Det idoga dödandet i Gaza och Ukraina

Den 10 juli nämnde jag dödstalen för palestinier och israeler under Gazakonflikterna 2006, 2008, 2008-09, och 2012. Det visade sig (Källa: DN) att 100 gånger så många palestinier hade dödats än israeler.

I ett PS tillade jag: ”De senaste dagarnas flygbombningar av Gaza har dödat ca 70 palestinier, medan raketerna från Gaza ännu inte orsakat något dödsfall i Israel.” Det där skrevs alltså för över två veckor sedan. Sedan dess har dödandet eskalerat: I går dödades ca 100 palestinier, i dag sägs fram till kvällen ytterligare 90 ha mist livet.

Så nu måste jag tyvärr revidera dödstalen. Ca 1200 palestinier, de flesta civila därav hundratals barn, har dödats. Uppåt 7000 är sårade i ett område där sjukhusen är överhopade och ibland till och med bombade. Samtidigt har tre civila israeler dödats liksom ca 50 israeliska soldater.

Det enda elkraftverket i Gaza är nu utslaget av bomber, så det är bara bombkrevaderna som lyser upp natten i den instängda Gazaremsan. Vattenförsörjningen är också ett stort problem på grund av förstörda ledningar och vattenverk.

Putins ”ormgrop”.

För fyra dagar sedan skrev jag om den i min mening ensidiga mediekritiken av Ryssland och Putin. Den fick dagen efter en slags bekräftelse, när chefredaktörer för tio stora europeiska tidningar, däribland Dagens Nyheter, publicerade en mycket Putinkritisk artikel. Där talades om att han hade ”öppnat en ormgrop”, vilket gavs följande motivering:

”Äventyrare och chauvinister som är lystna på erövring och blod beger sig från Ryssland till Ukraina. Att utrusta dessa banditer med förstklassig krigsmateriel är en förbrytelse.”

Jag undrade, varför det var så tyst i medierna om den andra sidans soldater, alltså Ukrainas armé, som den senaste tiden haft krigiska framgångar i östra Ukraina. Så kommer i dag uppgifter om den ukrainska Asov-bataljonen, som slåss mot de proryska separatisterna. Den består av högerextrema frivilliga, däribland fyra från Sverige. De är från Svenskarnas parti och liknande högerextrema grupper för att i Ukraina hjälpa sina åsiktsfränder i partiet Svoboda och Högra sektorn.

I den ovannämnda texten angav jag att för två veckor sedan hade enligt obekräftade uppgifter över 400 rysktalande dödats. Nu talas om ca 1200.

Tyst om Svoboda och Högra sektorn.

Maria Persson Löfgren är Sveriges Radios korre i Moskva. I dag hade hon ett eget program på radion. Där talades det mycket och positivt om västra Ukraina. Dess största stad Lviv (tidigare Lvov) nämndes med beundran.

Det som däremot inte nämndes var att vid valet 2012 blev högerextrema partiet Svoboda det största i Lviv med omgivningar med var fjärde röst. I landet som helhet röstade drygt tio procent på partiet. Det fick viktiga poster i regeringen vid det maktövertagande som i vintras skedde i Kiev efter det att man jagat iväg den folkvalde presidenten. Här kommer regeringsposter och namn på Svobodas män:

Vice premiärminister Oleksaner Sytj

Försvarsminister: Ihor Tenjutj

Jordbruksminister: Ihor Sjvajka

Ekologiminister: Andrij Mochnyk

Riksåklagare: Oleh Magnitsky

Mediernas folkbildande uppgift

Nu i den av medierna upparbetade rysskritikens tid borde de berätta för oss om styrkeförhållandena. Det är särskilt viktigt när Finlands nye statsminister Alexander Stubb tycker att vårt kära grannland för flera år sedan borde ha gått med i den västliga militäralliansen. Han bryter därmed med den kloka Paasikivivi-Kekkonenlinjen. Hans svenska åsiktsfränder vädrar också morgonluft.

Östersjön är ju redan nästan ett Natos innanhav. Av dess 28 medlemmar finns Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland och Danmark vid Östersjön. Svarta havet trodde jag var någorlunda ryskt. Men dess stränder domineras snarare av Nato genom Turkiet, Bulgarien, Rumänien och det ännu inte anslutna Ukraina.

Det påstås att Ryssland trots upprustning har bara sju procent av Natos militära förmåga.

Alla dessa sanktioner

Under flera månader har det haglat sanktioner eller hot om dem. De riktas dock inte mot Israel eller ukrainska högerextrema. Det är förstås vår nygamla fiende Ryssland som ska näpsas igen.

I går förklarade EU – för vilken gång i ordningen? - att nu skulle nya sanktioner inledas mot Ryssland. Är Bryssel en satellit till Washington?

BENGT GIRLS HOSTEL

Lägg till bild

 Bilden visar det senaste av de många hundra projekt som Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) finansierat bland de fattigaste av de fattiga i Indien. Dess namn "Bengt Girls Hostel" syftar på Bengt Citron. Han var under många år mycket aktiv i Tuff och skötte länge med ständiga uppdateringar Tuffs dåvarande hemsida, nu med adressen www.tuff.nu

I vintras gick Bengt till sina fäder. Hans många vänner hedrade då hans minne genom att till Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2, sätta in pengar. Det resulterade i en samlingssal (se bild) för flickor i en av de sju skolor som Tuff finansierat i Dharampur. Det är ett mycket fattigt område i den indiska delstaten Gujerat, bebott av tribals, dvs stambefolkningen långt ner på den indiska rangskalan.  

Där har under många år TUFFs indiska partners med Bhikhu och Kokila Vyas i spetsen under 25 år gjort ett fantastiskt jobb, inte minst med pengar från TUFF.  

Förutom att i vintras stödja de indiska projekten med 240 000 kr har Tuff i år skickat 10 000 kr till ett skolbygge för indianer i Bolivia, 5000 kr till fattiga gamla ovh krigsdrabbade i Belgrad. Vi stöder också barnbibliotek i Irak och krigsdrabbade i Afghanistan. I våras blev ett skolbygge bland Kongos fattiga byar färdigt. Det ger undervisning till över 150 barn och möjliggjordes av 100 000 kr från TUFF.

Så kom ihåg Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Varenda krona går oavkortat därifrån till ändamålet, eftersom alla i Tuff och Radio Tuff (www.tyresoradion.se) jobbar oavlönat.

Putin - västliga mediers store skurk

DÅ KÄNDE JAG VÄMJELSE

För ett drygt år sedan noterade jag på denna blogg och i Radio Tuff ”med vämjelse”, hur Putin eldade massorna med nationalistiskt skryt om "storheten i vår nation" och liknande floskler. Han var kanske inte mera nationalistisk än västliga segrare i andra världskriget, som också stolt talade om andra världskriget. Eftersom detta krig medförde uppåt 50 miljoner människors död, bland andra 15-20 eller ännu flera miljoners ryssars död tyckte jag det var lite löjligt med skrytsamma segrarfraser.

