”PÅ 1600-TALET SKÅDADE FOLK DJÄVLAR”

Alla svenskar över 40 minns säkert de många somrar på 1980-talet och några år framåt, då medierna nästan varje vecka larmade stort om de sovjetiska ubåtar som sades vimla i svenska vatten. Många gånger framförde jag mitt tvivel i artiklar och radioprogram. Redan under Radio Tuffs första månader 1985 intervjuades Ingemar Myhrberg, som 1985 kom ut med boken ”Ubåtsvalsen”. Han skrev bland annat:

”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”

Men Myhrberg var i början ganska ensam i sin kritiska journalistik när ”de hundra pravdorna”, som han kallade svenska medier, varje vecka braskade åstad med nya häftiga historier om förmenta sovjetiska ubåtar. I Radio Tuff sade han bland annat:

”När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.”

Det fanns dock några andra publicister som så småningom uttryckte sina tvivel på den enda rätta uppfattningen, den att Sovjet med sina ubåtar ständigt kränkte svenska vatten. Bland dem fanns Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén, självfallet också intervjuade i ”Radio freies Södertörn”, alltså Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff

Också militärer tillhörde dissidenterna. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler, som jag intervjuade, kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den svenske generalen och förre arméchefen Nils Sköld avfärdade slutsatserna i den parlamentariska ubåtskommissionen, där Carl Bildt var den mest aktive, med följande salva:

”Man fick det att stämma med en förutfattad mening, men de argument som är anförda håller inte för en vanlig källkritisk granskning och skulle aldrig hålla vid en juridisk bedömning. Det finns inte ett enda argument eller något bevis, som håller för en slutsats.”

Roligast var kanske ändå den norske konteramiralen Ola Thomesen, som i programmet Striptease i Sveriges Television 1993 tyckte, att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv. Hans lätt ironiska tonfall tydde på att han kunde många elaka Sverigehistorier:

”När man sitter i skogen en mörk natt, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”

Men den sovjetiska ubåten U 137 då, den som hösten 1981 låg som en död jättepadda efter att ha gått på grund i Blekinge, i militärt skyddsområde rentav? Jag medger att jag i förstone liksom andra svenskar blev upprörd över den östliga stormaktens fräcka intrång i våra vatten. Men så småningom hopade sig frågorna:

Hur kom det sig att den förmenta spionubåten dundrade in i övervattensläge med dånande dieselmotorer, så att många i trakten hörde den men trodde att det var svenska örlogsfartyg eller helikoptrar? Och varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?

Sovjet skyllde på felnavigering, vilket bara väckte hånfullt löje i svenska medier. Men så småningom framkom det att svensk militär hade tystat ner, vad Försvarets Radioanstalt (FRA) hade upptäckt: Att sovjetiska fartyg och flygplan hade spanat efter sin försvunna ubåt i farvattnen öster om Bornholm. Det stödde påståendet om felnavigering.

Den förste svensk som gick ombord på den grundstötta U 137 var en erfaren sjöofficer, kommendören Karl Andersson, som ledde de första förhören med den ryska besättningen. Han har efteråt berättat att inga journalister vid de välbesökta presskonferenserna 1981 brydde sig om att fråga honom om vad han trodde om den grundstötta sovjetiska ubåten. Sedermera har han hävdat att det rörde sig om en grov felnavigering och om de många vittnesmålen om ”ubåtar” som U 137 sedan gav upphov till sagt:

”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”

Redan 1982, året efter U 137:s grundstötning, kom nästa stora ubåtskalabalik. Det var den av medier från hela världen skildrade ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden, där det flitigt sjunkbombades i flera dagar. Men ingen ubåt påträffades, inte ens en mutter från någon inkräktare.

Men året därpå fastslog den parlamentariska ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest aktive att det var sovjetiska intrång. Ett av dess allra tyngsta bevis var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde sex år efter händelserna i Hårsfjärden.

Nästa ”huvudbevis” skulle märkligt nog hålla i hela 26 år. Därvid är jag beredd att avslöja hur förtjust jag försommaren 2008 blev i Amalia. Nej, det var faktiskt inte vanlig gubbsjuka, ty Amalia är en hundra år gammal galeas, som ligger på ett varv vid Muskö. Men Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) gjorde då äntligen en ordentlig analys av ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.

Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.

Det finns bedömare som anser att det kan ha varit Natoubåtar i farten. Det är ju svårt att förstå vilka motiv Warszawapakten kunde ha för att kränka svenska vatten. I slutet av 1980-talet hördes fredsforskaren Wilhelm Agrell i Radio Tuff. Han hade baserat teorier på det han ansåg vara sovjetiska kränkningar. Men på den avgörande punkten, vilka motiv Sovjet kunde ha haft, blev han lika mångordig och obestämd som andra ubåtstroende så kallade experter.

Om det mot förmodan fanns främmande ubåtar i svenska vatten, så hade faktiskt Nato ett begripligt motiv, nämligen att skrämma neutrala Sverige för sin östliga stormaktsgranne. Självfallet gynnades Nato av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan då på 1980-talet stämplade som ”ondskans imperium”. Ola Thunander, professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, menar att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige för Sovjet. Han skriver:

”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”

Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.

Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen segrade och fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin.

Journalisterna trivdes alltför länge i grumligt bottenslam med sina häftiga historier om dessa ubåtar. På sistone tycks de ha nyktrat till. Två artiklar på Dagens Nyheters debattsida i juli 2009 tyder på det. Den ena är skriven av tidningens förre chefredaktör Svante Nycander. som under rubriken ”Militären vilseledde regeringen om ubåtar” bland annat skriver:

”Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna. Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.”

Ja, den socialdemokratiske utrikesministern Lennart Bodström fick avgå 1985 efter det att han till några borgerliga journalister yppat sina tvivel på den enda då godtagbara uppfattningen om ubåtarna.

Dagen efter Nycanders artikel skriver en annan framstående publicist, Sune Olofsson i Dagens Nyheter. Han har varit Svenska Dagbladets debattredaktör och försvarsreporter. Under rubriken ”Carl Bildt vilseleder allmänheten om ubåtarna” skriver han bland annat om ”mer än tio års ubåtshysteri”

”Många av oss journalister som bevakade ubåtsjakterna på 80-och 90-talen förvandlades till okritiska patrioter när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Karlskrona skärgård. (....) Att sedan vissa journalister, som försökte att resa motbilder och följa det kritiska journalistiska uppdraget, stämplades som näst intill landsförrädare är mer än skrämmande.”
----------------------------------
Åke Sandin
Kommer i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuiff augusti 2009. 91,4 MHz och www.tyresoradion.se