”Hiroshimas
Shadow”
Det
är lätt att bli USA-kritisk när man talar om kärnvapen. I USA
uppmärksammas kanske faran av kärnvapenkatastrofer mera än i
Sverige, om man får tro de artiklar som Radio Tuffs man i
Kalifornien, Bengt Svensson, har skickat oss. Flera nyutkomna
amerikanska böcker har denna mänsklighetens ödesfråga som sitt
ämne.
Sålunda
recenserar H. Jack Geiger i The Nation två sådana böcker under
rubriken ”The ”Mushrooming Cloud”. Om den ena, 584 sidor tjocka
”Hiroshima’s Shadow”, skriver Geiger, att den inte bara
berättar om offrens lidanden utan främst fokuserar på de
långvariga moraliska skadorna hos dem som valde att medvetet förinta
hundratusentals civila liv i ett enda slag och sedan försökte
rättfärdiga detta val. Vad som hände med japanerna är välkänt,
påpekar författarna, men vad som hände med amerikanerna förtjänar
granskning.
Boktiteln,
Hiroshimas skugga, hänsyftar på den skugga av en människa, det
enda som blev kvar av henne i den 5000-gradiga hettan, en skugga som
brändes in i betongen. Men det är den mörka skugga som Hiroshima
kastat över det följande halvseklet som är huvudämnet, ”detta
monstrum med 70 000 huvuden”, som en vetenskapsman uttrycker
det –så många kärnvapen fanns det faktiskt när kapprustningen
nådde sin kulmen.
Den
officiella beskrivningen av Hiroshima i USA har blivit en legend, som
historiska forskare i stigande utsträckning har stuckit hål på,
menar bokens redaktörer, Kai Bird och Lawrence Lifschultz. De smular
med historiska sakargument sönder denna legends ”fyra
trosartiklar” som de kallar dem.
Myt
1: ”Atombomberna räddade liv”
Den
första trosartikeln, ständigt upprepad sen 1945, påstår att
atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv.
Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med
förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell
invasion av Japan.
Myt
2: ”Japan kapitulerade tack vare atombomberna”
Och
synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang
Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu
mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av
Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA
mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att
den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men
först efter Hiroshima och Nagasaki.
Myt
3: ”Hiroshima ett legitimt mål”
Den
tredje amerikanska trosartikeln säger att de båda japanska städerna
var legitima militära mål, en myt som Truman lanserade redan vid
sitt triumfatoriska radiotal om det nya vapnet, då han kallade
Hiroshima för en militärbas. Alla vet vi ju att det var
hundratusentals civila som dödades och faktum var att Hiroshima
valdes som mål för att staden var en av de få som ännu var
relativt oförstörda av de ständiga bombningarna av japanska
städer. Bara under ett enda angrepp på Tokyo i mars 1945 dödades
83 000 civila.
Myt
4: ”Offren förvarnades ju”
Den
fjärde trosartikeln hävdar att människorna i Hiroshima och
Nagasaki hade blivit förvarnade om vad som skulle hända. Ja, det är
riktigt att amerikanerna brukade kasta ner flygblad över japanska
städer, innan man terrorbombade dem. Det gjorde man inte enbart av
humanitet utan också för att sprida panik bland befolkningen. Man
varnade ett dussintal städer för att sedan bomba 3-4 av dem för
att tvinga fram evakueringar också ur de städer som inte skulle
bombas just då. Men Hiroshima och Nagasaki varnades inte. Det var
först efter det att dessa städer hade utplånats som man kostade på
sig flygblad över dem.
Att
sätta Sovjet på plats
I
boken ”Hiroshima’s Shadow” citeras Churchill, Eisenhower och
andra allierade ledare, som framhållit att atombomberna inte
behövdes för att tvinga fram Japans kapitulation. Men också
atombombsprojektets ledare, generalen Leslie Groves citeras: ”The
real purpose of building the bomb was to subdue the Soviets” (Det
verkliga syftet med att konstruera bomben var att sätta Sovjet på
plats). Och om radioaktiv smitta sade faktiskt general Groves: ”It
is a very pleasant way to die” (Det är ett mycket behagligt sätt
att dö på).
Firande
och hyllande av atombomben
I
en artikel i tidningen Arbetet skrev civilingenjören Folke Hagman,
författare av boken ”Media som krigshetsare”:
”I
USA finns en rad museer, uppskattade turistmål med ’vänliga’
modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little
Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en
hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar
inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga
uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning
genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i
den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989)
beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande
på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma,
användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”
Så
långt Folke Hagman. För att återgå till boken ”Hiroshima’s
Shadow” så tar den också upp den kontrovers som inträffade, när
man 1995 med pompa och retorik skulle fira 50-årsminnet av segern
under andra världskriget. Först planerade USA ett frimärke som
skulle hylla atombomberna, som sades ha förkortat kriget.
Protesterna, inte minst från japansk sida, blev dock så häftiga
att man drog in frimärket.
Värre
tumult blev det om en utställning i the National Air and Space
Museum. Det var den ledande amerikanska muséiinstitutionen
Smithsonian, som ville påminna om krigsslutet. Men utställningen
skulle inte bara innehålla ”Enola Gay”, flygplanet som släppte
atombomben över Hiroshima utan också bilder på förstörelsen och
diskussion om Trumans beslut att utplåna två japanska städer. Men
de aktade historiker som hade varit utställningens rådgivare skulle
snart utsättas för en trumeld av kritik från amerikanska
veteranorganisationer och från den republikanska högern.
Historikerna blev anklagade för att vara revisionister, ”ett
brokigt slödder av akademiker och vänsterideologer”, för att
”hata sitt land”, ja de sades representera ”the prostitution of
history”.
Kritikerna
lyckades med vad författarna av boken kallar en ”historical
cleansing”. Kvar i muséet blev det glänsande flygplan, Enola Gay,
som hade släppt atombomben över Hiroshima, medan alla
beskrivningarna av stadens och dess invånares öde försvann, liksom
också varje tvivel på det berättigade i att använda atombomberna.
Kärnvapen
svindyra
En
annan bok som recenseras i The Nation är Stephen Schwartz ”Atomic
Audit: the Cost an Consequences of U.S. Nuclear Weapons Since 1940”
(Atombokslut: Kostnader och konsekvenser av amerikanska kärnvapen
sedan 1940). Här beräknas kostnaden för det amerikanska
kärnvapenprogrammet från 1940 till 1996 till det helt ofattbara
beloppet av 5,5 biljoner dollar, alltså 5500 miljarder dollar eller
så där en 40 000 miljarder kronor. Till det ska man då också
lägga de 200 till 400 miljarder dollar som det beräknas kosta att
städa upp efter allt farligt avfall och liknande.
Krigets
rosenrasande rasism
När
man funderar på och kanske förundras över att ett demokratiskt
land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget, släppte
lös helvetet över två civila japanska städer är en bok omöjlig
att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War
Without Mercy”, som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i
Sverige. Den handlar om kriget i Stilla havet med särskild tonvikt
på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk
herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asiatiska
grannar såsom koreaner och kineser, har vi fått lära oss, och det
ger professor Dower också många exempel på. Men att också de
allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov
rasism har aldrig Hollywood velat skildra.
Professor
Dower citerar allierade ledares omdömen om japaner. De var ”gula
bastarder”, korkade djur och gula apor, tyckte amiral Halsey, ja
de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska
brottslingar”. General Blamey eldade sina trupper med att ”vi
måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner”. Till och med
den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD talade om
japanerna som ”bestialiska små apor” och ”gula dvärgliknande
slavar”. Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för
”snedögda töntar” och ”gulsotaktiga babianer”. Andra
uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna hundar, råttor
och djuriska undermänniskor.
Krigspropagandans
råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt
med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just
löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem
japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina
bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den
sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets
brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot
Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska
civilbefolkningen.
1945
var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över
atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan
beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i
Hiroshima och Nagasaki.
------------------------------------------------
Texten
är från Radio Tuff, augusti 1998
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar