Traska-patrullo-patrasket hjärntvättar oss

VILKA DOMINERAR VÅRT NÄROMRÅDE?

Oj, vad vi sedan något år blivit skrämda av likriktade medier och militaristiska politiker med att Sveriges säkerhetsläge nu ödesdigert har  försämrats och hotbilden mot oss har ökat Det sägs att det är på grund av ”oroligheterna i vårt närområde”.

Låt oss kolla detta närområde och dess militära aktörer! Det ser mycket annorlunda ut än under 1980-talet. Då hörde de baltiska länderna till Sovjetunionen. Polen och Östtyskland (DDR) var medlemmar av den sovjetiska Warszawa-pakten. Nu är Östersjön nästan Natos innanhav.

I vårt närområde omges vi alltså av medlemmar i världens starkaste militärallians, dvs Natoländerna Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland.

Alliansfria Finland samövar liksom Sverige med Nato, nästa gång i slutet av maj, när Norrland är platsen för världens största flygövning i år med det tjusiga namnet Arctic Challenge Exercise. I den deltar också Natoländer såsom kärnvapenmakterna England och USA.

FRÅN TEGNÉR TILL ”UBÅTARNA”

Rysskräcken har gamla anor. Vid hundraårsminnet 1818 av Karl XII:s död på slagfältet skrev Esaias Tegnér en hyllningsdikt om ”Kung Karl den unge hjälte”. Några av raderna löd:

”Hur Svenska stålet biter
kom låt oss pröva på.
Ur vägen, Moscoviter!
Friskt mod, I gossar blå!"

I vår tid har vi matats med massor av larm om ryska ubåtar i våra vatten. Nästan varje vecka under somrarna på 80-talet braskade våra medier åstad med häftiga skrönor om sovjetiska ubåtar i svenska vatten. Men vår då välrustade krigsmakt fann inte en enda rysk mutter.

Det senaste i denna fantasifulla genre presterade Dagens Nyheter i två stora artiklar den 12 och 13 januari i år. Det påstods att en främmande (läs: rysk) ubåt den 31 oktober i fjol haft fräckheten att i övervattensläge stäva fram flera minuter ”endast några kilometer utanför huvudstaden” som den uppjagade journalisten Mikael Holmström uttryckte det.

Tack och lov uttryckte rentav en konteramiral sina tvivel på denna uppgift, dock inte i DN utan i Sveriges Radios Studio Ett.

ALLAS VÅR SYNDABOCK PUTIN

Om jag inte vore oavlönad som radiopratare, nu sedan 30 år, skulle jag kanske för att få påökt eller slippa bli avskedad stämma in i den ensidigt antiryska trenden och opportunistiskt ansluta mig till traska-patrullo-patrasket.  Minns dock att jag häromåret använde uttrycket ”med vämjelse”, när jag kommenterade ett nationalistiskt anförande av den ryska presidenten – låt vara att hans västliga kollegor knappast är mindre storordiga.

Det är väl ändå inte Putin som bär skulden till Natoländers angrepp på Libyen 2011 och de folkrättsvidriga anfallen på Serbien 1999 och Irak 2003. Det mångåriga eländet och massdödandet i Irak är väl inte Ryssland skuld till, inte heller det krigiska kaoset i Libyen de senaste tre åren. Inte heller är det väl ryska drönare som dödar civila lite varstans i jakten på terrorister.

”DEN MEST ENSIDIGA BEVAKNINGEN I MANNAMINNE….”

Till de få motbilderna av trendnissarnas utgjutelser finns nu två böcker i förlaget Karnevals småskriftsserie. Den ena kom före jul, har titeln ”VEMS FEL ÄR UKRAINAKRISEN?” och är skriven av den amerikanske statsvetarprofessorn John J Mearsheimer.

Den andra boken utkom i dagarna. Den har titeln ”BAKOM KULISSERNA I KIEV” och har undertiteln ”Om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina.” Den hävdar att västliga medier har åstadkommit ”den mest ensidiga bevakningen i mannaminne av en större internationell kris.”

De flesta av oss är väl så väl indoktrinerade av våra medier, så vi tror att det här är rysk propaganda, som alla icke trendriktiga skildringar av Ukrainakrisen brukar avfärdas som.

Nej, den som faktiskt skrivit boken är den amerikanske journalisten Rober Parry, en undersökande reporter.