(I Tyskland visas nu filmen
Wolfskinder (Vargbarn) med regi och manus av Rick Ostermann. Det
påminner mig om en text jag skrev i slutet av 90-talet. Den kommer
här:)
------------------------------
I Dagens Nyheters kulturdel fanns den
28/12 1996 en dryg decimeterlång spalt under rubriken "Disney
och Förintelsen", skriven av Henriette Zorn. Uppenbarligen
grundar den sig på en tresidig artikel i det ledande tyska
veckomagasinet Der Spiegel, nummer 50/1996. Den handlar om Mischa
Defonseca och den bok hon
just har kommit ut med i USA. Översättning av boken till bland
annat tyska är på gång.
Rubriken på Der Spiegels artikel är
"Verliebt in eine tote Kobra" [Förälskad i en död
kobra]. Mischa, född 1934, är nämligen en fanatisk djurvän och
hennes hem utanför Boston är fullt av uppstoppade djur av alla
slag. Kanske har hennes kärlek till djur en bakgrund i det som hon
berättar om i sin bok. Den heter "Mischa -- A True Story",
[Mischa - en sann berättelse], så vi skall som läsare sätta
tilltro till den.
Överlevde tack vare
vargar.
Vid sju-åtta års ålder, får vi
veta, undgick den lilla judeflickan Mischa att dödas av ondsinta
tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de
polska skogarna --undra på att hon sedan dess älskar djur! Men i
sin "sanna berättelse" redogör hon för andra, nästan
lika märkliga öden. Vid sex års ålder lämnade hon ensam i
Belgien för att med hjälp av en liten kompass söka efter sina
bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland,
en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. I Tyskland såg hon
hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett
gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde
en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas
taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.
Mischa tog sig in i Polen och i sitt
sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta
sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut
igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien,
Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka
till sitt hemland Belgien.
Disney skall nu göra en film om
Mischa och den väntas bli en större kassasuccé än till och med
"Schindlers list", eftersom den är en blandning av Shoa
och Djungelboken. Både i DN och Der Spiegel talas respektlöst om
"Shoa Business". Det påminner pinsamt om en ironisk
slogan: "There is no Business like Shoa Business"
En av
Disneys taleskvinnor betonade att den kommande filmen baserar sig på
"en ovanligt sann historia".
---------------------------------------
(Tillägg
2014):
Bästsäljaren
en förfalskning
Defonsecas
bok översattes till 18 språk och en fransk film baserades på den.
Boken drog in miljoner dollar. Det var så mycket pengar att
Defonseca och hennes spökskrivare kom i konflikt med förläggaren,
vilket ledde till att förläggaren av domstol ålades att betala
hela 22.5 miljoner dollar till författarna.
Redan
1996 hade den tyska tidningen Der Spiegel framfört tvivel på
succébokens äkthet. 2008 stod det klart att allt var en
förfalskning. Mischa Defonsecas rätta namn var Monique De Wael. Hon
föddes född 1937 och hade börjat i en belgisk skola 1943, när hon
påstod sig vara på vandring genom Europa. Till den belgiska
tidningen Le Soir uppgav hon att hon velat glömma sitt riktiga namn,
eftersom hon hade blivit kallad ”förrädarens dotter”.
Königsbergs
"vargbarn”
Vad som dessvärre är sant är det
som Ruth Kibelka skildrar i sin bok "WOLFSKINDER. Grenzgänger
and der Memel". Kibelka,
född 1958, var på 1980-talet aktiv i medborgar-rättsrörelsen i
DDR. När hon därför hindrades i sina studier, lärde hon sig i
stället litauiska. Dessa kunskaper var en förutsättning för
henne, när hon började forska om tyskarnas öde i
Königsbergsområdet (nu: Kaliningrad) och Litauen vid och efter
slutet av andra världskriget.
Bokens huvudtitel, "Wolfskinder",
betyder just vargbarn, men här är det tyvärr inte fråga om någon
fantasieggande tillvaro hos någon vargflock. Vargbarn blev
beteckningen på massor av de ofta föräldralösa tyska barn som
åren 1945-1947 försökte överleva genom att i konkurrens med
Königsbergs råttor likt hungriga små vargar rota igenom
avskrädeshögar och ruiner efter något ätbart.
