Vårt behov av uppmuntran

I det Radio Tuff (www.tyresoradion.se ) som nu hörts varje vecka sedan 1985 består inledningen alltid av att vi delar ut en massa ”rosor”. På 90-talet delade vi ibland också ut ”veckans snytingar. Då var signaturen Magnus och Brasses ”Bondlurk, läbbiga skurk, skitstövel och bandit.....”.

Det var längesen vi slutade med snytingarna, även om rosor ibland som bekant har taggar. Vi följer Martin Luther Kings råd att det är mycket bättre att tända ljus än att bara förbanna mörkret. Som gammal lärarstöt har jag också stor erfarenhet av att det är mycket effektivare att berömma än kritisera. ”Positiv förstärkning” som det lär heta på psykologiska.

DISSIDENTEN WOLF BIERMANN

När trendnissar och trendlisor blir alltför högröstade och lika följsamma som osakliga har jag några gånger funnit tröst i Wolf Biermanns visa Ermutigung (på svenska: Uppmuntran). Han var västtysken som valde att flytta till Östtyskland, men även där förblev han en dissident. Han fråntogs rentav sitt medborgarskap i DDR och lever sedan dess i Västtyskland.

Biermanns egen version finns på https://www.youtube.com/watch?v=0e6q6tLRzGM Svensk tolkning är gjord av Per Olov Enquist och Caj Lundgren och sjungs av Lena Granhagen, som hörs på https://www.youtube.com/watch?v=oGhdH4dKEW0 och har följande text:

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid,

Nej, låt dig ej förbrukas,

men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,

vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren

FOLKETS NOBELPRIS FÖR FRED

Den 6 december hade den berömvärt aktiva Fredsrörelsen på Orust med Ola och Erni Friholt i ledningen ett heldagsseminarium för att dela ut ”Folkets Nobelpris för fred”. Det innehåller inga pengar men man är noga med att följa Alfreds Nobels vilja att det skall gå till någon som verkat för militär nedrustning och ”folkförbrödring”. En av talarna på seminariet var norrmannen Fredrik Heffermehl, som bland annat i sin bok ”Nobels vilje” kritiserat sina landsmän i den norska Nobelkommittén för att ofta ha negligerat detta.

Må det vara mig tillåtet att citera två brev som skickades till Orust. Det ena är av en fredsaktivist, som jag minns med stor glädje. Det andra är från en i USA verksam professor i fredsforskning. Medan jag i Radio Tuff intervjuat kända fredsforskare som Johan Galtung och Peter Wallensteen, har jag tyvärr aldrig haft förmånen att låta honom framträda på www.tyresoradion.se

UPPMUNTRANDE BREV 1. FRÅN FREDSAKTIVISTEN ÅSA:

(Det har rubriken: ”Att Åke skulle få Folkets nobelpris för fred är väl ganska självklart!”)

”En trogen aktivist som i decennier verkat för fred och nedrustning, mot militarism och vapenindustri. Att Åke har inspirerat mängder av människor, inte minst ungdomar, vet vi också. När jag och mina vänner i tonåren, för ungefär 40 år sedan, sökte oss till Svenska Freds var det är Åke och Erni som tog hand om oss uppe på Jungfrugatan 30. De blev inte som några nya föräldrar, utan de behandlade oss som likställda, vi möttes med respekt.

Vi fick lära oss mycket om opinionsbildning och folklig mobilisering. Från att göra flygblad, använda stencilbrännare och verksamhetens hjärta, stencilapparaten Gestetner, springa i trappuppgångar och dela flygblad, måla banderoller, demonstrera, sälja Pax, debattera mot militärer, ordna torgmöten, fixa bokbord, organisera seminarier, skriva insändare… Och vi lärde oss allt om föreningsliv. Att sitta på distriktsstyrelsemöten, att skriva motioner, att åka på kongresser, att våga säga vad vi tyckte och att lyssna på varandra. Vi blev vuxna i rollen som aktivister.

Vi lärde oss hur vi kan påverka och bilda opinion. Vi lärde oss att hantera en så stor och svår fråga som världsfreden. Flera av oss gick vidare till internationell ickevåldsaktivism. Vi hittade våra egna vägar och stigar mot freden. För mig och mina vänner innebar det bla att vi under 20 års tid gjorde Fredskalendern.

Vilken tur vi hade som träffade dig Åke! Du trodde på oss från första början och lärde oss att vi kan förändra världen.”

Åsa Holmgren, f d Norrorts Ulands- och Fredsförening (NUFF)

UPPMUNTRANDE BREV 2. FRÅN FREDSPROFESSORN STELLAN:

”Åke Sandin är en levande legend inom svensk fredsrörelse. Det livslånga arbete som Åke bedrivit mot krig och kärnvapen, och det seriösa gräsrotsarbetet inom TUFF, Tyresö Ulands- och FredsFörening har varit en inspiration för många av oss yngre.

Hans radioreportage och krönikor har varit en välbehövlig röst. Åkes speciella stil av envist engagemang, principfasta och förbannade pacifism som oupphörligt kritiserat orättvisor, krigshetsare och förtryck har varit välbehövligt i en ofta allt för lågmäld och väluppfostrad fredsrörelse.

Åke är också en av de pionjärer i Sverige som skapade en stark koppling mellan fredsfrågor och Tredje Världen, något som den senare fredsrörelsen tappat bort i sin upptagenhet med Europa. Tack Åke för din insats mot militarisering, globala orättvisor och för en rättvis fred.”

All the best,

Stellan Vinthagen, Professor of Sociology at the University of Massachusetts Amherst.