Förlåt, jag gillar tyskar

(Krönika i fredstidningen Pax nr 5 / 1990, också publicerad i min bok "Förbannad pacifist")

Här i trakten vimlar det av djurgårdare och AIK-are i en omfattning som skämmer den idrottsliga närmiljön för oss som förstår oss på fotboll och puck. Som alla vet är djurgårdare skräniga fanatiker, som slår sönder tunnelbanor, medan AIK-arna är huliganer, som står och vrålar från sina apberg.

Själv sätter jag mig över allt sådant i den trygga förvissningen att Hammarby och Modo är vackrast och bäst.

En a mina bästa vänner är norrman. När han blir som mest odrägligt norsk, minns jag vad vi brukade säga hemma i Ångermanland:

--Norrmän är i alla fall inte värre än andra jävla utlänningar, till exempel stockholmare och skåningar!

För länge sen, när jag ännu hade tid att läsa en del, tillhörde Kurt Tucholskys böcker min lektyr. Han skrev radikalt och ironiskt och fick fly undan nazisterna till Sverige. Här begick han självmord redan på 1930-talet. En av hans meningar är så slagkraftigt enkel, att jag minns den och vågar översätta:

"I Europa är man stolt över att vara tysk, att vara fransman, att vara engelsman -- och över att inte vara tysk, inte vara fransman, inte vara engelsman"
                                        xxx
Trots allt var det inte Hitler som uppfann nationalism, rasism och liknande vidskepligheter. I början av 1900-talet spreds sådant från predikstolar, katedrar och ledarsidor i alla Europas länder. Överallt höjde man det egna landets kultur, religion och historia till skyarna, ja man prisade hejdlöst den egna "rasen" eller "folklynnet".

När den tidens nationalister för syns skull försökte sig på självkritik, blev det om möjligt ännu bisarrare. Nästan alltid drog de fram sina landsmäns svaghet för allt utländskt som ett betänkligt karaktärsfel. I hård konkurrens verkar fransmännen ha varit allra galnast. Men kanske beror detta bara på att de hade lätt för att uttrycka sig gloriöst.
I det nya --eller nygamla--Europa sticker nu åter nationalismen upp sitt tryne. I det äntligen frisläppta Öst- och Centraleuropa tycks den idémässiga utvecklingen ha stått stilla under ett par generationer av strypt debatt. Det välsignade tövädret töar fram också gamla fördomar. Dessutom har Tysklands enande förstärkt eller återuppväckt gamla fobier.
                                        xxx
I somras intervjuade jag på www.tyresoradion.se en ung estländare, politiskt aktiv bland de gröna i Tallinn. Han föreföll begåvad. Själv tycktes han övertygad om att vara det. Han ohöljda förakt för ryssar motiverade han med att alla måste avsky en ockupationsmakts människor. Gjorde inte fransmän, danskar och andra av tyskar förtryckta det under andra världskriget? Han var så säker på sin sak att det var lönlöst att invända, att det var först efter det tyska nederlaget som alla i dessa länder framställde sig som hjältemodiga motståndsmän. Dessförinnan hade många av dem välvilligt samarbetat med ockupanterna. I Baltikum hälsades tyskarna, lår vara av begripliga skäl, rentav som befriare.

Till och med ryssarnas religion var underlägsen, fick jag veta. Förgäves försökte jag fråga, varför ortodoxa kristna skulle vara mera efterblivna än katoliker och lutheraner.

Ännu förhatligare än ryssar var för den unge estländaren människorna i sovjetiska Centralasien. Dessa "muslimer", som han konsekvent kallade dem, var ociviliserade, ja de ynglade av sig "som djur". Här underblåstes motviljan av bittra personliga erfarenheter. Under sin två år långa värnplikt fjärran från Estland hade han regelbundet blivit misshandlad av turkmeniska och uzbekiska lumparkompisar. Han uppgav, att på fyra år hade 1500 sovjetiska soldater dödats på sina regementen, mestadels av pennalism, fast det kallades för "tekniska missöden".
                                       xxx
I somras läckte det ut från kretsen kring fru Thatcher, att ledande engelsmän generaliserade om tyska folket i vändningar som tyska nazister en gång för alla borde ha gjort omöjliga. Men i många år har vi alla utsatts för en nedvärdering av tyskarna, som knappt överträffas av tyskarnas hets mot judar för 70 år sedan. I olika medier har vi ständigt fått lära oss, vilka ondskefulla monster tyskarna är.

"Förlåt, jag gillar tyskar", har ibland undsluppit mig. Även i upplysta sällskap väcker detta förstämning och protester. Det hjälper inte, att jag försöker förklara, att tyskarna är medvetna om sina förfäders ogärningar och därför bemödar sig om att vara vänliga mot oss utlänningar.

Segermakternas människor, lyckligt okunniga om de egna krigsförbrytelserna, har ännu råd att vara arroganta. Det som skrämmer mig är att tyskarna kan komma att hetsa upp sig för mycket över de svinaktigheter som också begicks mot dem.

Men tills dess gillar jag tyskar.
--------------------------------------
Åke Sandin i Pax nr 5 / 1990