ROSOR från RADIO TUFF (1374) 2-16 nov 2014 till....

ROSOR från RADIO TUFF (1374) 2-16 nov 2014 till....

….till

Strandskolan i Tyresö som vid sitt Öppet hus för Tuffs indiska projekt den 23 okt. slog ett nytt rekord genom att jobba in ca 50 000 kr. Det gjorde elever och personal på ett par tre timmar genom genom underhållning, servering av mat och kaffe samt andra begivenheter. Jätteduktigt! Detta innebär att Tuff också i år kan skicka över 200 000 kr till driften av de sex ”Tuff-skolorna” i tidigare så bortglömda Dharampur i Indien.

….till

Tuffs indiske partner sedan 1979, Bhikhu Vyas, som redan skrivit och tackat Strandskolan och berättat om alla förbättringar för skolorna och de hundratals fattiga byarna som Strandskolans fina insats möjliggör.

….till

de tre andra skolor som i år och förut i många år genom dagsverken gjort strålande insatser för tusentals fattiga indiska barn. Det är Kumla skola (Tyresö), Tyresö skola och Alléskolan i Lerum. Den sistnämnda fick i våras Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete.” Dessa 9000 kr finansierar delvis två av Alléskolans lärares resa till de indiska projekten. De åker i andra hälften av november.

….till

krönikören Stina Oscarson som i DN.Kultur (29/10) skriver under rubriken ”ICKEVÅLD ÄR STÖTANDE FÖR ATT DET ÄR INTE TILLRÄCKLIGT LÖNSAMT”. Nu när svensk krigsmakt just fått ytterligare 700 miljoner kr av skattebetalarna anser hon följande: ”Man skulle kunna tänka sig att hälften av försvaret utgjordes av en kvalificerad ickevåldsstyrka.”

….till

fredsveteranen Tomas Magnusson, tidigare under sex år ordförande i Svenska Freds och sedan i flera år president i Internationelle Fredsbyrån, som en gång mottog Nobels fredspris. Tomas var journalist till yrket och skriver nu om sina nutida kollegors fantasier om ”ryska ubåtar” i Stockholms skärgård:: ”Som vanligt undrar man vad vi har media till, om dom inte gör självständiga analyser och bedömningar.”

….till

journalisten och författaren Lars Borgnäs, som kommenterar mediernas vilda spekulationer med anledning av ”ubåtsjakten” i skärgården Han skriver: ”Det krävs endast att Försvarsmakten skickar ut ett par hundra man och ett pressmeddelande, så är vi tillbaka i 1980-talets ubåtshysteri. Baserad liksom då på ytterst vaga uppgifter om vad det egentligen handlar om, vad som har setts och eventuellt hörts, och hur det ska tolkas”. Han slutar sin artikel med följande ord: ”Var finns motfrågorna från journalisterna? Var finns modet att inta en kritisk hållning till försvarets vaga uppgifter? Var finns den sunda misstron mot de politiska och militära egenintressena? Natovännerna vill se Sverige ta de sista stegen in i Nato. Man vill få ett avgörande skifte i opinionen åt det hållet. Försvaret vill ha mer pengar till utrustning.” Hela artikeln av Borgnäs kan läsas på http://www.svt.se/opinion/svenska-medier-har-hamnat-i-en-krigspsykos

….till

den tyske journalisten Udo Ulfkotte, som arbetat 17 år på den stora och

ansedda tidningen Frankfurter Allgemeine. Nu har han skrivit en sensationellt avslöjande bok med titeln ”Gekaufte Journalisten” (Köpta journalister) och med undertiteln ”Wie Politiker, Geheimdienste und Hochfinanz Deutschlands Massenmedien lenken” (Hur politiker, underätteletjänster och storfinans styr Tysklands massmedier). I boken avslöjar han att han själv tagit emot mutor och räknar upp många andra andra liknande fall. Han påstår att journalister lär sig att berätta historier som främjar spänningar och krig och även ger en antirysk och proamerikansk vinkling. Efter en vecka av mediernas andfådda rapporter om – påstådd rysk – undervattensverksamhet i skärgården undrar man ängsligt vad det är som påverkar svenska journalister att ensidigt och spekulativt larma.

….till

filmen Wolfskinder (Vargbarn) som nu visas på tyska biografer. Den är gjord av Rick Ostermann, men handlar inte om någon fantasieggande tillvaro hos någon vargflock . Vargbarn blev beteckningen på massor av de ofta föräldralösa tyska barn som åren 1945-1947 försökte överleva genom att i konkurrens med Königsbergs råttor likt hungriga små vargar rota igenom avskrädeshögar och ruiner efter något ätbart. En del av dessa barns mödrar hade dött av hunger, ofta i förening med sjukdomar, tvångsarbete, misshandel, våldtäkter eller sedan de vräkts från sina bostäder. Deras fäder hade mestadels stupat, var i fångläger eller hade deporterats till Sovjetunionen.

….till

tre professorer i folkrätt och internationell rätt, nämligen Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange. I en debattartikel i Dagens Nyheter (20/10) slår de fast: ”Palestinierna har en statsbildning som hade varit effektiv (i vart fall på Västbanken) om det inte varit för Israels olagliga ockupation. Israel har ingen folkrättslig rätt som kan kränkas av att det bildas en palestinsk stat på ockuperade områden eller av att en sådan stat erkänns. Palestina bör alltså kunna erkännas.”

....till

de allt flera solidariska människor som stöder Tuffs arbete mot krig och våld och gillar Tuffs envetna biståndsarbete genom att ansluta sig till Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) genom att på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 betala medlemsavgiften på 200 kr.

….till

dem som löser sina presentproblem genom att köpa Tuffs mangogram som finns för att gratulera och för att hedra någon avlidens minne. Hittills har bland 200 fattiga indiska byar planterats över 100 000 mangoträd. (Beställ t ex av Monica Schelin( 08 -712 2581 eller monica.schelin@brevet.nu )

….till

Ingemar Myhrberg, som redan 1985 i sin banbrytande bok UBÅTSVALSEN avslöjade de många ubåtslarmen på 80-talet: Under ”ubåtsjakten” nyligen skrev han bland annat: ”Jag skäms när jag öppnar tidningarna. Hela svenska journalistkåren har fått fnatt och tokspel. Inga fantasier, påhitt och lögner är för stora för att inte tryckas. Utifrån hittills obefintliga bevis för att något över huvud taget inträffat är man tvärsäkra. Det är en ubåt och den är rysk.” Alldeles strax läser han upp sin artikel här i Radio Tuff

- - - - - - - - - - - - - - - – - - - - –

(Sänds i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio TUFF från 2 november på www.tyresoradion.se )

Myhrberg: "Journalistkåren har fått ubåtsfnatt!

Ingemar Myhrberg är före detta journalist och chefredaktör. Han var banbrytande på 80-talet med sin bok UBÅTSVALSEN (1985), som avslöjade att de många ubåtslarmen på den tiden var medieskrönor. Nu har han skrivit en text (se nedan), som har refuserats av mittfårepressen men som han läser upp i kommande Radio Tuff  ( www.tyresoradion.se  ) Den skrevs under de intensiva ubåtslarmen för en vecka sedan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - – - - - - - - - - - - - - - - – - - -

Myhrberg: ”Journalistkåren har fått ubåtsfnatt!”

Jag skäms när jag öppnar tidningarna. Hela svenska journalistkåren har fått fnatt och tokspel. Inga fantasier, påhitt och lögner är för stora för att inte tryckas. Utifrån hittills obefintliga bevis för att något över huvud taget inträffat är man tvärsäkra. Det är en ubåt och den är rysk. Och det är en miniubåt som släppts ut av en rysk tanker som ligger på svaj i Kanholmsfjärden och som kallas för Putin-båten.

Hela idiotin med miniubåtar uppstod redan i Hårsfjärden när man upptäckte att platserna där man sjunkbombat var för grunda för att där skulle rymmas en normal ubåt.

Det är ett ömkligt skådespel det som den senaste veckan har utspelat sig på Kanholmsfjärden och i massmedierna. Vi har varit med om det förut. Och då som nu kommer ”ubåtarna” att upplösas i tomma intet.

Uppdrag HITTA HONOM stod det om en man i svart som misstänktes vara rysk agent eller dykare. Det var emellertid pensionären Ove.

Ryssarna hånar oss, sägs det, när de talar om budgetubåtar. Men vad är det om inte budgeten som nu ska spikas och där Magdalena Andersson redan lovat mer pengar till marinen mot bakgrund av ”ubåtsjakten”.

Och själva uttrycket budgetbåtar är det inte ryssarna som hittat på utan det uppfanns av det svenska flygvapnet redan 1980 när vapenbröderna inom marinen anföll och sjunkbombade ett antal bottenstenar och ett fartygsvrak som vägrade flytta på sig trots bombardemanget.

Men redan året därpå gick en sovjetisk ubåt, den olycksaliga U137, självmant upp och lade sig på en klippa i Gåsefjärden. Navigatören hade drabbats av svår tandvärk som skeppsläkaren försökte bota med sprit och sen gick det som det gick. Jo, jag skojar inte.

Äntligen utbrast chefen för marinstaben Bengt Schuback. Men hans ryske kollega amiral Pjotr Navojtsev, chef för östersjöflottan blev förbannad:

”Endast inkompetenta personer totalt okunniga om marina förhållanden kan påstå att U137 var ute på något slags spionuppdrag”.

Men Emil Svensson, chef för marinens analysgrupp var säker på sin sak och avancerade till sakkunnig i regeringskansliet under Carl Bildt som var något av ubåtarnas onda genius i den ursprungliga Ubåtskommissionen.

Resten är historia. Marinen har jagat ubåtar i decennier - långt uppe i Töreälven och i Karlskrona och Sundsvalls hamnbassänger. Och i Hårsfjärden. Utan resultat. Inte ens en ubåtsmutter har man kunnat visa upp inför en misstrogen allmänhet.

Och tvivlarna fick skrattarna på sin sida när Försvaret på alldeles egen hand upptäckte att man bombat stackars minkar och pruttande sillar. Och det mest komiska var när radarparet Carl och Emil försökte övertyga Boris Jeltsin med hjälp av inspelad mink och propellerljud från motorseglaren Amalia om att Sovjet hade kränkt svenska vatten och att det nya Ryssland fortsatte med kränkningarna.

Mest förbannad blev Jeltsin när de bålda ubåtsjägarna påstod att det var för honom okända, kvardröjande strukturer hos den ryska militären som fortsatte att kränka oss.

Och nu är vi alltså där igen. Journalisthopen tuggar fradga av upphetsning och lycka. Idag försedda med fyrfärg och datoranimerad grafik.

Ubåtsskyddskommissionen försökte övertyga Olof Palme med olika påhitt om ”signalspaningsbevis” som inte ens existerade och vilket man även nu håller på att yra om. Och samtliga senare ubåtsutredningar har suttit i knä på ÖB och hans "experter" eftersom de själva likt Rolf Ekéus inte haft en aning om vad som är fram och bak på en ubåt.

Det här är inte längre kallt krig. Det är så hett det kan bli och tryfferat med hets mot allt vad ryssar heter och då främst president Putin som utsätts för alltmer hårresande och grova beskyllningar. Professionella försvarsparanoiker sitter och hånskrattar i radions P1. Reportrar från TV rapporterar från Högkvarteret mot en bakgrund av svenska fanor garnerade med porträtt av kungaparet och krigiska vapensköldar.

Och alla är säkra på sin sak. Det är ryssarna. Utan minsta belägg för att det överhuvud taget finns några ubåtar. Och man spekulerar hej vilt inför kameror och mikrofoner om vad som ligger bakom dessa ännu så länge helt obevisade "kränkningar". Att marinen jagar "någonting" anses fullt tillräckligt som bevis.

Alltsammans är ömkligt och hemskt och visar hur lätt det är att förvrida huvudet på helt vanliga och normalt förnuftiga medborgare. Och hur lätt det är att piska upp krigshysteriska stämningar.

Ingemar Myhrberg, f.d. chefredaktör och författare till Ubåtsvalsen

Ukrainska nationalister -- tunisiska jihadister

I dag (26/10) är det allmänna val både i Ukraina och Tunisien. Några ord om dessa båda länder.

DET KORRUMPERADE KONKURSBOET UKRAINA

Ukraina har under set senaste året varit västliga mediers gullgris. Vanligtvis har de aktat sig för att skildra korruption och de högerextremas inflytande på politiken i Kiev.

Vi minns före valet att tiotusentals svenskar demonstrerade mot Svenskarnas parti, ett pyttelite sekt, som brännmärktes som nazistiskt. Det hade 2010 fått ynka 180 röster i det svenska valet. Nu mångdubblade det – tack vare medieuppmärksamheten? – röstantalet till drygt 4000, som dock inte är ens en promille av väljarkåren. Vilket land har inte minst 4000 stollar?

Det som våra medier talat väldigt tyst om är att många utländska frivilliga från extrema högerkretsar, typ Svenskarnas parti, har bildat egna förband för att kriga mot de rysktalande separatisterna i östra Ukraina. Exempelvis Asov-bataljonen har beskyllts för flera krigsförbrytelser.

”KAXIG POPULIST STICKER UT MED VÅLD OCH HOT””

Detta var faktiskt en stor rubrik i dagens DN. Det känns som ett välbehövligt trendbrott. Det är Ingmar Nevéus och Thomas Karlsson som på två helsidor skriver om det ukrainska valet. De nämner att den sittande presidenten Petro Porosjenkos partiblock kommer att få flest röster, över 30 procent tippas det.

Men den ”kaxiga populisten” Oleh Ljasjkos parti tippas bli tvåa. Om honom skriver de båda journalisterna i rubrikstil:

”Han gillar att förnedra krigsfångar inför kameran och hotar politiska fiender med döden. Men Oleh Ljasjkos brutala stil går hem hos många ukrainare.”

