Då var det 1919

(Nu 2009 är det 300 år sedan den svenska stormakten vid Poltava led sitt avgörande nederlag. Det är 200 år sedan Finland skildes från Sverige och blev ett tsarryskt storfurstendöme och "Märkesåret" har jag skildrat utförligt på Tyresöradion. Men det som hände för 90 år sedan blev delvis ödesdigert för 1900-talets historia.)
----------------------------------
Jag känner några alldeles utmärkta människor som fyller 90 år 2009. Hur var det egentligen under deras födelseår 1919? Ska man svara på det under en halvtimme, är man tvungen att välja ut några få händelser och förhållanden. Det är alltid så när man sysslar med historia att man i den oändliga uppsjö av fakta som finns måste göra ett urval, samtidigt som man måste försöka att skildra de utvalda bitarna så sakligt som möjligt.

I det sargade Europa var i alla fall 1919 det första fredsåret efter första världskriget. 10-12 miljoner människor hade slaktats, de allra flesta soldater i åldern 18 till 30, blomman av Europas manliga ungdom eller den förlorade generationen som det brukar heta. Det här året jobbade alla stenhuggare och skulptörer febrilt och på övertid med att förse olika städer med minnesmonument över dem som stupat för kung och fosterland. Och i Paris och London skulle man uppföra monument över den okände soldaten. Det var om detta Ruben Nilsson skrev en sorgligt ironisk visa om de människospillror som vilar under en triumfbåges vita marmorvalv.

Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ned en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och talar stort om mina hjältedater.

Och slutstrofen:

Här ligger jag den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar man den okände soldaten

Men ännu hade inte krigen börjat att direkt döda en massa civila, som i andra världskriget där hälften av de ungefär 50 miljonerna som dödades var barn, kvinnor och obeväpnade män, eller som i Korea- och Vietnamkrigen där andelen civila offer var ännu högre.

Ändå hade kanske första världskriget skulden till att 20-30 miljoner civila faktiskt också strök med. Det var i spanska sjukan som härjade som värst just kring år 1919. Var någonstans sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Kina, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts? I dag säger läkare att sjukdomen spreds med fåglar genom deras avföring.

Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.

Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Jag har hört många äldre svenskar berätta om att den eller den släktingen dog i spanska sjukan. I det hus på Hälsingegatan i Stockholm där Roland Schütts föräldrar bodde härjade spanskan hos varenda familj. Anna Höglin i Trollbäcken berättar att bara på hennes lilla, relativt isolerade hemö, Trysunda vid Ångermanlands höga kust, bebodd av något dussintal familjer begravdes samtidigt sju personer, alla offer för spanskan. Andra berättar att en del av dem som överlevde fick men i form av hjärnskador med sömnsjukeliknande tillstånd eller någon form av Parkinson.

Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.

I Versailles och andra Parisförorter satt nämligen under första halvåret 1919 statsmän från 27 segrarländer och skulle skriva ihop olika fredsavtal, som förlorarna inte fick diskutera utan bara skulle tvingas att skriva under, så man tyckte det var lika bra att tills vidare hålla tyskarna under stövelklacken. Men enigheten bland diplomaterna var dålig. Det blev snarare ett flera månader långt gräl eller en huggsexa, därför att varje land ville ta för sig så mycket som möjligt av det som de besegrade skulle avtvingas.

Med all respekt för gamle Clemenceau, Frankrikes tiger som han kallades, och Storbritanniens Lloyd George var det i början av fredsförhandlingarna USA:s president Woodrow Wilson som överskuggade alla andra. När han anlände till Europa hyllades han som en världsfrälsare, som förväntades skapa en rättvis fred i ett Europa som nu skulle präglas av demokratiska ideal med respekt för olika folks medbestämmanderätt, fjärran från militarism, revanschism, hemlig diplomati och stormaktsränker som traditionellt hade ställt till med så mycket elände i vår världsdel. Överallt möttes Wilson i början av jublande folkmassor, och skolflickor strödde blommor på de gator han drog fram under sin triumfartade färd. Ändå skulle strålglansen kring honom falna allt snabbare under år 1919. Det påminner en smula om de gamla grekiska tragedierna: När hjälten står på höjden av makt och popularitet vredgas gudarna och störtar honom ned i djupaste elände.

Det var ingalunda något fel på Wilsons idéer eller avsikter. Innan han 1912 valdes till president hade han varit akademiker, till och med rektor för det prestigetyngda Princeton-universitetet. Av Europas hårdhudade realpolitiker skulle han därför komma att kallas "profeten från Princeton". 1916 omvaldes han på parollen att hålla USA utanför det europeiska masslaktandet. Året efter gick USA ändå med. Den officiella orsaken var det oinskränkta tyska ubåtskriget men i bakgrunden fanns också de väldiga lån amerikanska banker givit de västallierade. USA riskerade att förlora mycket pengar, om Tyskland skulle segra.

