Redan på 1980-talet uttryckte jag i Pax-krönikor, Radio Tuff och artiklar i rikspressen tvivel på mediernas ständiga och andfådda helsidor om att ryska ubåtar vimlade i svenska vatten praktiskt taget varje sommarvecka under flera år. Det var inte politiskt korrekt att gå motströms och de vilseledda och hjärntvättade anklagade mig för att gå i Moskvas ledband -- bara för att jag tillämpade vanlig källkritik. Även i Svenska Freds fanns det några som var bekymrade över mina politiskt inkorrekta tvivel, men min efterträdare som Svenska Freds ordförande, Tomas Magnusson, var en kritisk journalist och stödde mig.
Så småningom visade det sig att de påstådda ubåtarna var undervattensskär, minkar, pruttande fiskar, timmerstockar, stenar, läckande avloppsrör, finländska bogserbåtar och vilken krusning av vattenytan som helst -- plus uppgifter från groggfarbröder på skärgårdsverandor. Och påstådda radiosignaler från sovjetiska ubåtar i svenska vatten förnekades sedan av FRA.
Det sista av de ubåtstroendes fästen rasade ihop härom året. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) analyserade då ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En märkligt hemligstämplad inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade i 25 år varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Men när den äntligen blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla svenska galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Men U 137 då, den sovjetiska ubåten som låg som en död jättepadda på ett skär i Blekinge 1981 och utlöste den svenska ubåtshysterin? Visst, hon var en verklig ubåt, men varför i herrans namn skulle hon in i Gåsefjärden, som är så grund att hon inte skulle ha kunnat använda sin främsta egenskap, att gömma sig under vattnet? Och varför letade sovjetiskt flyg efter sin försvunna ubåt utanför Bornholm, om hon inte grovt hade felnavigerat. Kommendör Karl Andersson, den förste svensk som gick ombord på U 137 hävdade att det inte var ett avsiktligt intrång.
Men som sagt: i början blev vi dissidenter betraktade som närmast landsförrädiska språkrör för den sovjetiska diktaturen. De som förtalade oss mest har förstås inte bekvämat sig med att beklaga sina överdrifter.
Efter att ha gjort ca 5000 radiointervjuer har jag lärt mig mycket, inte minst av flera hundra utomlandsfödda svenskar från massor av olika länder. Några av dem är balter, finländare och tyskar, tillhörde alltså krigets förlorare, vilkas lidanden medierna nogsamt tystar ner. Det ledde till att jag i Pax också skildrade terrorbombningarna av civila tyska och japanska städer och den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka drygt två miljoner dog/dödades för att inte tala om den dryga miljon tyska kvinnor och flickor som våldtogs, ibland till döds.
Jag dristade mig också till att avslöja ack så politiskt korrekta historieförfalskningar. I böcker, tusentals artiklar och massor av andra inslag i medierna hade i åratal påståtts, att tyskarna minsann hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Andra ständigt upprepade lögner från segrarnas propaganda var att tyskarna gasat ihjäl en massa människor i Buchenwald, Dachau och andra otäcka läger i egentliga Tyskland, att de hade mördat ca 15 000 polacker i Katyn med flera ställen i Sovjetunionen, att de hade gasat ihjäl hela 4 miljoner judar i Auschwitz, enligt en fransk skolfilm hela 9 miljoner. Till och med i svenska skolor hade många årgångar elever lärt sig att liknande smaskiga historier var sanning, itutade som de var av sina indoktrinerade lärare, av vilka jag var en. När jag upptäckte att detta var övervintrad krigspropaganda höll jag inte käft utan skrev om det i Pax. Det skulle jag inte ha gjort, för Svenska Freds dåvarande ordförande Magnus Jiborn, duktig fast trendriktig filosof och tydligen okunnig i historia, gick i taket och uppmanade mig upprört att inte skriva sånt mera. Alltså slutade jag efter 113 gratiskrönikor att medarbeta i Pax.
På 80-talet hade jag genom mitt tvivel på de hysteriska ubåtshistorierna blivit avhånad som kommunistisk medlöpare bara för att jag använde vanlig källkritik. Nu blev jag i stället ”Ahmed Ramis hantlangare”, som det stod i Expressens helsidesrubrik (12/12 97) över en ovanligt lögnaktig artikel. Det är en klen tröst att många politiskt korrekta historieförfalskare sedan –men bara i förbigående -- har anslutit sig till de ansedda historiker, som har avfärdat tvålhistorierna och annan smaskig propaganda som myter.
Den 15 februari 2003 ägde en av de största demonstrationerna någonsin rum i Stockholm. Det gällde att stoppa det annalkande anfallet på Irak. I Tuff och Radio Tuff var vi mycket aktiva att samla folk till denna manifestation över partigränserna. Tyvärr ställde Svenska Freds inte upp. Arvet från Jiborn hade tyvärr pacificerat gamla Svenska Freds’ unga beslutsfattare, rädda att sticka ut huvudet i den amerikansk-israeliska snålblåsten. Jo jag vet, efteråt har de beklagat detta.
Krigets första offer är sanningen. Det bekräftades med råge, när USA och England sedan anföll Irak under förevändningen att Saddam minsann hade kärnvapen som på en knapp timme kunde förinta brittiska storstäder. Hade vi vågat gå motvinds den gången och satt tilltro till Hans Blix och hans vapeninspektörers försäkringar att Irak inte hade massförstörelsevapen hade vi åtminstone så här i efterhand kunnat skryta med att vi hade rätt.
Åke Sandin ( Texten ej sänd i Radio Tuff)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar