En av mina favoriter bland svenska politiker råkar vara Karl Staaff, Det brukar glädja liberala vänner men förbrylla kamrater vänsterut.
Staaff (1860-1915) var de första åren av 1900-talet liberal partiledare och i två omgångar också statsminister, andra gången 1911-14 efter det första valet med allmän rösträtt, låt vara endast för män. Han tvangs att avgå efter den så kallade borggårdskrisen. Det var när en massa människor i det så kallade bondetåget kom till Stockholm för att protestera och uppvaktade Gustav V. Kungen höll då ett tal där han oparlamentariskt tog avstånd från sin egen regering.
Bakgrunden var att den socialliberala regeringen i den tidens fattiga Sverige ville satsa på sociala reformer, bland annat på en blygsam pensionsreform. Högern ville ha pansarbåtar i stället. En förgrundsfigur i den inflammerade debatten var forskningsresanden Sven Hedin, då en nationalhjälte, den siste svensk som adlades, dessutom kungens vän. 1912 spreds hans rysshatiska bok ”Ett varningsord” i den fantastiska upplagan av en miljon exemplar. Bland andra var många av Sveriges präster bokens kolportörer, drottning Victoria dess beskyddarinna.
Efter sin avgång utsattes Karl Staaff för en otäck förtalskampanj. Professor Mittag-Leffler tillhörde de mest infama och i Östermalms fina salonger fimpade herrarna sina cigarrer i askkoppar, som hade den hatade statsministerns bild i botten. Karl Staaff levde bara ett år efter sin avgång och kanske blev han rentav en martyr för demokrati, parlamentarism och antimilitarism, ett offer för kunga-, herre- och militärmakt.
Nu var det ingalunda pansarbåtar som räddade Sverige undan första världskriget utan en gemensam skandinavisk neutralitetsdeklaration.
Men rysskräcken försvann inte. Tvärtom, när Ryssland blev kommunistiskt nådde den nya höjdpunkter –eller snarare bottennivåer. Vid det så kallade kosackvalet 1928 blev valkampanjen ovanligt hätsk. Högern hetsade med att en seger för arbetarpartierna betydde att medborgarnas sparpengar skulle fråntas dem. Ja, en affisch visade hur vita kvinnor såldes som slavar till mörkhyade uppköpare. Kosackerna väntade runt hörnet för att få skända svenska kvinnor.
Vi minns ju de många somrar när ryska ubåtar påstods vimla i våra vatten praktiskt taget varje vecka. Dessa tusentals larmrapporter har sedermera visat sig vara mediehysteri eller skicklig propaganda i den russofobiska traditionen
Nu går folkpartiledaren Jan Björklund ut med kravet på svensk militär upprustning. Han gör det med den gamla invanda motiveringen, hotet från Ryssland. Han drämmer rentav till med kriget i Kaukasus i höstas. Men ryssarna ingrep när det västligt stödda Georgien angrep Sydossetien. Låter vi svenskar bara bli att försöka återta Åland eller Ösel vill nog inte Ryssland oss något ont.
Efter kommunismens fall har Ryssland faktiskt nedrustat mera än kanske något annat land. Nu rustar man upp på nytt. Men i fredsforskningsinstitutet Sipris senaste årsbok kommer Ryssland i fråga om militärutgifter efter Storbritannien, Frankrike och Tyskland. USA med nästan hälften av hela världens rustningskostnader satsar femton (!) gånger mer än Ryssland på militära rustningar. Och det är ju inte Ryssland som det senaste decenniet med förödande konsekvenser angripit Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Åtminstone två av dessa anfallskrig var folkrättsvidriga.
Jan Björklund får faktiskt mothugg av den moderate försvarsministern Sten Tolgfors. Hur skulle Karl Staaff ha uppfattat det här? Han som för ett sekel sedan manövrerades bort av dåtidens höger torde ha blivit åtskilligt bedrövad över att hans nutida liberale arvtagare i militaristisk iver utnyttjar rysskräcken i ett politiskt utspel, som inte ens högerns arvtagare i dag går med på?
------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFöreningens Radio Tuff (nr 1221) 2009-01-25
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar