Fredsmäklare och propagandans dödssiffror

När Nato 1999 folkrättsvidrigt anföll Serbien och hänsynslöst flygbombade landet under 11 veckor tillhörde jag de många hundra som protesterade i rikspressen. I DN stämplades vi då av Per Ahlmark som "den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner". Tack än en gång Per för denna verbala raggarsving, ty den bara bekräftade att jag den gången var på rätt spår.

Några gånger har jag också vågat påpeka att de som i slutändan drabbades värst av de eländiga jugoslaviska krigen var serberna. I Haag-domstolen har serbiska ledare blivit fängelsedömda bland annat för etnisk rensning, den folkfördrivning som på 1940-talet med en eufemism kallades ”omflyttning”. Det var på den tiden helt okej, eftersom det ”bara” drabbade 14 miljoner tyskar och ca 700 000 palestinier.

Faktum är att serberna är i majoritet bland de etniskt rensade i forna Jugoslavien. Massor av serber fördrevs redan 1995 från kroatiska Krajina och flera hundra tusen av dem har de senaste decennierna tvingats fly från Kosovo. De tillhör förlorarna och deras motståndare stöddes ju av västmakterna och därför ska dessa serber inte ömkas.

Ibland blir jag alltså av enögda kallad för ”serbkramare”, särskilt som vi i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) i många år med pengar hjälpt fattiga och ofta krigsdrabbade gamla i Belgrad. Men vår partner där är Lina Vuskovic, som under 90-talet tillhörde de modiga ”kvinnor i svart”, vilka på Belgrads gator vågade protestera också mot serbernas krig.

På 90-talet skickade vi i TUFF över 100 000 kr till en kroatisk freds- och demokratigrupp i Rijeka. Den hette Suncokret, vilket lär betyda ”Solrosen”. Vi finansierade också resor till Sverige för ett par unga kvinnor från Suncokret. Minns med glädje, hur den bosnienmuslimska Merima med mig som tolk talade från predikstolen i en fullsatt Trollbäckens kyrka i närvaro av bland andra förre statsministern och Tyresöbon Ingvar Carlsson.

Besökte Suncokret i Kroatien under krigen på 1990-talet. Träffade då den gamle professorn Franjo Starcevic. Han hade varit partisan under andra världskriget. Min dotter Lena och jag fick följa med honom upp på det höga berget Bjelajasica. Där finns 26 stenstoder, resta för att påminna kommande generationer om de 26 partisaner som frös ihjäl där den kalla krigsvintern 1943-44.

Här hyllade man alltså inte krigshjältarna utan offren. Det bidrog nog till att kroaten Franjo Starcevic och den pensionerade serbiske amiralen Rade Mrvos hade kunnat mäkla fred mellan kroatiska och serbiska byar i Gorski Kotar, alldeles norr om Krajina. Den serbiske amiralen var besviken på sin gamla krigsmakt. Den skulle ju vara till för att skydda folket och inte döda det och förstöra civila städer, menade han.

Före min resa till Jugoslavien hade jag här i södra Stockholm intervjuat en serbortodox präst. Hans ansikte var milt, ja Jesuslikt, utom när han talade om kriget, som enligt honom helt och hållet var de kroatiska katolikernas fel. Han fläskade till med 1,3 miljoner dödade i det kroatiska lägret Jasenovac under andra världskiget. Dessutom mindes jag att den av mig beundrade fredsforskaren Håkan Wiberg hade uppgivit 700 000 dödsoffer i detta läger. Därför frågade jag professorn och förre partisanen Starcevic om dessa siffror. Han reducerade dem kraftigt, till ett femsiffrigt tal. I dag är det ”officiella” dödstalet 70 000, en siffra som också Håkan Wiberg nu nämner. En del kroatiska forskare uppger hälften så många.

Dödssiffror på civila är svåra att kolla upp och därför överdrivs de ofta hejdlöst i propagandan. Det gäller både andra världskriget och krigen i Jugoslavien på 90-talet.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1261) 11/4-25/4 2010