SKAVLANS
GÄSTER: APARTHEIDMOTSTÅNDARE. SÅNGARKÄNDIS
Har
kallat mig själv för gammal radiot. Inte bara för att jag under 29
år gjort så många radioprogram på www.tyresoradion.se
utan för att jag har Sveriges Radios P1 som min vanligaste
nyhetskälla.
Ibland
tittar jag dock på TV, bland annat på Skavlans program. I fredags
(26/9) hade han bland andra med den sydafrikanske ärkebiskopen och
nobelpristagaren Desmond
Tutu
och Anni-Frid
Lyngstad,
världskänd från sånggruppen ABBA.
”BLACK
NAZI PIG”
Desmond
Tutu har som gammal apartheidmotståndare engagerat sig också för
palestiniernas svåra situation. När han var på besök i Israel
hade någon klottrat ”Black Nazi Pig” på väggen.
Det
där kan förstås utnyttjas av anti-israeliska propagandister. Men
jag är säker på ett en klar majoritet av israeler tar skarpt
avstånd från klotter av det slaget, även om invånarna där tycks
glida alltmer åt det nationalistiska hållet. Det påminner om det
vidriga näthat som ju finns i alla länder i de medier som kallas
”sociala” men alltför ofta är klart asociala.
ANNI-FRIDS
PÅBRÅ
Anni-Frid
kom som liten flicka från Norge till Sverige. Det berodde på att
hennes mamma var en så kallad tysketös, det vill säga var en av de
många norskor som hade fått barn med en tysk ockupationssoldat.
Efter kriget blev dessa kvinnor trakasserade och till och med deras
barn blev illa behandlade. Den förbannade kollektivskulden fungerade
också där.
Den
kända EU-parlamentarikern Marit Paulsen (fp) har berättat om hur
illa hennes norska mamma blev behandlad av de ”goda”, det vill
säga av den norska motståndsrörelsen. Mammans synder var att
hennes pappa var tysk och själv hade hon haft ett förhållande med
en tysk officer.
BRUTAL
BEHANDLING AV NORSKA "TYSKEUNGAR"
De
som hade ett helvete efter andra världskriget var norska barn som
hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra
världskriget. Av sådana fanns det minst 12 000.
Paul
Hansen föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och
han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygpilot. Efter kriget
hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för
mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och
till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu
säger Paul Hansen:
”Först
berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom”
Harriet
von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla
ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:
”Jag
var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.”
Och
hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik
ristade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade
på.
UTNYTTJADE
AV PEDOFILER
Karl-Otto
Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som
nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var
som det står i dokumenten: "Fadern tysk". Av lärarna
misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han
sexuellt missbrukad.
”Vi
barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska
myndigheterna blundade och såg genom fingrarna med allt.”
KRITISK
ADVOKAT
Advokaten
Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars
sak:
”Bara
det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta
mål och på ett sätt ett slags gottgörelse.”
Och
hon tillägger:
”Allt
vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet
mot nazisterna, men hur vi behandlade våra egna barn har vi inte
fått veta.”
LSD-EXPERIMENT?
Norska
historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen,
att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för
militära experiment med LSD.
Bakom
den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras
mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de
inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta
kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det
finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska
arvsmassa", som till exempel av den norske läkaren Johan Riis,
som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:
”Ingen
får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god
uppfostran kan bli värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna
kunna hoppas att råttorna nere i källaren skulle kunna utvecklas
till nyttiga grisar”
"VI
HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den
norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:
”Ingen
vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft
det, eftersom ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket
intresserade av vår egen hjältemodiga historia. Vi har svikit.”
KRIG
FÖRRÅAR DE BÄSTA
Det
är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de
bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter
kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget
med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I
dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren och
medicinhistorikern Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska
båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska
läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom
med sina svårt sjuka småbarn.
GOLLANCZ
OM KOLLEKTIVSKULDEN
Den
förbannade kollektivskulden, som till och med drabbar barn, är
verkligen all rasisms hörnpelare”. Den radikale
brittisk-judiske författaren och bokförläggaren Victor
Gollancz
gick motvinds efter andra världskriget genom att ömka också
förlorarna. Han kallade
kollektivskulden,
"en
vanvettig, oliberal, antikristen och beklagansvärt nazistisk tanke".
Påminns
om en text som skrevs redan 1983 och som finns i min bok ”Goda
krigare -- och andra militaristiska myter”. Den kommer här:
-----------------------------------------------------
Segrarnas
hora Clio
På
mitt skrivbord ligger en fasansfull bild.
Mot
fönsterrutan skvalar ett snålt novemberregn, som förebådar kall
och mörk vinter. Sedan tonåren har jag så här års tyckt om att
läsa Bo Bergmans dikt Stadsbarn: ”Jag
älskar novemberdagens grå förtvivlan...”
Det
gör jag inte längre. Kanske har ålder och omständigheter tömt
vemodet på all tjuskraft, sorgen på varje gnutta vällust.
Förtvivlan har blivit enbart grå – utan ens estetiska
färgklickar.
EN
FRANSK GUMMA PÅ SPINDELBEN
Bilden
på mitt skivbord föreställer Esther Alboy, en fransk gumma på
spindelben. Hon leds iväg av poliser med gasmasker på sig.
Gasmaskerna
behövde poliserna, när de trängde in i det outhärdligt stinkande
hus, där Esther och hennes anhöriga hade isolerat sig i 38 år. Det
var fyllt av mångårig skam och förödmjukelse plus sopor,
exkrementer och liket av en bror, som dött för flera år sedan.
Som
ung flicka var Esther tillsammans med tyska soldater. Kanske var hon
kär, en underbar känsla men skamligt farlig i krig, om den riktas
till fel medmänniska. Alltså blev hon som 23-åring, när de goda
och rättfärdiga sades ha segrat, skändad och misshandlad, rakad
och bespottad.
Just
av de självgoda, självrättfärdiga och – ”segrande”.
HISTORIENS
MUSA CLIO
Vilken
engelsman var det som skrev: ”Vi
slogs för något dåligt mot något ännu sämre, och med samma
omänskliga metoder”?
Om
historieskrivningens musa Clio, som jag yrkesmässigt tillber, skulle
jag vilja skriva. Men då skulle jag behöva väldigt mycket utrymme.
Ty Clio är en flitig, liten hora, som i det längsta säljer sig
till de militaristiska segrarna.
Först
som gumma vacklar hon iväg på utslitna spindelben och berättar
resten av sanningen. Förlorarnas.
Om
det nu nästa gång blir ens några ”segrare”?
------------------------------------------------------------
PS:
I SvT:s program ”Dokument utifrån” nyligen skildrades Frankrike.
Det uppgavs att efter befrielsen från tyskarna 1944 hade ca 2000
franska kvinnor dödats, misstänkta för att ha beblandad sig med
tyskar.