....till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsrörelse, som 22-23 maj har sin årskongress. Med den första kongressen vid grundandet 1883 inräknad blir det faktiskt den 138:e !!!
....till Tyresö Ulands- och FredsFörenings (Tuff) ordförande Sylvia Ljungdahl, som den 3 maj tillsammans med tuff-aktivisten Lena Sandin överlämnade Tuffs pris på 6000 kr till Strandskolan i Tyresö. Det motiverades med att skolan genom sina årliga Öppet hus jobbat in hundratusentals kronor till skolor, brunnar, dammar och annat utmärkt bistånd i Tuffprojekten bland de fattigaste av de fattiga i Indien. Pengarna kommer från en fond, vars pengar samlats in när tuff-aktivister fyllt jämna år.
....till Kumla skola (Tyresö), som 2009 fick Tuff-priset. Tre lärare besökte de indiska Tuff-projekten i januari och blev imponerade. Nu, onsdagen den 12 maj, gör skolan för 40:e (?) gången dagsverke för projekten i Indien, i år också för gatubarn i Zambia. Stöd Kumlas solidariska lärare och elever genom att t ex sätta in ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Märk med ”Kumla”.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu önskar Kumla skola lycka till med dagsverket den 12 maj och påminner om skolans mångåriga och beundransvärda insatser. Han skriver bland annat: ”Dagsverken av många svenska systerskolor såsom Kumla har gjort och gör det möjligt för barn till analfabeter i Dharampur att få undervisning. Ni ger dem hopp om en bättre framtid. Allra viktigast är att det ger oss en känsla av stark solidaritet, så väldigt nödvändig i dagens värld”
....till Hampus Eckerman, vars kommentarer har roat –och oroat—Radio Tuffs lyssnare i 17 år, och som har en välbesökt blogg www.motbilder.se och som hörs senare i detta Radio Tuff. Välkommen att träffa Hampus, som inleder ett offentligt möte kl 19 tisdag den 11 maj i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Fika och gemyt ingår.
....till de Tuff-medlemmar som bidragit till det märkliga och solidariska projektet Ship to Gaza, som går ut på att med fartyg lastade med förnödenheter och återuppbyggnadsmaterial angöra det isolerade och krigsdrabbade Gazas strand. De senaste veckorna har bidragen till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 uppgått till 5 400 kr. Tillsammans med Tuffs eget bidrag på 3000 kr har nu 8 400 kr kunnat skickas till Gazaprojektet
....till Sveriges Radios ”God Morgon världen”, som den 25 april hade ett inslag om Stig Dagerman (1923-54). Där nämndes också Dagermans bok ”Tysk höst” (1947), som handlar om eländet i efterkrigstidens Tyskland. Han hade svårt att avgöra vilken tysk stad som drabbats värst av terrorbombningarna. Han valde Hamburg och skrev:
"Om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg. Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa. Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonument eller små som medelstora gravstenar. Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement. Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund).
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet. Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja. Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flyktingströmmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
(Se nedan en längre text om Tyskland efter kriget)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar