PUTIN - ANSTIFTARE ELLER MÅLTAVLA?

                            

Den frågan besvaras i en annorlunda liten bok i förlaget Karnevals småskriftsserie. Förlaget leds av Björn Eklund, som fick sparken från Ordfront magasin efter att ha intervjuat Diana Johnstone om hennes annorlunda bok "Dårarnas korståg”, som kritiserade Natos ensidiga bild av Jugoslavienkrigen. Så här presenteras den nyligen utkomna boken av förlaget:  - - - - -- - -   - - - - -- - - - - -  - - - --- - -- - - -  -- - -- - - - - Av Robert Parry : "Bakom kulisserna i Kiev" Om man undrar hur världen skulle kunna snubbla in i ett tredje världskrig – ungefär som den snubblade in i första världskriget för hundra år sedan – räcker det med att betrakta den politiska galenskap som utvecklats i praktiskt taget hela det amerikanska medielandskapet rörande Ukraina. En falsk svartvit berättelse – om ädla demokratiska demonstranter mot ondskefulla redskap för Moskva – bet sig tidigt fast och visade sig vara oemottaglig för fakta och förnuft. Den grundläggande lögnen i det senaste ”grupptänkandet” i det officiella Washington var att den ryske presidenten Vladimir Putin skulle ha anstiftat krisen i Ukraina som ett led i en diabolisk plan för att återta forna sovjetiska territorier, däribland Ukraina och de baltiska staterna.  Även om inte tillstymmelsen av underrättelser stödde detta scenario bara ”visste” de ”smarta” i Washington att det förhöll sig så. I själva verket bröt krisen ut 2013 när Europeiska unionen erbjöd Ukraina ett associationsavtal, som sedan föll när experter i Kiev upplyste den ukrainske presidenten Viktor Janukovitj om att det skulle kosta totalt cirka 160 miljarder dollar att klippa banden med Ryssland. Dessutom krävde väst att Ukraina skulle genomföra Internationella valutafondens drakoniska ”reformer”, som genom att skära ner på värmesubventionerna, välfärden och valutans värde hade gjort medelukrainarens hårda liv ännu hårdare. I november 2013 avstod Janukovitj från att underteckna avtalet, även om han var för fortsatta samtal. Detta utlöste ett ramaskri bland befolkningen i väst­ra­­ Ukraina, som ville ha närmare band med Europa. De efter följande protesterna på Maidantorget erbjöd ett tillfälle för amerikanska nykonservativa och andra politiska hökar och förståsigpåare att inte bara dra ut Ukraina ur Rysslands inflytelsesfär och in i västs utan också undergräva Putins ställning i Ryssland. Denna plan aviserades av en ledande nykonservativ, Carl Gershman, chef för National Endowment for Democracy, på Washington Posts debattsida redan in­nan samtalen om EU-avtalet bröt samman. Den 26 september kallade Gershman Ukraina för den ”största trofén” och ett viktigt steg på vägen mot att störta Putin och det återuppvaknande och självsvåldiga Ryssland han representerar. Gershman, vars NED får omkring 100 miljoner dollar om året av den amerikanska kongressen, skrev: ”Ukrainas val att ansluta sig till Europa kommer att påskynda nederlaget för den ryska imperialistiska ideologi som Putin företräder … Ryssarna står också inför ett val, och Putin kan hamna på den förlorande sidan inte bara i förhållande till grannländerna utan också i själva Ryssland.” Putin var med andra ord från första början måltavlan för initiativen i Ukraina, inte anstiftaren.

                                                         

Fyra tänkvärda citat

HUR LÖSA UKRAINAKRISEN

I den nyutkomna lilla boken ”Bakom kulisserna i Kiev”, skriven av den

undersökande amerikanske veteranjournalisten Robert Parry, ges en annan bild av Ukrainakrisen än den ensidigt västliga. Han föreslår:

” Rent teoretiskt vore det förhållandevis enkelt att åstadkomma en kompromisslösning av Ukrainakrisen: en andra omröstning om Krims utbrytning för att verifiera, att den tidigare verkligen avspeglade befolkningens vilja (med många internationella observatörer; ett federalt system, som ger östra Ukraina en betydande autonomi; ett avtal, som hejdar Natos fortsatta expansion; och återupptagna band mellan Ukraina och Ryssland (förutom med Europa).

Så snart Ukrainakrisen tillhör det förgångna skulle Obama kunna övergå från att frysa ut Putin till att åter enrollera honom som partner för att nå en rimlig överenskommelse med Iran, som garanterar att dess kärnenergiprogram tjänar fredliga syften, och att finna en politisk lösning på inbördeskriget i Syrien.”

ISLAMISKA EXTREMISTER -- HÖGERPOPULISTER

Jan Guillou skriver i Aftonbladet (11/1) bland annat:

”Så galen har nu vår värld blivit att terroristiska massmord hälsas med samma glädje bland islamistiska ­extremister som bland Europas ”nationalistiska” högerpopulister. Och mellan dessa besinningslösa ytterligheter befinner sig Europas överväldigande majoritet, troende som icke-troende, med vår sorg och våra krampaktiga deklarationer till stöd för demokrati och yttrandefrihet.”

SVERIGE OCH NATO

På Dagens Nyheters insändarsida skriver Anne Rosberg och Per Abrahamsson (Kvinnor för fred) under rubriken HAR SVENSKA MILITÄREN BLIVIT ETT HOT MOT SVERIGES FRED?” bland annat följande:

”Blir vi medlemmar av Nato så måste vi ju vara beredda att ta emot kärnvapen på svenskt territorium.

”Skulle ett nytt krig bryta ut i Europa är vårt samarbeta med USA/Nato en biljett till att Sverige blir en krigszon”

”Den största säkerheten för Sverige är att vi ökar civila och fredsfrämjande insatser, utbildning av fredsmäklare, fredsforskning och konflikthantering via FN. OSSE och EU”

APROPÅ YTTRANDEFRIHETEN: MICHAEL MOORE

På nätet finns Nyhetsbanken. Den 16 januari i år fanns där en text om den amerikanske filmaren Michael Moore. (Han fick för resten en av Radio Tuffs ”rosor” nu senast för sin kritik av den amerikanska succéfilmen ”American Sniper”.)

Nyhetsbanken ifrågasätter den i väst i dessa dagar så hyllade yttrandefriheten genom att påminna om hur Moore behandlades efter att ha kritiserat president Bush, när han mottog sitt Oscars-pris för sin film Bowling for Columbine:

”Hemkommen efter Oscars-ceremonin, fann han tre lastbilslaster med hästgödsel dumpade midjehögt på hans uppfart.

Moore attackerades med kniv, ett trubbigt föremål och blev förföljd av en man med en pistol. Han fick hett kaffe kastat i sitt ansikte och fick ta emot smockor mitt på blanka dagen. De verbala övergreppen var oupphörliga inklusive flera dödshot. I sin bok, "Here Comes Trouble", skriver Moore:

-- Jag kunde inte längre gå ut offentligt utan att någon incident inträffade

Ett vaktbolag sammanställde en lista på över 440 trovärdiga hot mot Moore.”

Traska-patrullo-patrasket hjärntvättar oss

VILKA DOMINERAR VÅRT NÄROMRÅDE?

Oj, vad vi sedan något år blivit skrämda av likriktade medier och militaristiska politiker med att Sveriges säkerhetsläge nu ödesdigert har  försämrats och hotbilden mot oss har ökat Det sägs att det är på grund av ”oroligheterna i vårt närområde”.

Låt oss kolla detta närområde och dess militära aktörer! Det ser mycket annorlunda ut än under 1980-talet. Då hörde de baltiska länderna till Sovjetunionen. Polen och Östtyskland (DDR) var medlemmar av den sovjetiska Warszawa-pakten. Nu är Östersjön nästan Natos innanhav.

I vårt närområde omges vi alltså av medlemmar i världens starkaste militärallians, dvs Natoländerna Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland.

Alliansfria Finland samövar liksom Sverige med Nato, nästa gång i slutet av maj, när Norrland är platsen för världens största flygövning i år med det tjusiga namnet Arctic Challenge Exercise. I den deltar också Natoländer såsom kärnvapenmakterna England och USA.

FRÅN TEGNÉR TILL ”UBÅTARNA”

Rysskräcken har gamla anor. Vid hundraårsminnet 1818 av Karl XII:s död på slagfältet skrev Esaias Tegnér en hyllningsdikt om ”Kung Karl den unge hjälte”. Några av raderna löd:

”Hur Svenska stålet biter
kom låt oss pröva på.
Ur vägen, Moscoviter!
Friskt mod, I gossar blå!"

I vår tid har vi matats med massor av larm om ryska ubåtar i våra vatten. Nästan varje vecka under somrarna på 80-talet braskade våra medier åstad med häftiga skrönor om sovjetiska ubåtar i svenska vatten. Men vår då välrustade krigsmakt fann inte en enda rysk mutter.

Det senaste i denna fantasifulla genre presterade Dagens Nyheter i två stora artiklar den 12 och 13 januari i år. Det påstods att en främmande (läs: rysk) ubåt den 31 oktober i fjol haft fräckheten att i övervattensläge stäva fram flera minuter ”endast några kilometer utanför huvudstaden” som den uppjagade journalisten Mikael Holmström uttryckte det.

Tack och lov uttryckte rentav en konteramiral sina tvivel på denna uppgift, dock inte i DN utan i Sveriges Radios Studio Ett.

ALLAS VÅR SYNDABOCK PUTIN

Om jag inte vore oavlönad som radiopratare, nu sedan 30 år, skulle jag kanske för att få påökt eller slippa bli avskedad stämma in i den ensidigt antiryska trenden och opportunistiskt ansluta mig till traska-patrullo-patrasket.  Minns dock att jag häromåret använde uttrycket ”med vämjelse”, när jag kommenterade ett nationalistiskt anförande av den ryska presidenten – låt vara att hans västliga kollegor knappast är mindre storordiga.

Det är väl ändå inte Putin som bär skulden till Natoländers angrepp på Libyen 2011 och de folkrättsvidriga anfallen på Serbien 1999 och Irak 2003. Det mångåriga eländet och massdödandet i Irak är väl inte Ryssland skuld till, inte heller det krigiska kaoset i Libyen de senaste tre åren. Inte heller är det väl ryska drönare som dödar civila lite varstans i jakten på terrorister.

”DEN MEST ENSIDIGA BEVAKNINGEN I MANNAMINNE….”

Till de få motbilderna av trendnissarnas utgjutelser finns nu två böcker i förlaget Karnevals småskriftsserie. Den ena kom före jul, har titeln ”VEMS FEL ÄR UKRAINAKRISEN?” och är skriven av den amerikanske statsvetarprofessorn John J Mearsheimer.

Den andra boken utkom i dagarna. Den har titeln ”BAKOM KULISSERNA I KIEV” och har undertiteln ”Om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina.” Den hävdar att västliga medier har åstadkommit ”den mest ensidiga bevakningen i mannaminne av en större internationell kris.”

De flesta av oss är väl så väl indoktrinerade av våra medier, så vi tror att det här är rysk propaganda, som alla icke trendriktiga skildringar av Ukrainakrisen brukar avfärdas som.

Nej, den som faktiskt skrivit boken är den amerikanske journalisten Rober Parry, en undersökande reporter. 

RADIO TUFF nr 1380

Den tuffa oberoende radion

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1380:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 25 januari, första gången kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till söndagen den 8 februari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program.

Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin

Programmet i korthet:

”Rosor” delas med varm hand ut bland annat till radio- och TV-program och till den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moore.

Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl, Erika Husberg och Bitte Isacsson berättar hur imponerade de blev av de många Tuff-projekten i Indien, som de nyligen besökte.

Åke Sandins krönika har den kanske provocerande rubriken ”Traska-patrullo-patrasket hjärntvättar oss” och nämner två nya böcker om Ukrainakrisen.