Minns vi i dag hur vi i många år blev lurade av de hysteriska larmrapporterna om alla ryska ubåtar som påstods vimla i våra vatten? Det vore bra om medierna så här i efterhand ville utöva en klargörande självkritik om den enorma noja de skapade och som kostade skattebetalarna extra miljarder till den svenska marinen.
Men våra journalister tycks vara trendiga vanedjur, som vet att de flesta mediekonsumenter älskar att höra samma sagor gång på gång, liksom små barn gärna vill. Aftonbladet, som stolt kallar sig "oberoende socialdemokratisk", verkade den 12 maj i stället "beroende Nato-vänlig" genom en extrabilaga på hela 14 helsidor om alla ryska påstådda hot och övergrepp mot Sverige de senaste 65 åren.
Bakgrunden till Catalinaaffären 1952
Där fanns förstås den så kallade Catalinaaffären 1952 med. Javisst, det var då skjutglada sovjetryssar utanför den baltiska kusten (då sovjetisk) sköt ner en svensk DC3:a, vars besättning aldrig återfanns. I letande efter det försvunna planet angreps också ett svenskt sjöräddningsplan, en Catalina, som tvingades nödlanda men vars besättning fiskades upp av ett tyskt fartyg. Det var illa nog, men vad svenska medier aktar sig för att berätta är bakgrunden till dessa tragedier:
Tre år tidigare hade Sverige, i strid med sin officiellt strikta neutralitetslinje ingått ett hemligt avtal med USA och Storbritannien. Svenska signalspaningsdata skulle bytas mot amerikansk teknisk utrustning. Svenska flygvapnets specialutrustade plan genomförde regelbundet topphemliga flygningar över Östersjön med amerikansk signalspaningsutrustning ombord. Sverige bedrev även fotospaning mot Sovjetunionen. Ibland kränkte de sovjetiskt territorium.
Huvudsyftet med operationerna var att få fram uppgifter om Sovjets luftförsvar i allmänhet och dess kapacitet att bekämpa amerikanska bombflygplan, bestyckade med kärnvapen. 1951 ertappades Sverige med att vid två tillfällen ha kränkt sovjetiskt luftrum. Vid det ena tillfället var ett av planen så nära som drygt 4,5 km från den baltiska kusten, och regeringen tvingades be om ursäkt på diplomatisk väg. Under år 1952 steg spänningen ytterligare då Nato-plan upprepade gånger kränkte sovjetiskt luftrum och de svenska flygningarna blev fler. Sovjetisk press började begripligt nog skriva om att Sverige gick Natos ärenden.
Det handlade alltså om "neutrala" Sveriges spioneri, men det mörkar Aftonbladet och gör i stället en stor sak av att Sovjet förstås också spionerade på oss genom Wennerström och Bergling, typiskt nog två officerare.
För dem som alltmer högljutt vill ansluta Sverige till Nato räcker det inte med att Sverige har militärt samarbete med Nato, ibland rentav på svenskt område. De gör en stor affär av att Nato minsann i motsats till Sverige är på alerten när ryssar flyger över Östersjön. Två danska Natoplan skuggade ryssarna i påskas.
Nato finns allt närmare Ryssland
Det märkliga var att dessa danska plan var baserade i Litauen - hur hotande nära den ryska gränsen har våra Natovänner inte velat uppge. Har vi glömt att Ryssland verkligen inte är Sovjet längre? Inte bara Ukraina och Vitryssland har blivit egna stater sedan Sovjets sönderfall utan också Estland, Lettland och Litauen är nu självständiga. Och dessa tre är faktiskt medlemmar i den särklassigt starkaste militärpakten Nato, som leds av supermakten USA, knappast känd för fredliga ingripanden i andra länder.
Dessutom är före detta länder i den ryska Warzawapakten numera medlemmar i Nato, förutom de baltiska länderna också Polen, DDR, Bulgarien, Rumänien, Kroatien, Slovakien Tjeckien, Slovenien och Ungern. Men i Sverige försöker nu våra militarister och Natoanhängare att på nytt återanvända det ack så anslagsbefrämjande ryska hotet.
Ryssland har liksom Kina fått mycken kritik för att i säkerhetsrådet ha använt sitt veto mot att ingripa i det eländiga syriska inbördeskriget. De är rädda för att Nato skall använda samma metod som användes i Libyen med den hycklande motiveringen att skapa en flygförbudszon, men som i verkligheten innebar att stora delar av landet bombades sönder med många civila offer.
Vilseledande segerpropaganda
Tro nu inte att jag är någon okritisk russofil! Tvärtom noterade jag med vämjelse att ryssarna överträffar västliga "segrare" i militaristiskt och nationalistiskt firande av "Segerdagen" 9 maj - den femtielfte i ordningen? Ett mäktigt skådespel, då 11 000 soldater paraderade på Röda torget i Moskva och en massa nya vapen visades upp, alltifrån pansarskyttebilar och raketer till attackflygplan och nya helikoptrar.
Miljoner betraktade detta skådespel och lyssnade på Putin, som talade om "storheten i vår nation" och segern i "det stora fosterländska kriget". Denna förskönande omskrivning är vilseledande propaganda, ty var det 10, 15 eller 20 miljoner stackars ryssar som dödades i andra världskriget, de miljoner som dog i Stalins Gulag-läger oräknade. I stället för att fira sina "segrar" borde länderna minnas alla krigsoffren. Eller som den ungersk-amerikanske nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi under Vietnamkriget skrev i sin bok med den betecknande titeln The Crazy Ape:
"Det falska intrycket att bara fienden dödas i ett krig förstärks i praktiken genom att det bara är de överlevande som återvänder hem med sina romantiska historier. Om bara en enda gång de som dog nesligt i smutsen kunde komma hem, så skulle historien ta en annan kurs. Den historia jag lärde mig i skolan var ett förhärligande av massmord, ett förhärligande som var proportionellt mot antalet dödade människor eller förstörda städer"
-------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1341) 19 maj 2013
Jag skulle efterlysa lite mer realpolitik från fredsrörelsen, av typen "stormaktsallianser tvingar oss in i krig för andras räkning".
SvaraRaderaGärna mot bakgrund av att det växer fram en bipolär värld igen, med Natoländerna på ena sidan och SCO/BRICS på den andra - och där Natoländerna är på klar nedgång, ekonomiskt sett, och därmed också på sikt politiskt/militärt.
Ska vi verkligen binda fast oss så till den grad till dom att vi inte kommer loss?
Fredsrörelsen måste bli duktigare på att komma ur det ideologiska träsket (som bara intresserar en minoritet) och knyta an till frågor som kan tänkas intressera en stor majoritet, alltså även icke-pacifister. Ungefär som den kunde på 50-60-talen.