent.
De senaste åren har vi varje år utan offentliga bidrag kunnat skicka ca 300 000 kr till de indiska projekten. Pengarna har främst kommit från skolor, som tack vare TUFFs intensiva informationsverksamhet gör dagsverken eller solidaritetsaftnar för fattiga jämnåriga. I år har Tyresö skola, Kumla skola (Tyresö), Alléskolan i Floda och Bergtorpsskolan i Täby jobbat in 193 000 kr till Indien. Och Strandskolan i Tyresö planerar att i oktober arrangera en ny solidaritetsafton.
Till skillnad från stora biståndsorganisationer har TUFF ingen avlönad, så att varenda krona oavkortat kan skickas till ändamålet. Projekten är begränsade och konkreta och därför kan bidragsgivare få veta vad deras insatser har resulterat i. De indiska projekten besöks regelbundet av lärare och andra, som kan kolla upp projekten och bo i Tuff Friendship House. Om ett halvår åker till exempel tre lärare från Kumla skola (Tyresö) till Indien.
TUFF har också genom åren med pengar stött projekt i Bolivia, Guatemala, Kroatien, Belgrad, Eritrea, Kenya, Mauritius, Irak och Afghanistan.
I sommar försöker vi nu med Tyresöradions hjälp göra ett experiment genom att vädja till lyssnare om bidrag. I ena fallet gäller det fattiga och krigsdrabbade afghaner och det skildras i sommar på Tyresöradion av Nasira Omidy och Ulla Carina Sellergren om drygt tre timmar. Det andra projektet handlar om de två bibliotek i Bagdad, vilka blivit en oas för barn av olika etniciteter i denna oroliga stad. Det skildras på radion av tre aktiva i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén om en liten stund.
I båda fallen går inte bara varje krona oavkortat till de behjärtansvärda ändamålen utan TUFF har förbundit sig att satsa lika mycket som lyssnarna/läsarna. Det finns så många schyssta människor att jag har gott hopp om ett bra resultat. Gör alltså så här: Använd Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och märk inbetalningen med ”Irak” och/eller med ”Afghanistan”.
Ge fred och internationell solidaritet en chans!
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009
Monica Schelin: DU BEHÖVS I TUFF!
(Monica Schelin har länge varit en av TUFFs frivilliga aktivister. Under många år var hon föreningens ordförande, i dag vice ordförande. Hon har också varit vice ordförande i Svenska Freds och är tillsammans med Åke Sandin Radio Tuffs programledare. Yrkesmässigt har hon som socionom och kurator i invandrartäta Nyboda skola visat praktisk medmänsklighet. Genom resor till Indien och Kroatien har hennes engagemang för solidaritet förstärkts. Så här säger hon i Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009):
-----------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) är faktiskt en märklig förening, som varit enormt aktiv i över 42 år. Ständiga offentliga möten, till exempel det mysiga diskussionscaféet Filosofika. Bokbord och loppis i Tyresö centrum, för att inte tala om Radio Tuff som nu hörts varenda vecka sedan 1985, säkert ett rekord för frivillig radio. Dessutom för en lokalförening någonting så remarkabelt som att finansiera massor av jättefina projekt i Indien och i flera andra länder. Om en stund kommer Åke att berätta om det.
TUFF har inga offentliga bidrag, men vår styrka har i den gamla fina folkrörelsetraditionen varit de många medlemmarna, de senaste åren uppåt 400 betalande. Därför har vi kunnat behålla vår lokal på Myggdalsvägen 80 och fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff.
Vår riksorganisation är Svenska Freds, världen äldsta nu existerande fredsorganisation, grundad redan 1883. Det innebär att alla medlemmar får fredstidningen Pax. Det finns dock en möjlighet som några utnyttjat, nämligen att vara medlemmar bara i Tuff, vilket de angivit på inbetalningskortet. Då får de inte Pax men dock som alla andra medlemmar regelbundna Tuff-utskick, som innehåller TUFF-bladet och ett kalendarium med alla möten och andra aktiviteter.
Det jag uppskattar så mycket och som värmer mitt hjärta är den fina sammanhållningen och kamratskapet i den annars så tuffa föreningen med namnet TUFF. Det behövs om man ska orka lägga ner en massa tid på föreningsarbete, grundbulten i vår demokrati.
Jag förstår till fullo att många inte har tid att vara aktiva. Men att betala en medlemsavgift har alla tid och råd med. Ju flera medlemmar som ansluter sig, desto mera uppmuntrade och inspirerade blir vi som arbetar aktivt. Vi får nya krafter. Snart kommer ett plusgironummer, som jag hoppas många kommer att utnyttja för medlemskap och/eller med gåvor. Det är TUFF.s plusgiro och medlemsavgiften är per år 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress, alltså familjemedlem. TUFF:s plusgiro är 16 01 37 -6. Det är vattentäta skott mellan detta föreningsgiro och TUFF:s insamlingskonto, som har plusgiro 79 36 36 -2. Det är för att varje insamlad krona oavkortat ska skickas till ändamålen i Indien och andra länder.
Gör slag i saken och bli Tuff-medlem. Därmed ger du fred och internationell solidaritet en chans, tycker
--------------------------------
Monica Schelin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009
-----------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) är faktiskt en märklig förening, som varit enormt aktiv i över 42 år. Ständiga offentliga möten, till exempel det mysiga diskussionscaféet Filosofika. Bokbord och loppis i Tyresö centrum, för att inte tala om Radio Tuff som nu hörts varenda vecka sedan 1985, säkert ett rekord för frivillig radio. Dessutom för en lokalförening någonting så remarkabelt som att finansiera massor av jättefina projekt i Indien och i flera andra länder. Om en stund kommer Åke att berätta om det.
TUFF har inga offentliga bidrag, men vår styrka har i den gamla fina folkrörelsetraditionen varit de många medlemmarna, de senaste åren uppåt 400 betalande. Därför har vi kunnat behålla vår lokal på Myggdalsvägen 80 och fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff.
Vår riksorganisation är Svenska Freds, världen äldsta nu existerande fredsorganisation, grundad redan 1883. Det innebär att alla medlemmar får fredstidningen Pax. Det finns dock en möjlighet som några utnyttjat, nämligen att vara medlemmar bara i Tuff, vilket de angivit på inbetalningskortet. Då får de inte Pax men dock som alla andra medlemmar regelbundna Tuff-utskick, som innehåller TUFF-bladet och ett kalendarium med alla möten och andra aktiviteter.
Det jag uppskattar så mycket och som värmer mitt hjärta är den fina sammanhållningen och kamratskapet i den annars så tuffa föreningen med namnet TUFF. Det behövs om man ska orka lägga ner en massa tid på föreningsarbete, grundbulten i vår demokrati.
Jag förstår till fullo att många inte har tid att vara aktiva. Men att betala en medlemsavgift har alla tid och råd med. Ju flera medlemmar som ansluter sig, desto mera uppmuntrade och inspirerade blir vi som arbetar aktivt. Vi får nya krafter. Snart kommer ett plusgironummer, som jag hoppas många kommer att utnyttja för medlemskap och/eller med gåvor. Det är TUFF.s plusgiro och medlemsavgiften är per år 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress, alltså familjemedlem. TUFF:s plusgiro är 16 01 37 -6. Det är vattentäta skott mellan detta föreningsgiro och TUFF:s insamlingskonto, som har plusgiro 79 36 36 -2. Det är för att varje insamlad krona oavkortat ska skickas till ändamålen i Indien och andra länder.
Gör slag i saken och bli Tuff-medlem. Därmed ger du fred och internationell solidaritet en chans, tycker
--------------------------------
Monica Schelin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009
VARFÖR JAG ÄR MED I TUFF?
Egentligen är jag en rätt opolitsk människa och drar mig för att vara medlem i några organisationer.
Med TUFF förhåller det sig dock så att föreningen är en politiskt och relgiöst obunden förening som arbetar för
fred och solidaritet på vårt sargade jordklot. Det gillar jag!
Det behövs människor som vågar vara uppstudsiga, som pekar på det som är fel i vår värld.
Det vågar vi i TUFF. Vi håller inte tyst, när vi tycker att något är fel.
Det behövs människor som engagerar sig. Det gör vi i TUFF.
Vi bidrar så gott vår förening kan med ekonomiskt och moraliskt stöd på många håll i världen.
Alla kan hjälpa till! Varje slant är välkommen! Varje arbetsinsats emottages med glädje!
Så gå med i TUFF - även du som tvekar! Du får igen så mycket i form av kamratskap med alla oss
i föreningen, av glädje över det du åstadkommer, av tillfredsställelse över att ha hjälpt till att förbättra
världen en liten, liten smula!
Välkommen i TUFF säger
Marianne Stalbohm-Stieger
Med TUFF förhåller det sig dock så att föreningen är en politiskt och relgiöst obunden förening som arbetar för
fred och solidaritet på vårt sargade jordklot. Det gillar jag!
Det behövs människor som vågar vara uppstudsiga, som pekar på det som är fel i vår värld.
Det vågar vi i TUFF. Vi håller inte tyst, när vi tycker att något är fel.
Det behövs människor som engagerar sig. Det gör vi i TUFF.
Vi bidrar så gott vår förening kan med ekonomiskt och moraliskt stöd på många håll i världen.
Alla kan hjälpa till! Varje slant är välkommen! Varje arbetsinsats emottages med glädje!
Så gå med i TUFF - även du som tvekar! Du får igen så mycket i form av kamratskap med alla oss
i föreningen, av glädje över det du åstadkommer, av tillfredsställelse över att ha hjälpt till att förbättra
världen en liten, liten smula!
Välkommen i TUFF säger
Marianne Stalbohm-Stieger
lördag, juni 13
ÖKAD HUNGER OCH ENORMT MILITÄRSLÖSERI
Förra veckan berättade Radio Tuffs Hampus Eckerman om att den ekonomiska krisen gjort att ytterligare 100 miljoner av våra medmänniskor nu hungrar, till exempel i Sydostasien. Samma vecka inleds den stora Natoövningen i övre Norrland. Hur många miljoner kronor den kostar är obekant. Och i veckan kom också Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri med information om världens militära utgifter
De här dagarna är för all del årets ljusaste här uppe i norr. Men när man läser Sipris uppgifter blir man ändå lite mörkrädd. Världens militärutgifter slog nytt rekord 2008. Drygt 11 000 miljarder (11 000 000 000 000) kronor slösades förra året på massmord och massmordsförberedelser. Och det är inte så kallade skurkstater som står för merparten.
För ett par tre årtionden sedan, när jag skrev och ibland föreläste om ”Militaristiska myter” (som också blev namnet på en av mina böcker), var en av punkterna den skickliga militärpropagandans ständiga tal om urholkningen av det svenska försvaret. Det var lätt att avslöja den bluffen genom att påpeka militärkostnaderna per capita för olika länder. Först kom Israel, sen kom ingenting och ingenting och sen kom USA och Sovjetunionen. Men på fjärde plats kom faktiskt Sverige.
Sedan dess har Israel behållit förstaplatsen per capita men Sverige halkat ner tack och lov. Det har också Sovjetunionens arvtagare Ryssland gjort men har nu börjat upprusta igen. USA satsar dock tio gånger mera på krigsmakten än Ryssland gör. Nästan 5000 miljarder kr, uppåt hälften av världens rustningskostnader, uppgick USA:s militärkostnader till 2008. Även Kina, Frankrike och Storbritannien satsar mera pengar på sin krigsmakt än Ryssland.
Sipris förklaring till det trista rekordet i militärutgifter 2008 är främst ”kriget mot terrorismen”, inte minst de mångåriga militära insatserna i Afghanistan och Irak. Fredsforskningsinstitutet uppskattar antalet kärnvapen i USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan och Israel till 23 300 stycken. 2000 av dem hålls i högsta beredskap och kan avfyras inom några minuter. Så huka er gubbar och gummor!
Det är typiskt att det är det senaste århundradets segrare som i särklass leder den här obskyra tävlingen. De har inte som förlorarna fått sina krigsförbrytelser belysta och kan därför i sin självgodhet fortsätta att inbilla sig att de är de ”goda” i motsats till alla de ”onda” som de måste rusta sig emot och krigiskt bekämpa.
Medan världen nu satsar alltmera pengar på krigsförberedelser ökar alltså hungern. För 42 år sedan bildades TUFF. Det betyder som bekant (?) Tyresö Ulands- och Fredsförening. Det var ett medvetet val av föreningsnamn. Vid grundandet 1967 var vi inspirerade av Per Anders Fogelströms lilla bok ”I stället för atombomb”, skriven tillsammans med Roland Morell. Där föreslogs att Sverige borde avrusta militärt men upprusta sin solidaritet och medmänsklighet. Militärmiljarderna skulle användas till att avskaffa nöd och okunnighet i den fattiga halvan av världen samt till att bekämpa sociala orättvisor. Låter det inte logiskt och mänskligt?
Ännu dör nio miljoner barn varje år i vår värld, där det i våra välmående områden talas ofta och tjusigt om mänskliga rättigheter. Men är det inte en grundläggande rättighet att barn ska få överleva?
Den helt sjuka felprioriteringen påpekades av Fogelström redan under Vietnamkriget:
”Kostnaderna för Förenta Nationernas verksamhet under ett helt år, de resurser en hel värld ställer till FN:s förfogande, uppgår inte ens till vad två dagars krig i Vietnam kostar USA. Och sedan fördömer man FN, påtalar dess oförmåga”.
