(I Sveriges Radios God Morgon världen den 25 april 2010 fanns ett inslag om Stig Dagerman. Bland annat hördes författaren P O Enquist. Det påminde mig om att jag för åtskilliga år sedan skrev en text som jag aldrig sänt på Tyresöradion eller lagt ut på nätet. Nu kommer den här:)
På senhösten 1946 gjorde den unge författaren Stig Dagerman (1923-54) en reportageresa till Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg. Det resulterade i en serie artiklar i Expressen mellan den 29 december 1946 och 28 april 1947. På våren 1947 kom artiklarna ut i bokform (Norstedts) med titeln "Tysk höst", som sedan tryckts om bl. a. 1981 i Stig Dagermans samlade skrifter. Den kom ut på norska 1947 (Tanums förlag), på tyska med titeln "Deutscher Herbst" 1979 (Barudio & Hess) och på nytt 1981 (Hohenheim Verlag) samt på franska 1980 med titeln "Automne allemand" (Actes Sud, Le Paradou).
En av artiklarna i boken "Tysk höst" har rubriken "Ruiner". Dagerman säger sig ha svårt att avgöra, vilken av alla tyska ruinstäder är "den mest sönderbrända, sönderslagna, igenrasade". Han väljer Hamburg:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg.
Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.
Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonu-ment eller små som medelstora gravstenar.
Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement.
…………………….
Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar.
Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund)
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.
Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja.
Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flykting-strömmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
Dagerman blir lite ironisk, när journalister, "försiktigt balanserande på utlagda plankor" frågar sådana familjer om de hade det bättre under Hitler:
"Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet 'Nazismen lever i Tyskland' "
Dagerman jämför dessa källartyskars svar med:
"Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar."
Några lyckades genom att sälja sig själva få det bättre och kontrasten beskriver Dagerman i en av sina karakteristiskt långa meningar:
"De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren."
När man läst Dagermans bok frågar man sig, hur många tyskar som under dessa första fredsår dog på grund av en kombination av hunger, epidemier, usla nödbostäder och strapatser längs flyktvägarna. Beträffande de 15 miljonerna fördrivna tyskarna --i dag säger vi etniskt rensade-- från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Balkan är forskarna i dag eniga om att minst 2,1 miljoner dog --eller dödades-- under flykt eller rensning. Konrad Adenauer nämner i sin memoarbok "Erinnerungen" (Stuttgart 1965) sex miljoner dödsoffer, men den siffran är alltså klart för hög. Det vågar man påpeka, eftersom det här gäller människor, vilkas lidanden man helst skall förtiga -- eller åtminstone minimera, om man nu politiskt inkorrekt dristar sig till att påminna om dem.
Men på den första frågan --hur många tyskar dog i onödan?-- finns inget givet svar. Den kanadensiske historikern och journalisten James Bacque försöker i sin kontroversiella bok "Verschwiegene Schuld. Die alliierte Besatzungspolitik in Deutschland nach 1945" (Ullstein, Berlin 1995 eller det engelska originalet med titeln: "Crimes and Mercies") ange denna dystra siffra. Han kommer fram till en överdödlighet på sju miljoner tyska civila under efterkrigsåren. Sannolikt är den siffran för hög, liksom de flesta liknande uppskattningar av antalet dödade under och efter krig.
James Bacque ger sig på ett ännu mera förbjudet område, när han kritiskt granskar de allierades ansvar för att miljoner tyskar praktiskt taget svalt ihjäl under åren efter kriget. Hans dom är inte nådig, för han menar att det var ockupationsmakternas hungerransoner som trots tillgång på livsmedel grundlade den här tyska efterkrigstragedin. Ja, han påvisar hur amerikanarna länge förhindrade hjälpsändningar från Röda korset och andra internationella hjälporgan till det söndertrasade, ihopkrympta och svältande Tyskland.
Varför tar jag upp det här, som säkert kan förvåna eller rentav förarga alla de många som blivit påverkade av segrarnas ständiga och ensidiga skildring av kriget? Det beror på att jag alltsedan jag satt i fängelse som vapenvägrande sergeant varit aktiv i fredsrörelsen. Där finns det inga pengar att hämta, så man är helt oberoende och behöver inte fegt följa innetrenderna.
Åke Sandin i www.tyresoradion.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar