Radio Tuff görs oavlönat på 23:e året och är därmed mera oberoende än de medier som skryter med att vara det. Därför gör sändningen ofta skäl för sitt tuffa namn. När vargarna ylar i korus försöker vi undersöka sakligheten bakom upprördheten. Så gjorde vi när medierna tävlade om att skrämma oss med de ryska ubåtar som varje sommarvecka under många år påstods vimla i våra vatten. Inte heller tillhörde vi den stora skaran beundrare av Natos ”humanitära intervention” 1999 med 78 dygns bombningar av Jugoslavien. Den linjen har vi sedan dess följt upp genom att nyansera det ensidiga fördömandet av serberna och bland annat påmint om det nedtystade faktum, att det är just serberna som etniskt rensats mest. Ja, hösten 2002 tvivlade vi rentav på att den frivilligt valjobbande Tyresömoderat som blev uthängd av SvT:s ”Uppdrag granskning” verkligen hade svarat på den fråga vi TV-tittare trodde att han fått. Inte undra på att jag också fått åta mig att vara ansvarig utgivare för Succékanalen 91 –Tyresöradion, nu när Radio Tuff också förekommer där.
Den här krönikan ska handla om två succéböcker. Båda är skrivna av människor, som berättar om hur de som judiska barn genomled andra världskriget. Den ena heter på engelska ”Fragments”, på tyska "Bruchstücke". Den utkom i Schweiz 1995 och fick genast ampla lovord. Den översattes till flera språk och blev en internationell bestseller. Den överhopades med priser, såsom det amerikanska National Jewish Book Award, det franska Prix Memoire de la Shoah, det brittiska Jewish Quaterly Literary Prize med flera utmärkelser. Författaren for på en bejublad föreläsningsturné i USA, organiserad av US Holocaust Museum.
Författaren heter Binjamin Wilkomirski och hans bok är en självbiografi. Den handlar om en liten judisk pojke, som berättar om fasorna i koncentrationslägret Majdanek. I Auschwitz är han också, och där ser han sin pappa bli misshandlad till döds av hemska tyskar. Ja, han utsätts till och med för otäcka medicinska experiment av den beryktade nazistläkaren Josef Mengele.
Den andra boken kom ut 1997 med den engelska titeln ”Mischa, a Memoir of the Holocaust Years”, skriven av Mischa Defonseca, som bor i USA. Vid sju års ålder lämnade den lilla judeflickan Mischa Belgien för att ensam med hjälp av en liten kompass söka efter sina av tyskarna bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland, en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. Hon såg hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.
Lilla Mischa undgick att dödas av ondsinta tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de polska skogarna. I sitt sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien, Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka till sitt hemland Belgien.
Boken översattes till 18 språk och fick beröm av bland andra nobelpristagaren Elie Wiesel. Disney planerade att göra en film på boken eftersom en av dess taleskvinnor framhöll att den baserades på en ”ovanligt sann historia”. Den var ju en blandning av Shoa och Djungelboken, så den skulle kunna bli en ännu större kassasuccé än Schindlers list. Disneys film blev aldrig av men i fjol blev det en film på boken i Frankrike.
Men så började för några år sedan en ung australiensisk revisionist, Michael Mills, att kritiskt granska Benjamin Wilkomirskis bok om sina hemska barnaöden. Det följdes upp av den schweiziske författaren Daniel Ganzfried, vars far var en äkta överlevande från Auschwitz. Han kunde bevisa att Wilkomirski inte var född 1939, som han uppger i sin föregivna självbiografi, utan 1941. Han var inte jude utan föddes av en ensam protestantisk mor. Han hade som adopterad tryggt tillbringat sin barndom i Schweiz och hette egentligen Bruno Dössekker. Hela hans bok var ett skickligt påhitt, ett bedrägeri, men en så klockren spark i tidsandan att den betecknades som ett genialt historiskt dokument.
Konstigt nog tog det ännu längre tid, innan ”Mischa Defonsecas” (i verkligheten: den icke-judiska Monique Dewael) fantastiska historia avslöjades som samma typ av trendriktigt bedrägeri. Härom veckan kunde man i många internationella medier läsa att hon erkänt att också hon hade hittat på sin dramatiska historia. Redan för elva år sedan skrev jag om mina mycket starka tvivel på hennes berättelse, men lät texten ligga kvar i min dator. Hade jag vågat offentliggöra mina kätterier då om att en ”judisk flicka” hade bluffat om sina otäcka öden hade jag sannolikt av mediernas inkvisitorer anklagats för att ”förneka Förintelsen”. Detta lika luddiga som frekventa uttryck används i flera länder i yttrandefrihetens och de mänskliga rättigheternas Europa för att sätta tvivlare i fängelse
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1175) 2008-03-09
Hur kan människor bete sig så! Kände inte till dessa berättelser (som visade sig vara falsarier). Om du läser på, så kan du väl i princip skriva ihop något som verkar riktigt; anomalier kan ju tillskrivas dåligt minne eller svåra trauman. Fruktansvärt att utnyttja elände och lidande på det här sättet. Hörde i dag Slas (Stig Claesson) läsa början ur sin Brev till en hembygdsgård och hur han där, på sitt oefterhärmliga rakt upp och ner sätt, beskriver de bisarra händelserna på Warszawas Järnvägsstation i slutet av andra VK - det är så osannolikt som bara krigets verklighet kan bli. Och den som levt detta är nog inte främmande för udda berättelser. (På tal om att Wiesel 'gick på' det.) Och Disney är väl på allt som kan bli klirr i kassan?! (På tal om att Disney ville göra film.)
SvaraRaderaHälsar Franck i Örebro