Fogelström var pacifist. Det kan man inte påstå om Dwight D Eisenhower, de allierades ÖB de två sista åren av andra världskriget och sedan president i USA 1953-61. Han sade:
”Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje raket som avfyras innebär sist och slutligen en stöld från dem som hungrar och inte får mat, från dem som fryser och inte har några kläder:”
----------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1241) 14-21 juni 2009
De här dagarna är för all del årets ljusaste här uppe i norr. Men när man läser Sipris uppgifter blir man ändå lite mörkrädd. Världens militärutgifter slog nytt rekord 2008. Drygt 11 000 miljarder (11 000 000 000 000) kronor slösades förra året på massmord och massmordsförberedelser. Och det är inte så kallade skurkstater som står för merparten.
För ett par tre årtionden sedan, när jag skrev och ibland föreläste om ”Militaristiska myter” (som också blev namnet på en av mina böcker), var en av punkterna den skickliga militärpropagandans ständiga tal om urholkningen av det svenska försvaret. Det var lätt att avslöja den bluffen genom att påpeka militärkostnaderna per capita för olika länder. Först kom Israel, sen kom ingenting och ingenting och sen kom USA och Sovjetunionen. Men på fjärde plats kom faktiskt Sverige.
Sedan dess har Israel behållit förstaplatsen per capita men Sverige halkat ner tack och lov. Det har också Sovjetunionens arvtagare Ryssland gjort men har nu börjat upprusta igen. USA satsar dock tio gånger mera på krigsmakten än Ryssland gör. Nästan 5000 miljarder kr, uppåt hälften av världens rustningskostnader, uppgick USA:s militärkostnader till 2008. Även Kina, Frankrike och Storbritannien satsar mera pengar på sin krigsmakt än Ryssland.
Sipris förklaring till det trista rekordet i militärutgifter 2008 är främst ”kriget mot terrorismen”, inte minst de mångåriga militära insatserna i Afghanistan och Irak. Fredsforskningsinstitutet uppskattar antalet kärnvapen i USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan och Israel till 23 300 stycken. 2000 av dem hålls i högsta beredskap och kan avfyras inom några minuter. Så huka er gubbar och gummor!
Det är typiskt att det är det senaste århundradets segrare som i särklass leder den här obskyra tävlingen. De har inte som förlorarna fått sina krigsförbrytelser belysta och kan därför i sin självgodhet fortsätta att inbilla sig att de är de ”goda” i motsats till alla de ”onda” som de måste rusta sig emot och krigiskt bekämpa.
Medan världen nu satsar alltmera pengar på krigsförberedelser ökar alltså hungern. För 42 år sedan bildades TUFF. Det betyder som bekant (?) Tyresö Ulands- och Fredsförening. Det var ett medvetet val av föreningsnamn. Vid grundandet 1967 var vi inspirerade av Per Anders Fogelströms lilla bok ”I stället för atombomb”, skriven tillsammans med Roland Morell. Där föreslogs att Sverige borde avrusta militärt men upprusta sin solidaritet och medmänsklighet. Militärmiljarderna skulle användas till att avskaffa nöd och okunnighet i den fattiga halvan av världen samt till att bekämpa sociala orättvisor. Låter det inte logiskt och mänskligt?
Ännu dör nio miljoner barn varje år i vår värld, där det i våra välmående områden talas ofta och tjusigt om mänskliga rättigheter. Men är det inte en grundläggande rättighet att barn ska få överleva?
Den helt sjuka felprioriteringen påpekades av Fogelström redan under Vietnamkriget:
”Kostnaderna för Förenta Nationernas verksamhet under ett helt år, de resurser en hel värld ställer till FN:s förfogande, uppgår inte ens till vad två dagars krig i Vietnam kostar USA. Och sedan fördömer man FN, påtalar dess oförmåga”.
Fogelström var pacifist. Det kan man inte påstå om Dwight D Eisenhower, de allierades ÖB de två sista åren av andra världskriget och sedan president i USA 1953-61. Han sade:
”Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje raket som avfyras innebär sist och slutligen en stöld från dem som hungrar och inte får mat, från dem som fryser och inte har några kläder:”
----------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1241) 14-21 juni 2009
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1241) 14-21 juni 09 till....
....till Annika Burholm som ställer följande frågor med anledning av de stora Nato-övningen i Norrland 8-16 juni: ”Är det okej att 800-900 soldater från Nato-länderna England, Italien, Norge, Polen, Portugal, Turkiet, USA och Tyskland samt partnerskapsländerna Sverige och Finland ska träna här på traditionellt alliansfri mark. För vi har väl inte helt plötsligt gått med i Nato – även om denna regering tycks vilja det. Är det verkligen okej att ett stort brittiskt hangarfartyg som har tjänstgjort i Mellanöstern med tusen man styr upp i Bottenviken förbi Umeå, Skellefteå och andra kuststäder? Är det okey att Sverige är värdland för ett vapenskrammel med hotfulla signaler, som Ryssland inte kan undgå att märka? Hur bra är det för den internationella stabiliteten?”
....till Sveriges Radios Studio Ett, som (9/6) lät Svenska Freds ordförande Anna Ek i diskussion med försvarsminister Tolgfors kritisera Nato-övningen i Norrland.
....til Sundsvalls Tidning, som (10/6) publicerar en artikel om Nato och straffriheten. Den är skriven av Gordana Malesevic, som erinrar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999: ”Mellan mars och juni 1999 dödade Nato 495 civila och skadade 820 med sina bomber. I den flygande Natostyrkan blev ingen dödad eller skadad. Tio år har gått, men ingen har ställts inför rätta för Natos brott mot humanitär internationell rätt mot Federala republiken Jugoslavien (FRJ).” I Amnestyrapporter finner hon, ”att Nato gång efter annan har misslyckats med att hålla sig på rätt sida av den internationella krigsrätten”. Hon exemplifierar från bombningarna av Jugoslavien 1999: ”Nato bombade en läkarmottagning i Cigota den 8 april, ett civilt passagerartåg vid Grdelica den 12 april, bron vid Luzane den första maj och bron vid Varavin den 30 maj, för att ta några exempel, trots att det var uppenbart att bomberna föll över civilbefolkningen. Inte heller när Nato bombade en civil passagerarbuss i Pec den 3 maj, byn Korisa den 13 maj och flyktinglägret i Djakovica den 14 maj vidtog man de nödvändiga försiktighetsmåtten. Inte heller vid bombningen av kinesiska ambassaden, huvudsjukhuset i Nis, fängelset i Istok, sanatoriet i Surdulica, elverket i Belgrad eller journalistkonvojen som bevakade Natos bombattacker.”
....till Sveriges Radios program Obs, som (8/6) recenserade Carla del Pontes bok om sin tid som åklagare i Haag. I bokens undertitel finns uttrycket ”The Culture of Impunity”, alltså vissa aktörers straffrihet. Del Ponte väckte uppmärksamhet, då hon i fjol beklagade att inga vittnen ville framträda för att berätta om hur serbiska fångar i Albanien hade dödats, när deras organ hade opererats bort.
....till Hugh Schofield, som i BBC påpekar, att långt ifrån alla fransmän var entusiastiska när 65-årsminnet av invasionen i Normandie firades härom veckan. Det berodde på att flera tiotusentals civila fransmän dödades av amerikanska och brittiska flygbomber och tung artilleribeskjutning. Dessutom våldtog ”befriarna” 3500 fransyskor.
...till kollektivboende på Statsrådsvägen i Skarpnäck, som nu skickat 4000 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Pengarna kommer från en loppis nyligen och aktiva är bland andra Ingrid Eckerman och Ulla Colliander
....till de allt flera kloka och solidariska människor som använder Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som bidragit till att uppåt 100000 mangoträd nu planterats i indiska Dharampurs många små fattiga byar
....till Sveriges Radios Studio Ett, som (9/6) lät Svenska Freds ordförande Anna Ek i diskussion med försvarsminister Tolgfors kritisera Nato-övningen i Norrland.
....til Sundsvalls Tidning, som (10/6) publicerar en artikel om Nato och straffriheten. Den är skriven av Gordana Malesevic, som erinrar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999: ”Mellan mars och juni 1999 dödade Nato 495 civila och skadade 820 med sina bomber. I den flygande Natostyrkan blev ingen dödad eller skadad. Tio år har gått, men ingen har ställts inför rätta för Natos brott mot humanitär internationell rätt mot Federala republiken Jugoslavien (FRJ).” I Amnestyrapporter finner hon, ”att Nato gång efter annan har misslyckats med att hålla sig på rätt sida av den internationella krigsrätten”. Hon exemplifierar från bombningarna av Jugoslavien 1999: ”Nato bombade en läkarmottagning i Cigota den 8 april, ett civilt passagerartåg vid Grdelica den 12 april, bron vid Luzane den första maj och bron vid Varavin den 30 maj, för att ta några exempel, trots att det var uppenbart att bomberna föll över civilbefolkningen. Inte heller när Nato bombade en civil passagerarbuss i Pec den 3 maj, byn Korisa den 13 maj och flyktinglägret i Djakovica den 14 maj vidtog man de nödvändiga försiktighetsmåtten. Inte heller vid bombningen av kinesiska ambassaden, huvudsjukhuset i Nis, fängelset i Istok, sanatoriet i Surdulica, elverket i Belgrad eller journalistkonvojen som bevakade Natos bombattacker.”
....till Sveriges Radios program Obs, som (8/6) recenserade Carla del Pontes bok om sin tid som åklagare i Haag. I bokens undertitel finns uttrycket ”The Culture of Impunity”, alltså vissa aktörers straffrihet. Del Ponte väckte uppmärksamhet, då hon i fjol beklagade att inga vittnen ville framträda för att berätta om hur serbiska fångar i Albanien hade dödats, när deras organ hade opererats bort.
....till Hugh Schofield, som i BBC påpekar, att långt ifrån alla fransmän var entusiastiska när 65-årsminnet av invasionen i Normandie firades härom veckan. Det berodde på att flera tiotusentals civila fransmän dödades av amerikanska och brittiska flygbomber och tung artilleribeskjutning. Dessutom våldtog ”befriarna” 3500 fransyskor.
...till kollektivboende på Statsrådsvägen i Skarpnäck, som nu skickat 4000 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Pengarna kommer från en loppis nyligen och aktiva är bland andra Ingrid Eckerman och Ulla Colliander
....till de allt flera kloka och solidariska människor som använder Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som bidragit till att uppåt 100000 mangoträd nu planterats i indiska Dharampurs många små fattiga byar
Marianne Stieger: GÅR HÖGMOD FÖRE FALL??
Kära lyssnare!
Vi är nog lite storvulna av oss här nere i Skåne. Inte nog med vi har närmast till Danmark. Vi har även den största och vackraste bron, det högsta huset, de vackraste badstränderna och de vackraste lövträden. Då hemfaller man lätt åt skryt. Som om detta inte vore nog, har vi Italiens fotbollsskyttekung Zlatan boende här i Malmö och nu blir även SAAB skånskt. Ja, måtte vi inte få storhetsvansinne på kuppen.
Men det är inte alltid så vackert, så fantastiskt och så enastående här i Malmö. I fredags, när det var skolavslutningsdags för familjens småflickor, stormade det, så lövträdens grenar susade genom luften. Regnet öste ner och diset gömde Danmark för våra ögon. Bron anades inte ens genom störtskurarna. Men den finns nog kvar när solen väl tittar fram igen. När det är dåligt väder härnere, då märker man av naturens krafter. Alla de små sommarflickorna satte Idas sommarvisa i halsen, så huttrade de när de satt genomblöta i kyrkan.
När jag talar in det här kåseriet på programledarens dator, har Malmös gatufest ”Reclaim the Streets” ännu inte ägt rum. Men det skulle inte förvåna mig om vi vaknar på måndag morgon och förgäves håller utkik efter Turning Torso. Festen ska nämligen firas i Västra Hamnen. Och hur sådana fester slutar, ja, det har vi tyvärr fått uppleva med sorg. Måtte det gå bra den här gången och Turning Torso överleva.
En mätning av badsträndernas kvalitet visade att strändernas strand härnere, Falsterbostranden, har fått riktigt dåligt omdöme för sitt vatten. Så var det med det skrytet.
Och hur är det med skyttekungen Zlatan? I Italien gör han de läckraste mål, men när det gäller Danmark får han skrämselhicka. Hur som helst bidrar han till gråmulenheten i Malmö just nu. Sin nyinköpta vackra rosa smällkaramell till villa har han målat i tristaste grått. Är grått manligare än rosa? Man kan ju undra.
Återstår då vårt senaste inköp till Skåne. Koenigsegg, det lilla sportbilsföretaget som gör exklusiva bilar för en penningstinn överklass, har i sin storvulenhet gett sig på att lägga bud på SAAB. Jag har inget emot att SAAB blir skånskt. Trollhätteborna lär sig nog skånska fortare än jag, men lär Koenigsegg sig SAAB:s företagsspråk, så att bilen och alla dess anställda överlever? Även här gäller det att hålla andan och se framtiden an. Kanske det blir magplask vad det lider. Och det skulle nagga det skånska självförtroendet i kanten. Vad är det man säger? ”Högmod går före fall.” Men hur det än går, kan jag bara konstatera så här efter två år i förskingringen: ”Jag älskar Skåne med all dess storvulenhet och allt sitt skryt!” Och eftersom snälla vänner från Tyresö rätt som det är dyker upp härnere hos mig, lever jag ett ganska behagligt liv. Det är vännerna som gör livet värt att leva!
Härnerifrån har jag också bra utkik till Tyskland. Där händer märkliga ting. För inte så länge sedan fick Opelfabriken ett mångmiljardlån för att rädda den USA-ägda tyska bilindustrin. Det hette förstås att man måste rädda arbetsplatser. Nu i dagarna går ett annat jätteföretag i konkurs, nämligen Arcandorgruppen, det vill säga ägarna till nästa samtliga varuhus i Tyskland som Hertie, Karstadt, Kaufhaus och det stora KadeWe i Berlin. Ni känner säkert igen namnen och har alldeles säkert handlat i många av dessa varuhus.
De här varuhusen har en sammanlagd personal på 56 000 personer som har avstått från löneökningar och från jul- och semestertillägg, allt för att rädda företaget. Ägarna vill inte gå in med mera pengar, och den tyska regeringen har inte en tanke på att skjuta till av sina miljarder. ”Det gäller ju bara kvinnor, till skillnad från bilindustrin”, som en intervjuad kassörska sa. Är det fortfarande så illa ställt med jämlikheten? ”Det är något ruttet i staten”, som Hamlet sa..
Jag håller med, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 14-21 juni 2009
Vi är nog lite storvulna av oss här nere i Skåne. Inte nog med vi har närmast till Danmark. Vi har även den största och vackraste bron, det högsta huset, de vackraste badstränderna och de vackraste lövträden. Då hemfaller man lätt åt skryt. Som om detta inte vore nog, har vi Italiens fotbollsskyttekung Zlatan boende här i Malmö och nu blir även SAAB skånskt. Ja, måtte vi inte få storhetsvansinne på kuppen.
Men det är inte alltid så vackert, så fantastiskt och så enastående här i Malmö. I fredags, när det var skolavslutningsdags för familjens småflickor, stormade det, så lövträdens grenar susade genom luften. Regnet öste ner och diset gömde Danmark för våra ögon. Bron anades inte ens genom störtskurarna. Men den finns nog kvar när solen väl tittar fram igen. När det är dåligt väder härnere, då märker man av naturens krafter. Alla de små sommarflickorna satte Idas sommarvisa i halsen, så huttrade de när de satt genomblöta i kyrkan.
När jag talar in det här kåseriet på programledarens dator, har Malmös gatufest ”Reclaim the Streets” ännu inte ägt rum. Men det skulle inte förvåna mig om vi vaknar på måndag morgon och förgäves håller utkik efter Turning Torso. Festen ska nämligen firas i Västra Hamnen. Och hur sådana fester slutar, ja, det har vi tyvärr fått uppleva med sorg. Måtte det gå bra den här gången och Turning Torso överleva.
En mätning av badsträndernas kvalitet visade att strändernas strand härnere, Falsterbostranden, har fått riktigt dåligt omdöme för sitt vatten. Så var det med det skrytet.
Och hur är det med skyttekungen Zlatan? I Italien gör han de läckraste mål, men när det gäller Danmark får han skrämselhicka. Hur som helst bidrar han till gråmulenheten i Malmö just nu. Sin nyinköpta vackra rosa smällkaramell till villa har han målat i tristaste grått. Är grått manligare än rosa? Man kan ju undra.
Återstår då vårt senaste inköp till Skåne. Koenigsegg, det lilla sportbilsföretaget som gör exklusiva bilar för en penningstinn överklass, har i sin storvulenhet gett sig på att lägga bud på SAAB. Jag har inget emot att SAAB blir skånskt. Trollhätteborna lär sig nog skånska fortare än jag, men lär Koenigsegg sig SAAB:s företagsspråk, så att bilen och alla dess anställda överlever? Även här gäller det att hålla andan och se framtiden an. Kanske det blir magplask vad det lider. Och det skulle nagga det skånska självförtroendet i kanten. Vad är det man säger? ”Högmod går före fall.” Men hur det än går, kan jag bara konstatera så här efter två år i förskingringen: ”Jag älskar Skåne med all dess storvulenhet och allt sitt skryt!” Och eftersom snälla vänner från Tyresö rätt som det är dyker upp härnere hos mig, lever jag ett ganska behagligt liv. Det är vännerna som gör livet värt att leva!
Härnerifrån har jag också bra utkik till Tyskland. Där händer märkliga ting. För inte så länge sedan fick Opelfabriken ett mångmiljardlån för att rädda den USA-ägda tyska bilindustrin. Det hette förstås att man måste rädda arbetsplatser. Nu i dagarna går ett annat jätteföretag i konkurs, nämligen Arcandorgruppen, det vill säga ägarna till nästa samtliga varuhus i Tyskland som Hertie, Karstadt, Kaufhaus och det stora KadeWe i Berlin. Ni känner säkert igen namnen och har alldeles säkert handlat i många av dessa varuhus.
De här varuhusen har en sammanlagd personal på 56 000 personer som har avstått från löneökningar och från jul- och semestertillägg, allt för att rädda företaget. Ägarna vill inte gå in med mera pengar, och den tyska regeringen har inte en tanke på att skjuta till av sina miljarder. ”Det gäller ju bara kvinnor, till skillnad från bilindustrin”, som en intervjuad kassörska sa. Är det fortfarande så illa ställt med jämlikheten? ”Det är något ruttet i staten”, som Hamlet sa..
Jag håller med, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 14-21 juni 2009
fredag, juni 5
DET SOM SYNES SKE – OCH DET SOM SKER
För en tid sedan satt en forskare och letade i den östtyska hemliga polisen Stasis omfattande arkiv. Av en slump fann hon flera mappar som väckte hennes intresse. De handlade om Karl-Heinz Kurras, som var polis i Västberlin men som nu visade sig ha varit Stasiagent. Och Kurras är inte vem som helst. Det var han som den 2 juni 1967 sköt ihjäl studenten Benno Ohnesorg vid demonstrationer mot den iranske shahens besök i Västberlin.
Det ledde till en radikalisering av den västtyska vänsterrörelsen, som döptes om till just 2-junirörelsen. Ohnesorg var en 26-årig pacifist, som när han sköts just hade deltagit i sin första demonstration. Men polisens brutalitet bekräftade bara för unga radikala den västtyska statens ”fascistiska” karaktär. Att Kurras sedan frikändes för sitt mord blev ett nytt bevis på statens ruttenhet och ledde till en rad ökända terrorhandlingar under flera år framåt.
I Tyskland diskuteras nu livligt, vad som skulle ha hänt om det redan 1967 hade blivit känt att Kurras var Stasiagent. Hade han fått order från öst att med sitt våldsdåd kompromettera det socialdemokratiskt styrda Västberlin och elda på de unga radikala, av vilka många ansåg att DDR var det ”bättre Tyskland”. Eller stämmer hans egen förklaring att han, en erkänt skicklig skytt, avlossade sitt vapen i nödvärn eller av misstag? Det finns en tredje gissning som ger honom ett personligt motiv. Inom den västberlinska polisen hade man upptäckt en läcka och börjat undersöka, vem som försåg DDR med uppgifter. Kände han sig i fara och ville övertyga om att han minsann inte daltade med vänsteraktivister?
Många minns väl ännu John le Carrés bok ”Spionen som kom in från kylan”, som sedan låg till grund för en uppmärksammad film. Där var det en västlig spion, som var huvudpersonen i det Tyskland som av segermakterna var delat i 45 år, historiskt sett en ovanligt hård bestraffning mot människor i ett besegrat land.
Spioneri och provokationer förekom både från öst och väst i det delade Tyskland, där andra världskrigets beundrade segrare hade placerat ut kärnvapen mot varandra på ömse sidor av muren. 1961 blev den tyske SS-officeren Adolf Eichmann kidnappad av den skickliga israeliska säkerhetstjänsten Mossad, som inte alltid behövt bry sig om internationella regler. Detta fick den israeliske kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu smärtsamt erfara under de 18 år han satt i israeliskt fängelse.
Eichmann fördes till Israel, där han under stort pådrag från alla världens medier rannsakades och avrättades. Samtidigt blev Västtyskland skandaliserat av samma medier. Dessa kunde andfått berätta om alla de antisemitiska och nazistiska symboler som målades på väggarna i Västtyskland och alla de antisemitiska flygblad som spreds. Ja, det berättades om västtyska flygblad, som vädjade om donationer till förmån för Eichmann. Andra publikationer uppmanade att ”stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern”. De var undertecknade av ”Kamrater i Waffen-SS”. Allt detta ledde till en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland. Ja, så otäckt blev det, att västtyska judar och judiska organisationer fick antisemitiska hotelsebrev. Protestbrev skickades till vättyska politiker från "hotade judar".
Men så småningom öppnades ju Stasiarkiven. Då visade det sig att Stasi inte bara hade hjälpt svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt hade arbetat för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.
Nu avslöjades att det mesta av ”nynazism” och ”antisemitism” i Västtyskland, som hade upprört oss mediekonsumenter 1961 var iscensatt av det skickliga östtyska Stasi. Detta har skildrats av den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn, som i sin bok ”Die Deutschland Akte, Tatsachen und Legenden” (1995) bland annat skriver:
"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
---------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1240) 7-14 juni -09
Det ledde till en radikalisering av den västtyska vänsterrörelsen, som döptes om till just 2-junirörelsen. Ohnesorg var en 26-årig pacifist, som när han sköts just hade deltagit i sin första demonstration. Men polisens brutalitet bekräftade bara för unga radikala den västtyska statens ”fascistiska” karaktär. Att Kurras sedan frikändes för sitt mord blev ett nytt bevis på statens ruttenhet och ledde till en rad ökända terrorhandlingar under flera år framåt.
I Tyskland diskuteras nu livligt, vad som skulle ha hänt om det redan 1967 hade blivit känt att Kurras var Stasiagent. Hade han fått order från öst att med sitt våldsdåd kompromettera det socialdemokratiskt styrda Västberlin och elda på de unga radikala, av vilka många ansåg att DDR var det ”bättre Tyskland”. Eller stämmer hans egen förklaring att han, en erkänt skicklig skytt, avlossade sitt vapen i nödvärn eller av misstag? Det finns en tredje gissning som ger honom ett personligt motiv. Inom den västberlinska polisen hade man upptäckt en läcka och börjat undersöka, vem som försåg DDR med uppgifter. Kände han sig i fara och ville övertyga om att han minsann inte daltade med vänsteraktivister?
Många minns väl ännu John le Carrés bok ”Spionen som kom in från kylan”, som sedan låg till grund för en uppmärksammad film. Där var det en västlig spion, som var huvudpersonen i det Tyskland som av segermakterna var delat i 45 år, historiskt sett en ovanligt hård bestraffning mot människor i ett besegrat land.
Spioneri och provokationer förekom både från öst och väst i det delade Tyskland, där andra världskrigets beundrade segrare hade placerat ut kärnvapen mot varandra på ömse sidor av muren. 1961 blev den tyske SS-officeren Adolf Eichmann kidnappad av den skickliga israeliska säkerhetstjänsten Mossad, som inte alltid behövt bry sig om internationella regler. Detta fick den israeliske kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu smärtsamt erfara under de 18 år han satt i israeliskt fängelse.
Eichmann fördes till Israel, där han under stort pådrag från alla världens medier rannsakades och avrättades. Samtidigt blev Västtyskland skandaliserat av samma medier. Dessa kunde andfått berätta om alla de antisemitiska och nazistiska symboler som målades på väggarna i Västtyskland och alla de antisemitiska flygblad som spreds. Ja, det berättades om västtyska flygblad, som vädjade om donationer till förmån för Eichmann. Andra publikationer uppmanade att ”stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern”. De var undertecknade av ”Kamrater i Waffen-SS”. Allt detta ledde till en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland. Ja, så otäckt blev det, att västtyska judar och judiska organisationer fick antisemitiska hotelsebrev. Protestbrev skickades till vättyska politiker från "hotade judar".
Men så småningom öppnades ju Stasiarkiven. Då visade det sig att Stasi inte bara hade hjälpt svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt hade arbetat för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.
Nu avslöjades att det mesta av ”nynazism” och ”antisemitism” i Västtyskland, som hade upprört oss mediekonsumenter 1961 var iscensatt av det skickliga östtyska Stasi. Detta har skildrats av den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn, som i sin bok ”Die Deutschland Akte, Tatsachen und Legenden” (1995) bland annat skriver:
"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
---------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1240) 7-14 juni -09
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1240) 09-06-07 till....
....till någonting som kallas Global Peace Index och som årligen försöker mäta hur schyssta och fredliga olika länder är. Tidigare har Island legat i topp, fast nu har landets ekonomiska svårigheter gjort att Nya Zeeland anses bäst. Men de nordiska länderna får bra betyg: Danmark, Norge, Island och Sverige kommer på 2:a, 3:e, 4:e och 6:e plats. Storbritannien ligger på plats 35 och USA rankas 83:a. Sämst betyg får inte oväntat Somalia, Afghanistan och Irak, knappt efter Israel.
....till den tyska opinionen, som den avspeglas i en undersökning, som visar att 68 procent av tyskarna motsätter sig krig som en lösning på internationella konflikter. Det skiljer sig frapperande från amerikaners inställning. I USA är cirka 90 procent av medborgarna positiva till krigiska insatser vid konflikter.
....till skådespelaren Stellan Skarsgård som i Svenska Dagbladet (13/5) säger: ”Jag har bestämt mig för att inte göra några osympatiska karaktärer som pratar med tysk brytning för då rodnar jag när jag flyger Lufthansa. Jag tycker att tyskarna har tagit tillräckligt med skit,”
....till Österrike, Irland, Vatikanstaten, Mexico, Norge, Laos och Sierra Leone, som redan ratificerat konventionen mot klustervapen som antogs för ett halvår sedan Men Sverige har ännu inte ratificerat konventionen, så därför säger Svenska Freds’ ordförande Anna EK: ”För att förhindra fortsatt humanitärt lidande och hjälpa till att stärka förbudet mot denna hemska vapentyp måste Sverige påskynda ratificeringen av konventionen”. En speciell ros till Spanien, som redan gjort slag i saken och gjort sig av med sina klustervapen.
....till Fredsrörelsen på Orust, som har haft årsmöte och med stolthet kan blicka tillbaka på en imponerande mötessäsong. Årsmötet uppmanade Sveriges regering och riksdag att ”ta avstånd från USAs och Natos fortsatta våldsmetoder, deras alltjämt existerande hemliga fängelser och deras terrormetoder i kriget i Afghanistan, utövade bland annat via förarlösa plan som fäller bomber på måfå över onda och goda.” Ordföranden Ola Friholt bifogar en dikt som börjar:
För frihet och demokrati står kampen.
Så deklareras kriget i Afghanistan
på sjunde året, i Irak på sjätte,
i Palestina på det fyrtioandra.
Att frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen kring
kan inte garanteras ens med fosfor
i dess vita form som i Falluja och i Gaza
....till Kumla skola (Tyresö), som fick in över 90 000 kr vid sitt dagsverke den 13 maj, varav hälften går till de omfattande Tuff-projekten bland de fattigaste av de fattiga i Indien. Så här säger Kumlaläraren Lisa Norgren Benedictsson: ”Ja, det var väl jätteroligt att slå nytt insamlingsrekord – särskilt som vi år är en klass mindre på skolan! (....) Jag tror att många sträckte på sig och blev lite nyvaket stolta när skolan fick priset från Tuff. Alla tycker att det är häftigt att få vara en länk i en sådan tradition. Det blev något av en nytändning, även bland personalen. Inte minst för de unga tror jag att det är viktigt att få uppleva känslan av att rent konkret kunna bidra till lite bättre förhållanden på jorden. Våra ungdomar bär ofta en mörk och hopplös världsbild.”
....till Alléskolan (Floda), som från sitt dagsverke den 29 april för Tuffs Indienprojekt satt in 52 080 kr på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och några tusen till lär komma. Och så väntar vi med spänning på resultaten från Tyresö skola och Bergtorpsskolan (Täby)
....till de tappra Tuff-aktivister, som i fredags släpade loppisprylar till Bollmoraängen vid Tyresö Cantrum och stod där i snålblåsten och sålde för 3 580 kr, nästan en månadshyra för Tuff-lokalen. Rosor alltså till Bengt och Christina Citron, Ann och Lena Sandin, Peter Kroos, Kim Larsen, Inga och Lennart Holmberg, Erika Husberg, Ingrid Hellgren, Bitte Isacsson, Sylvia Lungdahl och Monica Schelin. Vi som inte fyndade kan använda Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 eller köpa de läckra kort som ritats av elever vid de indiska Tuff-skolorna.
....till den tyska opinionen, som den avspeglas i en undersökning, som visar att 68 procent av tyskarna motsätter sig krig som en lösning på internationella konflikter. Det skiljer sig frapperande från amerikaners inställning. I USA är cirka 90 procent av medborgarna positiva till krigiska insatser vid konflikter.
....till skådespelaren Stellan Skarsgård som i Svenska Dagbladet (13/5) säger: ”Jag har bestämt mig för att inte göra några osympatiska karaktärer som pratar med tysk brytning för då rodnar jag när jag flyger Lufthansa. Jag tycker att tyskarna har tagit tillräckligt med skit,”
....till Österrike, Irland, Vatikanstaten, Mexico, Norge, Laos och Sierra Leone, som redan ratificerat konventionen mot klustervapen som antogs för ett halvår sedan Men Sverige har ännu inte ratificerat konventionen, så därför säger Svenska Freds’ ordförande Anna EK: ”För att förhindra fortsatt humanitärt lidande och hjälpa till att stärka förbudet mot denna hemska vapentyp måste Sverige påskynda ratificeringen av konventionen”. En speciell ros till Spanien, som redan gjort slag i saken och gjort sig av med sina klustervapen.
....till Fredsrörelsen på Orust, som har haft årsmöte och med stolthet kan blicka tillbaka på en imponerande mötessäsong. Årsmötet uppmanade Sveriges regering och riksdag att ”ta avstånd från USAs och Natos fortsatta våldsmetoder, deras alltjämt existerande hemliga fängelser och deras terrormetoder i kriget i Afghanistan, utövade bland annat via förarlösa plan som fäller bomber på måfå över onda och goda.” Ordföranden Ola Friholt bifogar en dikt som börjar:
För frihet och demokrati står kampen.
Så deklareras kriget i Afghanistan
på sjunde året, i Irak på sjätte,
i Palestina på det fyrtioandra.
Att frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen kring
kan inte garanteras ens med fosfor
i dess vita form som i Falluja och i Gaza
....till Kumla skola (Tyresö), som fick in över 90 000 kr vid sitt dagsverke den 13 maj, varav hälften går till de omfattande Tuff-projekten bland de fattigaste av de fattiga i Indien. Så här säger Kumlaläraren Lisa Norgren Benedictsson: ”Ja, det var väl jätteroligt att slå nytt insamlingsrekord – särskilt som vi år är en klass mindre på skolan! (....) Jag tror att många sträckte på sig och blev lite nyvaket stolta när skolan fick priset från Tuff. Alla tycker att det är häftigt att få vara en länk i en sådan tradition. Det blev något av en nytändning, även bland personalen. Inte minst för de unga tror jag att det är viktigt att få uppleva känslan av att rent konkret kunna bidra till lite bättre förhållanden på jorden. Våra ungdomar bär ofta en mörk och hopplös världsbild.”
....till Alléskolan (Floda), som från sitt dagsverke den 29 april för Tuffs Indienprojekt satt in 52 080 kr på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och några tusen till lär komma. Och så väntar vi med spänning på resultaten från Tyresö skola och Bergtorpsskolan (Täby)
....till de tappra Tuff-aktivister, som i fredags släpade loppisprylar till Bollmoraängen vid Tyresö Cantrum och stod där i snålblåsten och sålde för 3 580 kr, nästan en månadshyra för Tuff-lokalen. Rosor alltså till Bengt och Christina Citron, Ann och Lena Sandin, Peter Kroos, Kim Larsen, Inga och Lennart Holmberg, Erika Husberg, Ingrid Hellgren, Bitte Isacsson, Sylvia Lungdahl och Monica Schelin. Vi som inte fyndade kan använda Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 eller köpa de läckra kort som ritats av elever vid de indiska Tuff-skolorna.
söndag, maj 31
ROLAND SCHÜTT, PUBERTETEN OCH KÄRNVAPNEN
Min gamle vän Roland Schütt (1913-2005) hade tyskättad pappa och vitrysk judinna som mamma. Han bidrog till att Radio Tuff en gång gjorde en insats för svensk litteratur- och filmhistoria. Efter att på 1980-talet ha blivit intervjuad tre gånger i Radio Tuff skrev han succéboken Kådisbellan. Den låg sedan till grund för filmen som utsågs till Sveriges bästa ett år på 1990-talet. När Roland av journalister utfrågades om varför han på gamla dar hade debuterat som författare, svarade han.
”Den där Åke sa till mig efter intervjuerna i Radio Tuff, att nu går du hem och skriver en bok om det du har berättat, och då gjorde jag det.”
Under många år var Roland Schütt ankare i ett av de mest traditionella programmen på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Det dokumenterar folkhumorn i trakten med ocensurerade historier och limerickar. I dag har det fått devisen: ”Iakttag gudsfruktan, nykterhet och sedlighet – men utan fanatiska överdrifter” (Grönköpings Veckoblad)
Gudsfruktan ja, när jag sommaren 2005 intervjuade 92-årige Roland en halvtimme och frågade honom vad han egentligen trodde på, han som på 1920-talet som konfirmationslärare i Tyska kyrkan hade haft kyrkoherde Ohly, farfar till dagens vänsterledare, då svarade han:
”Jag tror på Tuff, på ickevåld och internationell solidaritet.”
Vid den intervjun satt vi utanför Rolands port högst upp på Lidvägen i Tyresö. Kvarteret heter Venus. Så när damer frågade honom, var han bodde, brukade han ibland chocka dem genom att svara: ”På Venusberget”. Ännu då, några månader före sin död, var han lika slagfärdig som alltid. När en och annan skällde oss historieberättare för gubbsjuka, utbrast Roland:
”Jag gubbsjuk? Ja, då har jag tammefan varit det i 80 år, för jag minns att det började i tolvårsåldern.”
Roland Schütt brukade också framhålla att han ännu var i puberteten. Ibland känner jag mig själv trots min ålder som en upprorisk pubertetsyngling. Det är när jag tänker på alla de kärnvapen vår värld är nerlusad med. Ironiskt nog är det andra världskrigets beundrade ”segrare” USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina som har de flesta av dessa människoföraktande domedagsvapen. De ständigt skuldbelagda förlorarna, Japan och Tyskland, har blivit ekonomiska stormakter, bland annat därför att de inte satsat så mycket på militära rustningar och inte liksom segrarna gång på gång ställt till med folkrättsvidriga anfallskrig.
Ironiskt är också att ickevåldskämpen Gandhis hemland Indien har skaffat kärnvapen, liksom det nu så turbulenta grannlandet Pakistan. Lika ironiskt är att kärnvapen också finns i det land, där många anser sig vara utvalda av självaste Gud, en lika förmäten tanke som tron på att tillhöra en högre ras.
Sedan november går nu en budkavle för ”En kärnvapenfri värld” från Norrland och söderut. Redan har norrländska kommuner nåtts av budkavlen och många tusen kloka människor har skrivit på namnlistor. Initiativtagare är Inger Holmlund, som hörs under juni på Tyresöradion 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se Budkavlen kommer till Tyresö den 24 oktober, alltså på självaste FN-dagen. De allra flesta skriver på namnlistorna mot kärnvapen, det har vi i Tuff redan erfarenhet av.
En och annan muttrar däremot om att det är lönlöst, ja patetiskt. Om dessa ännu skulle kunna prata efter ett kärnvapenkrigs atomvinter, vore det intressant att höra, vad de skulle säga. Själv förvandlas jag till en trotsig pubertetspojke, när jag tänker på att kloka och oftast kärleksfulla människor stillatigande accepterar kärnvapen. Snacka om förintelse!
----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1239) 31/5-7/6 2009
”Den där Åke sa till mig efter intervjuerna i Radio Tuff, att nu går du hem och skriver en bok om det du har berättat, och då gjorde jag det.”
Under många år var Roland Schütt ankare i ett av de mest traditionella programmen på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Det dokumenterar folkhumorn i trakten med ocensurerade historier och limerickar. I dag har det fått devisen: ”Iakttag gudsfruktan, nykterhet och sedlighet – men utan fanatiska överdrifter” (Grönköpings Veckoblad)
Gudsfruktan ja, när jag sommaren 2005 intervjuade 92-årige Roland en halvtimme och frågade honom vad han egentligen trodde på, han som på 1920-talet som konfirmationslärare i Tyska kyrkan hade haft kyrkoherde Ohly, farfar till dagens vänsterledare, då svarade han:
”Jag tror på Tuff, på ickevåld och internationell solidaritet.”
Vid den intervjun satt vi utanför Rolands port högst upp på Lidvägen i Tyresö. Kvarteret heter Venus. Så när damer frågade honom, var han bodde, brukade han ibland chocka dem genom att svara: ”På Venusberget”. Ännu då, några månader före sin död, var han lika slagfärdig som alltid. När en och annan skällde oss historieberättare för gubbsjuka, utbrast Roland:
”Jag gubbsjuk? Ja, då har jag tammefan varit det i 80 år, för jag minns att det började i tolvårsåldern.”
Roland Schütt brukade också framhålla att han ännu var i puberteten. Ibland känner jag mig själv trots min ålder som en upprorisk pubertetsyngling. Det är när jag tänker på alla de kärnvapen vår värld är nerlusad med. Ironiskt nog är det andra världskrigets beundrade ”segrare” USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina som har de flesta av dessa människoföraktande domedagsvapen. De ständigt skuldbelagda förlorarna, Japan och Tyskland, har blivit ekonomiska stormakter, bland annat därför att de inte satsat så mycket på militära rustningar och inte liksom segrarna gång på gång ställt till med folkrättsvidriga anfallskrig.
Ironiskt är också att ickevåldskämpen Gandhis hemland Indien har skaffat kärnvapen, liksom det nu så turbulenta grannlandet Pakistan. Lika ironiskt är att kärnvapen också finns i det land, där många anser sig vara utvalda av självaste Gud, en lika förmäten tanke som tron på att tillhöra en högre ras.
Sedan november går nu en budkavle för ”En kärnvapenfri värld” från Norrland och söderut. Redan har norrländska kommuner nåtts av budkavlen och många tusen kloka människor har skrivit på namnlistor. Initiativtagare är Inger Holmlund, som hörs under juni på Tyresöradion 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se Budkavlen kommer till Tyresö den 24 oktober, alltså på självaste FN-dagen. De allra flesta skriver på namnlistorna mot kärnvapen, det har vi i Tuff redan erfarenhet av.
En och annan muttrar däremot om att det är lönlöst, ja patetiskt. Om dessa ännu skulle kunna prata efter ett kärnvapenkrigs atomvinter, vore det intressant att höra, vad de skulle säga. Själv förvandlas jag till en trotsig pubertetspojke, när jag tänker på att kloka och oftast kärleksfulla människor stillatigande accepterar kärnvapen. Snacka om förintelse!
----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1239) 31/5-7/6 2009
MARIANNE STIEGER: Drottningar försvinner, drottningar kommer
Kära lyssnare!
Så här i hänryckningens tider har jag upptäckt min agrara åder. Om ni tror det eller ej, men jag har faktiskt ett förflutet inom lantbruket.
När jag som femtonåring sökte sommarjobb, förmedlades jag av arbetsförmedlingen i Nyköping som barnflicka till Hovra gård några kilometer utanför stadens hank och stör. Nu var Hovra gård inte en vanlig bondgård, utan en stilig herrgård, på vilken den unge ägaren utprovade många nya agrara möjligheter, bland annat rapsodling och svinuppfödning i stor skala. I mina arbetsuppgifter ingick inte bara att passa barn, utan jag fick också mata de ungefär 150 kycklingarna och vid enstaka tillfällen även, visserligen via automatisk anläggning, de hundratals grisar som fanns på gården. Mitt elddop fick jag dock den dagen, när jag skulle hjälpa till att plocka fjädrarna av de nyss slaktade kycklingarna. Jag lovar att fjädrarna yrde.
Dessa minnen från ungdomen fick sin näring nyligen, när jag bilade genom byarna söder om Malmö och beundrade de solgula rapsfälten. Kan ni se det framför er: solgula fält ända bort mot horisonten, klarblå himmel och åt andra hållet det mörkblåa sundet? Mera pingstlikt och hänryckt kan det bara inte bli.
Att samtidigt tänka ekonomiskt blir svårt. Men det ligger enorma värden i dessa vajande rapsfält. I Sverige odlades det 2008 raps på 63 000 hektar, varav 28 000 hektar enbart i Skåne. I år har arealen utökats till 40 000 hektar i Skåne. Fattar ni vilka enorma värden det ligger i dessa odlingar? Och här kommer drottningarna in. Utan befruktning inga rapsfrön, och utan rapsfrön ingen skörd. Solklart!
Men vilka är det som befruktar rapsblommorna? Bina naturligtvis! Bidöden hotar dock hela Europas växtliv. Normalt tänker vi inte så mycket på dessa små livens viktiga insats för mänskligheten, men om deras arbetsinsats uteblir – ja, då blir det katastrof. För att det ska bli liv i bikuporna behövs bidrottningarna. Och där finns problemet. Bidrottningarna försvinner. Över hela Europa är det samma problem. Överallt ur kuporna försvinner drottningarna på ett märkligt sätt. Bekämpningsmedel och parasiter antas vara de största bovarna. Intresset för biodling har också avtagit bland de yngre. I denna odling ligger stora ekonomiska värden, frånsett de 1,2 miljarder kilo honung som produceras i världen varje år. Hela frukt- och vinodlingen står i fara om inget händer. Och förresten, vad ska Bamse göra utan sin dunderhonung? Men nu vill EU satsa på forskning kring binas liv och leverne. Förhoppningsvis kommer man då de försvunna drottningarna på spåren och vi kan åter njuta av binas surr.
Drottningar försvinner inte bara, de kommer också av olika anledningar. Den senaste veckan har det varit fullt av drottningar här i Skåne. Drottning Silvia har lyckliggjort den lundensiska forskningseliten vid en konferens om Parkinsons sjukdom. Drottningens inledningstal varade endast fem minuter, men förhoppningsvis ingöt det kraft och mod hos forskarna att orka fullfölja sitt för mänskligheten viktiga värv. Att döma av de hänryckta minerna hos de närvarande i aulan, så lyckades hon.
Mona Sahlin, sossarnas drottning , har varit här och värvat för valet till EU-parlamentet. Huruvida hon ingöt mod i väljarnas barm, det visar sig vid EU-valet den 7 juni.
Även Sveriges EU-drottning var härnere i veckan. Margot Wallström, Sveriges EU-kommissionär, fick i onsdags ta emot Sydsvenskans Europapris på 50 000 kronor – ja, förutom en plakett och äran. Och vad gjorde denna drottning? Jo, hon skänkte hela prissumman till en skola för flyktingbarn. Det är väl något att glädjas åt?
Kära lyssnare, låt er nu hänryckas i Tyresös vackra omgivningar och ha en glad pingst, önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1239) 31/5-7/6 2009
Så här i hänryckningens tider har jag upptäckt min agrara åder. Om ni tror det eller ej, men jag har faktiskt ett förflutet inom lantbruket.
När jag som femtonåring sökte sommarjobb, förmedlades jag av arbetsförmedlingen i Nyköping som barnflicka till Hovra gård några kilometer utanför stadens hank och stör. Nu var Hovra gård inte en vanlig bondgård, utan en stilig herrgård, på vilken den unge ägaren utprovade många nya agrara möjligheter, bland annat rapsodling och svinuppfödning i stor skala. I mina arbetsuppgifter ingick inte bara att passa barn, utan jag fick också mata de ungefär 150 kycklingarna och vid enstaka tillfällen även, visserligen via automatisk anläggning, de hundratals grisar som fanns på gården. Mitt elddop fick jag dock den dagen, när jag skulle hjälpa till att plocka fjädrarna av de nyss slaktade kycklingarna. Jag lovar att fjädrarna yrde.
Dessa minnen från ungdomen fick sin näring nyligen, när jag bilade genom byarna söder om Malmö och beundrade de solgula rapsfälten. Kan ni se det framför er: solgula fält ända bort mot horisonten, klarblå himmel och åt andra hållet det mörkblåa sundet? Mera pingstlikt och hänryckt kan det bara inte bli.
Att samtidigt tänka ekonomiskt blir svårt. Men det ligger enorma värden i dessa vajande rapsfält. I Sverige odlades det 2008 raps på 63 000 hektar, varav 28 000 hektar enbart i Skåne. I år har arealen utökats till 40 000 hektar i Skåne. Fattar ni vilka enorma värden det ligger i dessa odlingar? Och här kommer drottningarna in. Utan befruktning inga rapsfrön, och utan rapsfrön ingen skörd. Solklart!
Men vilka är det som befruktar rapsblommorna? Bina naturligtvis! Bidöden hotar dock hela Europas växtliv. Normalt tänker vi inte så mycket på dessa små livens viktiga insats för mänskligheten, men om deras arbetsinsats uteblir – ja, då blir det katastrof. För att det ska bli liv i bikuporna behövs bidrottningarna. Och där finns problemet. Bidrottningarna försvinner. Över hela Europa är det samma problem. Överallt ur kuporna försvinner drottningarna på ett märkligt sätt. Bekämpningsmedel och parasiter antas vara de största bovarna. Intresset för biodling har också avtagit bland de yngre. I denna odling ligger stora ekonomiska värden, frånsett de 1,2 miljarder kilo honung som produceras i världen varje år. Hela frukt- och vinodlingen står i fara om inget händer. Och förresten, vad ska Bamse göra utan sin dunderhonung? Men nu vill EU satsa på forskning kring binas liv och leverne. Förhoppningsvis kommer man då de försvunna drottningarna på spåren och vi kan åter njuta av binas surr.
Drottningar försvinner inte bara, de kommer också av olika anledningar. Den senaste veckan har det varit fullt av drottningar här i Skåne. Drottning Silvia har lyckliggjort den lundensiska forskningseliten vid en konferens om Parkinsons sjukdom. Drottningens inledningstal varade endast fem minuter, men förhoppningsvis ingöt det kraft och mod hos forskarna att orka fullfölja sitt för mänskligheten viktiga värv. Att döma av de hänryckta minerna hos de närvarande i aulan, så lyckades hon.
Mona Sahlin, sossarnas drottning , har varit här och värvat för valet till EU-parlamentet. Huruvida hon ingöt mod i väljarnas barm, det visar sig vid EU-valet den 7 juni.
Även Sveriges EU-drottning var härnere i veckan. Margot Wallström, Sveriges EU-kommissionär, fick i onsdags ta emot Sydsvenskans Europapris på 50 000 kronor – ja, förutom en plakett och äran. Och vad gjorde denna drottning? Jo, hon skänkte hela prissumman till en skola för flyktingbarn. Det är väl något att glädjas åt?
Kära lyssnare, låt er nu hänryckas i Tyresös vackra omgivningar och ha en glad pingst, önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1239) 31/5-7/6 2009
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1239) 09-05-31 till....
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek som (25/5) säger: ”Nordkoreas kärnvapentest måste självfallet kritiseras. Men samtidigt faller en skugga idag även på de redan existerande kärnvapenstaterna som inte har tagit tillräckligt ansvar för kärnvapennedrustning. När nu ytterligare ett test har genomförts visar det att det internationella samfundet har misslyckats i arbetet för att motverka kärnvapenspridningen (....) Det är inte konstigt att protesterna mot Nordkoreas provsprängningar är uddlösa eftersom redan etablerade kärnvapenländer som USA, Frankrike och Ryssland själva har förnyat sin egen kärnvapendoktrin. Om de officiella kärnvapenmakterna lever upp till sina egna åtaganden om kärnvapennedrustning finns större förutsättningar till framgång”
....till Läkare mot kärnvapens Gunnar Westberg, som i Aftonbladet (27/5) skriver under rubriken ”Nordkoreas tragiska misstag”. Han anser att landets kärnvapenprov bottnar i status och avskräckning och skriver: ”Om Nordkorea inte hade sitt kärnvapenprogram skulle vi inte uppmärksamma Nordkorea mer än Mali eller Paraguay. Kim Jong Il vill inte bli bortglömd. Redan under Koreakriget för ett halvsekel sedan hotade USA:s befälhavare general MacArthur att använda kärnvapen. Det har man inte glömt i Pyongyang. Vid våra kontakter med nordkoreaner framhåller de ständigt att man med kärnvapen vill avskräcka USA från anfall. ’Irak hade inte kärnvapen, men det har vi.’ I Läkare mot kärnvapen försöker vi övertyga nordkoreanerna om att den amerikanska opinionen trodde att Irak hade kärnvapen. Hade regeringen inte lyckats få folk att tro på detta hot skulle kriget mot Irak förmodligen inte att ha accepterats. Och Irak har olja, det har inte Nordkorea. Nu, när Kim Jong Il har fungerande kärnvapen, ökar risken för ett amerikanskt anfall.” Det verkar vara en rimlig analys. Tidigare i år skrev Westberg på ”Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforsknings (TFF) www.transnational.org , att man får misstanken att både USA och Nordkorea behöver varandra som fiender. Om Nordkoreas överträdelser av internationella överenskommelser skriver han: ”De är inte värre än många andra länders. Särskilt beträffande kärnvapen är Nordkoreas handlande inte lika allvarligt som vad Indien, Pakistan och Israel har gjort. Dessutom har Israel trotsat ett stort antal uttryckliga beslut från säkerhetsrådet”
....till Brian Cloughley, som i den radikala amerikanska nättidningen Counterpunch skriver om ”Israels terrorister” och om mannen som ”mördade” FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem den 17 september 1948. Han hette, sägs det, Yehoshua Zettler och dog den 20 maj i år, 91 år gammal. Det var dock inte han som höll i automatvapnet som pumpade in sex kulor i Bernadotte och arton i den franske översten Sérot, vars fru hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av Bernadottes vita bussar. Men Zettler planlade dådet och var också delansvarig för massakern på palestinska civila i byn Deir Yassin några månader tidigare. Brian Cloughley skräder inte orden när han beskriver Zettler, som han kallar för fanatiker och tarvlig mördare, ” som efter sina avskyvärda brott levde tryggt och välmående i Israel, aktad och beundrad av israeler och av sina många anhängare i Amerika. Han var en av den nya erans första och mest framgångsrika terrorister. Han var faktiskt en föregångsman för dagens terrorism”. Det är motsägelsefullt att Israel, som ännu med frenesi jagar gamla tyskar och ukrainare för påstådda brott, begångna för ännu längre sedan, är en trygg tillflyktsort för dem som begått brott mot palestinierna och för några av kommendanterna i vidriga polska koncentrationsläger för civila tyskar kring krigsslutet 1945.
....till tidningen Expressen för att den i sitt drev på Wanja Lundby-Wedin så magnifikt sköt sig själv i foten, när den publicerade bild och intervju med ”Wanja”. Men det var ju inte LO-chefen. Redaktörerna var så lyckliga att få sätta rubrikerna ”Wanjas utbrott” och ”Här brister det för Wanja”, att de inte nändes kolla. Visst är det konstigt, att han som var VD för AMF Pension och som tillskansade sig 50 –eller var det 90?--miljoner kronor märkligt nog har undgått mediernas uppmärksamhet så mycket att många av oss inte ens minns namnet på honom.
....till Tuff-aktivisterna Ingrid Hellgren och Erika Husberg, som gör en massa värdefulla jobb- frivilligt förstås. De brukar förgylla Tuff-möten bland annat med både gott humör och gott kaffebröd. Nu har de sorterat upp loppisprylarna i Tuff-lokalen, ett inte särskilt lätt arbete. Fredagen den 5 juni kl 14-19 finns vi på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Tyresö Centrum. Där kan man fynda vid Tuffs loppmarknad och hjälpa den hårt och frivilligt arbetande föreningen med ekonomin, så att Tuff kan fortsätta att betala hyra för Tuff-lokalen och klara sändningsavgifterna för Radio Tuff, som snart är inne på sitt tjugofemte år. Vi som inte vill köpa prylar kan ge gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37-6
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) som nu efter sitt dagverke skickat 43 700 kr till Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2 för vidare befordran till Tuff-projekten i Indien.
....till Bergtorpsskolan i Täby som har sitt dagsverke för Indiens fattiga barn den 2 juni och Tyresö skola, som arrangerar sitt dagsverke den 8 juni. Om Tyresö skolas dagsverke hörs läraren Irja Österholm om en stund
....till Läkare mot kärnvapens Gunnar Westberg, som i Aftonbladet (27/5) skriver under rubriken ”Nordkoreas tragiska misstag”. Han anser att landets kärnvapenprov bottnar i status och avskräckning och skriver: ”Om Nordkorea inte hade sitt kärnvapenprogram skulle vi inte uppmärksamma Nordkorea mer än Mali eller Paraguay. Kim Jong Il vill inte bli bortglömd. Redan under Koreakriget för ett halvsekel sedan hotade USA:s befälhavare general MacArthur att använda kärnvapen. Det har man inte glömt i Pyongyang. Vid våra kontakter med nordkoreaner framhåller de ständigt att man med kärnvapen vill avskräcka USA från anfall. ’Irak hade inte kärnvapen, men det har vi.’ I Läkare mot kärnvapen försöker vi övertyga nordkoreanerna om att den amerikanska opinionen trodde att Irak hade kärnvapen. Hade regeringen inte lyckats få folk att tro på detta hot skulle kriget mot Irak förmodligen inte att ha accepterats. Och Irak har olja, det har inte Nordkorea. Nu, när Kim Jong Il har fungerande kärnvapen, ökar risken för ett amerikanskt anfall.” Det verkar vara en rimlig analys. Tidigare i år skrev Westberg på ”Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforsknings (TFF) www.transnational.org , att man får misstanken att både USA och Nordkorea behöver varandra som fiender. Om Nordkoreas överträdelser av internationella överenskommelser skriver han: ”De är inte värre än många andra länders. Särskilt beträffande kärnvapen är Nordkoreas handlande inte lika allvarligt som vad Indien, Pakistan och Israel har gjort. Dessutom har Israel trotsat ett stort antal uttryckliga beslut från säkerhetsrådet”
....till Brian Cloughley, som i den radikala amerikanska nättidningen Counterpunch skriver om ”Israels terrorister” och om mannen som ”mördade” FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem den 17 september 1948. Han hette, sägs det, Yehoshua Zettler och dog den 20 maj i år, 91 år gammal. Det var dock inte han som höll i automatvapnet som pumpade in sex kulor i Bernadotte och arton i den franske översten Sérot, vars fru hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av Bernadottes vita bussar. Men Zettler planlade dådet och var också delansvarig för massakern på palestinska civila i byn Deir Yassin några månader tidigare. Brian Cloughley skräder inte orden när han beskriver Zettler, som han kallar för fanatiker och tarvlig mördare, ” som efter sina avskyvärda brott levde tryggt och välmående i Israel, aktad och beundrad av israeler och av sina många anhängare i Amerika. Han var en av den nya erans första och mest framgångsrika terrorister. Han var faktiskt en föregångsman för dagens terrorism”. Det är motsägelsefullt att Israel, som ännu med frenesi jagar gamla tyskar och ukrainare för påstådda brott, begångna för ännu längre sedan, är en trygg tillflyktsort för dem som begått brott mot palestinierna och för några av kommendanterna i vidriga polska koncentrationsläger för civila tyskar kring krigsslutet 1945.
....till tidningen Expressen för att den i sitt drev på Wanja Lundby-Wedin så magnifikt sköt sig själv i foten, när den publicerade bild och intervju med ”Wanja”. Men det var ju inte LO-chefen. Redaktörerna var så lyckliga att få sätta rubrikerna ”Wanjas utbrott” och ”Här brister det för Wanja”, att de inte nändes kolla. Visst är det konstigt, att han som var VD för AMF Pension och som tillskansade sig 50 –eller var det 90?--miljoner kronor märkligt nog har undgått mediernas uppmärksamhet så mycket att många av oss inte ens minns namnet på honom.
....till Tuff-aktivisterna Ingrid Hellgren och Erika Husberg, som gör en massa värdefulla jobb- frivilligt förstås. De brukar förgylla Tuff-möten bland annat med både gott humör och gott kaffebröd. Nu har de sorterat upp loppisprylarna i Tuff-lokalen, ett inte särskilt lätt arbete. Fredagen den 5 juni kl 14-19 finns vi på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Tyresö Centrum. Där kan man fynda vid Tuffs loppmarknad och hjälpa den hårt och frivilligt arbetande föreningen med ekonomin, så att Tuff kan fortsätta att betala hyra för Tuff-lokalen och klara sändningsavgifterna för Radio Tuff, som snart är inne på sitt tjugofemte år. Vi som inte vill köpa prylar kan ge gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37-6
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) som nu efter sitt dagverke skickat 43 700 kr till Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2 för vidare befordran till Tuff-projekten i Indien.
....till Bergtorpsskolan i Täby som har sitt dagsverke för Indiens fattiga barn den 2 juni och Tyresö skola, som arrangerar sitt dagsverke den 8 juni. Om Tyresö skolas dagsverke hörs läraren Irja Österholm om en stund
söndag, maj 24
MYRORNA KONTRA ELEFANTERNA
I en krönika redan 1985 skrev jag om myrorna och elefanten, som bodde i samma skog. Vid stigen hade de flitiga myrorna byggt en stor stack. Men varje dag kom en elefant klampande fram på stigen. Och han var en riktig vandal utan minsta respekt för fredligt samhällsbyggande. Sjuk humor hade han också, för varje gång stannade han vid den stora myrstacken, stack ner sin snabel i den och rörde om, så att strån och stickor rök.
Mödosamt byggde myrorna gång på gång upp sin stack igen. Men till sist hade de fått nog. Så en dag när de kände marken skälva och förstod att den elake bjässen var i antågande var de beredda, Så fort elefanten stack ner sin snabel, rusade de många tusen myrorna under pipiga stridsrop upp på elefanten. Men han skakade på sig så häftigt att alla myrorna ramlade ner – utom en. Det var myran Emil, som lyckades klamra sig fast vid elefantens hals.
När de tusentals myrorna där nere på marken såg Emil där uppe skrek de alla: ”Vackert Emil, stryp honom, stryp honom!”
För 24 år sedan hade jag –på Expressens kultursida av alla ställen-- liknat Svenska Freds och vapenindustrierna med myrorna kontra elefanterna. Fast egentligen hade jag lite fel, eftersom myrorna fick in så kännbara stick att Bofors skandaliserades. Myran Emil personifierades på den tiden av Svenska Freds’ vapenexportforskare Henrik Westander och Lars Jederlund, för att inte tala om civilkuraget hos Boforsingenjören Ingvar Bratt.
Ekonomiskt sett är liknelsen ännu användbar. Beaktar vi de enorma summor skattepengar som satsas på krig och krigsförberedelser med de ynka ören fredsarbetet får hålla till godo med verkar nästan elefanterna inte tillräckligt stora i jämförelse med oss myror. (Fast jag måste erkänna att jag en gång av samhället fick gratis kost och logi under en hel månad och betalt för mitt arbete, låt vara tre kronor per dag. Det var när jag hade dömts till fängelse för att som värnpliktig sergeant ha vägrat min andra repmånad i det Sverige som då hade planer på att skaffa atomvapen).
Har vi myror en chans mot alla länders militaristiska elefanter? Ibland känns det lite hopplöst. Men vi är i alla fall många och om den demokratiska folkrörelsemodellen ännu kan fungera borde vi kunna åstadkomma en hel del. Det är i alla fall Tuffs erfarenhet och övertygelse. Men ibland undrar vi hur länge vi kan fortsätta. Att människor solidariskt sluter sig samman för gemensamma mål är nu för många en smula nattståndet. Marknadsekonomins lockelser och den tilltagande individualiseringen arbetar i motsatt riktning. På 1980-talet anammades i gamla Europa en massa lyckorecept från vårt mönsterland USA: Känn dig själv, satsa på dig själv, förverkliga dig själv etc var uppmaningarna och inte sällan underförstods: Skit i alla andra!
Den där Pax-krönikan från 1985 hade rubriken ”Inte deppa utan peppa!” Den uppmaningen är viktig för oss myror. Vi måste uppmuntra varandra, så vi blir ännu bättre i kampen för fred och internationell solidaritet. När vi deppar blir vi lätt griniga felfinnare, som blåser upp bagatellartade motsättningar och fokuserar på grandet i våra bröders och systrars ögon. Det är därför vi alltid startar varje sändning av Radio Tuff med att dela ut ”veckans rosor”.
Vackert Emil, kämpa på!
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31maj 2009
Mödosamt byggde myrorna gång på gång upp sin stack igen. Men till sist hade de fått nog. Så en dag när de kände marken skälva och förstod att den elake bjässen var i antågande var de beredda, Så fort elefanten stack ner sin snabel, rusade de många tusen myrorna under pipiga stridsrop upp på elefanten. Men han skakade på sig så häftigt att alla myrorna ramlade ner – utom en. Det var myran Emil, som lyckades klamra sig fast vid elefantens hals.
När de tusentals myrorna där nere på marken såg Emil där uppe skrek de alla: ”Vackert Emil, stryp honom, stryp honom!”
För 24 år sedan hade jag –på Expressens kultursida av alla ställen-- liknat Svenska Freds och vapenindustrierna med myrorna kontra elefanterna. Fast egentligen hade jag lite fel, eftersom myrorna fick in så kännbara stick att Bofors skandaliserades. Myran Emil personifierades på den tiden av Svenska Freds’ vapenexportforskare Henrik Westander och Lars Jederlund, för att inte tala om civilkuraget hos Boforsingenjören Ingvar Bratt.
Ekonomiskt sett är liknelsen ännu användbar. Beaktar vi de enorma summor skattepengar som satsas på krig och krigsförberedelser med de ynka ören fredsarbetet får hålla till godo med verkar nästan elefanterna inte tillräckligt stora i jämförelse med oss myror. (Fast jag måste erkänna att jag en gång av samhället fick gratis kost och logi under en hel månad och betalt för mitt arbete, låt vara tre kronor per dag. Det var när jag hade dömts till fängelse för att som värnpliktig sergeant ha vägrat min andra repmånad i det Sverige som då hade planer på att skaffa atomvapen).
Har vi myror en chans mot alla länders militaristiska elefanter? Ibland känns det lite hopplöst. Men vi är i alla fall många och om den demokratiska folkrörelsemodellen ännu kan fungera borde vi kunna åstadkomma en hel del. Det är i alla fall Tuffs erfarenhet och övertygelse. Men ibland undrar vi hur länge vi kan fortsätta. Att människor solidariskt sluter sig samman för gemensamma mål är nu för många en smula nattståndet. Marknadsekonomins lockelser och den tilltagande individualiseringen arbetar i motsatt riktning. På 1980-talet anammades i gamla Europa en massa lyckorecept från vårt mönsterland USA: Känn dig själv, satsa på dig själv, förverkliga dig själv etc var uppmaningarna och inte sällan underförstods: Skit i alla andra!
Den där Pax-krönikan från 1985 hade rubriken ”Inte deppa utan peppa!” Den uppmaningen är viktig för oss myror. Vi måste uppmuntra varandra, så vi blir ännu bättre i kampen för fred och internationell solidaritet. När vi deppar blir vi lätt griniga felfinnare, som blåser upp bagatellartade motsättningar och fokuserar på grandet i våra bröders och systrars ögon. Det är därför vi alltid startar varje sändning av Radio Tuff med att dela ut ”veckans rosor”.
Vackert Emil, kämpa på!
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31maj 2009
lördag, maj 23
BHIKHU VYAS OM RELIGION OCH VÅLD
I trettio år har Bhikhu Vyas tillsammans med hinduiska och muslimska medarbetare på ett oerhört effektivt sätt sett till att drygt tio miljoner kronor från Tuff räckt till förbluffande mycket: Massor av skolbyggnader, skollaboratorier, skolbibliotek, i många år undervisning med mera för 3000 av säsongarbetande sockerrörhuggares barn, delfinansiering av en medicinfabrik, uppåt 200 brunnar, sex skolor bland de fattigaste av de fattiga i tidigare gudsförgätna Dharampur och många andra utmärkta projekt.
Projekten finns i delstaten Gujarat. Det är också ickevåldskämpen Gandhis hemstat, men inte heller den har undgått det religiöst präglade väldet. 2002 började det med att ett tåg med hinduiska pilgrimer angreps i staden Godhra i nordöstra Gujarat. Passagerarna hade besökt Ayodhya, där en gammal moské raserats 1992 av hindunationalister och ersatts av ett hindutempel. Över 50 passagerare, därav många kvinnor och barn, brändes ihjäl. Det ledde till att över tusen människor mördades, de flesta muslimer, därav många kvinnor och barn.
Bhikhu var tonåring redan 1947, då muslimer och hinduer ställde till med ett blodbad på varandra, som kostade en dryg miljon människor livet och en flyktingkatastrof för många miljoner. Dessa och liknande tragedier har gjort honom desillusionerad:
”Religion är i dag ett av de mest missbrukade orden. Finner vi hederlighet, integritet och humanism hos dem, som predikar och säger sig vara religiösa? Det finns ingenting kvar i alla traditionella religioner, utom några ritualer och fördomar. Jag hittar inget positivt i dagens organiserade religioner, förutom att de kanske täcker psykologiska behov hos sjuka och svaga. Om vi tänker på Indien och det buddhistiska Sri Lanka spelar religionerna en splittrande roll. På det individuella planet är religiösa fanatiker inte mindre farliga än terrorister. Ofta är terrorism en produkt av religioner, både i Bombay nyligen och här i Gujarat för några år sedan. Om religionerna vill tjäna något ändamål, borde de ägna sig åt konkreta handlingar, baserade på sanning och kärlek”
Det kan tilläggas att Bhikhu Vyas tillhör den förnämsta delen av brahminerna, prästkasten, den högsta i den gamla hierarkin.
----------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 24-31 maj 2209
Projekten finns i delstaten Gujarat. Det är också ickevåldskämpen Gandhis hemstat, men inte heller den har undgått det religiöst präglade väldet. 2002 började det med att ett tåg med hinduiska pilgrimer angreps i staden Godhra i nordöstra Gujarat. Passagerarna hade besökt Ayodhya, där en gammal moské raserats 1992 av hindunationalister och ersatts av ett hindutempel. Över 50 passagerare, därav många kvinnor och barn, brändes ihjäl. Det ledde till att över tusen människor mördades, de flesta muslimer, därav många kvinnor och barn.
Bhikhu var tonåring redan 1947, då muslimer och hinduer ställde till med ett blodbad på varandra, som kostade en dryg miljon människor livet och en flyktingkatastrof för många miljoner. Dessa och liknande tragedier har gjort honom desillusionerad:
”Religion är i dag ett av de mest missbrukade orden. Finner vi hederlighet, integritet och humanism hos dem, som predikar och säger sig vara religiösa? Det finns ingenting kvar i alla traditionella religioner, utom några ritualer och fördomar. Jag hittar inget positivt i dagens organiserade religioner, förutom att de kanske täcker psykologiska behov hos sjuka och svaga. Om vi tänker på Indien och det buddhistiska Sri Lanka spelar religionerna en splittrande roll. På det individuella planet är religiösa fanatiker inte mindre farliga än terrorister. Ofta är terrorism en produkt av religioner, både i Bombay nyligen och här i Gujarat för några år sedan. Om religionerna vill tjäna något ändamål, borde de ägna sig åt konkreta handlingar, baserade på sanning och kärlek”
Det kan tilläggas att Bhikhu Vyas tillhör den förnämsta delen av brahminerna, prästkasten, den högsta i den gamla hierarkin.
----------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 24-31 maj 2209
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1238) 09-05-24 till....
....till TV-Aktuellts USA-korrespondent, som talade om en osannolik tajming, när han (21/5) rapporterade om att den stora USA-nyheten den dagen var gripandet av fyra misstänkta terrorister, just innan president Obama skulle hålla sitt med spänning emotsedda tal om den eventuella stängningen av Guantanamo.
....till Svenska Freds, världens äldsta nu existerande fredsorganisation, som för en vecka sedan hade sin 126:e (!) årskongress, den här gången i Nässjö. Där återvaldes Anna Ek som ordförande, E Holger Erikssons guldnål med det brutna geväret gick välförtjänt till ordföranden i Svenska Freds Ulricehamn, Börje Andersson, nominerad av TUFF. Eldh-Ekblads pris delades ut till journalisten och författaren Elin Jönsson. I motiveringen hette det bland annat: ”Genom sina rapporter från Ryssland, Tjetjenien och i sin senaste bok från Uzbekistan ’Konsten att dölja en massaker’ visar Elin Jönsson hur stormaktspolitik och förtryckande regimer försätter fred, mänskliga rättigheter och demokrati ur spel för att främja sina egna intressen.”
....till fotfolket i Svenska Freds, som vid kongressen röstade ner ledningens förslag att i idéprogrammet införa att militära insatser i vissa fall var befogade.
....till Anna-Kari Gudmundson i Svenska Freds Luleå, som startat en namninsamling i protest mot den Natoövning som sker i Norrbotten 8-16 juni. Hon skriver: ”Det är första gången det sker en ensidigt Natoledd övning i ett icke-Natoland. Övningen innebär att Sverige ger upp kontrollen och lägger över makten på Nato. Nato bygger på kärnvapen-avskräckning. Sverige medverkar på detta sätt till ökad spänning mellan länder och upptrappning i området. Det är ett steg i fel riktning att gå med i spelet kring militär upprustning.”
...till Kumla skola i Tyresö, som den 13 maj verkligen bevisade att TUFFs pris i år till skolan för ”berömvärt lokalt solidaritetsarbete” var mycket välförtjänt. Hittills har man räknat in 80 600 kr från dagsverket, ett nytt rekord. Halva summan används för Tuff-projekten i Indien, resten för projekt bland barn i Zambia.
....till vår indiske partner Bhikhu Vyas, som redan gratulerat Kumla skola för deras ”fantastiska lärare som genom sin pedagogiska begåvning kunde inspirera eleverna till ett sådant underbart resultat”
....till berömvärt aktiva Tuff-medlemmar: Bitte Isacsson i Tyresö, som samlat namn mot kärnvapen och Marianne Stieger i Malmö, som säljer Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som finns i tre varianter: 1) För att gratulera, 2) I stället för blommor, 3) Till minne av. Målet är att 10000 mangoträd i år skall kunna planteras i indiska Dharampurs fattiga byar. Det skulle innebära att 100 000 mangoträd i slutet av året skulle finnas där.
....till alla kloka och solidariska människor som uppmuntrar oss aktivister genom att använda Tuffs plusgiro, 16 01 37 -6, dels för att bli medlemmar (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem), dels för att lämna gåvor, så att vi kan fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff och hyran för Tuff-lokalen.
....till de läckra kort, som barn i Tuff-stödda indiska skolor har ritat. De finns att köpa för 10 kr styck, men Tuff ger mängdrabatt: Tre kort för 20 kr, tio kort för 50 kr, inklusive kuvert
....till Svenska Freds, världens äldsta nu existerande fredsorganisation, som för en vecka sedan hade sin 126:e (!) årskongress, den här gången i Nässjö. Där återvaldes Anna Ek som ordförande, E Holger Erikssons guldnål med det brutna geväret gick välförtjänt till ordföranden i Svenska Freds Ulricehamn, Börje Andersson, nominerad av TUFF. Eldh-Ekblads pris delades ut till journalisten och författaren Elin Jönsson. I motiveringen hette det bland annat: ”Genom sina rapporter från Ryssland, Tjetjenien och i sin senaste bok från Uzbekistan ’Konsten att dölja en massaker’ visar Elin Jönsson hur stormaktspolitik och förtryckande regimer försätter fred, mänskliga rättigheter och demokrati ur spel för att främja sina egna intressen.”
....till fotfolket i Svenska Freds, som vid kongressen röstade ner ledningens förslag att i idéprogrammet införa att militära insatser i vissa fall var befogade.
....till Anna-Kari Gudmundson i Svenska Freds Luleå, som startat en namninsamling i protest mot den Natoövning som sker i Norrbotten 8-16 juni. Hon skriver: ”Det är första gången det sker en ensidigt Natoledd övning i ett icke-Natoland. Övningen innebär att Sverige ger upp kontrollen och lägger över makten på Nato. Nato bygger på kärnvapen-avskräckning. Sverige medverkar på detta sätt till ökad spänning mellan länder och upptrappning i området. Det är ett steg i fel riktning att gå med i spelet kring militär upprustning.”
...till Kumla skola i Tyresö, som den 13 maj verkligen bevisade att TUFFs pris i år till skolan för ”berömvärt lokalt solidaritetsarbete” var mycket välförtjänt. Hittills har man räknat in 80 600 kr från dagsverket, ett nytt rekord. Halva summan används för Tuff-projekten i Indien, resten för projekt bland barn i Zambia.
....till vår indiske partner Bhikhu Vyas, som redan gratulerat Kumla skola för deras ”fantastiska lärare som genom sin pedagogiska begåvning kunde inspirera eleverna till ett sådant underbart resultat”
....till berömvärt aktiva Tuff-medlemmar: Bitte Isacsson i Tyresö, som samlat namn mot kärnvapen och Marianne Stieger i Malmö, som säljer Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som finns i tre varianter: 1) För att gratulera, 2) I stället för blommor, 3) Till minne av. Målet är att 10000 mangoträd i år skall kunna planteras i indiska Dharampurs fattiga byar. Det skulle innebära att 100 000 mangoträd i slutet av året skulle finnas där.
....till alla kloka och solidariska människor som uppmuntrar oss aktivister genom att använda Tuffs plusgiro, 16 01 37 -6, dels för att bli medlemmar (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem), dels för att lämna gåvor, så att vi kan fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff och hyran för Tuff-lokalen.
....till de läckra kort, som barn i Tuff-stödda indiska skolor har ritat. De finns att köpa för 10 kr styck, men Tuff ger mängdrabatt: Tre kort för 20 kr, tio kort för 50 kr, inklusive kuvert
fredag, maj 22
Hampus Eckerman: PARIS 1961. OM ATT DRÄNKA ALGERIER
En familj jag känner berättade för mig en gång om hur en av deras franska bekanta besökte dem på 60-talet. Han berättade att han sett hur sett mängder av lik flyta förbi i floden Seine, mitt i Paris. Inget av detta stod i franska tidningar, än mindre i svenska tidningar, så mina bekanta visste inte vad de skulle tro. Först på sent 90-tal, nära 40 år senare, började sanningen om massakern avslöjas. En liten notis DN kring 1998 var den första gången en svensk tidning skrev om blodbadet. Det var första gången jag själv fick höra om händelsen.
Frankrike utkämpade sedan 50-talet ett bittert kolonialkrig i Algeriet. Tortyr och massakrer var legio. Historikern Olivier Le Cour Grandmaison beskrev det:
”Från åren 1840 till 1962 års självständighet har den fysiska kroppen på ’Araben’ använts som ett terrorinstrument på vilken den koloniala makten aldrig slutat att gravera in sina märken av allsmäktig makt. Tortyr i Algeriet och det franska imperiet: Ett undantag begränsat till krig av nationell frihet och som förts mot metropolen? Nej, en regel.”
Den franske generalen Paul Aussaresses bekräftade vilka metoder som användes, som vore han en sufflör i den amerikanske forne vice-presidenten Dick Cheneys öra:
”Tortyr är extremt effektivt, i majoriteten av fallen knäcks människorna och talar. Det var en tid då vi slogs mot terrorister. Tortyr var användbart och nödvändigt.”
Mer än 3000 personer av 24 000 arresterade i Algeriet ”försvann” spårlöst, i vad Aussaresses erkänner var avrättningar. 24 personer avrättade han för egen hand och själv såg han siffran som liten. När Aussaresses i sin bok Special Services - Algeria 1955-57 avslöjade omfattningen av tortyr, dödspatruller och utrensningar som fransmännen använde sig av i Algeriet skapade han en stor skandal och det krävdes att han skulle ställas inför rätta. Aussaresses visste dock att det var omöjligt, 1968 hade Frankrike utfärdat en amnesti för alla brott som utfördes i Algeriet. Och Aussaresses hade enbart handlat med den dåvarande justitieministern François Mitterrands godkännande.
Protesterna mot kriget i Algeriet växte stadigt och de Gaulle visade öppet att han såg algerisk självständighet som ett alternativ. Öppna samtal hölls med FLN (Nationella Frihetsfronten) i hopp om ett eldupphör. I Paris tolererades dock inga avvikelser från tanken på ett franskt Algeriet. Polismän från den nazikollaborerande Vichy-regimen
var väl representerade till skillnad från dem som varit motståndsmän. De senare sågs som kommunistsympatisörer och förhindrades alla möjligheter till befordran.
En av de polismän som samarbetat med nazisterna var Maurice Papon.
Maurice Papon hjälpte under andra världskriget till att deportera judar från Frankrike till de tyska koncentrationslägren. Detta i sin roll som övervakare av ”Judiska Frågor”. Efter kriget fick han behålla sin gamla position, trots sitt samarbete med nazisterna. Papon placerades senare i Algeriet där han aktivt torterade och förtryckte lokalbefolkningen. 1958 placerades han som chef för Parispolisen och i juni 1961 fick han franska hederslegionen för sin roll i kriget mot en algerisk självständighet.
Som chef för Parispolisen anställde Papon många soldater från Frankrikes kolonialkrig, framförallt i Vietnam, till poliskåren. Även unga män som var politiska motståndare till FLN inkorporerades. En särskild insatsstyrka, Force de Police Auxiliaire (FPA), skapades och gjorde sig snart känt för tortyr och försvinnanden. Raider mot mörkhyade, algerier, marockaner, spanjorer, skedde dagligen och många invandrare kastades i floden Seine med bakbundna händer. Samtidigt tog FLN:s bombkampanjer, liknande IRA:s i Storbritannien fart. Efter en attack som dödat en polisman utropade Papon:
”För varje träff vi tar ska vi ge tillbaks tio!”
Detta var den 2 oktober 1961, endast två veckor innan den ödesdigra dagen för Paris-massakern.
Den 5 oktober införde Papon nattligt utegångsförbud för alla muslimer, oavsett om de var av fransk eller algerisk bakgrund. Detta utegångsförbud omfattade över 150 000 människor. Det franska FLN kallade då till en demonstration för att protestera mot utegångsförbudet. Demonstrationen skulle innehålla män, kvinnor och barn och gå fredligt till. Demonstrationen utlystes till den 17 oktober 1961.
Den 17 oktober beslöt sig Papon för att genomföra en maktdemonstration. Han samlade ihop 7000 vanliga poliser och ytterligare 1400 kravallpoliser för att spärra varje infart till Paris, både tunnelbanor och tågstationer. 30-40 000 av Paris algerier lyckades ändå samla sig till demonstration och polisraider genomfördes mot dem och andra. Över 11 000 människor arresterades och internerades. Inte bara algerier utan också spanjorer, italienare, tunisier och marockaner drabbades. Alla med mörk hudfärg.
En mindre grupp på 5000 personer lyckades dock samla sig till ett fredligt demonstrationståg från Place de la République till Operan. Här blev de dock attackerade av polisen. Då demonstranterna försökte ta sig därifrån öppnade polisen eld mot dem med skarp ammunition. En del sköts till döds vid biografen Rex, andra senare vid bron Neuilly över floden Seine. Överallt kastades algerier i Seine för att dränkas, särskilt vid Pont Saint-Michel i närheten av Notre Dame. I sin bok Les Silences de la police beskriver författarna Jean-Luc Einaudi och Maurice Rajsfus händelserna:
”Under natten tog en massaker plats på gården vid polishögkvarteret, tiotals dödsoffer. Vid Palais des Sports, då i ’Palais des Expositions of Porte de Versailles’, blev de omhändertagna algerierna, många av dem skadade, systematiska offer för en ’välkomstkommitté’. På dessa platser ägde omfattande våld rum och fångar torterades. Folk skulle dö där tills slutet av veckan. Liknande scener skedde vid Coubertin Stadion. [...] Raiderna, våldet och dränkningarna skulle fortsätta de följande dagarna. I flera veckor hittades oidentifierade kroppar längs med flodbankarna. Resultatet för massakern uppskattas till minst 200 personer.”
Den officiella siffran från polisen var två döda. Sedermera har man försökt fastslå hur många som mördades under oktober. En kommission, tillsatt av den franska staten, har erkänt 48 dödade och ytterligare 142 dödade i veckorna därpå. 110 hittades i Seine. Fristående historiker har talat om 200 dödade och att minst 300 algerier dödades under hösten 1961. Fortfarande är många dokument hemlighetsstämplade och andra har förstörts.
Blodbadet belades med en total medietystnad. En omfattande censur förhindrade franska tidningar att skriva om detta. Undantaget var rapporter om hur algerier öppnat eld mot franska poliser. Amerikanska och brittiska tidningar upprepade dessa propagandalögner. Tidskriften Les Temps Modernes försökte skriva om det hela, men fick sin upplaga beslagtagen på order av Papon. Så sent som 1996 beslagtogs den algeriska tidningen Liberté av tullen på Lyons flygplats då den skrivit om massakern och Papons roll. Den franske inrikesministern gav order om beslaget.
Nästan alla känner till skotten i det amerikanska universitetet i Kent under Vietnam-kriget. Då öppnade amerikansk polis eld mot fredsdemonstranter. Fyra studenter dödades och nio skadades. Hundratals universitet och skolor stängde och åtta miljoner studenter gick i strejk. Händelsen har omnämnts i böcker, musik och filmer, senast i den amerikanska blockbustern Watchmen. Den är en del av det amerikanska medvetandet, en händelse i vanlig allmänbildning och som funnit en egen plats i den amerikanska historien.
1961 dödades 200 algerier mitt i centrala Paris, 50 gånger de dödade i Kent. De klubbades ihjäl, ströps till döds, dränktes och sköts. De torterades och misshandlades. 40 år senare, när en minnesplakett sattes upp till minne av offren, protesterade högerpolitiker och polisfacket. Att ihågkomma offren skulle leda till upplopp, ses som uppmuntran till terrorism, vara respektlöst mot polisen. Maurice Papon dömdes för sina brott mot judarna under andra världskriget, men har undgått allt straff för sitt agerande mot algerier och andra mörkhyade.
Och offren förblir glömda.
------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31 maj 2009. Se också Hampus blogg www.motbilder.se , där det finns bilder från Paris 1961
Frankrike utkämpade sedan 50-talet ett bittert kolonialkrig i Algeriet. Tortyr och massakrer var legio. Historikern Olivier Le Cour Grandmaison beskrev det:
”Från åren 1840 till 1962 års självständighet har den fysiska kroppen på ’Araben’ använts som ett terrorinstrument på vilken den koloniala makten aldrig slutat att gravera in sina märken av allsmäktig makt. Tortyr i Algeriet och det franska imperiet: Ett undantag begränsat till krig av nationell frihet och som förts mot metropolen? Nej, en regel.”
Den franske generalen Paul Aussaresses bekräftade vilka metoder som användes, som vore han en sufflör i den amerikanske forne vice-presidenten Dick Cheneys öra:
”Tortyr är extremt effektivt, i majoriteten av fallen knäcks människorna och talar. Det var en tid då vi slogs mot terrorister. Tortyr var användbart och nödvändigt.”
Mer än 3000 personer av 24 000 arresterade i Algeriet ”försvann” spårlöst, i vad Aussaresses erkänner var avrättningar. 24 personer avrättade han för egen hand och själv såg han siffran som liten. När Aussaresses i sin bok Special Services - Algeria 1955-57 avslöjade omfattningen av tortyr, dödspatruller och utrensningar som fransmännen använde sig av i Algeriet skapade han en stor skandal och det krävdes att han skulle ställas inför rätta. Aussaresses visste dock att det var omöjligt, 1968 hade Frankrike utfärdat en amnesti för alla brott som utfördes i Algeriet. Och Aussaresses hade enbart handlat med den dåvarande justitieministern François Mitterrands godkännande.
Protesterna mot kriget i Algeriet växte stadigt och de Gaulle visade öppet att han såg algerisk självständighet som ett alternativ. Öppna samtal hölls med FLN (Nationella Frihetsfronten) i hopp om ett eldupphör. I Paris tolererades dock inga avvikelser från tanken på ett franskt Algeriet. Polismän från den nazikollaborerande Vichy-regimen
var väl representerade till skillnad från dem som varit motståndsmän. De senare sågs som kommunistsympatisörer och förhindrades alla möjligheter till befordran.
En av de polismän som samarbetat med nazisterna var Maurice Papon.
Maurice Papon hjälpte under andra världskriget till att deportera judar från Frankrike till de tyska koncentrationslägren. Detta i sin roll som övervakare av ”Judiska Frågor”. Efter kriget fick han behålla sin gamla position, trots sitt samarbete med nazisterna. Papon placerades senare i Algeriet där han aktivt torterade och förtryckte lokalbefolkningen. 1958 placerades han som chef för Parispolisen och i juni 1961 fick han franska hederslegionen för sin roll i kriget mot en algerisk självständighet.
Som chef för Parispolisen anställde Papon många soldater från Frankrikes kolonialkrig, framförallt i Vietnam, till poliskåren. Även unga män som var politiska motståndare till FLN inkorporerades. En särskild insatsstyrka, Force de Police Auxiliaire (FPA), skapades och gjorde sig snart känt för tortyr och försvinnanden. Raider mot mörkhyade, algerier, marockaner, spanjorer, skedde dagligen och många invandrare kastades i floden Seine med bakbundna händer. Samtidigt tog FLN:s bombkampanjer, liknande IRA:s i Storbritannien fart. Efter en attack som dödat en polisman utropade Papon:
”För varje träff vi tar ska vi ge tillbaks tio!”
Detta var den 2 oktober 1961, endast två veckor innan den ödesdigra dagen för Paris-massakern.
Den 5 oktober införde Papon nattligt utegångsförbud för alla muslimer, oavsett om de var av fransk eller algerisk bakgrund. Detta utegångsförbud omfattade över 150 000 människor. Det franska FLN kallade då till en demonstration för att protestera mot utegångsförbudet. Demonstrationen skulle innehålla män, kvinnor och barn och gå fredligt till. Demonstrationen utlystes till den 17 oktober 1961.
Den 17 oktober beslöt sig Papon för att genomföra en maktdemonstration. Han samlade ihop 7000 vanliga poliser och ytterligare 1400 kravallpoliser för att spärra varje infart till Paris, både tunnelbanor och tågstationer. 30-40 000 av Paris algerier lyckades ändå samla sig till demonstration och polisraider genomfördes mot dem och andra. Över 11 000 människor arresterades och internerades. Inte bara algerier utan också spanjorer, italienare, tunisier och marockaner drabbades. Alla med mörk hudfärg.
En mindre grupp på 5000 personer lyckades dock samla sig till ett fredligt demonstrationståg från Place de la République till Operan. Här blev de dock attackerade av polisen. Då demonstranterna försökte ta sig därifrån öppnade polisen eld mot dem med skarp ammunition. En del sköts till döds vid biografen Rex, andra senare vid bron Neuilly över floden Seine. Överallt kastades algerier i Seine för att dränkas, särskilt vid Pont Saint-Michel i närheten av Notre Dame. I sin bok Les Silences de la police beskriver författarna Jean-Luc Einaudi och Maurice Rajsfus händelserna:
”Under natten tog en massaker plats på gården vid polishögkvarteret, tiotals dödsoffer. Vid Palais des Sports, då i ’Palais des Expositions of Porte de Versailles’, blev de omhändertagna algerierna, många av dem skadade, systematiska offer för en ’välkomstkommitté’. På dessa platser ägde omfattande våld rum och fångar torterades. Folk skulle dö där tills slutet av veckan. Liknande scener skedde vid Coubertin Stadion. [...] Raiderna, våldet och dränkningarna skulle fortsätta de följande dagarna. I flera veckor hittades oidentifierade kroppar längs med flodbankarna. Resultatet för massakern uppskattas till minst 200 personer.”
Den officiella siffran från polisen var två döda. Sedermera har man försökt fastslå hur många som mördades under oktober. En kommission, tillsatt av den franska staten, har erkänt 48 dödade och ytterligare 142 dödade i veckorna därpå. 110 hittades i Seine. Fristående historiker har talat om 200 dödade och att minst 300 algerier dödades under hösten 1961. Fortfarande är många dokument hemlighetsstämplade och andra har förstörts.
Blodbadet belades med en total medietystnad. En omfattande censur förhindrade franska tidningar att skriva om detta. Undantaget var rapporter om hur algerier öppnat eld mot franska poliser. Amerikanska och brittiska tidningar upprepade dessa propagandalögner. Tidskriften Les Temps Modernes försökte skriva om det hela, men fick sin upplaga beslagtagen på order av Papon. Så sent som 1996 beslagtogs den algeriska tidningen Liberté av tullen på Lyons flygplats då den skrivit om massakern och Papons roll. Den franske inrikesministern gav order om beslaget.
Nästan alla känner till skotten i det amerikanska universitetet i Kent under Vietnam-kriget. Då öppnade amerikansk polis eld mot fredsdemonstranter. Fyra studenter dödades och nio skadades. Hundratals universitet och skolor stängde och åtta miljoner studenter gick i strejk. Händelsen har omnämnts i böcker, musik och filmer, senast i den amerikanska blockbustern Watchmen. Den är en del av det amerikanska medvetandet, en händelse i vanlig allmänbildning och som funnit en egen plats i den amerikanska historien.
1961 dödades 200 algerier mitt i centrala Paris, 50 gånger de dödade i Kent. De klubbades ihjäl, ströps till döds, dränktes och sköts. De torterades och misshandlades. 40 år senare, när en minnesplakett sattes upp till minne av offren, protesterade högerpolitiker och polisfacket. Att ihågkomma offren skulle leda till upplopp, ses som uppmuntran till terrorism, vara respektlöst mot polisen. Maurice Papon dömdes för sina brott mot judarna under andra världskriget, men har undgått allt straff för sitt agerande mot algerier och andra mörkhyade.
Och offren förblir glömda.
------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1238) 24-31 maj 2009. Se också Hampus blogg www.motbilder.se , där det finns bilder från Paris 1961
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)