De ger flera exempel på hur denne nationalist, iförd basebollkeps och skottsäker väst, turnerat i östra Ukraina, dit han har rekryterat frivilligbataljoner med högerfolk som vill döda rysktalande.

Låt oss förställa oss att Putins anhängare i självaste duman (ryska riksdagen) handgripligen misshandlat oppositionella. Tänk om Putins politiska motståndare gång på gång blivit med våld nedtryckta i avskrädeshögar för att skrämmas och veta sin plats. Vilka rubriker skulle det då inte ha blivit i våra tendensiösa medier! Detta är just vad som har hänt politiska motståndare till vänster om mitten, fastän i Ukraina. Men då har våra journalister knappt höjt på ögonbrynen.

TUNISIEN: KONSENSUS MEN MÅNGA JIHADISTER

Många har nu glömt att det var i Tunisien den i väst så hyllade ”arabiska våren” startade 2011. Tunisierna har lyckats någorlunda, bland annat genom att efter störtandet och fördrivandet av halvdiktatorn Ben Ali enas om en ny och demokratisk konstitution.

Den innehöll stadgandet att kvinnor och män är likställda. Detta påstående har provocerat muslimska fundamentalister som håller på sharialagen. Delvis på grund av deras propaganda har tusentals unga arbetslösa tunisier lämnat sitt hemland för att söka ”martyrdöden” hos terrororganisationen Islamiska Staten (IS eller ISIS). I förhållande till sin befolknings storlek är Tunisien det land, varifrån flest jihadister ger sig iväg.

Från Tunisien spred sig ju den ”arabiska våren” till andra arabländer. Där har den snarast förvandlats till en mörk höst.

KRIGENS ELÄNDIGA RESULTAT

Libyen tycktes i förstone välsignas. Det i motsats till Ryssland aldrig som aggressivt framställda Nato (minns t ex Serbien, Irak, Afghanistan !) var med viss svensk hjälp delaktigt i att den motsägelsefulla devisen ”bomba för att skydda civila” och störta diktaturen samt att lyncha diktatorn Moammar Khadaffi. Sedan dess är landet i laglöst kaos med olika milisgrupper som bekämpar varandra och regeringen, som tvingats iväg från huvudstaden Tripoli. Inte undra på att våra militaristiska opinionsbildare är så rädda för att nämna krigens eländiga resultat.

På Egypten var förhoppningarna också stora. Men det resulterade i att militären tog makten och nu dömer sina politiska motståndare till drakoniska straff. Och Syrien vill man knappt tala om: Efter tre års krig och med Natoländers hjälp till oppositionen har regimen överlevt men inte ett par hundra tusen stackars människor. Där härjar nu ISIS, tidigare mottagare av hjälp från väst.

Ubåtshysteriska medier men Lars Borgnäs och andra avvikare

”UBÅTSJAKTEN” AVBRYTS

I dag, FN-dagen den 24 oktober, meddelas att de intensiva spaningarna efter främmande ubåt eller annan undervattensverksamhet avbryts i Stockholms skärgård. Försvarsmakten säger nu att en ubåt inte varit inne på svenskt vatten, men att annan undervattensverksamhet förekommit.

Insatserna sägs under den vecka den vilda jakten pågått ha kostat skattebetalarna 20 miljoner kr.

DEN ”SKUMMA” RYSKA TANKERN

Nu kommer andra uppgifter om den den ryska tanker som legat stilla utanför svenska kusten och som i upphetsade reportage ansetts ha varit moderfartyg till de otäcka (förmodade) inkräktarna under svenskt vatten. Att tankbåtar ligger stilla är inte något märkligt, påpekar sjöfartsexperterna. De gör det för att invänta nya order för destination och lastning.

VÅRA JOURNALISTER ETT TRASKA-PATRULLO-PATRASK?

Medierna har lika okunnigt som patriotiskt förvaltat arvet efter de felaktiga beskrivningarna av 80-talets många jakter på ”ryska ubåtar”, som sedan visade sig vara allt möjligt från minkar, pruttande fiskar, sälar, läckande avloppsrör, undervattensskär till gamla svenska båtar.

Dagens journalister tycks vara dåligt pålästa. De hänvisar, till synes bekymrade, till den 1981 grundstötta sovjetiska ubåten U 137, som om det var en förfärlig kränkning av våra vatten.

Jo visst, 1981 körde den sovjetiska ubåten U 137 i övervattensläge och med dånande dieselmotorer på i grund i blekingska Gåsefjärden som är så smal att ubåten skulle få svårigheter att vända och så grund att den inte kunde gömma sig under vattnet. Ryssrna trodde att de var nånstans utanför Bornholm, men att det var en uppenbar felnavigering har journalisterna hållit tyst om, när de euforiskt erinrat om U 137.

DRYGT 5000 ARTIKLAR. VISSA AKTIER STEG.

Våra likriktade medier har de senaste dagarna producerat över 5000 artiklar om främmande undervattensinkräktare i våra vatten Det är en händelse som ser ut som en tanke att detta skedde under den vecka som statsbudgeten skulle offentliggöras. Det var många år sedan man talade om budgetubåtar.

Militarister, Nato-anhängare och vapenfabrikanter har den senaste veckan haft anledning att gnugga händerna. Vapentillverkaren SAABs aktier steg följaktligen kraftigt.

LARS BORGNÄS, EN AV DE ALLTFÖR FÅ AVVIKARNA.

2007 gjorde jag på www.tyresoradion.se en halvtimme med journalisten Lars Borgnäs Han hade året innan skrivit en bok om mordet på Olof Palme med titeln ”En iskall vind drog genom Sverige”. Han hade också på televisionen flera gånger avslöjat många av ubåtsmyterna från 80-talet och de första åren av 90-talet.

Nu räddar han en smula sin yrkeskår genom sin debattartikel på SvT-debatt för några dagar sedan. Han hänvisar först till 80-talets många ubåtsjakter och skriver om den nya kalabaliken:

”Baserad liksom då på ytterst vaga uppgifter om vad det egentligen handlar om, vad som har setts och eventuellt hörts, och hur det ska tolkas....Sverige är återigen i krig, och mediernas frontreportrar levererar högdramatiska men innehållslösa rapporter från båtar, kobbar och skär.”

WINIARSKIS SLUTLEDNINGSKONST

Han exemplifierar sina kollegors konstiga slutledningsförmåga genom att hänvisa till en artikel i DN:

”Michael Winiarski skriver i Dagens Nyheter att Ryssland inte har förnekat att det är deras ubåt man jagar, och det framställs som misstänkt, nära nog som en bekräftelse. Visserligen har inget annat land förnekat heller, men vi vet ju alla 'vart misstankarna går' Manegen är krattad för det mediala Sverige att gå in i en krigspsykos”.

Borgnäs tycker det är märkligt att medierna andfått rapporterar om varje ryskt plan som närmar sig svenskt luftrum men tar Natos flygkränkningar med knusende ro. Han utesluter inte –liksom professor Ola Thunander – att det för 30 år sedan kan ha handlat om ubåtar från Nato, ”en psykologisk operation iscensatt av ett eller flera Natoländer i samförstånd med svenska befattningshavare”.

RYSSLAND KONTRAPRODUKTIVT?

Han anser det vara kontraproduktivt av Ryssland ”att låta mini-ubåtar patrullera i Kanholmsfjärden. Sverige är på väg mot ett Natomedlemskap, och allt man åstadkommer med kränkningar är att riskera att påskynda detta.”

Borgnäs slutar med frågor till sina många journalistkollegor:

”Var finns motfrågorna från journalisterna? Var finns modet att inta en kritisk hållning till försvarets vaga uppgifter? Var finns den sunda misstron mot de politiska och militära egenintressena?”

Varför skulle Putin vilja skrämma oss?

Vilken enorm hysteri skapas inte i detta annars förnuftiga land i dessa dagar! Främmande undervattensverksamhet –oftast betecknad som rysk -- förekommer i Stockholms skärgård trumpetar våra medier ut. Ser i Aftonbladet, som den 20/10 hade 11 helsidor i ämnet, att ledarsidan dominerades av rubriken ”PUTIN VILL ATT VI SKA VARA RÄDDA”.

Jaså! Varför vill han då det?. Vill han verkligen hjälpa svenska militarister att inför svensk regerings budget om några dagar fä höjda anslag till krigsmakten? Är han oroad över att det ibland antimilitaristiska Miljöpartiet nu fått plats i regeringen? Eller vill Putin hjälpa de alltmer högljudda som vill att Sverige ska med i Nato som dess 29:e medlem?

PUTIN JÄTTEKORKAD?

Våra medier har det senaste året tävlat om att fördöma den ryske presidenten och kallat honom för allt möjligt negativt. Tror de nu också att han är så korkad, att han vill skrämma svenskarna och alltså öka vår traditionella rysskräck, därmed påverka oss att överge vår alliansfrihet och öka våra militära rustningar.

Förr i världen talades det om budgetubåtar. Vilka har nu ett begripligt intresse av att Rysslands påstådda ”aggressivitet” dag efter dag skall dominera medierna samma vecka som regeringen skall lägga fram en ny budget?

VILKA GAGNAS AV SVENSK MEDIEHYSTERI?

De antika romarnas fråga ”cui bono” (vem gagnas?) blir aktuell, alltså vilka vill att vi ska rusta upp och att vi ansluter oss till den väldiga militäralliansen Nato? Många minns väl ännu de många svenska ”ubåtsjakterna” på 80-talet och några år efteråt, vilka visade sig vara allt annat än främmande farkoster.

Professor Ola Tunander vid norska fredsinstitutet PRIO påstår att Caspar Weinberger, amerikansk försvarsminister 1981-1987, öppet medgav att USA regelbundet testade svensk beredskap för att vässa den svenska vaksamheten.

UKRAINA OCH BALTIKUM

Putin får skulden för det mesta i europeisk utrikespolitik. Även de flesta svenska bedömare och medier jamsar med. Visst, han lät annektera Krim från Ukraina. Men de flesta på denna mestadels rysktalande halvö tycks tacksamt ha välkomnat detta.

Pengarna styr tyvärr det mesta. Invånarna på Krim visste eller trodde att de skulle få det bättre i Ryssland än om de tillhörde konkursboet Ukraina, ”I Ryssland har man högre pensioner än i Ukraina”, som gamla Krimbor förväntansfullt sade.

Detta kan vara lugnande för de tre baltiska länderna. Både i Estland och Lettland är minst var fjärde invånare rysktalande. Visserligen har dessa genom språket svårt att bli fullvärdiga medborgare, men så länge de har det ekonomiskt bättre i Baltikum än de skulle få i Ryssland har Moskva inget att hämta.

Dessutom är faktiskt de tre baltiska länderna Nato-medlemmar precis som de flesta staterna runt Östersjön.

Det var inte Putin som satte i gång de väststödda Maidan-demonstrationerna i vintras. Det var inte heller han som stödde den kuppartade avsättningen av den folkvalde ukrainske presidenten Janukovytj i februari. Det var inte han som tog med flera högerextrema i sin regering. Det är inte till Ryssland svenskar från Svenskarnas parti och andra högerextrema åker utan de beger sig till Ukraina för att stödja den ukrainska armén mot rysktalande ukrainska separatister.

Extrema ISIS härjar

SVÅRBEGRIPLIGA MELLANÖSTERN

Det är minsann inte lätt att hänga med i alla politiska och krigiska svängarna i den muslimska världen. Senaste nytt är att Turkiet nu bombat kurdiska mål i sitt eget land.

Samtidigt blir läget för de syriska kurderna i staden Kobane vid gränsen till Turkiet allt värre. Den Islamiska Staten (ISIS), beskriven som en hänsynslös terrororganisation, har omringat den från tre håll och den väntas när som helst falla i islamisternas händer.

TURKIET FÖR PASSIVT?

De turkiska bombningarna av kurdiska mål var ett svar på de kurdiska demonstrationerna mot turkisk passivitet i striderna om kurdiska Kobane. Uppåt 40 kurder har dödats vid dessa protester, som kräver att Turkiet ingriper till hjälp mot ISIS.

Turkiska stridsvagnar står sedan länge inaktiva vid gränsen till Kobane som ISIS alltmer börjar behärska. Kurdernas frustration har ökat genom att turkarna också vägrar att över gränsen släppa in frivilliga, som vill hjälpa de nödställda i Kobane att försvara sig.

TURKIETS SVÅRTOLKADE ROLL

Mycket är motsägelsefullt i Turkiets agerande. Landet har tagit emot någon miljon flyktingar från det sedan tre år krigsdrabbade Syrien. Samtidigt har det släppt igenom vapen och frivilliga till kampen mot Assad-regimen, som presidenten Erdogan sägs avsky utan att man får reda på anledningen.

I motviljan mot den syriska regimen är Natoländerna, såsom Turkiet, ironiskt nog på samma sida som terroristerna i ISIS.

Turkiet är inte bara medlem av Nato utan är –åtminstone formellt – med i den USA-ledda koalitionen mot ISIS. Men nu tycks turkarna vara mindre angelägna att hjälpa kurderna mot ISIS än att stjälpa ISIS, som man kanske är rädd att provocera med tanke på denna islamistiska organisations högflygande planer på att återskapa ett kalifat. Dessutom är man förstås rädd för att hjälp till kurderna skulle kunna vara en hjälp till ärkefienden, kurdiska PKK.

Det är alltså lite komplicerat, en jävla röra för att tala bollmorasvenska.

”STOPP FÖR ISIS KRÄVER SYRISK VAPENVILA”

I den brittiska tidningen The Guardian medverkar Patrick Cockburn, en klarsynt kännare av Mellanöstern. Nu skriver han (21/9) under rubriken ”Nothing will stop Isis except a Syrian truce”. Han menar att varken president Assad eller de ”moderata” och väststödda rebellerna mot regimen är starka nog att samtidigt slåss på två fronter.

Iran stöder den syriska regimen men nu har det gått så långt att även USA:s utrikesminister John Kerry (19/9) välkomnar Iran i kampen mot ISIS.

EXTREMA RELIGIÖSA FUNDAMENTALISTER

ISIS ger sig inte bara på kristna och andra icke-muslimska grupper utan också på shiamuslimer. Enligt Widad Zaki, som hördes i förra Radio Tuff och på ett Tuff-möte den 9 oktober, blir också många sunnimuslimer trakasserade och dödade. Hon är aktiv i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén och besökte Irak i somras.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

(Hörs i Radio Tuff lokalt på 91,4 Mhz, första gången kl 17 den 19/10 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor. När som helst kan programmet avlyssnas på webben genom att klicka på www.tyresdoradion.se )

Radio TUFF nr 1373

Den tuffa oberoende radion

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1373:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 19 oktober första gången kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till söndagen den 2 november, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17.  Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program.

Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin

Programmet i korthet:

Massor av "Veckans rosor" delas ut, bl a till radikala tidningsartiklar om Ukraina, Ryssland, Palestina Nato och icke-våld. (Se nedan)

Anna Wester intervjuas om varför hon som ordförande i Palestinagrupperna i Sverige i åratal har engagerat sig för palestiniernas svåra situation.

Hampus Eckerman påpekar USA:s upprepade fiaskon att ge rebeller i olika länder vapenstöd och varifrån otäcka ISIS får sina vapen

Åke Sandins krönika har rubriken EXTREMA ISIS HÄRJAR” och tar upp Natolandet Turkiets svårtolkade roll. (Se ovan)

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1373) 19/10-2/11 till....

….till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som av två skäl bör ”rosas”.Den har en helsida om Pierre Schori, tidigare Palmemedarbetare och i decennier på höga poster i svensk utrikespolitik, som nu säger: ”Regeringen har i åtta år prioriterat Nato före FN och vapenförsäljning före mänskliga rättigheter”. Om Mellanöstern anser han: ”För det första måste kraftfulla humanitära insatser sättas till stöd för de utsatta civila i området, till sårade och till flyktingar” Den 23 oktober inleder Schori ett möte hos den aktiva Fredsrörelsen på Orust. Det har rubriken SVERIGE FRÅN FREDSDRÖMMAR TILL NATOSVÄRMERI, dvs om traditionen av fredlig konfliktlösning, FN-samarbete, gemensam säkerhet och nedrustning kontrasterad mot dagens politik..

 Tidningen har rubriken ”TYRESÖ FÖRSAMLING BLIR RÄTTVISEMÄRKT”. I artikeln intervjuas diakonen och Tuff-aktivisten Jonas Bodin. Han berättar att kyrkan nu ansluter sig till Fairtrade, det som förut hette ”Rättvisemärkt”

....till mottagarna av Nobels fredspris, 17-åriga pakistanskan Malala Yousafzai som vågat livet i sin kamp för att flickor ska få gå i skola och indiern Kailash Satyarthi, som i decennier framgångsrikt verkat mot barnarbete, som hindrar barn att få skolundervisning. Att priset går till Pakistan och Indien kan kanske mildra motsättningarna mellan länderna i Kashmir, där väpnade oroligheter nyligen förekommit. (Trots att de prisbelönta är mycket beundransvärda finns det en tagg i denna ros: Belöningen följer inte Nobels vilja att priset skulle gå till insatser för militär nedrustning).

….till Sveriges Televisions program ”Dokument utifrån” den 5 okt. Det handlade om det samarbete mellan palestinier och israeler, som trots motsättningarna ändå förekommer, låt vara bland modiga minoriteter. Programmet kallade det ”en farlig idé”, då det provocerar de våldsbenägna på båda sidor.

….till Expressen, som (10/10) hade rubriken ”RÄTT ATT ERKÄNNA EN PALESTINSK STAT” på sin ledarsida. Där framhölls. ”Om omvärlden erkänner Palestina skapar man två mer jämbördiga parter, där pressen kommer att öka på Israel att stoppa bosättningsexpansionen och att sätta sig i nya fredsförhandlingar. Det är också en signal till palestinierna - att den diplomatiska vägen lönar sig. President Abbas vägval att vända ryggen till våldet och i stället satsa energin på att bygga statliga institutioner skulle krönas med ett erkännande. Löfvéns besked är således ingen eftergift till Hamas raketer och hårdföra styre i Gaza, utan tvärtom en markering mot våldet som förhandlingsmetod. Detta förstår den israeliska fredsrörelsen, som välkomnar den svenska avsiktsförklaringen. Verkliga Israelvänner viker inte ner sig för kritik från en utrikesminister som själv är bosättare och en ökänd nationalist. Verkliga Israelvänner inser att en tvåstatslösning ligger lika mycket i israelernas intresse som i palestiniernas.”

….till det brittiska parlamentet, som efter en motion av Labourledamoten Graham Morris nyligen hade en omröstning om att erkänna Palestina som självständig stat. Den slutade med att 274 ledamöter röstade för och endast 12 emot, men en majoritet avstod från att rösta. Under den långa debatten förekom det flera hänvisningar till den nya svenska regeringens beslut om att erkänna Palestina. Parlamentets beslut är dock inte bindande för regeringen, som redan förklarat att den inte vill erkänna Palestina nu.

….till professor Lennart Palm, som inte skräder orden om förhållandet mellan Nato och Ryssland utan i Borås Tidning skriver: ”Natovänner verkar leva i en bubbla av naivitet och okunskap. De tycks inte se USA:s järnnäve bakom Natos fraser om demokrati och humanitära insatser. De blundar för den sedan lång tid pågående inringningen av Ryssland. USA har 700 militärbaser spridda över klotet.Var har Ryssland motsvarande – i Mexiko, Kanada eller var? Vem försöker

välta kärnvapenbalansen i Europa genom att flytta fram den så kallade antimissilskölden allt närmare Rysslands gränser, en sköld som riskerar ge Väst förstaslagsmöjlighet med sina kärnvapen och därmed upphäva den terrorbalans som hittills hindrat kärnvapenkriget. Och när de utmålar Ryssland och Putin som det stora hotet förbiser de realiteter som Rysslands faktiska resurser, ett land vars militära kostnader enligt SIPRI uppgår till cirka 10 procent av Natos, därtill ett land med en ekonomi i nivå med Italiens.”

….till den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitjs, som skriver på ryska och som brukar nämnas som kandidat till Nobels litteraturpris. Hennes noveller lågar av förtvivlan och bitterhet över krig och katastrofer, t ex hennes senaste bok som har titeln ”Zinkpojkar”. Den skildrar dem som ger sig iväg som hyllade ”soldathjältar” men som kom hem från det sovjetiska kriget i Afghanistan på 80-talet i billiga zinkkistor eller som lemlästade. Ett fruktansvärt uppvaknande från en hjärntvätt av krigsromantik. Redan i barndomen får vi lära oss att ”älska mannen med gevär”, skriver Aleksijevitj och påpekar: ”Det är en mänsklig rättighet att inte döda. Att inte behöva lära sig döda. Det finns inte inskrivet i en enda konstitution.”

….till Håkan Juholt som enligt Daniel Suhonens uppmärksammade bok ville dra tillbaka svenska Jasplan från Libyen 2011. Men Saab och Wallenberg lobbade hårt för att låta stridsflygplanet visas upp i insatser med Nato – vilket ledde till en förlängning av insatsen. De påstod att det handlade om tusentals jobb. Det påminner om den erfarna före detta nedrustningsministern Maj-Britt Theorin som för något år sedan i Radio Tuff påpekade att den svenska Jas-insatsen i Libyen snarast var ett reklamjippo.

….till Aftonbladet Kultur, som (13/10) har en lång artikel under rubriken ”DE SKJUTER MOTSTÅNDARE” meHörsd underrubriken ”Ukraina i extremhögerns våld – oppositionella mördas, fängslas eller tvingas fly för sina liv”. Den är skriven av Per Leander och Aleksej Sachnin, som bland annat påstår att de ukrainska myndigheternas förföljelser mot alla former av opposition har skapat allt fler riktiga separatister. Hela artikeln kan läsas på http://www.aftonbladet.se/kultur/article19677596.ab

….till de schyssta människor som avskyr krigiskt massmördande och vill stödja kampen för icke-våld och internationell solidaritet genom att ansluta sig till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) genom att sätta in medlemsavgiften 200 kr på Tuffs plusgiro 160137-6

----------------------------------------------------

(Hörs 4 ggr per dygn lokalt på 91,4 MHz och världsvida och när som helst på webben www.tyresoradion.se )

Brev från en ubåtsdissident

(I går (17/10) skrev jag här på bloggen (se nedan) en text med rubriken ”UBÅTSNOJAN DRABBAR OSS IGEN?”. I dag fick jag brev från Ingemar Myhrberg. Han var en föregångsman i avslöjandena av mediernas alla braskande alarmrubriker om ”ryska ubåtar i svenska vatten” på 80 talet. 1985 utkom hans banbrytande bok ”Ubåtsvalsen”, som visade att det i Sverige rådde en närmast hysterisk övertro på dessa skrönor.)

Så här skrev han nu:

Hej Åke

Jo, ryssnojan har på senaste tiden slagit nya rekord, Putin bandit, Putin mördare, Putin skurk etc plus ryssar som hotar / anfaller Sverige som nu ska rusta upp Gotland och skaffa kryssningsmissiler till JAS med räckvidd så vi kan bomba St Petersburg.

Det här apspelet leder förr eller senare till en incident som kan få vilka följder som helst, sade någon utrikespolitisk bedömare i någon tidning idag/igår. Han menade att vi provocerar lika mycket som ryssarna. Vem är för övrigt hönan och vem är ägget? Själv tror jag det är vi själva som är bådadera - en samling ägg som yrar som höns.

Jag får deja vu från förloppet under upptakten till WW1 då alla med stor entusiasm kastade sig in i kriget genom att rusta och mobilisera. Och snacket om NATO, tror någon det leder till 200 års fred?

Apropå ubåtar så undrar jag vilken "vederhäftig och tillförlitlig" trallgök som med bröstet fyllt av patriotiska känslor sett i syne den här gången .. Länge leve Sillen och Minken

OK, låt idioterna få sitt krig. Själv sitter jag nog då på upphöjd läktarplats

Saludos från Gangsterjärva / Ingemar Myhrberg

----------------------------

PS: Expressen igår fredag: 

Även svenska Gripen och NATO-plan flyger aggressivt enligt Tomas Nilsson platschef på flygbasen F-17G på Gotland. Sverige bedriver informationsinhämtning på bred front och går väldigt nära ... Vi gör likadant - apropå ryssarna. Kanske bör Försvarsmakten berätta mer om vad vi håller på med

Ubåtsnojan drabbar oss igen?

Nu har det hänt igen! Den stora nyheten i kväll var att främmande ubåtar misstänktes -- rentav i Stockholms skärgård. Okritiska journalister gör här ett fint jobb för dem som vill slösa mera skattepengar på svensk militär och ansluta oss till Nato, som ju redan dominerar Östersjön

På TV uttalar sig en man från försvarsmakten. Han svarar knappast på intervjuarens frågor men uppger att de alarmerande uppgifterna kommer från en enda person.

TV visar en bild från 80-talet av den unge Carl Bildt, som säger att han ”känner raseri över främmande ubåtars fräckhet”. Det var då det, när hans karriär befrämjades av hans tro på ryska ubåtar i våra vatten.

I fjol skrev jag en artikel som hade rubriken:

Är rysskräcken ännu befogad?

Den löd:

Inte många i dag känner till Karl Staaff. Han var den liberale ledaren i början av 1900-talet, statsminister 1911-14 efter det första valet med någorlunda lika rösträtt för män. Han föredrog sociala reformer i Fattigsverige i stället för pansarbåtar. Därför tvingades han bort av kunga-, herre- och militärmakt. Under det år han hade kvar att leva utsattes han för en vidrig smutskastningskampanj. Han beljögs för att gå ryssarnas ärenden, ja herrarna på Östermalm fimpade sina cigarrer i askkoppar med Staaffs bild i botten.

UBÅTSHYSTERIN

Man kan säga att Staaff blev offer för den svenska rysskräcken. Den har grasserat också i vår egen tid. Alla svenskar över 40 minns säkert de många somrar på 1980-talet och några år framåt, då medierna nästan varje vecka larmade hysteriskt om de sovjetiska ubåtar som påstods vimla i svenska vatten.

Nästan allt i Östersjön kunde då med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar, pruttande fiskar eller gamla svenska båtar.

Visst, ett sovjetiskt intrång gjordes faktiskt 1981 av ubåten U137. Den gick med dundrande dieselmotorer och i övervattensläge på grund - på militärt svenskt skyddsområde rentav - i blekingska Gåsefjärden. Men varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?

Den förste svensk som gick ombord på U 137 var en erfaren marinofficer, kommendören Karl Andersson. Han har länge hävdat att U 137 inte gjorde ett avsiktligt intrång utan hade grovt felnavigerat. Om de andra "ubåtsincidenterna" sade han:

”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”

Andersson fick stöd av utländska kollegor: Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon, att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den kanske spydigaste salvan kom från den norske amiralen Ola Thomesen, som förefaller ha gillat elaka Sverige-historier. Han tyckte att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv och tillade:

"Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”

"RYSSLAND ÖVAR ANFALL PÅ SVERIGE" ??

I fjol vår blev det en inflammerad debatt, då det visade sig att några ryska plan hade flugit över Östersjön i närheten av Sverige. "De övar anfall på Sverige", löd hotfulla rubriker. Anhängarna av svenskt Natointräde och ökad svensk militärbudget vädrade morgonluft. Marinen hade ju fått så många nya miljarder under de många ubåtslarmens tid. Men till och med Carl Bildt, som i yngre dagar ändå hade befrämjat sin karriär på de påstådda ryska ubåtarna, ansåg att debatten i förra året var "rätt hysterisk".

Kritiskt om Ukrainas högerextrema

I konflikten om Ukraina har våra medier i Natos och USA:s efterföljd ensidigt lagt skulden på Ryssland och Putin. Alltså hajar man till när Aftonbladets kultursida (13/10) har en stor artikel med flera foton under rubriken ”VI SKJUTER POLITISKA MOTSTÅNDARE”. Den har underrubriken:

”Ukraina i extremhögerns våld – oppositionella mördas, fängslas eller tvingas fly för sina liv”.

Artikelförfattare är Per Leander och Alexej Sachnin. De menar att de styrande i Ukraina behöver en yttre fiende att skylla alla inhemska problem på och de tillägger:

”Men fronten går inte vid gränsen till Ryssland eller ens vid gränsen till utbrytarrepublikerna i Donbass utan rakt igenom det ukrainska samhället.”

De citerar journalisten Andrej Parubij som påpekar:

”Myndigheternas förföljelser mot all form av opposition har skapat allt fler separatister”

Om separatisterna i östra Ukraina säger sociologen Volodymyr Istjenko:

”Protesterna i östra Ukraina var berättigade och kampen där var till en början fredlig. President Petro Porosjenko borde ha börjat förhandla med separatisterna direkt i våras för att försöka tillmötesgå några av deras viktigaste krav om språkliga rättigheter och ökat regionalt självstyre och på så sätt ha undvikit att Ukraina splittrades”.

Nu blev det i stället ett förödande krig med över 3000 döda och ännu flera sårade. Uppåt en miljon har tvingats fly, de flesta till Ryssland.

I Aftonbladet nämner också Leander och Sachnin den ukrainska staden Odessa:

”Det som hände i Odessa den 2 maj var massakern vid Fackföreningarnas hus, då runt 50 människor mördades, när ukrainska nationalister tände eld på byggnaden. Några av dem som försökte ta sig ut blev ihjälslagna av fascisterna från Högra sektorn och andra militanta nationalister, medan polisen stod bredvid och såg på. Efteråt fängslades flera av överlevarna och beskylldes för att vara ryska terrorister.”

Hela artikeln kan läsas på http://www.aftonbladet.se/kultur/article19677596.ab

"Vargbarn" i fiktion och verklighet

(I Tyskland visas nu filmen Wolfskinder (Vargbarn) med regi och manus av Rick Ostermann. Det påminner mig om en text jag skrev i slutet av 90-talet. Den kommer här:)

------------------------------

I Dagens Nyheters kulturdel fanns den 28/12 1996 en dryg decimeterlång spalt under rubriken "Disney och Förintelsen", skriven av Henriette Zorn. Uppenbarligen grundar den sig på en tresidig artikel i det ledande tyska veckomagasinet Der Spiegel, nummer 50/1996. Den handlar om Mischa Defonseca och den bok hon just har kommit ut med i USA. Översättning av boken till bland annat tyska är på gång.

Rubriken på Der Spiegels artikel är "Verliebt in eine tote Kobra" [Förälskad i en död kobra]. Mischa, född 1934, är nämligen en fanatisk djurvän och hennes hem utanför Boston är fullt av uppstoppade djur av alla slag. Kanske har hennes kärlek till djur en bakgrund i det som hon berättar om i sin bok. Den heter "Mischa -- A True Story", [Mischa - en sann berättelse], så vi skall som läsare sätta tilltro till den.

Överlevde tack vare vargar.

Vid sju-åtta års ålder, får vi veta, undgick den lilla judeflickan Mischa att dödas av ondsinta tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de polska skogarna --undra på att hon sedan dess älskar djur! Men i sin "sanna berättelse" redogör hon för andra, nästan lika märkliga öden. Vid sex års ålder lämnade hon ensam i Belgien för att med hjälp av en liten kompass söka efter sina bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland, en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. I Tyskland såg hon hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.

Mischa tog sig in i Polen och i sitt sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien, Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka till sitt hemland Belgien.

Disney skall nu göra en film om Mischa och den väntas bli en större kassasuccé än till och med "Schindlers list", eftersom den är en blandning av Shoa och Djungelboken. Både i DN och Der Spiegel talas respektlöst om "Shoa Business". Det påminner pinsamt om en ironisk slogan: "There is no Business like Shoa Business"

En av Disneys taleskvinnor betonade att den kommande filmen baserar sig på "en ovanligt sann historia".

---------------------------------------

(Tillägg 2014):

Bästsäljaren en förfalskning

Defonsecas bok översattes till 18 språk och en fransk film baserades på den. Boken drog in miljoner dollar. Det var så mycket pengar att Defonseca och hennes spökskrivare kom i konflikt med förläggaren, vilket ledde till att förläggaren av domstol ålades att betala hela 22.5 miljoner dollar till författarna.

Redan 1996 hade den tyska tidningen Der Spiegel framfört tvivel på succébokens äkthet. 2008 stod det klart att allt var en förfalskning. Mischa Defonsecas rätta namn var Monique De Wael. Hon föddes född 1937 och hade börjat i en belgisk skola 1943, när hon påstod sig vara på vandring genom Europa. Till den belgiska tidningen Le Soir uppgav hon att hon velat glömma sitt riktiga namn, eftersom hon hade blivit kallad ”förrädarens dotter”.

Königsbergs "vargbarn”

Vad som dessvärre är sant är det som Ruth Kibelka skildrar i sin bok "WOLFSKINDER. Grenzgänger and der Memel". Kibelka, född 1958, var på 1980-talet aktiv i medborgar-rättsrörelsen i DDR. När hon därför hindrades i sina studier, lärde hon sig i stället litauiska. Dessa kunskaper var en förutsättning för henne, när hon började forska om tyskarnas öde i Königsbergsområdet (nu: Kaliningrad) och Litauen vid och efter slutet av andra världskriget.

Bokens huvudtitel, "Wolfskinder", betyder just vargbarn, men här är det tyvärr inte fråga om någon fantasieggande tillvaro hos någon vargflock. Vargbarn blev beteckningen på massor av de ofta föräldralösa tyska barn som åren 1945-1947 försökte överleva genom att i konkurrens med Königsbergs råttor likt hungriga små vargar rota igenom avskrädeshögar och ruiner efter något ätbart.

En del av dessa barns mödrar hade dött av hunger, ofta i förening med sjukdomar, tvångsarbete, misshandel, våldtäkter eller sedan de vräkts från sina bostäder. Deras fäder hade mestadels stupat, var i fångläger eller hade deporterats till Sovjetunionen. Hur hunger och död härjade under de två åren efter kriget bland de ännu överlevande tyskarna i det av ryssarna besatta området har Kibelka inte minst fått fram genom intervjuer med i dag vuxna före detta vargbarn. Ruth D berättar så här:

"Och nu när man berättar, att man har ätit råttor, skrattar folk och säger: 'Det är väl ändå alldeles för svårt att fånga en råtta'. Men råttorna var också hungriga och det enda man behövde göra var att slänga ett tygstycke över dem så hade man dem och hade bara att slå ihjäl dem"

Och Rudolf H. tillfogar:

"Ibland hittade vi i avskrädestunnorna potatisskal, om inte, åt vi grodor från dammarna. Ibland bökade vi igenom redan slaktade djurkadaver, en ko eller en häst.Jag minns, hur jag en hel dag jagade en katt, på kvällen lyckades jag med möda fånga den och slukade den sen"

Lothar-Manfred W. bekräftar, hur attraktiva djurkadaver blev för de svältande:

"Inte långt från vår förort fanns ett veterinärsjukhus för militärhästar. På morgonen slängde man därifrån ut ett par tre hästkadaver, vilket en stor skara människor väntade på. Som uthungrade hyenor stormade folk fram. Självklart räckte kadavren långt ifrån till alla."

Allra värst var vintern 1946-1947, ett och ett halvt år efter kriget. Då rapporteras också fall av kannibalism bland de uthungrade och frysande.

Inte heller många ryssar kunde äta sig mätta. Men allra värst var det för de besegrade och skuldbelagda tyskarna, vilkas kvinnor och barn nu skulle sona vad andra högt ovanför dem tidigare hade ställt till med. Lothar Manfred skildrar hur det blev allt värre för dessa tyskar, hur hunger och kyla gjorde folk helt utmattade, apatiska och likgiltiga:

"Den enda räddningen föreföll att vara --döden. Och människorna dog, en del där hemma somliga på gatan. Andra hängde sig eller lade sig under tåg. Våldtagna kvinnor hoppade från bron ned i floden Pregel och dränkte sig. Så var vårt dåtida liv, så förflöt min barndom"

Litauen räddningen för många "vargbarn".

För många av Königsbergs och Ostpreussens tyska "vargbarn" blev Litauen räddningen undan hungerdöden. Till fots eller som fripassagerare på tågens tak eller trappsteg gjorde mängder av dessa barn tiggarturnéer i Litauen. En del av dem skulle adopteras av litauiska bönder som välkommen arbetskraft eller hos barnlösa familjer. Andra drunknade när de försökte ta sig över floder eller blev dödade under de strider som några år utkämpades mellan sovjetiska förband och litauiska partisaner, det så kallade skogsfolket.

De som blev litauer försökte ofta dölja sitt tyska ursprung, eftersom de annars blev mobbade som fascister eller hitlerister. Brigitte M berättar för Kibelka, hur hon och två andra urspungligen tyska flickor hade det i skolan. Lärarinnan var kommunist och trakasserade extra dessa tre flickor genom att anmärka på deras frisyr, låsa in dem på toaletten med mera:

"Vid skolavslutningen gav lärarinnan betyg till alla utom oss tre. Av oss krävde hon att vi knäböjande skulle kyssa henne på handen. Då jag gärna ville ha undervisning, lade mig på knä och kysste hennes hand och fick betyget."

Nu har Kibelka hittat många av de forna "vargbarnen" och de vittnar i hennes bok om sin tid som barn i det här området. Margitta W berättar om sig själv och sina tre små syskon:

"Mamma dog 1945. Hon blev gång på gång våldtagen och dog av det. Sen kom vi på något sätt till en moster. Någonstans, jag minns det bara svagt, steg vi på ett tåg och kom till Litauen. Där gick vi och tiggde och tiggde. Min syster fick jobb någonstans och vi andra fortsatte att tigga. En kväll tog folk emot oss och vi fick övernatta på golvet. Då dog min bror. De lade honom i en kista och begravde honom och jag gick vidare för att tigga. Jag vandrade från en bonde till en annan. Ibland kunde jag stanna på ett ställe ett par veckor, ibland för kortare tid. Efter lång tid, då jag irrat omkring, kom jag till en kvinna, hos vilken jag fick vakta boskapen".

Flera av de i dag vuxna "vargbarn" som Kibelka har intervjuat uttrycker sin tacksamhet mot de litauer som själva hade många svårigheter men som ändå förbarmade sig över dessa vinddrivna tyska barn.

Tragiskt hög dödlighet

1945 vid Röda arméns "befrielse" av Königsberg fanns där omkring 100 000 tyska civila, som inte kunnat eller velat fly västerut. Enligt den vetenskapliga kommission under ledning av professor Theodor Schieder som under 1950-talet i åtta band på sammanlagt 5000 sidor dokumenterade fördrivningen --i dag säger vi etnisk rensning-- av tyskar från Öst- och Mellaneuropa dog fram till 1948 av Königsbergstyskarna över hälften, någonstans mellan 60 000 och 70 000. Det skulle i så fall på ett par år vara ungefär dubbelt så många än som under ett drygt decennium dog i det beryktade koncentrationslägret Dachau.

I början av sin bok "Wolfskinder" sammanfattar Ruth Kibelka situationen för tyska civila i Östeuropa år 1945:

"Civilbefolkningen öster om Oder-Neisse, men särskilt Ostpreussens, upplevde den sovjetiska arméns inmarsch under förfärliga omständigheter. Mord, röveri, våldtäkter, bortförande och plundring var på dagordningen. Arméledningen hade i flygblad uppmanat till extra hårdhet och grymhet mot tyskarna."

Tyskarna i Ostpreussen tillhör de många nedtystade offren för andra världskriget. Deras öde har inte uppmärksammats av västerländska media, långt mindre planeras någon amerikansk film om dem.

….............................................

Annelieses tonår i Ostpreussen

(Under mina nästan 5000 radioprogram på www.tyresoradion.se och ännu flera intervjuer har jag massor av gånger haft förmånen att tala med människor födda i ca 80 olika länder. Några av dessa har varit tyskfödda. Här kommer en sammanfattning av ett av dessa program:)

Anneliese Stawström bor sedan många år i Tyresö. Hon är filosofie doktor och har undervisat på Fredrika Bremer-gymnasiet i Haninge. Som femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst till Ostpreussen, som faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. Hon berättade vid en intervju på Tyresöradion:

--Jag såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.

Anneliese berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång kolonn. Det var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.

--Min moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.

Redan före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:

--När vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade släktingar hamnade.

Efter veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:

--Det var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju en dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga så ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.

Det finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:

--Nej men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev ett näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen, kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.

Häpet frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.

--Ja, jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?

Men unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948 fick de här tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.

--Det var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte: vilket förtroende! Och där stannade jag i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.

Jag frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:

--Ja, köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat att ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.

--Hur kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.

--Även om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.