UPPMUNTRAN FÅR OSS ATT JOBBA PÅ

UPPMUNTRAN FÅR OSS ATT JOBBA PÅ

Jag har åtminstone åldern inne för att platsa i den brittiska TV-serien ”Griniga gamla gubbar”. När vänliga människor frågar mig hur jag mår, är mitt svar alltid: ”Bättre än jag förtjänar”. Tack och lov frågar de aldrig, hur jag förtjänar att må, så jag slipper att avslöja att jag inte är något hälsofascistiskt föredöme.

Varje Radio Tuff de senaste åren har inletts med att vi delar ut ”veckans rosor”, låt vara att de ibland är försedda med taggar, som ju rosor faktiskt är. Den av Martin Luther King och andra myntade parollen att det är bättre att tända ljus än att bara förbanna mörkret har varit en ledstjärna. Det är redan för många som gnäller mycket mera än de bekvämar sig till att berömma.

På e-posten får jag meddelanden, som ibland börjar med fördömanden av avsändarens medmänsklighet i allmänhet och svenska medier i synnerhet. Vi andra stämplas som en samling hycklare, rasister, egoister, ja rentav nazister. Det blir då svårt att läsa vidare, men ibland finns sedan i texterna så mycket läsvärt, att även den här e-postaren då och då får en ros i radion. Det får aldrig de anonyma tyckarna, som tycks dominera på nätet. Att de inte vågar stå för vad de anser får mig att ömka dem för deras bristande civilkurage.

Jag läste pedagogik på universitet en gång, men det var så länge sen att läroanstalten ännu hette Stockholms högskola. I inlärningspsykologi framhölls ”positiv förstärkning” som något viktigt. Tror mig minnas att det betydde, att man skulle uppmuntra någon som gjorde något bra, för då fortsatte hon/han att göra bra eller till och med bättre ifrån sig. Rentav som befälselev i lumpen fick jag lära mig att om man skulle kritisera bassarna skulle man börja med något positivt, annars tog de inte åt sig av kritiken.

Under en lycklig tid på 70-talet var jag chaufför och sparringpartner i tennis till fyra flickor i åldern 11 till 14. De tränade varje vecka i tälten på Trollbäckens IP. Alla fyra blev mycket duktiga. En av dem tog hem det första av Trollbäckens Tennisklubbs många Junior-SM. En annan gick långt i den prestigefyllda Kalle Anka Cup. En tredje flicka stack iväg till Norge, där hon blev norsk mästarinna minsann. Och den fjärde dominerade nordisk damtennis för ungefär 25 år sen med massor av SM, NM och internationella segrar, bland annat juniortiteln i Franska öppna.

Deras framgångar var knappast en följd av mina insatser utan berodde främst på deras bollbegåvning och att de hade andra tränare, till exempel Rolf Westman, som kunde tennis mycket bättre än jag. Bidrog jag med något var det väl att jag hojtade beröm för varje bra slag de levererade. Förhoppningsvis positiv förstärkning .

I Tuffs mångåriga och omfattande informationsarbete om Indien har vi inte fokuserat på så kallad ”nödporr”, inte så mycket skildrat fattiga och utmärglade människor utan i stället berättat om hur glädjande mycket bra det blivit för de pengar vi skickat. Det har säkert positivt förstärkt människors och skolors vilja att bidra.

Efter 23 år som frivillig radiomakare får jag ibland bita ihop de tänder jag ännu har kvar. Det som håller mig i gång är hemsidan www.tyresoradion.se/tabla.html . Där har på tio månader mer än två hundra lyssnaromdömen om radion lagts in. Än är jag tillräckligt ung för att känna mig uppmuntrad av detta. Därför fortsätter jag ett tag till med den här oavlönade radioverksamheten, som de senaste 13 åren praktiskt taget blivit ett heltidsjobb. Hör av er, kära lyssnare, för ni har blivit min livlina!
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02