I ett tal den 8 januari 1918 skisserade Wilson sina berömda 14 punkter som han ville skulle ligga till grund för den kommande freden. Det var dessa 14 punkter som världen beundrade och som fått tyskarna att i hopp om en rättvis fred gå med på vapenstillestånd, utrymma Frankrike och Belgien och militärt också Rhenlandet, utlämna hela sin flotta till britterna och också avstå från en del andra krigsviktiga ting som åtskilliga vapen, lokomotiv och bilar, samtidigt som de försökte bemästra spanska sjukans härjningar och den fortsatta allierade hungerblockaden.

Men i Paris under vintern-våren 1919 skulle president Wilson tvingas överge eller urvattna den ena efter den andra av sina 14 punkter. Det finns en karikatyrteckning från den här tiden som visar honom som en skolpojke i kortbyxor, en anspelning på hans akademikerbakgrund. Vid hans sida ligger en tiger försedd med Clemenceaus ansikte och mustasch och med ett papper i käften. "Tigern äter upp mina 14 punkter", klagar den gråtande skolpojken.

Nu var det inte bara den 78-årige hårdingen Georges Clemenceau, Frankrikes konseljpresident, som envetet och skickligt fick Wilson att överge sina ideal eller åtminstone kompromissa bort stora bitar. Man glömmer lätt att till exempel Asiens nya stormakt, Japan, tillhörde segrarna i första världskriget och alltså hade säte vid konferensborden i Paris. Japanerna tillerkändes en del tyska besittningar i Stilla havet men de ville också ta över de tyska intressena i Kina, något som stred mot Wilsons ideal om folks självbestämmande och framförallt mot den Kinavänliga opinionen hemma i USA. Det visste man i Japan så därför gjorde dess diplomater en fint. Först krävde de att det skulle skrivas in en klausul om rasernas likställighet, i dag en självklarhet men inte så 1919. De visste mycket väl att förslaget var utsiktslöst. England och Frankrike härskade över väldiga kolonialområden i tredje världen och USA släppte hellre in vita analfabeter som invandrare än japanska läkare och hade raslagar, som diskriminerade den svarta befolkningen. Därför fick japanerna mycket riktigt nej på sitt antirasistiska förslag. Men när de sedan krävde att få efterträda tyskarna i Kina kunde man för skams skull inte neka dem en gång till utan gav efter. Det ledde till att den kinesiska delegationen i protest lämnade Paris och åkte hem till Kina, där studenterna demonstrerade i massor mot de kinesiska ledarnas mesighet gentemot rovlystna västerlänningar och japaner. På 1800-talet hade européernas framfart --med övergrepp som att britterna tvingade på Kina opium från sina kolonier-- lett till att kineserna kallade oss vitingar för "de främmande djävlarna" eller "långnäsorna", det sistnämnda en kritisk recension av vårt utseende.

Engelsmännen var måttligt förtjusta över Wilsons förslag om havens frihet, nu när de var kungar på haven och "ruled the waves of the sea" ännu mera dominant än förut, eftersom den tyska flottan överlämnats till dem, låt vara för att sedan sänkas av de förödmjukade tyska sjömännen.

Och gamle Clemenceau, som gjorde allt för att förlöjliga den vältalige och idealistiska amerikanske presidenten, gav inte ett skvatt för Wilsons förslag om öppen diplomati, som skulle demokratisera också utrikespolitiken, ställa den under folklig kontroll. De franska ledarna ville som förr sluta hemliga avtal med vilka de behagade, högt över sina medborgares och skattebetalares huvuden.

Jämte USA, England och Frankrike räknades Italien, låt vara på nåder, till de fyra stora vid fredskonferensen. Italiens beteende hade under första världskriget inte varit direkt ärofullt och deras krigsinsatser hade inte varit särskilt lysande, trots att 600 000 italienare hade stupat. Det som fläckade deras anseende var att de före kriget varit i allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Men 1915 hade de inlett en köpslagan med de båda stridande sidorna för att gå med i kriget. De västallierade lovade ut belöningar mest rundhänt, så att Italien svek sina paktbröder och fick ett sådant där hemligt avtal som den demokratiske Wilson tyckte så illa om. Det sägs att Wilson så småningom skar tänder, när han konfronterades med de italienska delegaterna Orlando och Sonnino.

Ändå hade Wilson redan från början av fredskonferensen gått med på att Italien fick flytta fram sin nordgräns så att den omfattade också Sydtyrolen med dess kvarts miljon tysktalande. Det rimmade inte alls väl med Wilsons demokratiska ideal om folks rätt att tillhöra det land de ville bo i. Om detta skriver Jan Olof Olsson, Jolo, i sin postumt utkomna bok "Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919" lika lakoniskt som ironiskt:

"Tyskland och Österrike hade förlorat. Tyskar kunde man ge bort"

Ja, tyskar gavs bort med ett cyniskt åsidosättande av Wilsons demokratiska princip om folks självbestämmanderätt. Tyskland fick avträda en åttondel av sitt landområde och många miljoner tyskar hamnade nu i nybildade stater som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Bara i ett enda område förverkligades Wilsons ideal, vilket var hedrande för oss i Norden. Det gällde nämligen Danmark, som 1864 hade berövats Schlesvig-Holstein av Bismarcks Preussen. Det var för resten den gången den storslagne svenske kungen, Karl XV, hade lovat Danmark hjälp, ett löfte som vi sedan svek, när det väl brände till. I Schlesvig anordnades en folkomröstning. Det norra, dansktalande Schlesvig röstade inte oväntat för att tillhöra Danmark, det tysktalande södra Schlesvig för att tillhöra Tyskland. Och så blev det också, helt enligt människornas önskan.

Annars anordnades det en folkomröstning också i Schlesien. Men städer, vilkas invånare till 70-80 procent röstade för att tillhöra Tyskland tilldelades ändå Polen.

Ännu värre blev det för Sudetområdets 3 ½ miljoner tyskar, som plötsligt utgjorde mer än en fjärdedel av den nybildade staten Tjeckoslovakien. Den 4 mars 1919 demonstrerade de i Wilsons anda för självbestämmande. Men 54 obeväpnade tyskar, däribland barn och åldringar, mejades ned den dagen av den tjeckiska milisens kulor och ett hundratal sårades. Sex dagar senare rapporterade Harvard-professorn Archibald Coolidge till de amerikanska fredsförhandlarna i Paris om sudettyskarnas missnöje och menade att det i framtiden kunde bli ödesdigert. Tyvärr fick han rätt.

I president Wilsons 14 punkter fanns en försiktig formulering om kolonialismen. "Infödingarnas intressen", som det hette, skulle också beaktas. Men de två västmakterna var ju de ledande kolonialmakterna och mindre skulle deras landinnehav inte bli nu när de nu övertog också de tyska kolonierna. Enbart Storbritannien härskade över en fjärdedel av världen. Indien kallades juvelen i den brittiska kronan och indiska soldater hade snällt låtit sig fraktas till Europa för att slåss mot Tyskland, ett land de aldrig hört talas om. Men medan statsmännen satt i Paris och grälade om vilka bitar av rovet som skulle tillfalla vilka, kom oroande rapporter från Indien. Britterna hade i mars infört en lag, som gav dem rätt att i två år kvarhålla indier i häkte utan dom och rannsakan. Advokaten Mohandas Gandhi uppmanade därför till storstrejk och oroligheter bröt ut.

I staden Amritsar i Punjab brändes brittiska byggnader ned och några engelsmän lynchades. En kvinnlig engelsk missionär, som misshandlades, lyckades undkomma genom att krypande ta sig till räddningen. Den 13 april samlades tusentals indier på en öppen plats i Amritsar, som kallas Jaliantvala Bagh, lika okänd i Europa som bittert ihågkommen i Indien. General Reginald Dyer tågade dit med 50 man och lät utan förvarning öppna eld rakt in i den obeväpnade folkmassan. 379 indier dödades och över tusen sårades. Sedan tvingade generalen alla indier som kom till den gata på vilken den kvinnliga missionären hade krupit fram att göra detsamma.

Kriget på västfronten hade ända fram till vapenstilleståndet förts utanför Tyskland. Det var alltså Belgien och norra Frankrike som hade förhärjats. Flandern såg ut som ett månlandskap med miljoner granatkratrar och oändliga mil av skyttegravar. I Paris ålades Tyskland nu att betala skadorna. Men man satte skadeståndsbeloppet så högt att Tyskland inte ekonomiskt skulle kunna repa sig. Redan under 1919 försämrades markens värde femfalt och sedan skulle inflationen galoppera iväg miljonfalt. I många tyska städer förekom oroligheter och kupper året 1919. I Berlin gjorde spartakisterna --uppkallade efter den romerske slavledaren Spartacus-- uppror men deras ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades av militären. "Det flyter ett lik i Landeskanal", som det står i visan. München var om möjligt ännu mera turbulent under 1919 men det berättade Robert Stieger om här på Tyresöradion.

Versaillesfreden undertecknades den 28 juni 1919, på dagen fem år efter unge Gavrilo Princips mord i Sarajevo på det österrikiska tronföljarparet, den gnista som skulle tända världsbranden. Först vägrade det nu demokratiska Tyskland --kejsaren hade schappat iväg till Holland redan vid vapenstilleståndet i november 1918-- att skriva under, så orättvisa tyckte också de tyska socialdemokraterna att villkoren var. Men de hade inget val utan skickade fram två okända män, Müller och Bell, att i Versailles spegelsal skriva under dokumentet.