NU KÄNNER JAG LEDA

Det senaste halvåret har vi praktiskt taget varje dag i våra medier hört kritik av Putin och Ryssland. På denna ensidighet har jag reagerat några gånger och bland annat fått höra att jag är en föraktlig ”pro-Putinist”.

Det började när jag påpekade att liknande lagar om homosexualitet som i Ryssland också fanns till exempel i några amerikanska delstater. Som sexliberal sedan 60-talet kändes det då konstigt att nästan framställas som en homofob. Det påstods att jag ”förringade” de ryska fördomarna. Nej, jag förstorade dem genom addera dessa fördomar.

Jag påstods också förringa det ryska folkrättsbrottet att annektera Krim, när jag hade mage att påminna om andra folkrättsbrott. Det var två människor som dödades, när Krimbornas majoritet valde att tillhöra Ryssland. Antalet dödade efter amerikaners och britters aggression i Irak 2003 måste däremot räknas i sexsiffriga tal. Detta folkrättsbrott mot FN-stadgan och mot miljoner människors protester i många städer begicks också med den lögnaktiga motiveringen att Irak hade massförstörelsevapen och att al Qaida härjade där.

SÅ TYST DET ÄR OM SYRIEN

Nu har dock det hårt drabbade Irak fått något som verkar ännu värre än al Qaida. Sunnimuslimska fanatikerna i ISIS (nu IS) har erövrat mellersta Irak, där de förefaller utöva ett verkligt terrorvälde. Kristna irakier förföljs liksom shiamuslimer. De senaste dagarna har ISIS sprängt två helgedomar sönder och samman, den ena över 2000 år gammal, alltså en verklig kulturklenod.

Det har varit märkligt tyst om Syrien under lång tid i våra medier. Kan det bero på att den tidigare av dem så omhuldade oppositionen mot Assadregimen kanske inte längre känns riktigt trendig att stödja. Inte minst ISIS är ju aktiv där. Tidigare har vi förlöjligat Assad, när han kallat sina motståndare för ”terrorister”, men nog verkar ISIS vara just det.

Syrien nämns dock i de senaste två dagarnas förstanyhet: Den är att Norge nu har högsta polisiär beredskap. Det påstås att terrorister från Syrien planerar något otäckt. Typiskt nog nämner man inte vilken sida dessa tillhör i det eländiga syriska inbördeskriget.

DET KRASCHADE MALAYSIAPLANET

Jag är en ängslig gubbe, tycker inte om att mina nära och kära anhöriga är ute och flyger. Flygplan kan störta. För en dryg vecka sedan omkom nära 300 personer när ett plan kraschade i östra Ukraina.

Ibland blir passagerarplan nedskjutna av misstag. Det hände 1988 när amerikanerna sköt ned ett iranskt plan i tron att det var ett stridsflygplan. Nästan 300 civila människor omkom. Och på tal om Ukraina sköts ett ryskt passagerarplan av misstag ner 2001 av just ukrainskt luftvärn.

En del medier kan inte vänta på expertutredningen om varför Malaysiaplanet störtade. Härom dagen kunde TV4:s Nyheter inte vänta på resultatet av denna undersökning utan basunerade ut att det skjutits ner av proryska separatister. Detta har också varit den allmänna åsikten i de flesta västliga medier.

Otroligt korkat har det rentav antytts att den eventuella nedskjutningen skulle ha varit avsiktlig. Vi ges intrycket att onda människor stödda av den onde Putin skall ha utfört illdådet. Om det nu var fråga om en nedskjutning, så var det alldeles klart ett misstag, antingen utfört av den ukrainska krigsmakten eller de proryska separatisterna.

PUTINS DOTTER SKULDBELÄGGS!

Det har gått så långt att till och med Putins dotter Maria har råkat illa ut. Hon bor i Holland och majoriteten av passagerarna i det förolyckade planet var från detta land. Där har upprördheten över katastrofen alltså varit stor. Som syndabock har medierna utmålat Putin och ilskna krav på att hans dotter ska ”deporteras” ur landet har faktiskt framförts.

Detta är en ovanligt otrevlig tillämpning av den vidriga kollektivskulden.

KRIGET BÄR SKULDEN?

Faktum är att olycksplanet kraschade i ett krigsområde, östra Ukraina. Där har den ukrainska armén sedan någon månad varit på frammarsch och erövrat flera tillhåll för de så kallade separatisterna. Hur många civila rysktalande som dödats har det inte lämnats några oberoende rapporter om, men redan för två veckor sedan kom det obekräftade uppgifter om över 400 dödsoffer.

Däremot kom nu från FN::s flyktingorgan besked om att en kvarts miljon civila människor hade flytt från krigsområdet. Det sägs att siffran är i klar underkant och att de flesta tagit sin tillflykt till Ryssland. Märkligt lite om detta har skildrats av våra medier.

Om det nu var så - jag säger alltså tills vidare ”om” - att planet sköts ner, så var det av soldater i ett pågående krig. Sådana bruka vara skjutglada och har lätt att hitta avtryckaren. Då uppstår det ofta ”collateral damage” som det förskönande kallas på supermaktsspråket, när helt oskyldiga människor blir dödade i krig.

PS:

Det där skrev jag i går, lördag den 26 juli. Även den ironiska rubriken ”Putin – västliga mediers store skurk” sattes i går. I dag får den en rejäl bekräftelse, när tio chefredaktörer i ledande europeiska tidningar, bland andra Dagens Nyheter, har ett upprop som för tankarna till kalla krigets ensidiga propaganda.

Bland annat kritiseras Putin för att ha ”öppnat en ormgrop”. Motiveringen lyder:

”Äventyrare och chauvinister som är lystna på erövring och blod beger sig från Ryssland till Ukraina. Att utrusta dessa banditer med förstklassig krigsmateriel är en förbrytelse”.

Undrar varför det däremot är så tyst om den andra sidans soldater. För flera månader sedan fanns i radions Studio Ett en intervju med en svensk, som förväntansfullt berättade att han skulle ansluta sig till Högra sektorn i Kiev. De var hans åsiktsfränder, eftersom han själv tillhörde Svenskarnas parti.

Högra sektorn var mycket aktiv under maidandemonstrationerna i vintras Den är om möjligt ännu mera högerextrem än partiet Svoboda, som fanns i den regering som bildades i Kiev efter att den folkvalde presidenten Viktor Janukovytj i februari jagades iväg. I förrgår sprack dock den ukrainska regeringen och premiärministern avgick.

"Retoriska skamgrepp" m m

ISRAEL OCH PALESTINA ”MINERAD MARK”

På DN.Debatt i dag (25/7) finns en läsvärd artikel, skriven av Advokatsamfundets sekreterare Anne Ramberg. Den har rubriken ”Skydd av palestinierna – en plikt vid skapandet av Israel”. Hon påminner alltså om att Israel en gång skapades efter ett FN-beslut. Det grundades på att icke-judars rättigheter i området också skulle garanteras.

Hon åberopar FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och skriver:

”Dessvärre måste konstateras att Israels agerande inte är förenligt med internationell rätt. Upprepade och allvarliga brott mot mänskliga rättigheter förekommer dagligen”.

Jo, hon är medveten att hon därmed bestiger minerad mark:

”En iakttagelse är att kritiska synpunkter på den israeliska regeringens agerande medför att kritikern blir uthängd som antisemit. Och det vill ingen. Detta retoriska skamgrepp är oacceptabelt.”

EFFEKTER PÅ UNGA PALESTINIER?

Anne Ramberg oroas av hur unga palestinier påverkas. Hon skriver:

”Kosekvenserna av den diskriminering och de övergrepp som under lång tid har fått fortgå är svåra att överblicka. Risken torde vara stor att de unga palestinier som har sett sina föräldrar, syskon och barn skjutas till döds, som fått sina hem skövlade och som systematiskt har diskriminerats endast kan känna hopplöshet och – sannolikt – hat. Ur denna hopplöshet springer ingen långsiktig fred”

VÄRLDSSAMFUNDETS ANSVAR. FREDLIGA MEDEL.

Ramberg tycker att västerlandets ”relativa tystnad” är besvärande. Genom att Israel tillkom efter ett beslut av FN anser hon, att världssamfundet har ett särskilt ansvar för att garantera ”inte bara staten Israel skydd utan också det palestinska folket”.

Hon framhåller att ”kampen för upprätthållandet av mänskliga rättigheter måste föras av alla med brukandet av alla de fredliga vapen som ståt till buds.”

Enligt henne är dessa vapen ”ord och sakargument” (fetstilat här).

Hela Anne Rambergs artikel kan läsas om du klickar på

http://www.dn.se/debatt/skydd-av-palestinierna-en-plikt-vid-skapandet-av-israel/

Israelisk historiker om Palestinakonflikten

I DN (20/7 2014) skriver den israeliske historikern Yuval Noah Harari om den globala ordningen, som inte riktigt gäller i det forna Palestina. Han kallar det en anomali att miljoner människor bor i Judéen, Samarien och Gaza utan att tillhöra någon stat.

ÄNNU ”FLYKTINGAR”

En annan konstigt förhållande finner han i att de fem miljoner palestinierna som bland annat finns i Libanon, Syrien och Jordanien ännu har flyktingstatus, trots att det är 66 år sedan ca 700 000 av dem kördes iväg av israelerna, det som palestinierna ännu betecknar som ”nakba”, katastrofen. Efter andra världskriget tvingades många andra folk att fly, t ex många judar från arabländerna, men de har rotat sig på sina nya boplatser.

Harari nämner som exempel den största etniska rensningen i Europas historia: Tolv miljoner tyskar, mestadels kvinnor och barn, fördrevs kring krigsslutet 1945 från östra Europa, där deras förfäder hade bott i sekler.

(En svensk journalist, lika okunnig som osaklig, skrev 2010 att jag hade påstått att bara två miljoner fördrevs. Jag hade sagt att uppåt två miljoner dog/dödades på kuppen, men att lögnaktigt minska tyskars lidanden är kosher bland etnocentriker och selektiva ”antirasister” i självaste tidningen Expo.)

JÄMFÖRELSE MED TYSKLAND

För att åskådliggöra palestiniernas situation skriver han:

”Anta att Tyskland hade slagit fast flyktingstatusen för de 12 miljoner tyskar som tvångsförflyttades från Östeuropa i mitten av 1940-talet. Hur skulle europeisk politik se ut om Berlins och Münchens utkanter i dag befolkades av 30 miljoner tyskar som levde i plåtskjul och lerhyddor och led av fattigdom och hopplöshet, och drömde om den dag de kunde återvända till sina mor- och farmödrars hus i Königsberg (Kaliningrad), Breslau (Wroclaw), Danzig (Gdansk) eller Karlsbad (Karlovy Vary)?

ENKEL LÖSNING?

Harari menar att konflikten om Palestina är ”skenbart enkel” att lösa:

”Israels grannar bör erkänna dess existens; den israeliska ockupationen bör upphöra, och de palestinska flyktingarna bör tillåtas rota sig”

Hoppas att den israeliska historikern har rätt. I dag verkar lösningen inte alls enkel. Uppåt 800 Gazabor har på några veckor dödats, de flesta civila. På Västbanken, som nu tycks koka av ilska, har fem palestinier i dag dödats.

Israelisk fredsveteran om Gazakrigen

”CHURCHILL VAR EN SKURK”

I det konfliktdrabbade Mellanöstern är Israel den militärt klart starkaste staten, försedd rentav med kärnvapen. En hårdför högerregering styr men måste ta hänsyn till krafter ännu mera till höger, till exempel bland de allt flera bosättarna.

Israelisk fredsrörelse lär ha förlorat i styrka och medlemmar under de senaste åren. Ännu är dock nestorn bland fredsaktivisterna, den 90-årige Uri Avnery, glädjande nog verksam. För några dagar sedan skrev han en lång artikel i tidningen Haaretz. Dess början är chockerande, för han skriver:

”Churchill var en skurk”.

Först tror man att Avnery avser den medelålders Churchills rasistiska uttalanden om indier och andra av britterna koloniserade eller hans lovordande av att britterna med gasbomber från sitt flyg dödade vad han kallade för ”primitiva stammar” i 20-talets Irak.

Nej, det var Churchill under andra världskriget som kritiseras, alltså under den tid han blev västliga mediers mest beundrade statsman.

LONDONBORNA ”GISSLAN”, ”MÄNSKLIGA SKÖLDAR”?

Avnery skriver att Churchill satt tryggt i sin bunker och höll tjusiga tal, medan vanliga människor blev offer för tyska bomber och raketer. Han skriver rentav att de användes som gisslan och mänskliga sköldar. Han skriver: ”När tyska ledare gjorde ett generöst fredsförslag avvisade han detta av galna ideologiska skäl.”

Det här ett ironiskt grepp eller en vild jämförelse med den nuvarande situationen i Gaza. Avnery talar om Churchill men tänker på Hamas, som trots allt flera dödade palestinska civila hårdnackat fortsätter att skjuta sina raketer. Så här sammanfattar han sin jämförelse:

”De primitiva Londonborna, vilkas hat mot tyskarna förmörkade deras logik, följde den fege Churchills instruktioner. Deras beundran för honom växte för varje dag och i slutet av kriget hade han nästan blivit en gud”.

TERRORBOMBNINGARNAS EFFEKT I TYSKLAND

Avnery försöker visa att civilbefolkningens svåra lidanden inte alltid leder till att de avskaffar sina ledare. Om de allierade bombningarna av Tyskland under andra världskriget skriver han:

”De brittiska och amerikanska flygvapnen bombade tyska städer och förstörde dem grundligt. Sten lämnades inte på sten, ståtliga palats jämnades med marken, kulturskatter utplånades. Oskyldiga civila sprängdes i småbitar, brändes till döds eller bara försvann. Dresden, en av Europas vackraste städer, förstördes totalt på några timmar i en eldstorm.”

Det officiella skälet för detta var att förstöra den tyska krigsindustrin, men detta mål uppnåddes inte, menar Avnery. Det verkliga målet var att terrorisera den tyska civilbefolkningen och få dem att avlägsna sina ledare och kapitulera. Detta misslyckades. Miljoner ton bomber hjälpte inte utan det bara stärkte moralen och människornas lojalitet mot ledningen.

LÖSNINGEN?

Avnery diskuterar sedan olika konflikter med palestinierna de senaste två decennierna. Han frågar vad slutet kommer att bli och svarar med följande ord:

”Det kommer inte att bli något slut, bara rond efter rond, såvida inte en politisk lösning uppnås. Det innebär ett stopp för raketer och bomber, ett slut på den israeliska blockaden, att tillåta människorna i Gaza att leva ett normalt liv, främja en palestinsk enhet under en gemensam regering och att föra seriösa fredsförhandlingar. MAKE PEACE ! ”

---------------------------------------------

Hela Uri Avnerys artikel finns på https://www.transcend.org/tms/2014/07/who-is-winning/

SEGRARNA SKRIVER HISTORIEN

RADIO TUFF HAR HÖRTS I 29 ÅR.

Tyresö ulands- och Fredsförenings Radio Tuff har nu i augusti hörts på 91,4 Mhz varenda vecka i 29 år, de senaste åren också på www.tyresoradion.se Nu tar Tyresöradion sommarlov, så Radio Tuff nr 1367 hörs i hela sex veckor fram till den 3 augusti, då ett nytt tufft program kommer.

Annars har ett nytt program sänts varje vecka sedan1985, de senaste åren varannan vecka. Intressant att veta om någon annan frivillig radio gjorts så länge. Med rätta kallar sig Radio Tuff för den ”tuffa oberoende radion”. Det kan alltså vara en förmån att inte vara avlönad: Man behöver i den skenade marknadsekonomin inte ta hänsyn till pengar, som styr det mesta, också ibland åsikterna och modet att avvika från mittfårans ängsliga trendriktighet.

FINLÄNDSKA KVINNOÖDEN: KARELSKA FLYKTINGAR

Bland de 25 program som hörs sex sommarveckor på Radio Tyresö finns också några ”sommarpratarprogram”. Det är bland andra Kjell och Eila Andersson, som gör var sin halvtimme. De är folkkära profiler i Tyresö Centrum efter att i åratal skött butiken Body Shop och genom sin sociala begåvning också uppmuntra en massa människor.

Eila berättar om fyra fascinerande kvinnor i sin finländska hembygd. Det är hennes gammelmormor men också en kvinna från det av Sovjet erövrade Karelen med staden Viborg som huvudpunkt. Det var över 300 000 karelare som fick ge sig av från sin hembygd, när området vid andra världskrigets slut övertogs av de segrande ryssarna.

Eftersom finländarna är den största invandrargruppen har jag på radion intervjuat hundratals. I Borgå intervjuade jag den gamle Pentti Sipiläinen som spelade fiol. När han spelade Karjalan Kunnailla, en av mina favoritlåtar, rann tårar utför hans fårade ansikte. Han var själv en av de många som tvingades lämna sitt älskade Karelen.

En annan karelare träffade jag i ett annat utland. När jag intervjuade honom berättade han att han plötsligt hade fått diabetes. När han gick till läkare frågade doktorn om han möjligen hade upplevt något traumatiskt på sistone. Dä berättade han att han hade besökt sin ungdoms Karelen. Men det fanns inget kvar av hemmet, bara den rostiga ugnen till saunan.

OM FINSKA INBÖRDESKRIGET: ”HEMLIGHETSMAKERI OCH SMUSSEL”

En annan gammal finländska, som Elila berättar om, hade varit med i det finska inbördeskriget 1918. Hon var på den ”röda” förlorande sidan. Som tonåring hade hon med knapp nöd överlevt de eländiga förhållandena i ett av de fångläger där de ”röda” burades in. Två av hennes bröder dog där.

Detta erinrar mig om en lärare i Täby som jag intervjuade för Tyresöradion. Hon berättade att hennes mamma som tonåring med nöd och näppe hade överlevt ett otäckt fångläger för ”rödgardister”. Hade fått salt sill utan något att dricka, minns jag att hon berättade.

1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.

Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel".
Som en förklaring till att den vita sidan begick flera våldsdåd än den röda nämner Ylikangas, att den segrade och därmed tog långt flera fångar än den röda.

Radio Tuff, som nu hörts varje vecka i 29 år, är Tyresö Ulands- och Fredsförenings radio. Den görs helt frivilligt utan ett öre i arvoden. En sådan radio har sitt existensberättigande om den också kan ge motbilder till de stora mediernas ängsligt trendiga skildringar av krigen och dess följder. Det är i segrarnas tross de lockande köttgrytorna finns.

Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare. 

------------------------------------------------------------

PS: Eila Anderssons halvtimme hörs liksom Radio Tuff på www.tyresoradion.se eller lokalt på 91,4 MHz 

BILDT - SJÄLVSÄKER, ENSIDIG, ODIPLOMATISK

Fyra möjligheter till flygkatastrofen

Det malaysiska flygplanet som störtade har det senaste dygnet i mediebevakningen till och med överträffat det idoga och nu upptrappade dödandet i Gaza. 297 stackars människor dödades i kraschen. Det är ungefär lika många som hittills dödats i Gaza.

Om den otäcka flygkatastrofen har det redan vimlat av spekulationer, många grundade på förutfattade meningar. De mera sansade sparar med sina gissningar och anger fyra möjligheter:

° Planet har drabbats av en olycka. Man påminner om det plan från Malaysia Airlines som

mystiskt försvann i mars.

° Det har utsatts för ett terrordåd, inte helt ovanligt i dagens värld.

° Det har skjutits ner av proryska separatister, försedda med ryska missiler.

° Ukrainsk militär har skjutit ner planet.

Carl Bildts kaxiga utspel

Det senaste dygnet har vår utrikesminister Carl Bildt varit ständigt i farten på radio och TV och i upprörda ordalag uttalat sig om den ännu inte klarlagda flygkraschen. Han tror sig veta vad som hänt.

Det är inte några diplomatiska fraser han vräker ur sig. Han talar gång på gång om att flygtragedin var ett dåd av ”gangstrar” och ”terrorister”. Han gör ingen hemlighet av att han menar de proryska separatisterna och indirekt Ryssland, som påstås ha stött dem även militärt.

Carl Bildt verkar återgå till sina yngre dagar, då han grundade sin karriär på att godtroget utnyttja alla de larmrapporter om ryska ubåtar i svenska vatten som medierna vimlade av varje sommarvecka. Senare men mycket mindre uppmärksammat har det i efterhand avslöjats att det var svensk ubåtsnoja eller ”periskopsjuka”, som den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch kallade den svenska russofobin.

Vår utrikesminister i det åtminstone formellt neutrala Sverige har knappast varit opartisk under Ukrainakrisen det senaste halvåret. Under maidanrevolten i Kiev åkte han nästan i skytteltrafik till Ukraina och stödde dem som då demonstrerade. Han gladde sig åt att deras utomparlamentariska metoder drev iväg den folkvalde presidenten. Att grupper som Svoboda och Högra sektorn, som i jämförelse gör våra Sverigedemokrater till mainstream, spelade – eller spelar? -- en betydande roll i Kiev, har aldrig bekymrat Bildt.

”Collateral damage”, förskönande omskrivning.

Västmakterna, som mer än några andra använt flygbombningar som sitt påstådda ”försvar”, har alltsedan andra världskriget dödat många miljoner civila lite varstans i världen. Det kallas omänskligt nog för collateral damage, alltså indirekt eller oavsedd skada.

Detta är förstås en fräck eufemism, alltså en förskönande omskrivning av att oskyldiga människor massdödas. Kanske var den tragiska flygkatastrofen just ett sådant oavsiktligt dåd, en indirekt följd av de strider som råder i östra Ukraina.

De flesta tycks vara övertygade att det malaysiska planet sköts ned. Vare sig det var de ukrainska eller de separatistiska militärerna som avlossade missilen så hade de ingen koll på vad det var för ett slags plan. Båda parter kan förebrås, eftersom de krigar och då blir alltid oskyldiga människor offer.

Det finns några exempel på att passagerarplan av misstag har skjutits ned. Ett inträffade 1988 ovanför Persiska viken. Då uppfattade den amerikanska robotkryssaren USS Vincennes ett stort plan som de trodde var ett stridsflygplan. Det sköts ner men det var ett civilt iranskt passagerarplan. 290 personer dödades.

Collateral damage?

Den gången var det amerikaner som var gärningsmännen. Kan inte minnas att Carl Bildt om dessa använde ord som gangstrar eller terrorister.

Åke Sandin 18/7 2014

Också "häxor" fanns enligt de godtrogna

Sveriges radios sommarpratare har sedan länge varit tradition. Ofta berättar de pratande om hur duktiga de är och spelar sina låtar, som fjäskande nog nästan alltid är på supermaktsspråket.

Den napalmbrända lilla vietnamesiskan

Ibland hörs också något intressant, Jesper Wikström är fotograf men också bokförläggare. På radion nämnde han boken ” FRED! 100 röster om våld och krig”, som han utgav tillsammans med Saam Kapadia.

Bland de 100 som uttalar sig i denna fredsbok finns Kim Pugh. Få vet vem hon är men nästan alla minns bilden av den gråtande nioåriga vietnamesiskan som 1972 springer gråtande, svårt bränd av napalm i rygg och på ena armen.

Hon räddades till sjukhus av den för fotot sedan Pulitzerbelönade fotografen Nick Ut. Först trodde man inte att det gick att rädda hennes liv men efter 14 månader på sjukhus och hela 17 operationer lyckades läkarna. I dag bor hon i Kanada.

Inte alla de barn i Gaza som i dagarna drabbas av bomber har haft samma tur.

Då vi trodde på djävlar och ”häxor”

Ett annat sommarpratarprogram jag lyssnade på med intresse var Therése Söderlinds. Hon växte upp vid Ångermanlands Höga kust, var biståndsarbetare i bland annat Vietnam, innan hon 2010 debuterade som författare med romanen ”Norrlands svårmod”.

Hon berättade om sin mor, som var ett så kallat ”krigsbarn”, ett av de många finländska barn som fick en fristad hos svenska familjer under kriget. Själv hade jag under ett par år på 1940-talet en ”lillebror”, Helge från Kemi. Flera av dessa barn stannade sedan i Sverige och Therése Söderlind undrar hur denna skilsmässa kändes för de finska mödrarna.

Hennes andra bok kom 2013 och hade titeln ”Vägen mot Bålberget”. Den handlar alltså den gamla onda tid då vi anklagade kvinnor att vara i Djävulens våld. Det påminner mig om en krönika jag skrev för tidskriften PAX påsken 1985. Den hade rubriken ”Alla brända, korsfästa, våldtagna....” och börjar så här:

PAX nr 5 / 1985:

”På skärtorsdagen ringer de på, dessa underbara småflickor – om man nu kan skriva så i den nymoralistiska snaskighetens tid. De är häftigt målade och utklädda till häxor. Jag ger dem slantar och känner mig fryntlig.

Olof Fahlén har skrivit en bok om hur 'häxor' behandlades i den 'gamla goda tidens' Ångermanland. Bara i en enda socken, Torsåker, avrättades 1675 sextiofem 'häxor', såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten.

De dömdes i den korsfästes namn, men det var inte kors utan stupstockar och bål som blev deras öde. 'Offer för tidens tro', står det på ett monument, som restes under en mindre trosviss epok.

Kampen mellan det onda och det göda fördes av de självgoda så nitiskt, att en särskild juridisk enhet fick tillskapas för att stadfästa alla dödsdomar. Den hette Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen och hade genom masspsykosen mängder av vittnesmål att tillgå.

Många barn fick för en gångs skull de vuxna att andlöst lyssna. Det var när de berättade, att de förts till Blåkulla och sett utslitna bondkvinnor knulla med självaste Satan. Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen bestod av professorer, biskopar och andra höga ämbetsmän. Den var alltså om möjligt ännu mera oförvitlig än senare ubåtskommissioner”.

Då folktro, nu annan trosvisshet.

Ubåtskommissionerna ja, åtminstone de första fastslog att de ständigt otäcka ryska ubåtarna regelbundet hade kränkt svenska vatten. En ung Carl Bildt grundlade sin karriär på denna rysskräck.

På 1600-talet var prästerna de som undervisade folket om vad som hände. I dag har vi medierna som ibland alltför ensidigt skildrar vår samtid och förleder oss att tro på myter. Under många somrar var varje vecka mediernas främsta nyhet att vi hade sovjetiska intrång i svenska vatten.

Nästan allt i Östersjön kunde då med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar, pruttande fiskar eller gamla svenska båtar.

Vi som källkritiskt granskade alla dessa larm fick veta att vi var skumma moskvalakejer. Vi hade dock hjälp av utländska ubåtsexperter. Mest ironisk av alla var kanske den norske amiralen Ola Thomesen, som ansåg att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv och påpekade:

”Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”

Vi ubåtsdissidenter fick sent omsider rätt men genom hysterin i medierna tror ännu en massa hjärntvättade människor på Sovjets ständiga intrång. En pionjär bland oss var Ingemar Myhrberg med sin bok ”Ubåtsvalsen” redan 1985. Som exempel på tro utan vetande erinrade han om forna tider och skrev bland annat:

”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på medierna och militären och deras om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen.”

Farligt att ibland avslöja myter

Det finns andra ännu mera omfattande myter, som våra medier slår vakt om. Gamla krig skildras nästan alltid som en kamp mellan onda och goda. Om man med hjälp av etablerade historiker råkar nämna att de ”onda” ibland anklagas felaktigt för ruskiga grymheter rycker våra nutida inkvisitorer ut.

De som avslöjar myter blir då äckliga kättare, som smutskastas för att försvara djävulens anhang.

Krönikan från 1985 (se ovan) avslutade jag så här:

”Det är offren och förlorarna vi måste dra fram i ljuset, alla korsfästa, brända, våldtagna, svältande, torterade, slaktade... Men se upp för de självgoda: Segrarna, befriarna och djävulsutdrivarna!”

VON SPONECK OM IRAKS LIDANDEN

För några veckor sedan var Irak i blickpunkten igen. Det extrema sunnimuslimsksa ISIS hade ockuperat stora delar av mellersta Irak och för tre veckor sedan undrade jag I RADIO TUFF (www.tyresoradion.se ) om en tredelning av Irak hotade. Från norr till söder: Kurdistan, ”Sunnistan” och ”Shiastan.

Fredsforskaren Jan Öberg i Lund publicerar nu en artikel av Hans von Sponeck. Dennes bakgrund är intressant. Hans pappa med namnet Hans Graf von Sponeck var tysk general under andra världskriget men avrättades av nazistregimen 1944 för att inte ha åtlydd en order från Hitler.

AVGICK I PROTEST MOT SANKTIONERNA.

Sonen von Sponeck har varit nära medarbetare till FN:s generalsekreterare Kofi Annan. 1998 efterträdde han irländaren Dennis Halliday som FN:s humanitära koordinator för det så kallade olja-mot-mat-programmet. Halliday avgick i protest mot de västliga sanktionerna mot Irak, vilka han rentav kallade för folkmord.

Hans efterträdare von Sponeck stod själv ut som FN:s utsände i Irak bara i två år. Också han avgick i protest mot de hårda sanktionerna som inte minst drastiskt ökade på barnadödligheten bland irakierna.

Nu sammanfattar von Sponeck sanktionerna mot Irak genom att bland annat påminna om att barnadödligheten i landet var på en nivå där 132 av 1000 barn dog före 5 års ålder. Han betecknar den angloamerikanska aggressionen 2003 och den påföljande åttaåriga ockupationen som illegal. Påpekar att de västliga ockupationsmakterna begick brott mot både Haag- och Genèvekonventionerna.

DE INHUMANA RESULTATEN AV KRIGET

Von Sponecks resultatvärdering av krig och ockupation, det som har lett fram till det nuvarande prekära tillståndet i Irak är en sorglig läsning:

Nu 2014 lever 23 procent av Iraks befolkning på 33 miljoner i djup fattigdom, detta i ett land som han betecknar som enormt rikt på olja. 600 000 barn lever på gatan. 14 procent av barnen är föräldralösa. Bara tre länder i världen har värre korruption än Irak. Missbruk av narkotika som före 2003 inte var något problem, är nu ett tilltagande hot.

Dessutom finns svåra hälsoproblem på grund av ockupationsmakternas krigföring med utarmat uran och fosforbomber.

Von Sponecks en smula desperata slutfråga verkar befogad:

”Hur mycket kan ett folk egentligen stå ut med?”

PENGAR STYR KRIGEN OCH RENTAV IDROTTEN

På 30-talet skrev britten Christopher Isherwood boken ”Farväl till Berlin”. Han hade bott i den tyska huvudstaden i början av decenniet och skildrade denna ödesdigra tid med ekonomisk kris, som gynnade nazisterna. Men han skildrade också det hektiska nöjeslivet åren innan Hitler 1933 tog makten.

Hans bok låg sedan till grund för musikalen Cabaret. Många minns ännu den kända sången ”Money makes the world go around”, som Liza Minelli sjöng så briljant.

UPPRUSTNING TROTS KALLA KRIGETS SLUT

Många av oss hoppades att det äntligen skulle bli färre krig och till och med nedrustning, när Berlinmuren revs och det kalla kriget mellan öst och väst tog slut. Sovjetunionen förvandlades till det någorlunda demokratiska Ryssland. Warszawapakten upplöstes, de baltiska länderna blev självständiga igen. Ukraina och Vitryssland lösgjordes från Ryssland och blev nya stater.

Men i väst fortsatte upprustningen. Det mäktiga MIMAC, Military-Industrial-Media-Academic- Complex var alltför inflytelserikt för att låta militärbiljonerna användas till människornas bästa. De uppfann nya hot, som deras kompisar i medierna och det civila etablissemanget lyckligt trumpetade ut. Nu fick det muslimska hotet duga som ersättare för den gamla rysskräcken, som för all del har återupplivats det senaste året trots de 28 Natostaterna, många av dem i närheten av Ryssland, ett land som bara har en bråkdel (ca 7 procent) av Natos militära styrka.

Hökarna fick god hjälp av de fanatiska islamister, de flesta från det annars USA-vänliga Saudiarabien, som den 11 september 2001 mördade omkring 3000 oskyldiga amerikaner i New York och Washington. Nu gnuggade vapenfabrikanter och militaristiska hökar händerna och president Bush inledde ”kriget mot terrorismen”, bland annat genom att invadera Irak och Afghanistan. Detta krig har terroriserat miljoner människor med mångdubbla dödstal jämfört med 11 september.

Miljontals oskyldiga människor har med sina liv betalat priset. I tryggt avstånd från massmördandet har vapenfabrikanter blivit ännu rikare, andra har främjat sina karriärer.

EN NOBELPRISTAGARE OM KRIGETS PROFITÖRER:

I första världskriget blev ungraren Albet Szent-Györgyi sårad. Sedan flydde han till USA undan nazism och stalinism. 1937 fick han nobelpriset i medicin. Under vietnamkriget skrev han1970 boken med den betecknande titeln ”The Crazy Ape”. Där berättade han:

”När jag fick nobelpriset, den enda klumpsumma pengar jag någonsin sett, måste jag göra något med det. Jag visste att andra världskriget var på gång och var rädd att om jag hade aktier som steg vid krig, skulle jag önska krig. Alltså bad jag min mäklare att köpa aktier som gick ner vid krig. Det gjorde han. Jag förlorade mina pengar men räddade min själ.”

”Vårt militär-industriella komplex, som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att några människor är beroende av det för sin utkomst.”

FRÅN WIMBLEDON TILL TYRESÖ

Även idrott styrs av pengar. Som fattigpensionär erkänner jag blir lite avundsjuk på duktiga idrottare. Tittade i TV på tennisfinalen i Wimbledon mellan serben Djokovic och schweizaren Federer, otroligt duktiga bollkonstnärer. Segraren fick 19 miljoner kr, förloraren ”bara” 9 miljoner.

När jag som fotbollsnörd kollar VM i fotboll på TV försöker jag glömma att deltagarna är stenrika mångmiljonärer. I dag hörde jag att övergångssumman för den i konkret mening bitske uruguayaren Luiz Suarés var på 900 miljoner. Hoppas jag hörde fel.

