Grovt hyckleri att fira freden krigiskt!

Den 8 maj var det 65 år sedan det blodigaste och mest förödande kriget i Europas historia äntligen slutade. I stället för att komma ihåg de många tiotals miljonerna grymt dödade, alla miljonerna stackars människor som i svält och umbäranden blev krigets indirekta dödsoffer, alla våldtagna eller etniskt rensade satsade segrarna på att hylla de krigsmakter som bidrog till eländet. Över ett hundra tusen soldater paraderade i ryska så kallade ”hjältestäder”, stridsflygplan dundrade fram, kärnvapenladdade missiler visades lika stolt som skamlöst upp.

Det här påminner om den ironiska skylten ”Peace is Our Profession” i Stanley Kubricks film Dr Strangelove. Den fanns utanför en amerikansk flygbas med en knäpp överste och där utbryter en vild skottlossning trots att fred sägs vara soldaternas yrke. Och man minns Albert Einsteins ord:

”Den som kan marschera i ordnat led efter takt till musik har mitt förakt. Sin stora hjärna har han fått av misstag, han skulle gott kunna reda sig med ryggmärgen. Denna civilisationens skamfläck borde man snarast möjligt utplåna. Heroism på kommando, meningslösa våldshandlingar, äcklig fosterländskhet, jag hatar dem intensivt”

För att kring fredsdagen den 8 maj se eller läsa något annat än segrarnas skrytsamma dyrkan av militära hjältar, vilket förlett dem till många anfallskrig sedan 1945, måste man fly till The Japan Times. Där skriver (7 maj) Charles Burress om hur segrarna undviker att nämna sina egna massmord på civila. Han påminner om de amerikanska napalmbombningarna av Tokyo den 10 mars 1945, då uppåt 100 000 civila brändes ihjäl och gatorna var fulla av lik, svarta som kol. Han citerar också general Curtis LeMay och Robert McNamara, som påpekat att de hade dömts som krigsförbrytare om amerikanerna hade förlorat kriget.

I maj kunde man också höra om hur starka krafter i Frankrike försökte censurera Rachid Boucharebs fim om massakern i Setif, där tusentals algerier massakrerades av den franska krigsmakten. Det skedde faktiskt just den 8 maj 1945, fredsdagen i Europa.

Egentligen är sådan censur nästan en fransk tradition. Stanley Kubricks realistiska film ”Ärans väg” (1957) om första världskriget stoppades för visning under 18 år i Frankrike. Och Boris Vians sång ”Le Déserteur” blev förbjuden under Algerietkriget. Men nu ska vi helt ocensurerat höra Ulla Sjöblom sjunga ”Jag står här på ett torg” i Lars Forssells översättning av Vians visa.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1264) 2010-05-23
---------------------------------------------------
Jag står här på ett torg
Svensk text: Lars Forssell, 1958. Fransk originaltext och musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954:

Jag står här på ett torg.
Ett cirkuståg passerar.
En clown, en vind passerar.
Men jag är full av sorg.

Mitt hjärta är en sång.
Den handlar om hans läppar.
Den handlar om hans ögon
som spelade en gång.

O, säj, Ni som är här,
vad skulle Ni då höra,
vad skulle Ni då göra,
om den som som Ni har kär

blev borta i ett krig
till ingen, ingen nytta
där mänskor blev förbytta
som djävlarna med dig.

Jag står här på en square.
Det regnar i mitt hjärta.
Det säjer i mitt hjärta
att han är inte här.

Fast fåglarna ger hals
och träden gröna vaknat…
jag ser det med min saknad.
Jag ser det inte alls.

För den som jag höll av
har stympats, bränts och satsats,
förlorats, glömts och kastats
med andra i en grav.

Vem spelar detta spel
med blod och svett och tårar,
med kulsprutor och bårar…
Jag vet att det är fel.
Ni vet att det är fel.

Jag vet att jag är dum.
Säg ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,

men säj, hr President
om ni har tid att svara…
å, kunde Ni förklara
det onda som har hänt?

Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?

Oh, alla ni med makt
jag ville bara säga:
Låt människorna leva
och gör som jag har sagt!

Oh, gör som jag har sagt!

(Ulla Sjöblom sjung denna sång i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1264)