Sedan generalerna givit upp och kejsaren abdikerat fick demokratiska tyska politiker nu alltså kratsa deras kastanjer ur elden, stå där med skulden, skammen och nesan. Det hjälpte inte att tyskarna sommaren 1919 antog en utomordentligt demokratisk grundlag i Weimar, som skulle bli Europas kulturhuvudstad 80 år senare. Av de västmakter som så högtidligt sade sig ha utkämpat kriget för demokratins skull fick den nya tyska demokratin föga hjälp.

Politikerföraktet skulle blomstra i Weimarrepubliken, som blev ett omtyckt angreppsmål för alla missnöjda i ett Tyskland där några få skodde sig medan arbetarna svalt och medelklassen genom inflationen berövades sina besparingar. Från höger lanserade man redan 1919 uppfattningen att Tysklands nederlag med alla dess negativa följder hade berott på att politikerna givit armén en dolkstöt i ryggen. Det var en uppenbar historieförfalskning, men den vann tyvärr tilltro.

Det fanns säkert flera orsaker till att den amerikanske presidenten Wilsons fina idéer trasades sönder av den realpolitiska snålblåsten i Versailles, där man mera ägnade sig åt att ta för sig och klämma åt förlorarna än att tänka på följderna. Möjligen var västliga statsmän också påverkade av det folkhat som krigspropagandan på ömse sidor piskat upp. Inte minst den brittiska propagandan var mycket framgångsrik. Den kallade tyskarna för hunner, påstod att dessa hunner huggit av händerna på belgiska gossebarn, så att de inte i framtiden skulle kunna bli soldater, ja tyskarna förvandlade i likfabriker döda soldater till smörjolja och konstgödsel och hade hjälpt till att gasa [sic] 700 000 serber till döds. Det skulle ta några år innan labourpolitikern Arthur Ponsonby och andra avslöjade att allt detta var lögn. Men 1919 föredrog man fortfarande att tro det värsta om sina under kriget demoniserade fiender.

President Woodrow Wilson kom till Europa som en otroligt firad hjälte. När han efter något halvår återvände hem var han närmast en riddare av den sorgliga skepnaden. På hösten 1919 drabbades han dessutom av en hjärnblödning och blev en längre tid handikappad. Det var kanske så, att Wilson kompromissade bort många av sina goda föresatser för att kunna driva igenom den sista av sina fjorton punkter, inrättandet av Nationernas Förbund. Det lyckades han också med, men hemma i USA upplevde han sedan den yttersta smäleken. Hans egen kongress vägrade att godkänna Nationernas förbund och USA stannade utanför. Det var för all del inte sista gången USA skulle nonchalera ett världssamfund.

Under kriget hade Wilson storstilat angivit de allierades mål. Kriget fördes, sa han, "to make the world safe for democracy", för att trygga världen åt demokratin. Efter kriget skulle dock Europa drabbas av en formlig epidemi av diktaturer. I krig är folket kanonmat medan starka mäns karriärer befrämjas.

Det har sagts att en grundsten för nazismen lades i Versailles 1919. I München började det året en österrikisk korpral i den demobiliserade tyska armén sin politiska verksamhet. Han var helt okänd men hette Adolf Hitler. I Italien organiserade 1919 en före detta socialist, Benito Mussolini, unga krigsveteraner i uniformerade grupper, kallade fasci, medan den osannolike operettfiguren Gabriele d'Annunzio, "det bevingade svinet" som han kallade sig, väckte mycket mera uppmärksamhet genom att ockupera Fiume, i dag det kroatiska Rijeka.

I Ungern tog kommunisten Bela Kun makten under några månader 1919, men tvingades fly till Sovjetunionen, där han avrättades. I Ryssland härskade Lenin. Men landet var 1919 sönderslitet av krig och massakrer och folket hungrade. I norr, öster och söder försökte vita arméer, delvis hjälpta av västmakterna, att störta kommunistregimen. I Finland som hade varit självständigt ett drygt år funderade segraren i det otäcka inbördeskriget året innan, marskalken Gustav Mannerheim på att sända trupper till Petrograd. Ålänningarna hade mangrant röstat för att tillhöra Sverige men 1919 hänsköts Ålandsfrågan till fredskonferenserna i Paris.

Och här i Sverige hade vi en regering under liberalen och historieprofessorn Nils Edén. 1919 skulle riksdagen besluta om husagans avskaffande och om allmän rösträtt, alltså också för svenska kvinnor. Och det året föddes i Sverige så där en 100 000 barn, av vilka många ännu lever.

Grattis alla ni som kämpat er igenom decennierna och i år fyller nittio!

ÅKE SANDIN
(På www.tyresoradion.se 91,4 MHz)