Här i Tyresö har vi ju kunnat njuta av damfotboll på högsta elitnivå. För tre år sedan intervjuade jag för www.tyresoradion.se Jennifer Egelryd. Hon är en söt och duktig tjej, fostrad i Tyresö FF. Bland annat frågade jag henne vilka andra Tyresötjejer ån hon som fanns i laget. ”I dag är jag nog den enda”, svarade hon.

Ett halvår senare satt hon på bänken. Då hade Tyresö för dyra pengar köpt in nya elitspelare från olika svenska lag och andra länder. Det var bland andra världens bästa, brasilianskan Marta.

Det var tack vare köp av spelare som Tyresö blev ett internationellt topplag och till och med gick till final i Champions Leage. Men då var pengarna och det roliga slut. Tyresö FF gick i konkurs och tvangs snöpligt att lämna damallsvenskan.

MIN EGEN ”IDOTTSKARRIÄR”

Härom året besökte jag min gamla hembygd vid Höga kusten och passade på att göra några intervjuer för www.tyresoradion.se . Bland andra frågade jag ut Jan Wallin. Det blev ett möte mellan två stolta idrottsfarsor, han pappa till skidskyttedrottningen Magdalena Forsberg, jag i alla fall pappa till den tjej som dominerade svensk damtennis för tre decennier sedan.

Vi kom in på vårt fotbollsspelande på 1950-talet för Salsåker-Ullångers IF. Vi tyckte både att det var generöst att vi fick gratis resor till bortamatcherna och faktiskt också en sockerdricka i halvtidspausen.

Under mina ca 7000 radiointervjuer har jag haft förmånen att fråga ut många alltid trevliga elitidrottare. När de ibland dock har blivit lite för kaxiga drämmer jag till med:

”Vet du om att jag blev utsedd till Rågsveds IFs bäste fotbollsspelare på 50-talet?”

Då tittar de misstroget på den gamle intervjuaren och en och annan näsvis typ frågar:

”I vilken division spelade Rågsved då?”

Då byter jag raskt samtalsämne.

PS: Citerade Szent-Györgyi ovan. Några andra citat ur hans bok ”The Crazy Ape”:

”Vad vi verkligen behöver är en försvarsmakt mot den försvarsmakt, som använder en del av våra skattepengar för att göra den propaganda som behövs för att få mer pengar av oss”.

”De enda som har tur i ett kärnvapenkrig är de som dör i första smällen”.

”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”

”Arméer är definitionsmässigt det organiserade mördandets instrument”.

(Citaten hämtade ur boken ”FRÅN PLATON TILL PAF, citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet från Platon till Per Anders Fogelström (PAF)”, sammanställda 1987 av Tomas Magnusson och Åke Sandin)

ÖMSESIDIG TERRORISM?

I dag (10/7 2014) har DN en ruta under rubriken ”Fakta. Israels offensiver i Gaza”. Där finns uppgifter om antalet dödade på båda sidor.

2006: Israel inleder offensiven ”Summer Rain”. 400 palestinier dödas. Inga uppgifter om israeliska dödsoffer.

2008: Israels attack efter raketer från Gaza har namnet ”Hot Winter”. 120 palestinier dödas och även 1 israel.

Årsskiftet 2008-2009: 1400 palestinier dödas liksom 13 israeler.

2010: Israelisk militär dödar 10 turkiska medborgare ombord på Ship to Gaza. Inget israeliskt dödsoffer.

2012: Israelisk flygoffensiv mot Gaza. 177 palestinier och 6 israeler dödas.

----------------------------------------------

PS: De senaste dagarnas flygbombningar av Gaza har hittills dödat ca 70 palestinier. Raketerna från Gaza mot israeliska mål har ännu inte orsakat något dödsfall.

I DN i dag skriver den israeliska journalisten Gideon Levy under rubriken ”Israel vill inte ha fred” bland annat: ”Den som vågar kritisera ockupationspolitiken stämplas som antisemit”.

COSTA RICAS FOTBOLL OCH ANTIMILITARISM

Förut talade vi lite föraktfullt om ”bananrepublikerna” på Förenta staternas bakgård. Det var de små länderna i Centralamerika, alltså de stater som ligger mellan Mexico och norra Sydamerika. De får sällan positiv uppmärksamhet. Däremot rapporteras ofta om inbördeskrig, militärkupper och andra oroligheter. Dessutom militära och andra ingripanden från USA för att bekämpa regimer som av USA betraktas som misshagliga.

COSTA RICAS FOTBOLLSFRAMGÅNGAR

Nu har Costa Rica verkligen kommit i blickpunkten. I det VM i fotboll, som ges stort utrymme i medierna, har landet blivit den beundrade sensationen hos alla fotbollsälskare – och vi är många. Knappast någon av de pratglada experterna i TV och andra medier gav Costa Rica en chans att gå vidare från gruppspelet eller ens vinna någon match.

Laget hade ju hamnat i ”Dödens grupp” med motståndare som Spanien, England och Uruguay. Men i denna hårda konkurrens klarade sig Costa Rica obesegrat. Åttondelsfinalen vann man också och i förrgår stod man emot Holland både i full tid och i förlängningen för att besegras genom straffsparkar.

FOTBOLLSKRIGET I CENTRALAMERIKA

Fotboll väcker starka känslor, åtminstone i Centralamerika. I juli 1969 utbröt det så kallade ”fotbollskriget” mellan El Salvador och Honduras. Bakgrunden var att de båda ländernas landslag i fotboll försökte kvala in till VM.

Det blev vilt tumult när lagen möttes både i hemma och borta. De extremt osportsliga inslagen med både misshandel och dödsoffer ökade på de nationalistiska passionerna till den grad att länderna råkade i krig. 

Kriget varade bara fyra dagar men skördade offer. Som en effekt av kriget tvingades över 300 000 salvadoraner fly från Honduras. I El Salvador välkomnades de inte, och de tvingades leva under oerhörd fattigdom. Kriget var det första krig som El Salvadors militär hade utkämpat, och de förlorade runt 900 soldater och civilister. Honduras förlorade 100 man militär, och över 2 000 civila.
COSTA RICA AVSKAFFADE MILITÄREN !

Costa Rica har valt en helt annan väg än den krigiska. Den1 december 1948 upplöste landets president José Figueres Ferrer armén. I en ceremoni i Cuartel Bellavista slog Figueres sönder en av väggarna för att på så vis symbolisera slutet på det costaricanska militärväsendet. Året därpå, 1949, infördes denna upplösning in i artikel 12 i landets nya konstitution.

Den budget som tidigare varit avsatt för militären omsattes nu i landets säkerhet, utbildning och kultur, samt även till de polisvaktstyrkor som landet behöll. Därmed har Costa Ricas människor fått det bättre än sina militaristiska grannar.
Alltför få av oss har uppmärksammat denna för människornas överlevnad kloka hållning. Flera länder borde ta efter Costa Ricas exempel. Så länge vi har det mäktiga MIMAC blir en sådan politik kanske svår att genomföra. MIMAC uttyds som Military-Industrial-Media-Academic-Complex
PS Det överskattade England: I Costa Ricas grupp i VM-fotbollen fanns England, vars fotboll vi svenska mediakonsumenter ständigt matas med. Dess landslag klarade inte gruppspelet utan åkte ut utan vinst. Två andra europeiska lag, Holland och Tyskland, är nu däremot i semifinal.
Hur ofta ser vi på svensk TV tyska eller holländska lag? Fjäsket för det engelska beror bland annat på att många i vår värld kan detta språk, eftersom England med krig koloniserade stora delar av världen.

Samtalsspråket i min familj i slutet av 1960-talet engelska. Då bodde en ung amerikansk Vietnamdesertör hemma hos oss.

POLITISKA FÅNGAR I DET DEMOKRATISKA SVERIGE

Har känt mig onyttig några dagar, en nedslående känsla för en gammal norrlänning, som alltid har Luther och och minnet av arbetsamma förfäder på axlarna. Inget nytt Radio Tuff väntar i dag utan Tyresöradion har semester med ett tjogtal program som sänds ända till 3 augusti.                                                                                 

Det är ett trendbrott för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har hörts i hela 29 år, de första 20 åren med ett nytt program varje vecka. Sedan har jag med stigande ålder och lättja gjort ett nytt Radio Tuff varannan vecka. Nu inge tuff oberoende radio på hela sex veckor, då det förutom Radio Tuff (nr 1367) hörs 20 halvtimmesprogram på 91,4 Mhz och www.tyresoradion.se .

JOHAN CRONEMAN I FÄNGELSE SOM VAPENVÄGRARE.

Minns vi den gamla frågan ”Vad gör vi med sommaren, kamrater?” Den frågan är i alla fall aktuell för oss gamlingar. Det var 50 år sedan jag var delägare av en motoriserad Blekingeeka i Fjällbacka. Det var tider det!

Nu sitter jag hemma i Bollmora och når yttervärlden genom radio och ibland TV. Är nyhetsnarkoman, så jag försummar sällan dagens Eko eller Rapport och Aktuellt. På radions P 1 lyssnar jag gärna på Studio Ett, Gomorron Världen och ofta också på ”Människor och tro”, även om jag tycker att jag tyvärr är religiöst obegåvad – eller kanske just därför.

Sommar i P 1 är ibland alltför egotrippat. Lars Palmgren, radions Latinamerika-korre, lyssnade jag i dag på med visst intresse. Ännu mera fladdrade mina öron för några dagar sedan, när Dagens Nyheters idoga skribent Johan Croneman var sommarpratare. Han reviderade den ofta framförda och kanske nostalgiska uppfattningen, att 70-talet hade varit så revolutionärt. Berättade att han nästan fick dölja sitt FNL-märke för att inte bli utskälld.

Croneman avslöjade att han hade vapenvägrat i unga dagar och suttit i fängelse i två omgångar. Inte många vet i dag att uppåt 1000 svenska killar årligen på 60- och 70-talen dömdes till fängelse för ”grovt militärt lydnadsbrott”, dvs vapenvägran. ”Ickevåldsverkare” som Tage Danielsson kallades dem.

JAG ETT JÄVLA MELLANTING....

Croneman hade tidigare gjort lumpen och avancerat till underbefäl. Det påminner om min egen militära karriär. Som 13-åring var jag landstormspojke. Snacka om barnsoldater! Sedan vid 20-årsåldern befälselev vid I 21 i Sollefteå. Där gick jag ut som etta i pansarvärnsgruppen och blev värnpliktig underofficer. Som sådan kommenderade jag som 22-årig valp 40 ”repgubbar” under en vintrig manöver i Norrland.

1958 inkallades jag på nytt, men då vägrade jag att leka krig. Det var när det svenska etablissemanget agiterade för blågula atombomber och jag vid mina universitetsstudier i historia hade upptäckt att vi ”soldathjältar” i moderna krig inte minst dödade kvinnor, barn och andra civila.

Minns hur min fanjunkare förvånat bemötte mig, när jag meddelade att jag vägrade militärtjänst. Han ringde upp regementschefen och sa:

”Överste, jag har en konstig typ här, ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad!”

Utöver att jag tillbringat 17 månader i det militära fick jag nu en månad i fängelse, fyra månader som dikesgrävare och sågverksarbetare och någon vecka på Rosersberg för att lära mig civilförsvar. Det senare var nyttigt, men jag upptäckte då hur mycket lättare det var att lära sig döda än att rädda krigsdrabbade.

Efteråt har jag förstått att jag nästan var ett slags pionjär för de tusentals andra som sedan vapenvägrade, alltså politiska fångar i det demokratiska Sverige. Fanjunkarens förvåning var begriplig, ty 1958 var vi inte många som tagit detta steg. Han var en hygglig prick men hade alltså ett mustigt språk.

Vid en kompaniafton på hotell Appelberg i Sollefteå debuterade jag som låtskrivare på Luciadagen 1952. Vi bassar framförde en sång om våra befäl på luciamelodin. Den sista versen löd:

Språkvård vi inte minns

innanför staketet.

Silar vi snacket finns

tjack i paketet.

Ingen dock svär så grant,

ingen mer elegant

än fan fanjunkarn

fan fan fanjunkarn

BRA ATT TIDIGT BLI HÄRDAD!

Min vapenvägran och dess följder var viktiga erfarenheter i mitt unga liv. Det var ju många som föraktade en fängelsedömd och då under det kallaste krigets frostigaste decennium kallade mig för landsförrädare och rentav Moskvalakej.

Ändå fanns inte på den tiden facebook och andra medier som kallas sociala, även om de ofta är klart asociala. Tittade härom veckan i TV på Uppdrag granskning. Där berättades om en flicka som vågat skriva något ganska oskyldigt om klädkedjan HM och därför mottagit en massa otäcka mejl med de vidrigaste hot. Det verkar som om det finns många argumentslösa stackare som triggas av skymford och därför vill hänga med i den negativa trenden.

Här ska jag inte berätta om alla spottloskor som riktats mot mina fredsaktiviteter under decennierna. Jo, en av de senaste vill jag ändå nämna. Det var för ett år sedan när den moderate sekreteraren här på orten, som barnatrodde på en 17 år gammal och även för Expressen ovanligt lögnaktig artikel, sade sig hoppas att jag var ”en gammal sjuk man” och påstod att jag snarast var nazistanstucken.

Andra kollade inte fakta utan hängde på invektiven. När jag kallades för en ”äcklig senil judehatare” på de asociala medierna slutade jag läsa dem. Saknade extra mycket min käre vän Roland Schütt (1913-2005) som på min uppmaning skrev sin succébok Kådisbellan, där han så ömsint skildrade sin judiska mamma Zipa.

Går man emot innetrenderna och sticker ut huvudet är det alltför många som inte kollar invektivens hållbarhet. Anklagelsernas läskighet får alltför många att tro att inga fakta och hållbara bevis behövs.