En del av dessa barns mödrar hade
dött av hunger, ofta i förening med sjukdomar, tvångsarbete,
misshandel, våldtäkter eller sedan de vräkts från sina bostäder.
Deras fäder hade mestadels stupat, var i fångläger eller hade
deporterats till Sovjetunionen. Hur hunger och död härjade under de
två åren efter kriget bland de ännu överlevande tyskarna i det av
ryssarna besatta området har Kibelka inte minst fått fram genom
intervjuer med i dag vuxna före detta vargbarn. Ruth D berättar så
här:
"Och nu när man berättar,
att man har ätit råttor, skrattar folk och säger: 'Det är väl
ändå alldeles för svårt att fånga en råtta'. Men råttorna var
också hungriga och det enda man behövde göra var att slänga ett
tygstycke över dem så hade man dem och hade bara att slå ihjäl
dem"
Och Rudolf H. tillfogar:
"Ibland hittade vi i
avskrädestunnorna potatisskal, om inte, åt vi grodor från
dammarna. Ibland bökade vi igenom redan slaktade djurkadaver, en ko
eller en häst.Jag minns, hur jag en hel dag jagade en katt, på
kvällen lyckades jag med möda fånga den och slukade den sen"
Lothar-Manfred W. bekräftar, hur
attraktiva djurkadaver blev för de svältande:
"Inte långt från vår förort
fanns ett veterinärsjukhus för militärhästar. På morgonen
slängde man därifrån ut ett par tre hästkadaver, vilket en stor
skara människor väntade på. Som uthungrade hyenor stormade folk
fram. Självklart räckte kadavren långt ifrån till alla."
Allra värst var vintern 1946-1947,
ett och ett halvt år efter kriget. Då rapporteras också fall av
kannibalism bland de uthungrade och frysande.
Inte heller många ryssar kunde äta
sig mätta. Men allra värst var det för de besegrade och
skuldbelagda tyskarna, vilkas kvinnor och barn nu skulle sona vad
andra högt ovanför dem tidigare hade ställt till med. Lothar
Manfred skildrar hur det blev allt värre för dessa tyskar, hur
hunger och kyla gjorde folk helt utmattade, apatiska och likgiltiga:
"Den enda räddningen föreföll
att vara --döden. Och människorna dog, en del där hemma somliga på
gatan. Andra hängde sig eller lade sig under tåg. Våldtagna
kvinnor hoppade från bron ned i floden Pregel och dränkte sig. Så
var vårt dåtida liv, så förflöt min barndom"
Litauen räddningen
för många "vargbarn".
För många av Königsbergs och
Ostpreussens tyska "vargbarn" blev Litauen räddningen
undan hungerdöden. Till fots eller som fripassagerare på tågens
tak eller trappsteg gjorde mängder av dessa barn tiggarturnéer i
Litauen. En del av dem skulle adopteras av litauiska bönder som
välkommen arbetskraft eller hos barnlösa familjer. Andra drunknade
när de försökte ta sig över floder eller blev dödade under de
strider som några år utkämpades mellan sovjetiska förband och
litauiska partisaner, det så kallade skogsfolket.
De som blev litauer försökte ofta
dölja sitt tyska ursprung, eftersom de annars blev mobbade som
fascister eller hitlerister. Brigitte M berättar för Kibelka, hur
hon och två andra urspungligen tyska flickor hade det i skolan.
Lärarinnan var kommunist och trakasserade extra dessa tre flickor
genom att anmärka på deras frisyr, låsa in dem på toaletten med
mera:
"Vid
skolavslutningen gav lärarinnan betyg till alla utom oss tre. Av oss
krävde hon att vi knäböjande skulle kyssa henne på handen. Då
jag gärna ville ha undervisning, lade mig på knä och kysste hennes
hand och fick betyget."
Nu har Kibelka hittat många av de
forna "vargbarnen" och de vittnar i hennes bok om sin tid
som barn i det här området. Margitta W berättar om sig själv och
sina tre små syskon:
"Mamma dog 1945. Hon blev gång
på gång våldtagen och dog av det. Sen kom vi på något sätt till
en moster. Någonstans, jag minns det bara svagt, steg vi på ett tåg
och kom till Litauen. Där gick vi och tiggde och tiggde. Min syster
fick jobb någonstans och vi andra fortsatte att tigga. En kväll tog
folk emot oss och vi fick övernatta på golvet. Då dog min bror. De
lade honom i en kista och begravde honom och jag gick vidare för att
tigga. Jag vandrade från en bonde till en annan. Ibland kunde jag
stanna på ett ställe ett par veckor, ibland för kortare tid. Efter
lång tid, då jag irrat omkring, kom jag till en kvinna, hos vilken
jag fick vakta boskapen".
