Kära lyssnare!
Igår, den 8 maj 1945, alltså för 65 år sedan, kapitulerade det slagna och besegrade Tyskland. Glädjerop fyllde gatorna i Sverige, och på Kungsgatan i Stockholm tömdes papperskorgar ur kontorsfönstren. Genom ett jublande Köpenhamn marscherade Den Danske Brigade, 5000 motståndsmän, som samma natt hade skeppats över från Sverige. Och i Norge dånade kyrkklockorna och klämtade in freden. Freden? Vilken fred?
Några dagar tidigare hade brittiskt flyg fällt bomber över Neustadtbukten utanför Lübeck, där 10 000 ur tyska koncentrationsläger frisläppta fångar väntade på att få komma till Sverige. Det blev ingen fred eller ens liv för dem.
I Tyskland bodde miljontals människor i ruiner eller skjul, efter de allierades våldsamma bombangrepp på nästan samtliga tyska städer. Man räknade med mer än sex miljoner utbombade. Inte heller för dessa människor blev det någon fred, utan endast en bitter kamp för överlevnad.
På vägarna i östra Tyskland vandrade och släpade sig fram många, många miljoner tyskar som antingen hade flytt eller fördrivits från sina hem av segerrusiga ryssar och polacker. Dessa flyende hade varken hem eller fred att glädjas åt. De möttes av ett totalt ingenting och fick nu utkämpa ännu ett krig: kriget mot fattigdom och hemlängtan.
Jag känner en kvinna, en kvinna som så småningom tog sig hit till Sverige och här har blivit en framstående pedagog. Denna kvinna var med sin mor och sina tre systrar bland de många miljoner fördrivna. En natt, vid en flaska vin i en salong på en svensk herrgård i Dalarna, öppnade hon sitt hjärta och lät en stor sorg välla fram.
Som så många andra hade även hennes mor flytt inför den annalkande sovjetiska övermakten. Den här våren 1945 var kall, och ännu låg snön djup på de ostpreussiska vägarna. Modern stretade på med sina småttingar, varav några låg i kärran som hon drog genom drivorna. Kylan, matbristen och bekymren bröt ner henne, och medan flyktingstråken drog förbi, stod hennes fyra små flickor vid vägranden och såg modern dö i en snödriva. Mitt i sin förtvivlan kom en av de små flickorna tack och lov ihåg att deras morfar bodde i Flensburg, en liten stad på gränsen till Danmark. Men vad han hette mer än morfar, det visste ingen av flickorna. Dit hade modern velat fly. Hjälpsamma människor lyckades få de små med sig, och efter veckolånga strapatser kom de fram till sin fristad. Modern död, fadern någonstans i de sibiriska fånglägren. Nej, det blev ingen fred för dessa fyra små flickor heller.
Själv hölls min storasyster och jag, tillsammans med några grannflickor, gömda i mjölbingen i min gudmors bageri. Onödigt? Jag var ju bara åtta år. Men nödvändigt, för segerrusiga sovjetiska soldater gjorde inte halt inför varken gummor eller småflickor. Det dröjde länge, innan vi fick uppleva att seger innebar annat än våldtäkt, svält och kyla.
Varför tänker jag då på detta på årsdagen så många år efter att det stora europeiska kriget tagit slut? Jag borde ju glädja mig åt att fred råder. Men har vi fred i världen? Nej, säger jag, nej! Aldrig har det pågått så mycket krigande och förödelse över hela jorden som i dessa dagar. Nämn någon världsdel, där det inte råder krig och elände. Och är det inte krig någonstans, så är det terrorn som håller människorna fångna i skräck och vanmakt.
Vapenhandeln är den största handeln i världen jämte trafficking och knarkhandeln!
Utan vapen – inget krig! Låt oss föra det vapenlösa kriget mot kriget, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1263
Hej!
SvaraRaderaEn mycket angelägen text om bortglömda/förtigna lidanden i kölvattnet av ett krig.
Som så många andra texter på denna blogg är den dock aningen onyanserad.
Givetvis representerar tiden efter 8 Maj någonting betydligt bättre för Europas folk än tiden före, även om kriget slutade relativt illa, inte minst för de som hade oturen att hamna öster om järnridån.
Slutet på texten saknar alla proportioner.
"Aldrig har det förekommit så mycket krig och elände som nu"
Vad baserar skribenten det påståendet på?
UCDP, som samarbetar med SIPRI - som knappast kan påstås bagatellisera våldshandlingar - håller noga reda på antalet och ofattningen av världens konflikter.
Deras statistik är entydig:
http://www.pcr.uu.se/research/UCDP/graphs/conflict_region_2008.gif
Antalet konflikter peakade strax efter Sovjetkollapsen och det kalla krigets slut för att stadigt minska. De sista åren kan man skönja en oroväckande ökning, men vi är långt ifrån 1992 års nivå.
På samma sätt är det med vapenhandeln. "Den stösta handeln jämpe droger och trafficing" enligt skribenten.
Vad kommer den uppfattningen ifrån?
Grekland lägger störst andel (5%) av sin BNP på sin krigsmakt av
Europas länder. Europa spenderar alltså långt mer än 95% av sin BNP på annat än militär materiel.
USA har världens dyraste krigsmakt, men spenderar enligt SIPRI långt mindre är 5% av sin BNP på densamma.
Så hur kan vapenhandeln vara den största handeln?
Det förvånar mig att någon som engagerar sig så hårt i fredsfrågor intresserar sig så lite för faktiska förhållanden. Det finns ingen anledning att överdriva eländet. Det är illa nog som det är, men en förbättring är lika fullt en förbättring som inte skall förtigas.