Lokalföreningarnas kris är demokratins

TUSENTALS POLITISKA FÅNGAR I DET DEMOKRATISKA SVERIGE

Efter att som 22-årig valp ha fört befäl över 40 man i en vintrig norrländsk militärmanöver för repgubbar, vägrade jag min nästa repmånad och fick en månad i fängelse. Tillhörde pionjärerna för svenska politiska fångar, för under 70-talet dömdes varje år uppåt tusen svenska killar till fängelse.

Nästan hälften av dessa ”kriminella” hade ansökt om vapenfri tjänst, som var betydligt längre än den militära. De nobbades då de inte tillräckligt kunde beskriva sina samvetskval utan anförde sakligt politiska tvivel på den militära försvarsmetoden.

GUNNAR ADLER-KARLSSON SOM SÅGVERKSARBETARE

Efter min fängelsetid fick jag göra några månader som vapenfri och sedan några veckors utbildning i civilförsvar på Rosersberg. Upptäckte att det var mycket lättare att i det militära lära sig döda människor än att i civilförsvaret hjälpa offer för krig att överleva.

På sågverket i Uppland hade jag i början jobbet med att ta hand om skräpved längst ner på bandet, ett arbete som hade minst anseende. Efter en vecka dök en nykomling upp och han avlöste mig och jag åkte upp ett snäpp i arbetet och anseendet.

Själv bodde jag i en liten barack tillsammans med två pingstvänner, som för all del bad för min själ, men inte förstod varför jag som inte hade deras tro hade behövt vapenvägra. Nykomlingen däremot kom farande i dollargrin och övernattade inne i stan.

På sågverket var jag ju i rang lite högre än han men för övrigt inte alls lika framstående. Han var vapenvägrande fänrik och jag bara sergeant. Han hade redan en akademisk examen, medan jag hade något år kvar till min fil.mag.

Hans namn var Gunnar Adler-Karlsson och han skulle sedermera bli professor och författare.

DEMOKRATINS GRUNDBULTAR

Med en viss tjatighet har jag citerat en viktig mening i Gunnar Adler-Karlssons omfattande författarskap. Den lyder:

” Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar ”von oben” tjänar till intet om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd”.

EGOTRIPPADE SELFIES vs KOLLEKTIVT SOLIDARITETSARBETE

I dag har de stolta svenska folkrörelserna problem genom ständiga medlemstapp och svårigheter att få nya medlemmar som frivilligt jobbar i lokalföreningarna. Det drabbar både politiska, religiösa och andra föreningar.

Delvis beror det på pengarnas makt och vår svaghet att ta efter amerikanska trender som att man ska tänka på sig själv, det vill säga underförstått: skita i alla andra.

SVENSKA FREDS ETT TYPISKT EXEMPEL

Förlåt mig, om jag ännu med glädje minns hur det var för några decennier sedan i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Då fanns det massor av lokalföreningar.

Genom Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) tillkomst 1967 lyckades vi med att grunda BUFF (Botkyrka), HUFF (Haninge), MUFF (Mälaröarna), NUFF (Norrort), LUFF (Långbrodal), SNUFF (Saltsjö-Nacka) och TRUFF (Tranås).

Alla dessa föreningar är sedan länge upplösta. Samtidigt är ännu flera andra borta. När jag för 35 år sedan var Svenska Freds' ordförande fanns minst 50 aktiva lokalföreningar. I dag är det ett tiotal med skiftande aktivitet.

Redan på 90-talet var denna trista tendens uppenbar. När jag 1992 fyllde jämt förklarade jag, att jag inte ville ha presenter. Har alltid tyckt att vi vid födelsedagar i stället borde hedra våra mödrar, som en gång i världen födde oss med smärta.I stället ville jag ha pengar för att stödja arbetet i lokalföreningarna.

Det har sedan vid mina ”jämna” födelsedagar kommit så mycket pengar att TUFF i 20 år kunnat delat ut ett pris på 5000-9000 kr till en rad lokala fredsföreningar för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Dessutom har priset gått till fyra skolor, som genom dagsverken bidragit till att TUFF kunnat finansiera massor av utmärkta projekt, främst skolor i Indien men också i andra fattiga läner. Nyligen kunde därför två lärare från Alléskolan i Lerum besöka de omfattande Tuff.projekten i Indien och på telefon lämna en entusiastisk rapport om sina erfarenheter i Radio Tuff 30/11-14/12 på www.tyresoradion.se .

ALLTMER CENTRALISERAT

Den här trista utvecklingen är ju en allmän trend, som drabbar alla slags lokalföreningar, så enbart organisationernas centralstyrelser kan inte lastas.

I Svenska Freds har på sistone de allt färre lokalföreningarna fått allt mindre inflytande på riksorganisationen. Tidigare kunde vi med medlemsvärvning locka med att tidningen PAX kom åtta gånger per år som papperstidning till medlemmarna. Numera finns den på nätet med fem nummer per år.

Tidigare var årskongresserna varje år, numera bara vartannat år, då lokalföreningarna kan föra fram sina krav och problem.

MARKNADSEKONOMINS SEGERTÅG GYNNAR DET CENTRLA

En annan skillnad mellan centralt och lokalt är att den centrala byråkratin har vuxit betänkligt. Hoppas jag läste fel, när jag såg att i Svenska Freds' senaste årsberättelse ca sex miljoner kr hade gått åt i ”personalkostnader”.

Jag missunnar verkligen inte professionella fredsarbetare deras löner eller arvoden, även om jag minns att jag under mina drygt 50 års arbete för Svenska Freds alltid varit helt oavlönad. Det gäller mina många år som ledamot av Svenska Freds' styrelse, bland annat två år som ordförande. Det gäller också mina många artiklar i fredstidningen PAX, bland annat mina 110 krönikor i oavbruten följd under många år.

Nu har emellertid gapet mellan lokalt och centralt vidgats till förfång för det lokala och helt frivilliga arbetet.

”LOKALFÖRENINGARNA HELT SJÄLVSTÄNDIGA”?

Läste med gillande Svenska Freds' stolta förklaring att ”lokalföreningarna är helt självständiga” – om de förstås inte bryter mot stadga eller idéprogram.

Sedan inträffade i maj Svenska Freds' årskongress. Där förekom två förslag från styrelsen. Det ena gällde att medlem i lokalförening också måste vara med i Svenska Freds.

Det där gäller ju främst Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Sedan ett antal år har vi haft några medlemmar som inte velat vara anslutna till Svenska Freds. Inte minst efter det att Svenska Freds valde att inte stödja den stora folkliga demonstrationen 2003 mot det annalkande, västliga, folkrättsvidriga och med lögner motiverade anfallskriget mot Irak ville några inte längre tillhöra Svenska Freds.

I fjol valde sedan flera Tuff-medlemmar att lämna Svenska Freds. Då hade tre lokala moderater på det mest fantasifulla och kränkande sätt förtalat TUFF och Tyresöradion i allmänhet och mig i synnerhet. Som sina två främsta källor använde de en 16 år gammal och fyrfaldigt lögnaktig artikel i Expressen och sorgligt nog ett ovanligt tvivelaktigt uttalande från Svenska Freds.

DE FLESTA LOKALFÖRENINGAR PROTESTERADE MOT BESLUTET

På årskongressen voterades centralstyrelsens förslag att inskränka lokalföreningarnas påstådda självständighet igenom med knapp majoritet.

Mot beslutet reserverade sig de flesta representanterna för lokalföreningarna. De vände sig emot att anhängarna av styrelsen i debatten fantastiskt nog hade påstått att Tuff och jag hade ”förnekat” judeförföljerserna under andra världskriget och också gaskamrarna.

Eftersom jag bevistat ett 30-tal av dessa kongresser måste jag intyga att detta var ett verkligt lågvattensmärke i Svenska Freds långa och stolta historia. Ett ”nesligt” försök till argumentation som en av reservanterna, den erfarne Tomas Magnusson, uttryckte det.

AVSLAG PÅ STYRELSENS ANDRA PROPOSITION

Det andra förslaget från styrelsen röstades tack och lov ner. Det försökte ålägga lokalföreningarna att ha samma medlemsavgift, 240 kr, av vilket som vanligt 60 procent eller 144 kr går till Svenska Freds centralt, medan resten 96 kr skulle få behållas lokalt.

Även detta förslag berörde Tuff, som i många år bara tagit ut 200 kr som medlemsavgift för att kunna behålla våra många medlemmar och värva nya. Av den summan får vi behålla 56 kr för lokala behov, medan 144 kr per medlem skickas till Svenska Freds. Det har blivit 30 000- 50 000 kr per år.

För dess med statliga anslag välförsedda budget är denna summa för Svenska Freds en spottstyver. För Tuff och Radio Tuff, som inte har några personalkostnader alls, är det jämte hyran för Tuff-lokalen den särklassigt största utgiften.

DET EN AKTIV LOKALFÖRENING NU MÅSTE DISKUTERA.

Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) har under sina 48 år varit en de största – och sannolikt den mest aktiva – av Svenska Freds lokalföreningar.

I fråga om det omfattande biståndet – tiotals miljoner kr !-- till indiska gandhianers omfattande projekt för de fattigaste av de fattiga och finansiell hjälp till andra utvecklingsländer finns ingen motsvarighet inom fredsrörelsen, varken centralt eller lokalt.

Radio Tuff, (www.tyresoradion.se ) som hörts varenda vecka i 30 år, är väl den enda aktiva radiokanalen för fredsfrågor i Skandinavien.

Det som nu blir frågan är vilken nytta Tuff har som lokalavdelning av Svenska Freds. Om man centralt inte tar tillbaka sina grovt osakliga beskyllningar utan fortsätter i samma stil är svaret givet.