Flera av de i dag vuxna "vargbarn"
som Kibelka har intervjuat uttrycker sin tacksamhet mot de litauer
som själva hade många svårigheter men som ändå förbarmade sig
över dessa vinddrivna tyska barn.
Tragiskt hög
dödlighet
1945 vid Röda arméns "befrielse"
av Königsberg fanns där omkring 100 000 tyska civila, som inte
kunnat eller velat fly västerut. Enligt den vetenskapliga kommission
under ledning av professor Theodor Schieder som under 1950-talet i
åtta band på sammanlagt 5000 sidor dokumenterade fördrivningen --i
dag säger vi etnisk rensning-- av tyskar från Öst- och
Mellaneuropa dog fram till 1948 av Königsbergstyskarna över
hälften, någonstans mellan 60 000 och 70 000. Det skulle i så fall
på ett par år vara ungefär dubbelt så många än som under ett
drygt decennium dog i det beryktade koncentrationslägret Dachau.
I början av sin bok "Wolfskinder"
sammanfattar Ruth Kibelka situationen för tyska civila i Östeuropa
år 1945:
"Civilbefolkningen öster om
Oder-Neisse, men särskilt Ostpreussens, upplevde den sovjetiska
arméns inmarsch under förfärliga omständigheter. Mord, röveri,
våldtäkter, bortförande och plundring var på dagordningen.
Arméledningen hade i flygblad uppmanat till extra hårdhet och
grymhet mot tyskarna."
Tyskarna i Ostpreussen tillhör de
många nedtystade offren för andra världskriget. Deras öde har
inte uppmärksammats av västerländska media, långt mindre planeras
någon amerikansk film om dem.
….............................................
Annelieses
tonår i Ostpreussen
(Under
mina nästan 5000 radioprogram på www.tyresoradion.se
och ännu flera intervjuer har jag massor av gånger haft förmånen
att tala med människor födda i ca 80 olika länder. Några av dessa
har varit tyskfödda. Här kommer en sammanfattning av ett av dessa
program:)
Anneliese
Stawström bor sedan många år i Tyresö. Hon är filosofie doktor
och har undervisat på Fredrika Bremer-gymnasiet i Haninge. Som
femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst till Ostpreussen, som
faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. Hon
berättade vid en intervju på Tyresöradion:
--Jag
såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge
honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag
honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog
redan i Ostpreussen.
Anneliese
berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes
iväg i en lång kolonn. Det var på vintern 1945. De hade blivit
grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder,
så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i
övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små
barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.
--Min
moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som
inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara
krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain,
minns jag.
Redan
före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i
ett bedrövligt tillstånd:
--När
vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete
bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det
fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa
stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade
ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För
stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att
placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi
redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få
veta, var deras stupade släktingar hamnade.
Efter
veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med
att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka.
Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal
och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att
slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att
röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag
frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var
tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:
--Det
var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka.
Vi fick ju en dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga
upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga så
ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.
Det
finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så
utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av
kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de
hade försökt fånga och äta råttorna:
--Nej
men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra
och blev ett näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som
överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen,
kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och
jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen
uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.
Häpet
frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis
och ha elefantben.
--Ja,
jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag
såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur
deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på
britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl
min tur, men vad gör väl det?
Men
unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948 fick de här tyska
kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning
som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.
--Det
var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var
svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag
mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig
ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på
andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där
kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade
inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i
Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill
arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde
olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare
kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska
vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte:
vilket förtroende! Och där stannade jag i flera månader. Fick
hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var
analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.
Jag
frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av
1940-talet:
--Ja,
köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor
omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike
efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag
mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt
feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får
hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta
på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte
hade vågat att ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och
dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det
var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.
--Hur
kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde
det.
--Även
om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag
tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som
ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg.
Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade
givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar
i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade
att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills
vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag
äntligen återförenas med mina anhöriga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar